Skattkistan

Predikan 6:e söndagen efter Trettondagen

Matt. 13:24-30

Jesus liknar Himmelriket vid en rad olika saker. Han gör det för att lÃ¥ta oss förstÃ¥ olika aspekter av detta rike, som ju är osynligt och annars, om inte Jesus uppenbarar det för oss, oÃ¥tkomligt för oss. Idag liknas Himmelriket vid en man som sÃ¥dde god säd i sin Ã¥ker. Innan vi ser närmare efter vad denna liknelse kan ha att säga oss, skall vi liksom avkoda personerna och tingen i liknelsen och identifiera vilka eller vad de motsvarar i verkligheten. Det bereder inga som helst svÃ¥righeter att göra det i detta fall, eftersom Jesus själv ger oss uttydningen senare i samma kapitel. Hans lärjungar kom nämligen fram till Honom i efterhand och sade till Honom: â€Förklara för oss liknelsen om ogräset i Ã¥kern†(Matt. 13:36), och dÃ¥ gjorde Han det.

Såningsmannen är Jesus själv, som också kallas Människosonen (Matt. 13:37). Den goda säden som Han sår i sin åker är rikets barn (Matt. 13:38), d.v.s. de kristna, de som tror på Honom. Detta kanske är förvånande, eftersom vi annars är vana vid att det är Guds Ord som liknas vid utsädet, t.ex. i liknelsen om fyrahanda sädesåker (Luk. 8:11). Men vi får nog tänka att Guds Ord, som sås, är den näring som de trogna, pånyttfödda människorna är uppfödda av, och att därför de kristna är det goda resultatet som utsåendet av Guds Ord resulterar i. Därför kan såväl Guds Ord som de kristna människorna sägas vara sådden. Den ovän, som då folket sov sådde ogräs mitt ibland vetet, är djävulen (Matt. 13:39) och själva ogräset är hans barn (Matt. 13:38), d.v.s. alla människor han lyckats förblinda så att de inte tror på Människosonen. Även här kan vi säga att sådden är dels utsädet, d.v.s. djävulens list, ondska och bedrägeri som han sår bland människorna i form av falska religiösa läror och frestelser till synd, och dels det onda resultatet av detta: människor som lever i otro, mörker och synd fjärran från Gud, deras Skapare och Frälsare. Men åkern då? Vad motsvaras den av i verkligheten? Jesus säger att åkern är världen (Matt. 13:38). Skördetiden är denna tidsålders slut, d.v.s. domedagen då den yttersta domen faller, och skördemännen är änglar (Matt. 13:40).

Det första vi skall framhålla då vi ser lite närmare efter i denna liknelse är att

Jesus beskriver världen, inte kyrkan

Den Jesu liknelse som vi idag har framför oss används ofta för att försvara läropluralism och kvarstannandet i de avfallna folkkyrkorna. Man hävdar att Jesus klart och tydligt sagt att vi inte skall separera de sant troende frÃ¥n världens barn – detta skall ske först pÃ¥ domens dag – och att vi därför skall hÃ¥lla till godo med kyrkan sÃ¥som den faktiskt ser ut och inte försöka skapa rena församlingar av idel troende. Med â€kyrkan†menar man vanligtvis Svenska kyrkan, som man alltsÃ¥ dÃ¥ i deras resonemang inte skall lämna.

Det är märkligt att människor kan argumentera på det sättet eftersom Jesus säger att han åkern där vetet och ogräset växer sida vid sida är världen, inte kyrkan. Det är i världen vi inte skall försöka oss på att driva ut de ogudaktiga och otroende. Vi skall inte försöka oss på att skapa någon kristen stat eller kristen koloni där inga villfarande och inga som lever i öppen synd tillåts ha medborgarskap.

Jesus är alltings Herre, hela jorden är Hans och allt vad därpÃ¥ är (Ps. 24:1). Efter sin uppstÃ¥ndelse sade Han till sina lärjungar: â€GÃ¥ ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen†(Mark. 16:15). SÃ¥ gjorde Hans lärjungar. De blev Jesu, den sanne sÃ¥ningsmannens, redskap och sÃ¥dde ut Hans Ord överallt där de gick fram. Sedan har sÃ¥ningsarbetet fortsatt genom nya lärjungar i alla tider och det kommer att fortgÃ¥ intill tidens slut. Människor blir födda pÃ¥ nytt av evangeliets Ord och växer till i andlig mognad. De mognar för evigheten och kommer pÃ¥ domens dag att bärgas av änglar till den himmelska logen. Men Jesus tvingar ingen att ta emot budskapet om Honom, Han tvingar ingen att överlämna sig till Honom. De som vill kan istället lÃ¥ta sig uppfyllas av djävulens utsäde. Istället för att läsa och höra Guds Ord och fira gudstjänst där man lyssnar till predikan, tackar och lovar Herren, ber och sjunger till Hans ära, kan man läsa denna världens skvaller i veckotidningar och i TV-tittande lÃ¥ta sig bländas av lyx och flärd, sex, makt och pengar. DÃ¥ växer man upp till den Ondes barn eftersom man lÃ¥ter sig näras av sin fader djävulen, är ett ogräs i denna värld och kommer pÃ¥ domens dag att bli kastad i den brinnande ugnen.

