av Lars Borgström Predikan första advent Luk. 4:16-22

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

Vårt förnuft förblindat är, Mörker all vår själ betäcker,

Om din Ande ej är när Och nytt ljus i själen väcker.

Jesu, värdes oss nu stärka Och nytt hjärta i oss verka!

O, du härlighetens sken, Ljus av Faderns ljus utgånget,

Gör vår håg från mörkret ren, Som vårt hjärta håller fånget!

Styr vår tunga, håg och öra, Till att rätt vår gudstjänst göra! Amen.

Jesus trädde vid ett tidigt tillfälle i sin offentliga tjänst – ja alldeles efter det att Han hade döpts av Johannes och frestats av djävulen i öknen – fram i Nasarets synagoga och läste ur bokrullen. Det var sabbat, judarnas gudstjänstdag, och som Jesus brukade göra, hade Han gÃ¥tt till synagogan. I synagogan läste man, och läser för den delen fortfarande, ur olika bokrullar under olika delar av det judiska kyrkoÃ¥ret, precis som vi har vÃ¥r evangeliebok. Vilken vuxen, judisk man som helst kunde fÃ¥ gÃ¥ upp och läsa ur rullen och sedan – om han sÃ¥ ville – tillfoga nÃ¥gon liten tanke eller utläggning kring det lästa. En viss frihet hade ocksÃ¥ uppläsaren när det gällde valet av text.

Vuxen denna uppgift ansÃ¥gs man vara vid tretton Ã¥rs Ã¥lder, d.v.s. dÃ¥ man blev bar mitzva, en budens son. Man ansÃ¥gs vid denna Ã¥lder vara religiöst myndig och förpliktigad att följa buden, sÃ¥som en lydig son. Att Jesus i en bemärkelse mer än nÃ¥gon annan var en budens Son var det ännu inte mÃ¥nga som visste. I Galaterbrevet 4:4 skriver Paulus att â€när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagenâ€. Jesus uppfyllde hela lagen till punkt och pricka i vÃ¥rt ställe, och därför skulle man kunna säga att Han mer än nÃ¥gon annan är en Bar mitzva.

Nu var tiden fullbordad och Gud hade sänt sin Son. Efter långa och mörka århundraden, ja årtusenden, av väntan, hade nu Guds Son, som samtidigt är kvinnans avkomma, en Människoson, kommit, gjort sitt advent. Advent betyder ju ankomst och det är den sanne Gudens och den sanne människans, Jesu Kristi, ankomst, vi idag firar.

I vår predikotext står det att

Jesus läste ur bokrullen

Det märkliga med Jesu uppläsande av den heliga texten i Nasaret var, att Han som nu stod där framför dem var den Herre, som genom verbalinspirationens under låtit sina profeter, drivna av den helige Ande, författa skrifterna. Det var alltså Skriftens egentlige författare, dess jag, som läste upp texten innantill för dem. Inte undra på att de skriftlärde i Jerusalem ungefär arton år tidigare förundrats över hur den då tolvårige pojken Jesus kunde lägga ut texten. Även de satt ju ansikte mot ansikte med Skriftens författare, och häpnade över Hans förståndiga svar (Luk. 2:47).

En annan sak som var märklig med att just Jesus läste upp texten var, att den handlade om Honom själv pÃ¥ ett alldeles speciellt sätt. När Han reste sig upp för att läsa ur Skriften, räckte man Honom profeten Jesajas bokrulle och när Han öppnade den, fann Han det ställe där det stÃ¥r skrivet att Messias skulle bli sänd för att â€ropa ut frihet för de fÃ¥ngna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nÃ¥dens Ã¥r frÃ¥n Herrenâ€. När Jesus hade läst detta stycke använde Han sig av möjligheten att kommentera texten. Han rullade först ihop bokrullen, räckte den till synagogstjänaren och gick och satte sig. Alla i synagogan betraktade Honom uppmärksamt. Varför hade Han valt just denna text – en text som handlar om Messias? Hade en knappnÃ¥l fallit till golvet hade man hört den. DÃ¥ höll Jesus en mycket kort men innehÃ¥llsrik predikan – eller är det kanske sÃ¥ att Lukas bara sammanfattande refererar Jesu predikan? Det kan vi inte veta. Hur som helst stÃ¥r det att Jesus sade: â€Idag har detta skriftställe gÃ¥tt i uppfyllelse inför er som lyssnar.†I och med att Jesus, den levande Gudens Son, Herren, stod där mitt framför dem, sÃ¥ hade frihetens jubelÃ¥r ringts in för dem.

