Predikan Söndagen efter Nyårsdagen Matt. 3:11-12

Johannes Döparen träder ännu en gång fram för oss denna söndag, precis som han gjorde tredje och fjärde advent. Denna gång talar han om det dop som han själv utför och om det dop som Jesus skall utföra i ande och eld.

Somliga menar att det är en stor och avgörande skillnad mellan johannesdopet och det kristna dopet, det som apostlarna i dopbefallningen fick instruktioner om (Matt. 28: 19). Därför vill vi för det första tydliggöra, att

Johannesdopet var ett kristet dop

Johannes kallas Döparen eftersom han förutom att predika lag och evangelium förrättade dop. Det stÃ¥r att han â€förkunnade omvändelsens dop till syndernas förlÃ¥telse†(Luk. 3:3). Det finns ingen förlÃ¥telse vid sidan av Kristus och därför vet vi att Johannes dop var ett kristet dop. I dopet ikläds vi Kristus, vi blir omslutna av Hans rättfärdighet, den Han vann Ã¥t oss genom sitt liv och sin död.

Evangeliet i dopet, liksom i de andra nÃ¥demedlen, är oss till ingen glädje och nytta, om vi inte tror och tar emot den tröst Gud förbundit med det. â€Den som tror och blir döpt skall frälst, men den som inte tror skall bli fördömd†(Mark. 16:16). Därför mÃ¥ste dopets evangelium alltid predikas för oss, sÃ¥ att vi kan tro det. Dopet är nÃ¥got stort och livsavgörande som vi behöver bli pÃ¥minda om hela livet. När vi faller i synd, vilket vi ofta gör, kallar Gud oss att göra bot och bättring. Vi kallas att vända tillbaka till dopets tröst för syndare, till det rena, goda och friska förhÃ¥llandet till Gud som vi fÃ¥r genom Jesus. Detta nya liv gavs människorna genom johannesdopet.

Det dop som Johannes förrättade var ett dop till den frälsning som Jesus alldeles strax skulle vinna Ã¥t hela världen. Det dop som Jesus senare, efter sin uppstÃ¥ndelse, sände ut sina apostlar att utföra – tillsammans med att meddela undervisning i hela Kristi lära (â€lär dem att hÃ¥lla allt vad jag har befallt erâ€) – var ett dop till den frälsning som redan hade Ã¥stadkommits. Det är alltsÃ¥ endast denna skillnad vad gäller det tidsliga som skiljer johannesdopet frÃ¥n det dop som kyrkan sedan pingstdagen förrättat i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Pingstdagens dop i Ande och eld

PÃ¥ pingstdagen hände nÃ¥got stort och avgörande. Det talar Johannes profetiskt om dÃ¥ han säger: â€den som kommer efter mig är starkare än jag. [—]. Han skall döpa er i den Helige Ande och i eld†(Matt. 3:11). Även Johannes dop var ett dop i den Helige Ande, men när han säger att Jesu dop skall vara i Ande och eld menar han den speciella frälsningshistoriska händelsen, dÃ¥ den Helige Ande i synlig gestalt utgöts frÃ¥n Himmelen (Apg. 2:3).

Vi vet hur det gick till. Jesus hade sÃ¥som uppstÃ¥nden vid sin himmelsfärd sagt sina lärjungar, att “när den helige Ande kommer över er, skall ni fÃ¥ kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns” (Apg. 1:8). Tio dagar hade sedan förflutit. Lärjungarna var samlade. De hade troget hÃ¥llit Jesu befallning och i väntan pÃ¥ Anden stannat kvar i Jerusalem. PÃ¥ deras hjärtans altare hade bönens eld inte slocknat. Och nu, pÃ¥ pingstdagens morgon, skedde det stora undret, dÃ¥ Herrens eld, den Helige Anden, föll.

Plötsligt hördes frÃ¥n himlen ett starkt dÃ¥n. Det lät som när en vÃ¥ldsam storm drar fram. Det brusade och dÃ¥net uppfyllde hela huset där de satt. Fladdrande lÃ¥gor sÃ¥som av eld visade sig. De fördelade sig och visade sig strax sÃ¥som en flammande lÃ¥ga över varje huvud. De blev beklädda med kraft frÃ¥n höjden (Luk. 24:49), de blev uppfyllda av helig Ande och “började tala främmande sprÃ¥k, allteftersom Anden ingav dem att tala” (Apg. 2:4).

Människor frÃ¥n alla hÃ¥ll strömmade samman. En del häpnade över vad de sÃ¥g och hörde, andra hÃ¥nade lärjungarna och sade: “De har druckit sig fulla av sött vin” (Apg. 2:13).

