Skattkistan

av Lars Borgström Predikan Söndagen före Domsöndagen

Luk. 13:22-30

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår, barmhärtig, god, som oss till Dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss Ditt Ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.

Det är idag näst sista söndagen av kyrkoÃ¥ret. Texterna blir alltmer allvarliga ju närmare slutet vi kommer. Nästa söndag är det domsöndag. â€Innanför†eller â€utanför†är den stora frÃ¥gan. Var skall vi stÃ¥ en gÃ¥ng? PÃ¥ vilken sida av Himmelens stängda dörr, innanför eller utanför? I evangelietexten mötte vi tio jungfrur varav fem var fÃ¥vitska, oförstÃ¥ndiga, och därför hamnade utanför. I den liknelse vi nyss hörde möter vi ocksÃ¥ människor som hamnar utanför.

När man tittar närmare på dessa två liknelser är det något ganska överraskande som man lägger märke till, ja faktiskt något förskräckande. Det är att

Skiljelinjen går genom församlingen

De tio jungfrurna var alla kyrkotillhöriga och hörde med till den yttre skaran av bekännare. De som helt och hållet står utanför kyrkan är inga jungfrur alls, varken förståndiga eller oförståndiga. De kommer förvisso att gå evigt förlorade, hamna utanför den stängda dörren, men det är inte om dem evangelietexten handlar. De rena hedningarna, de uppenbara avgudadyrkarna och ateisterna, finns inte med i liknelsen. Jungfrurna, både de oförståndiga och de förståndiga, är vi som samlas till gudstjänst och är med i församlingen. Det är mellan oss, genom den yttre församlingen, gränslinjen går mellan innanför och utanför.

Samma sak möter vi i den liknelse Jesus ger. Han säger att mÃ¥nga skall försöka komma in genom den trÃ¥nga porten men inte kunna det. Dessa människor är inte heller vilka som helst; hedningar, ateister eller öppna gudsbespottare, utan sÃ¥dana som varit med i församlingsverksamhet, sÃ¥dana som ätit och druckit med Jesus och mottagit undervisning av Honom. Jesus skall svara dem: â€Jag vet inte varifrÃ¥n ni är. GÃ¥ bort ifrÃ¥n mig, alla ni som bedriver orättfärdighet.â€

Dessa ord är ju nästan outhärdliga. Skall människor som blivit döpta, funnits med i församlingen och dess gudstjänster kanske under ett helt liv, visas bort frÃ¥n Jesus? Ja, sÃ¥ lyder Hans ord: â€GÃ¥ bort ifrÃ¥n migâ€. Men vi mÃ¥ste nu ta reda pÃ¥ varför dessa församlingsmedlemmar blev fördömda. Vi vill ju inte att detta skall drabba ocksÃ¥ oss, och därför vill vi veta

Anledningen till att de många gick förlorade

Att sÃ¥ mÃ¥nga gick förlorade berodde pÃ¥ att de försökte komma in i Himmelen genom gärningar. De förtröstade inte pÃ¥ Jesus Kristus och kunde därför inte bli saliga genom tron pÃ¥ Honom. Istället förtröstade de till sin yttre kyrkogÃ¥ng. De hänvisade till att de varit med vid sÃ¥dana tillfällen dÃ¥ Jesus undervisat genom sitt ord: â€Vi Ã¥t och drack när du var med, och du undervisade pÃ¥ vÃ¥ra gator.â€

Hur lätt är det inte att ta sÃ¥dana saker som frälsningsgrund! Vi som är samlade här idag tillhör en bibeltroende luthersk församling. Vi har de bästa böckerna vid sidan om Bibeln som vÃ¥r bekännelsegrund. Ingenstans i hela världen har den bibliska läran, det frälsande evangeliet, blivit sÃ¥ klart sammanfattat och framställt som i vÃ¥ra lutherska bekännelseskrifter. Vi skulle med fog kunna säga att Jesus Kristus har undervisat â€pÃ¥ vÃ¥ra gatorâ€, eller snarare i vÃ¥ra hem och pÃ¥ vÃ¥ra gudstjänster. Detta är naturligtvis en stor nÃ¥d, men kan inte i sig frälsa nÃ¥gon människa. Tillhörigheten till en kristen familj eller en kristen församling, om den sÃ¥ vore den mest rättrogna, är inte frälsande. Den som grundar sitt barnaskap pÃ¥ detta gÃ¥r med säkerhet förlorad. Gör man sÃ¥ liknar man väldigt mycket de judar som menade sig kunna undfly vredesdomen därför att de hade Abraham till fader (Luk. 3:8, Joh. 8:39).