De var alla, vare sig de nu visste om det eller inte, förslavade under djävulen. Det var deras synder som gjorde dem ofria, till trälar sÃ¥som deras förfäder hade varit under farao i Egypten. Även om de nu var ockuperade av romarna, och detta ok kunde kännas tungt, var de ändÃ¥ inte till det yttre förslavade – men de var ändÃ¥ trälar under en osynlig makt, den onde anden djävulen. Men Jesus hade nu kommit, gjort sitt advent, för att lösa dem frÃ¥n allt detta.

Hur detta närmare bestämt skulle gå till stod skrivet i en annan bokrulle, nämligen i Ps. 40:7, där den ännu inte människovordne, ännu inte inkarnerade, Guds Son säger:

â€I bokrullen stÃ¥r skrivet om migâ€

I denna psaltarpsalm säger Guds Son att Herren inte vill ha slaktoffer och matoffer och inte begär brännoffer och syndoffer. SÃ¥dant var visserligen stadgat och Guds folk skulle under gamla förbundet utföra dessa offer – men nÃ¥gon försoning, nÃ¥got utraderande av deras synder kunde dessa offer inte Ã¥stadkomma. â€Ty det är omöjligt att tjurars och bockars blod skulle kunna utplÃ¥na synder†stÃ¥r det i Hebr. 10:4. Därför säger Guds Son Kristus när Han träder in i världen: â€Offer och gÃ¥vor begärde du inte, men en kropp har du berett Ã¥t mig. Brännoffer och syndoffer gladde dig inte. DÃ¥ sade jag: Se, jag har kommit, Gud, för att göra din vilja. I bokrullen stÃ¥r skrivet om mig†(Hebr. 10:5-7). I kraft av Kristi kropp, som blev offrad en gÃ¥ng för alla, är vi helgade, skriver Hebreerbrevets författare. Där, i Kristi kropp, sammanfattades synden. Jesus bar den, i sin kropp, upp pÃ¥ korsets trä (1 Petr. 2:24) och där drabbades Han av Guds vredes brännstrÃ¥le.

Han var helt oskyldig. De pÃ¥sklamm av hankön som slaktades vid judarnas pÃ¥sk, och som bara var svaga, skugglika förebilder som visade hän mot det sanna pÃ¥sklammet Kristus, skulle vara utan lyte, vara felfria (2 Mos. 12:8). Detta var verkligen Jesus, Guds Son. â€Att göra din vilja, min Gud, är min glädje, din lag är i mitt hjärtaâ€, säger Han i Ps. 40:9. Han följde alltsÃ¥ inte buden endast pÃ¥ ett utvärtes sätt, utan hjärtat var med och hade sin glädje i budlydnaden. Hans vilja var ett med Faderns, Han levde i obruten gemenskap med Honom.

ÄndÃ¥ lät Han sig offras för vÃ¥r skull, för att vi genom Hans sÃ¥r skulle bli helade (Jes. 53:5). Bara i Hans sÃ¥r kan vi finna frid. Eftersom Han föddes hit till jorden av den anledningen att genom sin död pÃ¥ korset vinna frid Ã¥t oss, kunde änglarna sjunga i julnatten: â€Ã„ra vare Gud i höjden och frid pÃ¥ jorden, till människor Hans välbehag†(Luk. 2:14). När Jesus nu för första gÃ¥ngen själv träder fram i sitt offentliga, profetiska ämbete i Nasarets synagoga, kungör Han genast den frid som Han kommit för att vinna: Han är den Messias som kommit för att ropa ut frihet för de fÃ¥ngna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nÃ¥dens Ã¥r frÃ¥n Herren.

Den frihet frÃ¥n synden, döden och djävulen vi äger genom Jesu sÃ¥r är obeskrivlig. Vilka mänskliga ord vi än använder kan vi bara fÃ¥nga nÃ¥got av det, men jag vill läsa upp betraktelsen frÃ¥n i fredags (26/11) frÃ¥n andaktsboken â€NÃ¥d för nÃ¥dâ€, som bättre än mÃ¥nga andra försök som gjorts lyckats fÃ¥nga in vad det handlar om: â€De fem sÃ¥ren är de fem livskällor som uppfriskar dig, fem tungor som manar gott för dig hos den himmelske Fadern, fem plÃ¥ster som helar dina samvetssÃ¥r, fem vilokamrar, där du finner ro, fem lösepenningssiklar, varmed din skuld är betald, fem släta stenar, varmed du kan förjaga helvetets Goliat, fem bergskrevor och stenklyftor, dit du kan fly och gömma dig för avgrundens rovfÃ¥glar, när du sÃ¥som en jagad duva förföljs av demâ€.

