av Lars Borgström Predikan “Min framtid vilar i Hans hand, Han bär mig pÃ¥ sitt hjärtaâ€

Jes. 45:9-13

“Min framtid vilar i Hans hand, Han bär mig pÃ¥ sitt hjärta†(Lova Herren 489:2) sjunger Lina Sandell i andra versen av sÃ¥ngen â€Dit Gud leder vill jag gÃ¥â€. SÃ¥ngen visar en stark förtröstan pÃ¥ Guds faderliga kärlek och omsorg. Den skulle kunna sammanfattas med nÃ¥gra ord frÃ¥n en annan av hennes sÃ¥nger: â€Vad han tar och vad han giver, Samme Fader han förbliver, Och hans mÃ¥l är blott det ena: Barnets sanna väl allena†(Lova Herren 750:6).

Lina Sandells andliga Ã¥skÃ¥dning är mycket lÃ¥ngt frÃ¥n nÃ¥gon framgÃ¥ngsteologi, där man ju menar att den verkligt kristne skall vinna seger och framgÃ¥ng pÃ¥ alla livets omrÃ¥den: ekonomi, hälsa, karriär, familj o.s.v. Mitt i alla svÃ¥righeter som mötte henne under livet – här kan nämnas den älskade faderns, prosten Jonas Sandells, dödsolycka till sjöss mitt framför hennes ögon, att hennes enda barn blev dödfött och hennes makes Oscar Bergs fängelsedom för ekonomiska oegentligheter – mitt i allt detta ägde hon en fast förvissning att allt som skedde i hennes liv hölls samman av osynliga trÃ¥dar, och att det var den kärleksfulle himmelske Fadern som höll dessa trÃ¥dar i sin hand. En grundpelare i Lina Sandells teologi, vid sidan av den objektiva försoningen i Jesus Kristus, är läran om Guds försyn, som fÃ¥r sitt mest kärnfulla uttryck i Rom. 8:28: â€Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter Hans behag.â€

Vi kommer att återvända till läran om Guds försyn, och också till Lina Sandells sång, då vi nu skall se närmare på den text som är angiven för denna predikan, Jes. 45:9-13.

Profetian om frälsningen från Assur-Babel

Den avslutande delen av Jesajas bok, kap. 40-66, handlar om Sions frälsning. Den är i sin tur indelad i tre lika stora delar. Den första delen, kap. 40-48 där vi skall uppehÃ¥lla oss, handlar om Sions frälsning frÃ¥n Assur-Babel. Den andra delen, kap. 49-57, handlar om den ännu mycket större frälsningen – som frälsningen frÃ¥n Assur-Babel endast är en förebild för – nämligen frälsningen frÃ¥n synden. Det är i denna mittersta dels mitt, kap. 52-54, denna större frälsning närmare behandlas. Inom parentes sagt har ocksÃ¥ denna mittersta del en mitt och det är kap. 53 som handlar om Herrens lidande tjänare. Detta kapitel är i sin tur indelat i fem lika stora delar. Den mittersta av dessa är v. 4-6. Denna mittersta del av mitten av mitten av mitten har ocksÃ¥ en mitt, och det är v. 5: â€Han var genomborrad för vÃ¥ra överträdelsers skull, slagen för vÃ¥ra missgärningars skull. Straffet var lagt pÃ¥ Honom för att vi skulle fÃ¥ frid, och genom Hans sÃ¥r är vi helade.†Genom en mästerlig komposition framställs alltsÃ¥ Herrens lidande tjänares offerdöd som centrum i uppenbarelsen. Jesajabokens avslutande del är sedan kap. 58-66, som handlar om det gamla och det nya Sion, där vi i kap. 65 fÃ¥r läsa om det slutliga härlighetsriket i Himmelen (v 17-25).

Det som intresserar oss nu är den första delen av Jesajabokens avslutning, kap. 40-48, frälsningen från Assur-Babel. Som vi alla vet fördes Guds folk i fångenskap av kung Nebukadnessar. Denne nybabyloniske kung hade i omgångar belägrat och besegrat Jerusalem och 587/586 f. Kr. föll Jerusalem slutgiltigt. Staden jämnades med marken och templet förstördes i grund. Sedan följde deportation och en flera decennier lång fångenskap. Den bröts då det nybabyloniska riket föll år 539 genom persernas erövring. Året därpå, år 538, lät perserkungen Koresh eller Kyrus genom ett edikt judarna återvända till sitt land (Esra 1:1-4)