Finns det andra anledningar till att människor som levt med i församlingen till sist går förlorade? Ja, det gör det. Jag skall nämna några sådana anledningar. Det finns sådana som inte vill lida för Jesu skull. De avfaller i prövningens stund av rädsla för obehag och svårigheter.

Det finns ocksÃ¥ sÃ¥dana som faller för frestelser och sedan fastnar i syndens garn. De utövar sin synd i hemlighet men har behÃ¥llit det kristna namnet. Dessa människor har avfallit och tjänar djävulen med sina syndaliv men lÃ¥tsas vara kristna. De kanske t.o.m. inbillat sig själva att de är kristna samtidigt som de lever i synd. Johannes skriver i sitt första brev om sÃ¥dana människor: â€Om vi säger att vi har gemenskap med Honom och vandrar i mörkret, sÃ¥ ljuger vi och handlar inte efter sanningen†(1 Joh. 1:6). Nej, nÃ¥gon gemenskap finns inte mellan Jesus och mörkrets barn, även om dessa rÃ¥kar vara medlemmar i och leva i församlingen. PÃ¥ domens dag kommer Jesus att säga till dem att Han aldrig har känt dem: â€Jag vet inte varifrÃ¥n ni är. GÃ¥ bort ifrÃ¥n mig, alla ni som bedriver orättfärdighet.â€

Det finns också sådana som förförs av falska läror och falska profeter. Särskilt i vår tid vimlar det av villolärare.

Det finns, som var och en förstÃ¥r, en mängd olika saker som kan leda oss bort frÃ¥n Jesus Kristus. Och att vara avskild frÃ¥n Kristus är höjden av helvete. De förtappade kommer dessutom att se â€Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike samtidigt som de själva är utdrivna.†De kommer ocksÃ¥ se â€människor komma frÃ¥n öster och väster, frÃ¥n norr och söder och ligga till bords i Guds rike.†Detta mÃ¥ste ju förhöja Ã¥ngesten och självförebrÃ¥elsen. De skulle själva kunnat vara med där, ja de hade alla förutsättningar till det, men de hade vänt sig bort frÃ¥n saligheten. De som frÃ¥n början varit rikets barn, som i alla fall hört med pÃ¥ ett yttre sätt genom att ha hört Jesus predika pÃ¥ sina gator, alltsÃ¥ i sitt hem och i sin församling, men som avfallit pÃ¥ ett eller annat sätt, de fÃ¥r nu se främlingar, sÃ¥dana som varit lÃ¥ngt borta och kanske frÃ¥n början, frÃ¥n ett mänskligt perspektiv, otänkbara som barn i Guds rike, ligga till bords med alla de heliga. Vilken förtärande avundsjuka kommer dÃ¥ inte de förtappade att känna! Men sÃ¥ skall det bli enligt Jesu ord: â€Och se, det finns de som är sist som skall bli först. Och de som är först som skall bli sist.â€

Det vore fruktansvärt om någon av oss skulle hamna i helvetet. Det får bara inte ske! Vi uppmanas därför i Guds Ord att kämpa trons goda kamp. Vad detta innebär skall vi se på då vi nu avslutningsvis talar om

Hur vi blir bevarade

När Jesus i vÃ¥r predikotext var pÃ¥ väg till tempelinvigningens högtid i Jerusalem kom nÃ¥gon fram och frÃ¥gade Honom: â€Herre, är det bara fÃ¥ som blir frälsta?†Jesus ville inte ge ett svar pÃ¥ den frÃ¥gan genom att ange antal eller procentsatser. Vid ett annat tillfälle, i sin bergspredikan, hade Han sagt att det är mÃ¥nga människor som gÃ¥r förlorade och fÃ¥ som blir frälsta (Matt. 7:13-14), men här sÃ¥g Jesus att det var tillfälle att vända de spekulativa frÃ¥gorna om andra människors salighet, om antal o.s.v., till självrannsakande frÃ¥gor om man själv är pÃ¥ väg till Himmelen. Jesus svarade inte hur mÃ¥nga som blir frälsta utan sade istället: â€Kämpa för att komma in genom den trÃ¥nga porten.†Hur kommer man dÃ¥ in genom den trÃ¥nga porten?

