av Lars Borgström Predikan 4 e trettondedagen Matt. 14:22-36

Jesus hade just utfört ett av sina stora brödunder. Fem tusen män, och därtill kvinnor och barn, hade blivit mättade. Efter detta befallde Jesus sina lärjungar att pÃ¥ egen hand fara över till andra sidan sjön. Själv skulle Han sända iväg folket som blivit bespisat vid det fantastiska brödundret, för att därefter komma till sina lärjungar igen. Innan dess skulle Han emellertid dra sig tillbaka en stund i ensamheten för att be. Att Jesus en stund drog sig undan för sig själv visar att Han är människa liksom vi. Han behövde dÃ¥ och dÃ¥ vila ut efter sin tjänst. Han tillgodosÃ¥g ocksÃ¥ sina lärjungars behov av vila dÃ¥ Han vid ett annat tillfälle sade: â€Kom med mig till en öde plats där vi kan vara ensamma, och vila er lite†(Mark. 6:31). Jesus unnar ocksÃ¥ oss vila. Det är inte Guds mening att vi skall jäkta, springa omkring och slita ut oss. Gud instiftade vilodagen eftersom Han känner vÃ¥ra behov. Gud tycker om när vi vilar ut och tar emot ny, stärkande kraft frÃ¥n Honom.

Vi märker ocksÃ¥ av Jesu exempel vilken den högsta sysselsättning en människa kan företa sig är: Jesus bad dÃ¥ Han befann sig i sin ensamhet. Hans själ umgicks med den Himmelske Fadern. I denna intima gemenskap kunde Han hämta styrka och utgjuta sina bekymmer och glädjeämnen. SÃ¥ är det ocksÃ¥ med varje kristen. Genom tron lever han konstant förenad med Gud och i bönen blir denna gemenskap särskilt förtrolig. En kristen människa är därför aldrig i djupaste mening ensam. Han kan p.g.a. sin gemenskap med sin Skapare, Frälsare och Heliggörare säga: â€Jag är aldrig ensamâ€.

Den kroppsliga vilans högsta syfte är själens vila i Gud. Det visade Jesu exempel och det kommer ocksÃ¥ tydligt fram i Luthers förklaring till tredje budet i Lilla katekesen: â€Tänk pÃ¥ vilodagen, sÃ¥ att du helgar den. Vad är det? Vi skall frukta och älska Gud, sÃ¥ att vi inte föraktar predikan och Guds ord, utan hÃ¥ller det heligt, gärna lyssnar till det och lär oss det.â€

Jesus går på vattnet

Lärjungarna befann sig lÃ¥ngt ute pÃ¥ sjön mitt i natten. En stadie är ungefär 190 m. Och vi läser att de var â€mÃ¥nga stadier†ute pÃ¥ sjön. Det blÃ¥ste upp till storm och bÃ¥ten var hÃ¥rt ansatt av de höga vÃ¥gorna. Havet och de stora vattnen hade alltid varit skrämmande för judarna, som inte var nÃ¥got sjöfolk. De stora, djupa vattnen fick för judarna bli själva sinnebilden för mörkrets, ondskans och oordningens makter. När Herren gick till rätta med Job, som trott sig kunna ställa sin Skapare till svars, sade Han:

â€Var fanns du när jag lade jordens grund? Svara, om du har sÃ¥ stort förstÃ¥nd [—] Vem satte dörrar mot havet när det bröt fram ur moderlivet, när gav jag moln Ã¥t det att klä sig i och lät tjockt mörker bli dess linda, när bestämde jag dess gräns och satte bom och dörrar för det, och sade: ´Hit fÃ¥r du komma, men inte längre, här skall dina stolta böljor lägga sig†(Job 38:4, 8).

Nu var stod sjön hög, kanske trodde lärjungarna att de skulle dö. Det var alldeles mörkt och stormen piskade lärjungarna och deras lilla bÃ¥t. DÃ¥, i fjärde nattväkten, alltsÃ¥ nÃ¥gon gÃ¥ng mellan tre och sex pÃ¥ natten, kom Jesus vandrande emot dem. Herren, Han som skapat jorden och himlarymderna, gick obehindrat uppe pÃ¥ vÃ¥gorna. Lärjungarna skrek och trodde att det var en spökgestalt. DÃ¥ sade Jesus sitt upphöjda och majestätiska: â€Var lugna. Det är jag, Var inte rädda†(Matt. 14:27).