Under fÃ¥ngenskapstiden verkade profeten Daniel som statsman i den hedniska förvaltningen i Babel, Hesekiel och Jeremia verkade ocksÃ¥ under den babyloniska fÃ¥ngenskapens tid – men inte Jesaja. Han levde och verkade i Jerusalem över hundra Ã¥r tidigare, pÃ¥ 700-talet. Det han har att säga om frälsningen frÃ¥n den babyloniska fÃ¥ngenskapen är alltsammans profetior, framtidsförutsägelser. SÃ¥dan profetia accepteras naturligtvis inte av bibelkritiska forskare som därför frÃ¥nkänner Jesaja författarskapet vad gäller den stora avslutande delen av Jesajas bok, kap 40-66. De talar istället om en Deuterojesaja, en andra Jesaja, som skulle varit verksam under fÃ¥ngenskapstiden och därefter. Sedan har sönderstyckningen av Jesajas bok rullat pÃ¥. Ganska snart dök en mystisk Tritojesaja upp och idag finns det väl ca 20 eller 30 jesajor i bibelkritikernas spekulationer. Kortfattat kan vi säga att bibelkritikernas teorier är fria fantasier som inte finner nÃ¥got stöd i den objektiva verkligheten. Ingen profet är känd frÃ¥n fÃ¥ngenskapen som skulle passa in pÃ¥ Deuterojesaja, inga textfynd som t.ex. dödahavsrullarna stöder tanken pÃ¥ att boken inte frÃ¥n början varit ett enhetligt helt, som liksom Jesu livklädnad är â€vävd i ett enda stycke†(jfr Joh. 19:23).

Det som framför allt övertygat bibelkritikerna om att Jes. 40-66 inte är tillkommet av Jesaja är verserna om Sions befriare, perserkungen Koresh. I Jes. 44:28ff. nämns han som Israels frälsare, som Herrens smorde som skall rädda Guds folk ur deras fångenskap. Ingen kan se in i framtiden, säger bibelkritikerna, och därför kan Jesaja omöjligen ca två hundra år i förväg t.o.m. ha namngett den person som skulle bli Herrens redskap. För oss som vet att Gud är allsmäktig och dessutom ibland visar sina utvalda profeter kommande händelser är detta dock inget att avfärda som omöjligt, hur fantastiskt eller ovanligt det än kan te sig för mänskligt förnuft och erfarenhet.

Versgenomgång av Jes. 45:9-13

När bakgrunden nu är lagd kan vi se på de aktuella verserna.

v 9. Ve den som tvistar med sin Skapare, – du, en lerskärva bland jordens lerskärvor! Säger leret till den som formar det: â€Vad gör du?†Säger ditt verk: â€Han har inga händerâ€?

Judarnas situation var svÃ¥r i Babylon. Det är klart att de längtade hem till sitt eget land, inte minst gällde detta den första generationen. Känd är psaltarpsalm 137:1, där deras saknad kläds i ord: â€Vid Babels floder där satt vi och grät, när vi tänkte pÃ¥ Sion. â€

Som vanligt är hos fallna människor började judarna att klaga pÃ¥ Gud, som att Han antingen handlat fel mot dem, straffat dem pÃ¥ orätta grunder – som när leret säger till den som formar det: â€Vad gör du? – eller att Gud inte förmÃ¥r att hjälpa dem – som när leret säger om sin tillverkare: â€Han har inga händerâ€.

Ett sÃ¥dant knorrande är synd som väcker Guds vrede. Det är otro att misstänka Gud antingen för orättvisa eller för vanmakt. Gud är ju bÃ¥de rättvis och allsmäktig. Genom sitt knorrande frestade de dessutom andra av sina landsmän till denna synd. Annat var det med den gudfruktige Job som i sin svÃ¥ra situation sade: â€HERREN gav och HERREN tog. Lovat vare HERRENS namn†(Job 1:21). Eller som det stÃ¥r i Lina Sandells sÃ¥ng som vi sjöng inledningsvis:

â€Dit Gud mig leder vill jag gÃ¥ Och pÃ¥ hans vägar vandra, Nöjd med det kors han lägger pÃ¥ Och ej hans vishet klandra I fÃ¥fäng sorg och modlöshet; Han som mitt bästa vill och vet, Han är min käre Fader†(Lova Herren 489:1)

v 10. Ve den som säger till en far: â€Vad avlar du?†Och till en kvinna: â€Vad föder du fram?â€

Här utropas ännu ett ve över den som knorrar mot Gud, och samtidigt ges ännu en liknelse. I den förra versen liknades Israel vid ett lerskärva, men nu vid ett barn. Israel kallas ju också annars för både Sions dotter (Ps. 9:5, Jes. 1:8, 16:1 m.fl.) och Guds son (Hos. 11:1). Och Gud liknar sig vid både Fader (Jes. 64:8) och moder (Jes. 49:15) åt Israel. I dessa feminismens tider, där många inom den avfallna kyrkan kallar Gud för Moder, och där t.o.m. dop förrättats i Skaparens, Befriarens och Livgiverskans namn, är det viktigt att framhålla att Gud är Fader (Ef. 3:15), men också någon gång kan liknas vid en moder – och det är skillnad.