DÃ¥ trädde Petrus, lärjungarnas ledare och talesman, fram och talade, och det blev en mäktig predikan. Dess innehÃ¥ll skall vi inte gÃ¥ in pÃ¥ här, men vi kan se att han först tillbakavisade beskyllningen att de var berusade, det som hade skett var istället den mäktiga uppfyllelsen av Guds gamla löfte hos profeten Joel att utgjuta sin Ande: “Och det skall ske i de sista dagarna, säger Gud: Jag skall utgjuta av min Ande över allt kött.” (Apg. 2:17).

Nu hade alltså de sista dagarna kommit, den tid då evangeliet om det fullbordade frälsningsverket predikas intill den dag då Jesus kommer åter i härlighet på himlens skyar. Som vi förstår var denna pingsthändelse en engångshändelse, den frälsningshistoriska uppfyllelsen av profeten Joels ord, det som skulle ske vid den sista tidens inbrytande – och den sista tiden är hela den nytestamentliga tiden, d.v.s. från Jesu försoningsverk till Hans återkomst. Det är därför fel att, såsom många gör, mena att en ny pingst nu har brutit in genom vår tids karismatiska väckelse, eller att hoppas på att en ny pingst skall komma.

Jesus är domaren

Johannes vittnade inte bara om pingstens dop i Ande och eld, utan ocksÃ¥ om den kommande domen. Han sade att den var nära förestÃ¥ende, â€redan är yxan satt till roten†(Matt. 3:10). Dessa ord syftar närmast pÃ¥ att Israels nÃ¥datid höll pÃ¥ att löpa ut. Snart skulle judarnas land tas ifrÃ¥n dem, mÃ¥nga dödas och de överlevande förskingras. Detta därför att de flesta av dem var obotfärdiga och inte ville tro pÃ¥ Jesus, deras Messias och Frälsare. Gud sänder genom historien inomvärldsliga straffdomar för folkets synd och otro. SÃ¥ hade skett flera gÃ¥nger tidigare i Israels historia – och sÃ¥ kan ännu ske med de s.k. kristna kulturfolken. 1900-talet var för västvärlden ett sekel av sällan skÃ¥dat avfall frÃ¥n fädernas Gud, och hur har inte folken lidit under krig, diktaturer och totalitära, antikristliga politiska system! Vad Guds straffdomar över synd och otro kan innebära för oss i Sverige, som lever i ett land som nästan fullständigt avsagt sig kristendomen, är nÃ¥got att bäva inför. Vi borde alla utropa: â€Herre, förbarma dig!â€.

Men när Johannes sedan ocksÃ¥ säger att Jesus, den som kommer efter honom, â€har sin kastskovel i handen och skall rensa sin tröskplats och samla sitt vete i logen, men agnarna skall Han bränna upp i en eld som aldrig släcks†(Matt. 3:12), dÃ¥ förstÃ¥r vi att han ocksÃ¥ syftar pÃ¥ den yttersta domen som angÃ¥r inte bara vissa folk eller nationer, utan allt vad människa heter. Alla människor skall ju möta Jesus som sin domare den yttersta dagen.

Enligt Johannes kommer alltsÃ¥ den dagen de som inte är rättfärdiga att fÃ¥ sin dom, i â€en eld som aldrig släcksâ€, alltsÃ¥ i helvetets eld, gehennahavet. Han sade människorna att om de inte bär god frukt skall de bli kastade där. Detta vittnesbörd stämmer med vad Jesus själv senare sade om dem som inte gjort de goda gärningar som Gud kräver att vi skall göra mot medmänniskorna. Dessa förbannade skall Jesus, enligt egen utsaga, visa bort â€till den eviga eld som är beredd Ã¥t djävulen och hans änglar†(Matt. 25:41).

Det var nog mÃ¥nga av Johannes Ã¥hörare som blev skrämda av sÃ¥dana och liknande ord. Johannes predikade och förmanade nämligen Ã¥terkommande pÃ¥ det sättet (Luk. 3:18). De människor som ängslades av denna hÃ¥rda förkunnelse och gav upp allt hopp om sig själva kunde dock ta till sig ett underbart budskap frÃ¥n Johannes mun, som ocksÃ¥ det handlade om Jesu verk: â€Se Guds Lamm, som tar bort världens synd†(Joh. 1:29). Jesus utplÃ¥nar genom sin offerdöd synder som om de aldrig existerat. Han är den underbare Frälsaren, som kan förvandla agnar färdiga för helvetets eld till vete som tas tillvara och bärgas till den himmelska logen. Det gör Han med alla som kommer till Honom. Dem skall Han inte kasta ut i den eviga elden utan ta tillvara och säga: â€Kom ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stÃ¥tt färdigt Ã¥t er frÃ¥n världens begynnelse†(Matt. 25:34).

Amen.