Så är det. Jesus är skapelsens Herre. Han kunde tala strängt till vinden och sjön, så att det blev alldeles lugnt (Matt. 8:26). Allt måste lyda minsta befallning från Honom. När Han vandrade ovanpå vågorna visade Han att han är mörkrets överman, att Han är de upproriska makternas besegrare.

Svenska kyrkans förre ärkebiskop K.G. Hammar använde denna bibliska berättelse för att lyfta fram Jesus just som den som är starkare än kaos. Han menade att evangelisternas syfte var just att framställa Jesus som ondskans betvingare. Så långt kan vi nog ge honom rätt. Men, menade också ärkebiskopen, allt detta var endast en mytologisk berättelse. Jesus kunde i själva verket inte gå på vattnet, däremot kunde Han stilla oron och ångesten i sina lärjungars hjärtan. När lärjungarna sedan ville ge konkretion åt denna förmåga hos Jesus hittade de på berättelsen om hur Han vandrat på de oroliga vattnen. Ärkebiskopen lösgjorde alltså berättelsens innebörd, dess symboliska poäng, från dess fysiska verklighetsförankring. I själva verket är berättelsen sann på båda dessa plan. Den kristna religionen är, till skillnad från t.ex. indiska religioner som hinduism och buddism, historisk. De frälsningshistoriska händelserna utspelar sig inte i någon mytologisk idévärld bortom tid och rum, utan just i vår konkreta, vardagliga verklighet. Detta gör händelserna ännu mer fantastiska och betydelsefulla. Det som är sant redan på ytplanet har oändliga djup av betydelser inom sig.

Petrus går på vattnet

När Jesus lugnat sina lärjungar nÃ¥got var det Petrus, han som vanligtvis var mest handlingskraftig och direkt, som sade: â€Herre, om det är du, sÃ¥ befall att jag skall komma till dig pÃ¥ vattnet.†Jesus svarade: â€Kom!â€. Det skulle under normala förutsättningar vara alldeles dÃ¥raktigt att mitt i det fruktansvärda ovädret kliva ur bÃ¥ten ute pÃ¥ öppna sjön, men Petrus hade Jesu befallning att gÃ¥ pÃ¥. Och har man Guds Ord med sig är man alltid pÃ¥ rätt väg, hur märkligt det än kan synas vara. Men skulle Petrus verkligen kunna gÃ¥ pÃ¥ vattnet? Detta var verkligen en trosprövning. Ã… ena sidan var han omgiven av de uppiskade, dödliga vÃ¥gorna och Ã¥ andra sidan hade Han Herrens Ord: â€Var lugn. Det är jag. Var inte rädd. Kom!â€

Tron är inte statisk utan ett levande ting. Den behöver näras av Guds Ord, den kan variera i styrka och t.o.m. dö. En stark tro är bättre än en svag tro. Jesus föraktar inte den svaga tron. Det heter om Honom: “Ett brutet strÃ¥ skall Han inte krossa, och en rykande veke skall Han inte släcka” (Matt. 12:20). Men vad utmärker dÃ¥ den svaga tron? Den svaga tron fÃ¥r inte rÃ¥da ensam i vÃ¥ra hjärtan. När tron är svag gör sig tvivel och osäkerhet gällande. Detta är inte nÃ¥got gott, utan kommer frÃ¥n den onde som redan frÃ¥n begynnelsen försökt utplÃ¥na tron, förtroendet för Gud, hos oss människor genom att sÃ¥ ut tvivel pÃ¥ Guds Ord. “Skulle väl Gud ha sagt…” (1 Mos. 3: 1) sade han till Eva, vÃ¥r stammoder. Tvivlen kommer frÃ¥n djävulen och tron kommer frÃ¥n den Helige Ande. Det är viktigt att pÃ¥peka detta i en tid dÃ¥ tvivlet ofta upphöjs som nÃ¥got fint, t.o.m. i de olika kyrkosamfunden.