Det är, återigen, dåraktigt av Israel att misstro Guds vishet, allmakt och godhet. Bättre att säga som Lina Sandell:

â€Min framtid vilar i hans hand, Han bär mig pÃ¥ sitt hjärta, Mig träffar ej det mista grand Av glädje eller smärta, Som själv han icke avvägt har – Och samme trogne vän, Han alltid skall förbliva†(Lova Herren 489:2).

v 11. Så säger HERREN, Israels Helige, som också är hans Skapare: Fråga mig om det som skall komma. Låt mig ha omsorg om mina söner och mina händers verk.

Herrens makt och vishet har ifrågasatts av Hans knorrande folk. Här kommer så Hans svar. Han är den helige Skaparen som kan låta Israel åter igen komma till ära, likt en hantverksmästare kan forma leret såsom han önskar ha det (jfr Jer. 18:4, 6). Som ett bevis på sin vishet och makt är Herren beredd att förutsäga den räddning, som Hans folk önskade i Babylon.

Att förutsäga framtiden pÃ¥ detta sätt är ju ingenting nÃ¥gon människa kan göra, utan kräver gudomliga egenskaper. I Jes. 42:9 läser vi t.ex.: â€Se, vad jag förut förkunnade har kommit. Nu förkunnar jag nya ting, innan de visar sig lÃ¥ter jag er höra om dem.†Avgudarna kan Ã¥ andra sidan inte förutsäga framtida ting. I Sak. 10:2 läser vi: â€Men husgudarna talar svek, spÃ¥männen skÃ¥dar lögn, bedrägliga drömmar talar de, tomhet är deras tröst.†Vi ser alltsÃ¥ att Herren är beredd att bevisa sin makt och vishet just pÃ¥ det sätt som bibelkritikerna menar att Han inte kan. VÃ¥ra dagars bibelkritikerna liknar därför det knorrande Israel.

Herren uppmanar också sitt folk att anförtro sig åt Honom, Han skall hjälpa dem i deras nöd. Hans omsorg om dem innebär både den närvarande tuktan och den kommande räddningen. Lina Sandell sjunger:

â€Vad han mig giver, vill jag dÃ¥ Med barnsligt sinne taga; Och lägger han en börda pÃ¥, Han hjälper den ock draga. När solen lyser kring min stig, Och när i moln den gömmer sig, Han är mig lika nära†(Lova Herren, 489:3).

v 12. Det är jag som har gjort jorden och skapat människorna på den. Det är mina händer som har spänt ut himlen, och hela dess här har jag givit befallning.

Som bevis för hur enkelt det är för Herren att rädda Israel ur den babyloniska fÃ¥ngenskapen anför Han det faktum att det är Han som har skapat hela jorden och alla människor. Det är klart att Han dÃ¥ ocksÃ¥ kan styra folkens och nationernas öden sÃ¥ att Israel blir förlossat ur sin nöd. Herren har inte bara gjort jorden och allt vad därpÃ¥ är, Han har dessutom skapat himlen och alla dess stjärnor och planeter. Kanske Ã¥syftas även änglarna dÃ¥ det talas om himlens â€hela härâ€.

Skulle inte en sådan Skapare ha makt att göra vad Han vill? Naturligtvis kan Han det! Israels sanna lycka är därför att hålla sig till Herren och lita till att vad som än händer vilar deras öde i Hans hand. Vi bör därför alla sjunga med Lina Sandell:

â€Vad han dÃ¥ tager, vill jag glatt Och utan klagan lämna; Han är ju själv min högsta skatt, Vad är dÃ¥ värt nämna De ting, som dock sÃ¥ snart förgÃ¥s. – Han, som av ingen växling nÃ¥s, Han är ock min för evigt†(Lova Herren, 489:4)

v 13. Det är jag som har uppväckt honom och alla hans vägar skall jag göra jämna. Han skall bygga upp min stad och släppa mina fÃ¥ngar fria, men inte för betalning eller mutor, säger HERREN Sebaotâ€