Jesus har alltså gjort sitt advent, Han har genom sitt offer vunnit frid och frihet och predikat ett nådens år från Herren. Denna frid finns redan, den är fri och gratis för vem som helst att träda in i. Kom därför och smaka och se hur ljuv Herren är! Ta för dig och ät av Hans Ord! Detta Ord är sött som honung. Det mättar din själ med himmelskt manna.

Låt oss göra en liten utflykt bakåt i Skriften, till Gamla testamentet och Hesekiels bok. Där talas om

Bokrullen som är söt som honung

När Hesekiel fick Herrens uppdrag att gÃ¥ ut och profetera för Israel, skulle Han först äta upp en bokrulle frÃ¥n Herren. Denna rulle var fulltecknad pÃ¥ bÃ¥de fram- och baksidan. I gammal, biblisk tid kunde man göra tilläggsanteckningar pÃ¥ baksidan av bokrullarna, ungefär som vi gör noteringar i boksidornas marginaler. Men denna bokrulle som Hesekiel skulle äta, och vars budskap han skulle förmedla till Guds folk, var fulltecknad pÃ¥ bÃ¥de fram- och baksidan. Inga tillägg kunde göras till det Gud talat i sitt Ord. SÃ¥ fÃ¥r inte heller dagens predikanter föra fram nÃ¥gra egna tankar eller funderingar, utan bara det som Herren sagt i sitt Ord. Den stora boken, vÃ¥r Bibel, avslutas pÃ¥ följande vis: â€Om nÃ¥gon lägger nÃ¥got till dessa ord skall Gud pÃ¥ honom lägga de plÃ¥gor som det är skrivet om i denna bok†(Upp. 22:18).

Det finns förvisso mÃ¥nga plÃ¥gor uppskrivna och omvittnade i Bibeln, inte minst det straff som väntar alla otrogna, alla dem som inte velat tro pÃ¥ Jesus: helvetets eviga eld. Hesekiel sÃ¥g att det pÃ¥ bokrullens bÃ¥da sidor stod skrivet mycket om â€klagosÃ¥nger, suckan och jämmerrop†(Hes. 2:10). Men ändÃ¥, när han hade ätit den, gjort hela dess budskap till ett med sig själv, kände han att den var söt som honung i hans mun (Hes. 3:3). Det har att göra med att Skriftens innersta innehÃ¥ll, dess kärna, är Jesus Kristus och Hans försoning. Den som äter detta budskap, d.v.s. livnär sin själ med det, ja har hela sitt livsinnehÃ¥ll i evangeliet om hur Jesus utgivit sin kropp och utgjutit sitt blod till syndernas förlÃ¥telse, är salig och har evigt liv. â€Amen, amenâ€, d.v.s. sannerligen, sannerligen, säger Jesus, â€Om ni inte äter Människosonens kött och dricker Hans blod, har ni inte liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall lÃ¥ta honom uppstÃ¥ pÃ¥ den yttersta dagen. Ty mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig, och jag lever därför att Fadern lever, sÃ¥ skall ocksÃ¥ den som äter mig leva därför att jag lever. Detta är det bröd som kommer ner frÃ¥n himlen. Det är inte som det bröd fäderna Ã¥t och sedan dog. Den som äter detta bröd skall leva i evighet†(Joh. 6:53-58).

Jesus är det levande brödet som kommit ned frÃ¥n Himmelen. Ät Honom och du fÃ¥r leva, liksom Han lever i evigheters evigheter. Äter du Honom, hämtar du näring frÃ¥n Hans blodiga försoning där Han utgav sin kropp och utgöt sitt blod, lever Han i dig. DÃ¥ har Han gjort sitt advent ocksÃ¥ i ditt hjärta. DÃ¥ har Han fÃ¥tt komma in i ditt innersta för att där â€hÃ¥lla mÃ¥ltid med dig och du med Honom†(Upp. 3:20).