Vi vet av otaliga bibelställen att det är tron pÃ¥ Jesus som frälser. Vi vet ocksÃ¥ att synden för oss bort frÃ¥n Gud. Trons goda kamp mot synd, tvivel, otro, villfarelse och förförelse mÃ¥ste därför föras. Vad det handlar om, hur synden bekämpas och ett rättfärdigt liv levs, kommer fram i orden frÃ¥n Romarbrevet: â€Synden skall inte vara herre över er, ty ni stÃ¥r inte under lagen utan under nÃ¥den†(Rom. 6:14). Lagen. som är uttryckt i budorden, lär oss vad som är Guds heliga och goda vilja, men den ger inte kraft till goda gärningar. Det kan bara uppskattningen av vad Kristus gjort för oss göra. Där tron pÃ¥ Jesu försoningsverk finns, där finns ocksÃ¥ ofelbart goda gärningar som är välbehagliga inför Gud. Luther skriver i sitt företal till Romarbrevet att â€tron är ett levande, ivrigt, verksamt, mäktigt ting, sÃ¥ att det är omöjligt, att den icke oavlÃ¥tligt skulle verka vad som är gott. Den frÃ¥gar icke heller, om man skall göra goda gärningar, utan innan man frÃ¥gar, har den gjort dem och är ständigt i färd därmed.†NÃ¥den gör, att vi älskar lagen. NÃ¥den medför en frihet frÃ¥n synden, den innebär alltsÃ¥ en frihet till att av fri vilja bara göra det goda och att utan lagens piska leva rätt. Friheten är en andlig frihet, som inte upphäver lagen utan ger det som lagen kräver, nämligen kärlek till Guds bud och vilja. â€AlltsÃ¥ är kärleken lagens uppfyllelseâ€, skriver Paulus i Rom. 13:10.

Att leva efter köttet är däremot att drivas av synden och det kommer att skörda död. Att falla i synd är en sak, det händer en kristen dagligen. Är det inte förhastade synder där det gamla köttet plötsligt överrumplar oss och sticker upp sitt fula tryne, sÃ¥ är det omedvetna synder eller underlÃ¥telsesynder. Ibland kan ocksÃ¥ frestelserna bli en övermäktiga. SÃ¥dant händer tyvärr, och dÃ¥ fÃ¥r man komma, gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng, med synderna till Jesus och be om ny förlÃ¥telse för dem. Men att samtycka till synden, vara orädd för den och leka med den, ha sin njutning i den, utöva den och inte vilja lämna den – det är omöjligt för en kristen. Gör man detta är man inte ett Guds barn. Och har man varit det en gÃ¥ng i tiden är man det inte längre – numera är man en avfallen kristen. Man lÃ¥ter synden regera och lever efter köttet. Man har Ã¥tervänt till den död som Guds Ande hade befriat och uppväckt en ifrÃ¥n. Det är ett avsägande av tron, ett fall frÃ¥n nÃ¥den, en förlust av den rättfärdighet Kristus vunnit Ã¥t en. “Det hade varit bättre om de aldrig hade lärt känna rättfärdighetens väg, än att lära känna den och vända sig bort frÃ¥n det heliga budskap som överlämnats till dem. Det har gÃ¥tt med dem som det sÃ¥ sant heter i ordsprÃ¥ket: En hund vänder om till sina spyor, och ett rentvättat svin vältrar sig i smutsen” (2 Petr. 2:21). â€GÃ¥ bort ifrÃ¥n mig, alla ni som bedriver orättfärdighet†kommer dessa människor att fÃ¥ höra frÃ¥n Jesu egen mun pÃ¥ den yttersta dagen.

För ett Guds barn är synden ett främmande element, såsom eld. Faller man i den bränner man sig och kastar sig genom Andens maningar genast upp därifrån genom att bekänna, be om förlåtelse för Jesu skull och om ny kraft att vandra på Herrens väg. Ett Guds barn ligger inte kvar och vältrar sig i syndens smuts, lika lite som en människa ligger kvar i glöden och lågorna om hon faller i eld. Den som inte bekänner sin synd och blir rest från sitt fall utan blir liggande kvar i elden, kommer sedan att bli liggande i den eviga elden. Så allvarlig är synden.