P.g.a. att olika slags utsäde, Guds och djävulens utsäde, slÃ¥r rot inom olika människor växer rikets och den ondes barn sida vid sida i denna värld sÃ¥som vete och ogräs i Ã¥kern som Jesus talar om i sin liknelse. Detta blandtillstÃ¥nd är kännetecknande för denna tidsÃ¥lder. TvÃ¥ arbetskamrater, eller t.o.m. tvÃ¥ familjemedlemmar, som Ã¥r efter Ã¥r lever sida vid sidan och delar det yttre livets omständigheter pÃ¥ alla sätt, kan egentligen var av helt olika slag, den ena ett Guds barn och den andre ett djävulens barn. Före skapelsen fanns inte denna blandning. Av evighet fanns ju endast den fullkomligt gode Guden. Ännu den sjätte dagen av världshistorien, dÃ¥ skapelseverket fullbordades, var allt â€mycket gott†(1 Mos. 1:31). Det är först efter syndafallet tillvaron kännetecknas av detta blandtillstÃ¥nd, där ont och gott lever sida vid sida.

Men sÃ¥ kommer det inte att vara för evighet. Det är endast p.g.a. Guds tÃ¥lmodighet som Han ännu en stund tillÃ¥ter det onda att växa tillsammans med det goda. Han tänker att den som nu ännu förkastar Hans nÃ¥d kanske kommer att bli omvänd i framtiden. Därför väntar Han med att slutgiltigt Ã¥tskilja vetet frÃ¥n ogräset i den stora domen. Petrus säger att Herren har tÃ¥lamod och dröjer, â€eftersom Han inte vill att nÃ¥gon skall gÃ¥ förlorad utan att alla skall fÃ¥ tid att omvända sig†(2 Petr. 3:9). Men när Herrens dag kommer, den dag som fÃ¥r himlar att upplösas i eld och himlakroppar att smälta av hetta, dÃ¥ kommer den stora separationen att ske. Jesus ger i sitt stora eskatologiska tal – alltsÃ¥ det tal i Matteusevangeliet där han beskriver ändtidens händelser – ett exempel pÃ¥ hur det kan gÃ¥ till rent praktiskt, utifrÃ¥n en vardagssituation. Han säger att tvÃ¥ män kommer att vara ute pÃ¥ Ã¥kern och att den ena dÃ¥ skall tas med och den andre lämnas kvar (Matt. 24:40). LikasÃ¥ skall tvÃ¥ kvinnor mala pÃ¥ en handkvarn, den ena skall tas med och den andra lämnas kvar (Matt. 24:41). När Jesus säger att vissa skall â€lämnas kvar†är detta ett sätt att säga att de otroende lämnas Ã¥t den rättmätiga dom som faller över hela den i synd fallna skapelsen, som skall brännas upp. De lämnas Ã¥t elden. När Jesus säger att de andra skall â€tas med†menar Han att de skall â€ryckas upp bland moln [—] för att möta [Honom] i rymden†(1 Tess. 4:16-17). De skördas som god vete och tas tillvara av Herren.

Vi ser alltså att det är Herrens sak att döma världen och att det är Hans änglar som är skördemännen, de som verkställer domen. Det är inget vi skall göra genom att t.ex. försöka utrota de otroende ur samhället. Men liknelsen säger ingenting om hur förhållandena skall vara i kyrkan. För att få reda på det måste vi gå till andra bibelställen. Gör vi det är det tydligt, att

Församlingen behöver tuktas

Det är en alldeles självklar nytestamentlig sanning att församlingen skall bedriva läro- och kyrkotukt. Falska läror, som ju är andligt gift som pÃ¥ kortare eller längre sikt dödar församlingsmedlemmarnas själar, skall naturligtvis inte accepteras, lika lite som den öppna synden i levernet. När det gäller falska läror skall här citeras vad Paulus skriver till Titus med instruktioner om hur han skall sköta församlingsarbetet pÃ¥ Kreta. Han skriver: â€En villolärare skall du visa ifrÃ¥n dig, sedan du varnat honom en första och en andra gÃ¥ng, eftersom du vet att en sÃ¥dan är pÃ¥ fel väg och syndar och har dömt sig själv†(Tit. 3:10-11). En villolärare skall alltsÃ¥ inte accepteras i den kristna församlingen. De falska lärarna skall inte bekämpas med yttre vapen eller vÃ¥ldsmedel, utan med Andens svärd, som är Guds Ord (Ef. 6:17). Paulus skriver om detta: â€De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ned fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud†(2 Kor. 10:4-5).