Jesus föraktar som sagt inte den svaga, flämtande troslågan, men Han vill stärka den. Det sker genom nådemedlen; Ordet och sakramenten. Genom dessa heliga ting får vi syn på Jesus och Hans frälsning. Tron ser på Jesus. Men det händer också att den troende fäster blicken på något annat runtomkring. Han ser då på alla svårigheter och hinder.

Tänk nu pÃ¥ hur det var med Petrus när han gick pÃ¥ sjön, sin Mästare till mötes. “När han sÃ¥g hur häftigt vinden lÃ¥g pÃ¥, blev han rädd och började sjunka” (Matt. 14:30). Han släppte blicken frÃ¥n Jesus och sÃ¥g bara de höga vÃ¥gorna. Jesus sade till honom förebrÃ¥ende: “SÃ¥ lite tro du har! Varför tvivlade du?” (Matt. 14:31). Detta hände ju faktiskt efter det som vi hörde om i denna söndags evangelietext, dÃ¥ lärjungarna var med om stormen pÃ¥ Gennesarets sjö när Jesus legat och sovit i deras bÃ¥t. VÃ¥gorna hade den gÃ¥ngen slagit in över bÃ¥ten, och lärjungarna trodde att de skulle gÃ¥ under. De väckte Jesus som svarade dem: “Varför är ni rädda? SÃ¥ lite tro ni har!” (Matt. 8:26). Sedan reste Han sig och talade strängt till vinden och sjön, och det blev alldeles lugnt. Hade Petrus vid detta senare tillfälle bara sett pÃ¥ Jesus och kommit ihÃ¥g att till och med vindarna och sjön lyder Honom, hade han inte blivit rädd och börjat sjunka.

Den svaga tron ser visserligen på Jesus, och är därför en frälsande tro, men den ser också på alla de stora svårigheter som tornar upp sig mot oss. Då kommer rädslan och handlingsförlamningen.

Den starka tron ser däremot bara pÃ¥ Jesus. SÃ¥ var det med t.ex. den hedniske officeren. Han sÃ¥g inte pÃ¥ nÃ¥gonting annat än Jesus. DÃ¥ fanns det inga begränsningar för vad som kunde göras. â€Säg bara ett ord†sade officeren och förväntade sig att Jesus med sitt allmaktsord kunde göra vad som helst. “Amen säger jag er” sade Jesus, “I Israel har jag inte hos nÃ¥gon funnit en sÃ¥ stark tro” (Matt. 8: 10).

Må Gud lära oss, som ofta har en så svag tro, att bara se på Jesus och Hans löften! Till sist skall något sägas om

Den frälsande tron

Den frälsande tron är en tro pÃ¥ Jesus som Guds människoblivne Son och Frälsare frÃ¥n synden, döden och djävulen. Men hur mycket mÃ¥ste en människa tro för att bli frälst? Hur stark mÃ¥ste tron vara för att leda till Himmelen? Den frÃ¥gan är lätt att besvara när vi kommer ihÃ¥g vad är det som frälser. En söndagsskollärare frÃ¥gade en gÃ¥ng sin klass: â€Vad är det som frälser? Är det 1) Gärningarna 2) Tron 3) NÃ¥got annatâ€? . Eftersom det var en luthersk söndagsskola där barnen lärt sig att människan blir frälst genom tron allena räckte alla upp handen. Ett barn fick frÃ¥gan och svarade det alla tänkte säga: â€tronâ€. â€Nejâ€, sade fröken, â€det är inte tron som frälser. Det är Jesus som frälserâ€. Ja, sÃ¥ är det. Tron är inget annat än den tomma handen som sträcker sig mot Jesus. Den är ingenting i sig själv. I samma ögonblick som den börjar betrakta sig själv försvinner den som snö i solsken. Men är den vänd mot Jesus är den en frälsande tro.

Det är därför inte din tros storlek som frälser dig. En vattendroppe är lika mycket vatten som en hel ocean. En liten tro är lika mycket en sann tro som den största tro. Det är inte mÃ¥ttet av din tro som avgör om du skall bli frälst – det är Jesus som tron griper efter som frälser. Barnets svaga hand som för skeden till munnen mättar lika väl som mannens starka arm – det är inte handen som mättar, utan födan. Jesus skall inte lÃ¥ta dig förgÃ¥s om du bara vänder dig till Honom.

Amen.