Här beskrivs Sions räddning frÃ¥n Assur-Babel. Den man som Herren uppväckt eller rest upp till att bli Israels befriare är Koresh, perserkungen. Han introducerades i Jes. 44:28-45:2, där det stÃ¥r: â€Jag är den som säger om Koresh: ´Han är min herde, han skall fullborda allt det jag vill. Han skall säga om Jerusalem: Det skall bli uppbyggt, och till templet: Din grund skall bli lagd pÃ¥ nytt´. SÃ¥ säger HERREN till sin smorde, till Koresh som jag har fattat vid hans högra hand för att slÃ¥ ner folken inför honom, lossa bältet frÃ¥n kungars höfter och öppna dörrar för honom, sÃ¥ att inga portar mer är stängda: Själv skall jag gÃ¥ framför dig, höjderna skall jag jämna ut. Kopparportarna skall jag spränga och järnbommarna skall jag bryta sönder†(Jes. 45:1-2).

De betryckta judarna som läste detta under den babyloniska fÃ¥ngenskapen kunde trösta sig med dessa ord, om de nu bara ville tro dem. Under deras samtid var Koresh redan uppväckt och snart väntade ocksÃ¥ deras befrielse. Men när denna profetia skrevs pÃ¥ 700-talet lÃ¥g sÃ¥väl fÃ¥ngenskapen, Koresh och befrielsen ännu ganska lÃ¥ngt i framtiden. När Herren genom Jesaja säger: â€Det är jag som har uppväckt honom†är detta därför ett exempel pÃ¥ profetiskt perfektum. Händelsen, som när Jesaja uttalade den, ännu lÃ¥g i framtiden, var sÃ¥ viss att inträffa att den redan kunde sägas ha inträffat.

Herren säger i denna vers att Han genom sin försyn skall räta Koresh vägar, d.v.s. styra dem mot babylonierna. Gud, som är hela jordens Herre, använder även hedniska härskare för att fullfölja och fullborda sina syften med sitt folk. Även genom hedniska makter uppfyller Han sina nÃ¥defulla löften till sitt folk, tuktar dem vid behov, och även bestraffar sitt folks fiender. Perserna blev ju inte bara Israels befriare utan ocksÃ¥ babyloniernas straffris. I 2 Tess. 1:6 läser vi: â€Gud är rättfärdig: Han vedergäller dem med lidande som plÃ¥gat erâ€.

Hur Koresh sedan kom att verkställa Israels befrielse kan vi läsa i inledningen till Esras bok: â€Detta hände i den persiske kungen Koresh första regeringsÃ¥r. För att HERRENS ord genom Jeremia skulle uppfyllas, pÃ¥verkade HERREN den persiske kungen Koresh sinne, sÃ¥ att han över hela sitt rike lät utropa följande som ocksÃ¥ skriftligt kungjordes: ´SÃ¥ säger Koresh, kungen i Persien: HERREN, himmelens Gud, har givit mig alla riken pÃ¥ jorden, och Han har befallt mig att bygga ett hus Ã¥t Honom i Jerusalem i Juda…´†(Esra 1:1-2). Sedan följer resten av ediktet med instruktioner om hur detta skulle gÃ¥ till.

Därmed var Israels babyloniska fångenskap över. Som tidigare sades var detta endast en förebild av den större frälsning som en annan Herrens smorde tjänare, den verklige Messias, skulle åstadkomma närmare sex århundraden senare: den frälsning från synden, döden, djävulen och helvetet som Jesus Kristus vann åt hela mänskligheten, inte bara åt judarna, på korset.

Även där kan vi med förundran se hur Gud genom sin försyn ledde händelseförloppet så att även Hans rikes fiender fick bidra till verkställandet av Guds frälsningsplan. Det allra tydligaste och bästa exempel på Guds ledande av det onda till att tjäna det goda är ju Jesu korsfästelse. Detta var det mest ohyggliga brott som någonsin begåtts. Onda människor svetsade sig samman och dödade den enda rättfärdiga människa som någonsin vandrat på vår jord. De korsfäste härlighetens Herre, Gud själv. Men denna den mest ondskefulla handling blev till den största välsignelse, det högsta goda som tänkas kan: frälsning och försoning åt hela världen. Så fullbordades alla Guds löften i Hans Son. I Jesus Kristus äger vi en evig frälsning och där framstrålar Guds kärlek allra tydligast. Därför kan vi avslutningsvis sjunga tillsammans med Lina Sandell:

â€Och evig, sÃ¥som själv han är, Hans kärlek är, den rika; Av evighet han haft mig kär, Han kan mig aldrig svika. Jag litar pÃ¥ hans trofasthet; Och, sÃ¥som en som intet vet, Jag vilar blott vid honom†(Lova Herren 489:5).

Amen.