Om inte villoläraren bekänner sin synd, Ã¥ngrar sig och korrigerar sig, skall han bannlysas och uteslutas ur församlingen (Matt. 18:17). Paulus berättar i ett annat av sina herdebrev – alltsÃ¥ brev där han ger instruktioner om hur församlingsförestÃ¥ndarna skall sköta sina uppgifter –, det första brevet till Timoteus, att han överlämnat tvÃ¥ villolärare vid namn Alexander och Hymeneus till satan, sÃ¥ att de skulle tuktas och inte häda (1 Tim. 1:20).

LikasÃ¥ skall en som lever i öppen synd bannlysas ur församlingen. I Korint förekom otukt. En man levde i ett sexuellt förhÃ¥llande tillsammans med sin fars hustru (1 Kor. 5:5). Över detta skröt man och menade sig vara vidsynt och kärleksfull, men Paulus gÃ¥r strängt tillrätta med deras högmod. Han säger att de istället borde varit bedrövade och drivit ut mannen ur deras krets (1 Kor. 5:2). Uppmaningen är glasklar: â€Rensa bort den gamla surdegen†(1 Kor. 5:7).

Men är det inte hÃ¥rt och kärlekslöst att utesluta nÃ¥gon ur församlingen och förklara honom eller henne utanför Guds rike? Nej, det kan aldrig vara kärleksfullt att ljuga för en människa och säga han lever i Guds nÃ¥d om det inte är pÃ¥ det sättet. Det är nödvändigt att den obotfärdige syndaren informeras om sitt verkliga läge, att han lever utanför Guds rike och mÃ¥ste bekänna sin synd och söka förlÃ¥telse för den. Han mÃ¥ste varnas innan det är för sent. För den människa som lever i synd – d.v.s. samtycker till brott mot Guds klara bud, saknar vilja att överge synden, bekänna den och söka förlÃ¥telse för den – för den människan väntar bara Guds dom och brännande vrede. SÃ¥ länge han med berÃ¥tt mod lever i synd, i konflikt med Herrens vilja, vilar förbannelsen över honom. Johannes döparen säger: “Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom” (Joh. 3:36). Att inte vilja lämna ut sitt gamla köttsliga jag med alla dess onda lustar och synder till att korsfästas är att gÃ¥ in genom den breda porten och vandra pÃ¥ den breda vägen, som de mÃ¥nga gÃ¥r fram pÃ¥ när de vandar mot fördärvet (Matt. 7:13). Det gÃ¥r inte att leva i frid med Gud när man har obekända och oförlÃ¥tna synder. Vi kan inte minnas dem alla, men vi fÃ¥r inte medvetet hysa, försvara och omhulda nÃ¥gon synd. Ingen synd är sÃ¥ liten att den kan bäras med in i Himmelen. Paulus skrev om den otuktige mannen i Korint att han överlämnat â€den mannen Ã¥t satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst pÃ¥ Herrens dag†(1 Kor. 5:5).

Den öppna synden skadar även församlingen som helhet. En surdeg sprider sig och genomtränger till sist hela degen. Om den inte rensas bort då den upptäcks kommer den att till sist dra med sig fler och fler och många dyrköpta människosjälar kommer på fall.

Det är självklart så att många synder är osynliga för församlingens präst och medlemmar. Det finns också sådana som hycklar tro och i själva verket inte är rikets barn, fastän de har ett yttre medlemskap i någon församling. Sådant är ofrånkomligt och kan inte hjälpas. På församlingen och särskilt dess ledning vilar endast ansvaret att ta itu med sådan synd som är öppen och synlig. Den osynliga synden kan endast Gud se. Bara Han kan rannsaka hjärtan och njurar och se vårt inre.