Vi har nu talat om några av Jesu ankomster; Hans ankomst till denna värld, Hans ankomst till Nasarets synagoga och Hans ankomst till en människas hjärta. Olika bokrullar har vittnat om dessa händelser. Ännu ett advent återstår. Om detta kan man läsa i en annan bokrulle – en bokrulle som finns i Himmelens tronsal. Vi skall nu avslutningsvis tala om

Bokrullen som avslutar denna värld och vittnar om Jesu sista advent

I Upp. 5:1-4 stÃ¥r det om en framtidsbok som ocksÃ¥ är Guds barns testamente. Johannes fick i sin uppenbarelse blicka in i den himmelska tronsalen och han beskriver det sÃ¥ här: â€Och jag sÃ¥g i högra handen pÃ¥ Honom som satt pÃ¥ tronen en bokrulle med skrift bÃ¥de pÃ¥ insidan och utsidan, förseglad med sju sigill. Och jag sÃ¥g en väldig ängel som ropade med hög röst: ´Vem är värdig att öppna bokrullen och bryta dess sigill?´ Men ingen i himlen eller pÃ¥ jorden eller under jorden kunde öppna bokrullen eller se in i den. Och jag grät bittert över att det inte fanns nÃ¥gon som var värdig att öppna bokrullen eller se in i den.â€

Denna bokrulle är helt avgörande för hela vår tillvaro. Den är förseglad med sju sigill. Vi skall lägga märke till följande:

· Fadern håller den i sin högra hand, vilket är maktens hand. Ingen kan ta den ifrån Honom förrän Han själv tillåter det.

· Bokrullen för tankarna till ett testamente. Enligt romersk lag skulle ett testamente vara bevittnat av sju personer som var och en satte sitt sigill på det. Denna bok har alltså med vårt arv att göra. Om inte sigillen bryts, kan inte arvet tillfalla arvtagarna.

· Den som bryter sigillen leder därmed historien mot den stora dag då barnen skall få ärva.

· Bokrullen har skrift pÃ¥ bÃ¥da sidor. Detta innebär, som vi redan sagt om den bokrulle Hesekiel fick äta, att inget kan läggas till. Det finns inget â€oförutsett†som kan ske frÃ¥n Guds sida sett. Gud styr allt, gott som ont, efter sitt allvisa rÃ¥d.

Denna världens avveckling ligger alltsÃ¥ inte i händerna pÃ¥ nÃ¥gra stormaktshavare. Den ligger i Faderns högra hand. â€Allt ju vilar i min Faders händer, Skulle jag som barn väl ängslas dÃ¥?†skriver Lina Sandell (Lova Herren 21:1).

När sigillen bryts fullbordas Skriften och det stora arvskiftet kan äga rum. Vem är värdig till detta? Ingen skapad varelse kunde. Ingen i himlen (d.v.s. änglarna) eller pÃ¥ jorden (d.v.s. de ännu levande människorna) eller underjorden (d.v.s. de döda) kunde. NÃ¥gon sÃ¥dan makt ger Gud aldrig Ã¥t nÃ¥gon människa eller ängel – tack och lov! Men Johannes grät bittert därför att ingen kunde öppna bokrullen. Han förstod hur viktig den är – den är ju testamentet! Där ligger uppfyllelsen av alla Guds löften. Öppnas inte bokrullen fÃ¥r inte Guds barn ut sitt stora arv.

Men dÃ¥ kom en av de äldste och sade till Johannes: â€Â´GrÃ¥t inte! Se, lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat, och Han kan öppna bokrullen och bryta dess sju sigill.´ Och jag sÃ¥g mitt för tronen och mitt ibland de fyra väsendena och de äldste ett Lamm stÃ¥ där, som sÃ¥g ut att ha blivit slaktat. [—] Och Lammet gick fram och tog bokrullen ur högra handen pÃ¥ Honom som satt pÃ¥ tronen” (Upp. 5:5-7). Liksom Jesus steg fram i Nasarets synagoga för att ta bokrullen ur synagogförestÃ¥ndarens hand och öppnade Skriftens innehÃ¥ll för församlingen där, träder Han nu fram och tar bokrullen ur Faderns hand och bryter dess sigill.

Framtiden ligger i Jesu händer, i de sÃ¥rmärkta händerna. I detta ligger en oerhörd trygghet för alla Jesu vänner, ett ämne som stämmer till lovsÃ¥ng! Nu gÃ¥r ju andra bönen i Fader vÃ¥r, â€tillkomme ditt rike†i fullkomlig uppfyllelse. Nu skall allt fullbordas och Jesus kommer tillbaka sÃ¥ att vi kan fÃ¥ ut arvet (se 2 Kor. 1:20). MÃ¥ vi göra oss rätt berätta och hoppas att Jesus snart gör sitt sista advent, att vi av hjärtat kan säga: â€Amen, kom, Herre Jesus!†(Upp. 22:20).

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga. Amen.