Slutligen skall vi säga något om

Domen vid denna tidsålders slut

Jesus säger att när skördetiden är inne skall skördemän samla in allt ogräs, binda det i knippen för att brännas, men vetet skall de ta tillvara och samla i Hans loge. I uttydningen säger Jesus som sagt att skördetiden är denna tidsÃ¥lders slut och att skördemännen är änglar (Matt. 13:39). Där talas ocksÃ¥ om den brinnande ugnen där man skall grÃ¥ta och skära tänder (Matt. 13:42). Den brinnande ugnen är förstÃ¥s en bild för helvetet, där den eviga elden brinner som för alltid kommer att plÃ¥ga de otroende, de som inte ville ha med Jesus, världens ende Frälsare att göra. Det här är verkligen förskräckligt. Det finns inte ord för hur hemskt helvetet är. Kanske ändÃ¥ denna Jesu liknelse kan ge oss en aning om hur fruktansvärt det är. Vi vet hur ont det gör att bränna sig. Det händer att människor kommit Ã¥t en het ugnsplatta med handen. Huden har liksom kurvat ihop sig av hettan och sÃ¥ har det blivit ett fult ärr för resten av livet, ett ärr som alltid pÃ¥minner om den smärta som den tillfälliga beröringen med ugnen orsakade. Men här, i helvetet, är det frÃ¥ga om att med hela kroppen bli kastad i en eld som aldrig nÃ¥gonsin släcks. Det stÃ¥r i Uppenbarelseboken att röken frÃ¥n de förtappades plÃ¥gor â€stiger upp i evigheternas evigheter. De har ingen ro eller vila vare sig dag eller natt†(Upp. 14:11). De kommer att â€fÃ¥ dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare†och â€plÃ¥gas i eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet†(Upp. 14:10).

Här, i Upp. 14, möter vi nog Bibelns tydligaste beskrivning av helvetet. Här i tiden låter Gud aldrig hela sin vrede bryta fram. Han är hela tiden nådig. Vinet är utspätt. Under antiken var det vanligt att man blandade upp vin med vatten. Men i helvetet finns ingen som helst lindring i straffet. Där finns inget som skyddar mot Guds vrede som med full kraft slår mot de förtappade. Vinet är outspätt, Gud är inte längre nådig. Plågan blir inte mindre av att de förbannade tvingas se Lammet och de heliga änglarna, och därmed ständigt påminnas om den frälsning som de föraktat, och nu inte längre kan komma i åtnjutande av. Straffet varar i evigheternas evigheter. Det går en miljon år och ingen förändring sker. Det går ytterligare en miljon år och ingen förändring sker. Det blir aldrig någon förändring, i helvetet finns inte ens något hopp om förändring. Man skall inte ha någon ro eller vila där, utan ständig oro och ångest.

Detta är väl det mest fruktansvärda vi någonsin hört talas om. Tänk att pinas i evigheter och detta inför Lammet! Lammet är ju Jesus, Gud då Han mött oss i all sin nåd! Men nu är nådatiden slut och ingen frälsning ges mer. Man kommer i evigheten att plågas i eldshavet och tvingas skåda Lammet utan att finna någon barmhärtighet hos Honom, bara Hans vrede (jfr Upp. 6:16). Detta måste vara höjden av helvete!

Det är detta helvete som Jesus kom för att frälsa oss ifrån (Joh. 3:16). Att hamna där är att gå förlorad. Må ingen av oss behöva hamna där! Och må vi varna våra medmänniskor oavsett vad det kostar! Helvetet är en verklighet, och vi skall inte vara rädda för att varna varandra, tvärtom. Ingenting i Guds uppenbarelse skall förtigas. Vi får varken lägga till eller dra ifrån något av det som står skrivet i boken (Upp. 22:18-19).

PÃ¥ domens dag kommer det ocksÃ¥ att bli en stor glädje, nämligen för rikets barn, den goda sÃ¥dden, de som tror pÃ¥ Jesus. De kommer att samlas in och â€lysa som solen, i sin Faders rike†(Matt. 13:43). Jesu härlighet kommer dÃ¥ att genomstrÃ¥la alla kristtrognas kroppar, de kommer att vara lika Honom (1 Joh. 3:2).

Den största saligheten i Himmelriket är gudsskÃ¥dandet. Johannes skriver att vi fÃ¥r â€se Honom sÃ¥dan han är†(l Joh. 3:2) och Paulus skriver: â€Nu ser vi en gÃ¥tfull spegelbild, men dÃ¥ skall vi se ansikte mot ansikte†(l Kor. 13:12).

Saligheten innefattar ocksÃ¥ en frihet ifrÃ¥n allt ont. â€Han skall torka alla tÃ¥rar frÃ¥n deras ögon†(Upp. 21:4). Den innebär en outsäglig fröjd, â€vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana†(l Kor. 2:9). Inte ens den ljusaste, gladaste och mest bekymmersfria stund, som en människa kan fÃ¥ uppleva här pÃ¥ jorden, utgör mer än en liten aning om och avglans av den härlighet och glädje som kommer att vara i himmelen. Man kommer där att förvÃ¥na sig över, att man i sÃ¥ hög grad kunnat lÃ¥ta sig tyngas ned av de jordiska svÃ¥righeterna. Dessa kommer att te sig som ett intet i jämförelse med den himmelska glädjen. â€Ty vÃ¥r nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder Ã¥t oss pÃ¥ ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet†(2 Kor. 4:17). Om vi verkligen hade fullt klart för oss redan nu, vad den himmelska glädjen innebär, skulle vi aldrig tveka eller halta pÃ¥ bÃ¥da sidor utan villigt försaka vad som helst för det eviga livets skull.

Amen.