Men hur skall dÃ¥ dödande av syndens gärningar gÃ¥ till? Är det nÃ¥got vi skall göra med egna krafter? Nej, Paulus ger oss genast den evangeliska drivkraften och den rätta anledningen att döda syndens gärningar i Rom. 8:15-17: â€Ni har inte fÃ¥tt slaveriets ande, sÃ¥ att ni pÃ¥ nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fÃ¥tt barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: ´Abba! Fader!´ Anden själv vittnar med vÃ¥r ande att vi är Guds barn. Men är vi barn är vi ocksÃ¥ arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med Honom, för att ocksÃ¥ bli förhärligade med Honom.â€

De flesta i församlingen i Rom var hednakristna. Tidigare hade de dyrkat avgudar. Då försökte de vinna de krävande gudarnas gunst genom rätt sorts offer och goda gärningar. När de misslyckades med detta fruktade de gudarnas vrede. Men nu, sedan de blivit kristna, hade de inte längre kvar slaveriets ande som gjorde att de levde i fruktan, utan de hade fått barnaskapets ande. Genom den Helige Andes verk i deras hjärtan hade de nu lärt känna den nådige Guden som gjort allt för dem och som skänkt dem allt som gåva genom Kristus. Den höga ställning som de hade såsom Guds barn motiverade dem att döda köttets gärningar, att inte leva som om de vore djävulens barn.

Nu hade de inte längre en slavs hjärta och ande, utan en sons. “Ni har fÃ¥tt barnaskapets ande, i vilken vi ropar: “Abba! Fader!”, skriver Paulus. Det gäller alla kristna. Abba är det arameiska ordet för fader. Det är barnets förtroliga tilltal till sin pappa. Vi hör ljudlikheten mellan “pappa” och “abba”. Innan de ens kan tala kan de jollra “Abba! Pappa!” Barn tvekar inte om det är lägligt eller passande tid att frÃ¥ga sina föräldrar om nÃ¥got, utan de kommer i tid och otid med sitt “Abba! Pappa!” SÃ¥ förtroligt och rättframt lär den Helige Ande oss att tala med vÃ¥r himmelske Fader! Luther skriver i Lilla katekesens förklaring till Herrens bön, om tilltalet “Fader vÃ¥r, som är i Himmelen”: “Vad är det? Gud vill härigenom med mildhet uppmuntra oss att tro, att Han är vÃ¥r rätte Fader och vi Hans rätta barn, för att vi,frimodigt och med tillförsikt, skall be till Honom, sÃ¥ som goda barn ber till sin käre fader.”

Men hur skall dÃ¥ den troende veta eller förstÃ¥ att han kan göra detta? Paulus svarar: “Anden själv vittnar med vÃ¥r ande att vi är Guds barn”. Denna tilltro och förtröstan är möjlig tack vare nÃ¥dens medel, Ordet och sakramenten, där den Helige Ande i vÃ¥ra hjärtan, i vÃ¥r ande, verkar övertygelsen att vi är Guds barn. Jag vill här citera vad Johannes skriver i 1 Joh. 4:13: “Vi vet att vi förblir i Honom och Han i oss, därför att Han har gett oss av sin Ande”.

Om vi är Guds barn, är Jesus, Guds Son, vÃ¥r broder eftersom vi har samme Fader. Därigenom fÃ¥r vi del av de välsignelser som Fadern har gett sin Son. Paulus framhÃ¥ller detta, dÃ¥ han skriver: “Men är vi barn är vi ocksÃ¥ arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar”. Allt som den uppstÃ¥ndne, triumferande, himlafarne Kristus mottagit frÃ¥n sin Fader tillhör även oss. Redan nu äger vi detta genom tron, men en gÃ¥ng i framtiden, i Himmelen, skall det bli fullt uppenbart. Efter svÃ¥righeterna och vedermödorna här pÃ¥ jorden skall vi för evigt fullt ut uppleva den himmelska världens alla välsignelser. DÃ¥ fÃ¥r vi med vÃ¥ra egna ögon se det stora arv vi redan nu äger genom tron. Därför skriver Paulus att lika visst som vi lider med Honom (Kristus), skall vi ocksÃ¥ bli förhärligade med Honom. PÃ¥ den yttersta dagen ställs vi inte inför en stängd port och behöver inte höra de förgörande orden: â€GÃ¥ bort ifrÃ¥n migâ€, utan vi möts av en öppen dörr, en öppen famn och av de välkomnande orden: â€Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stÃ¥tt färdigt Ã¥t er frÃ¥n världens begynnelse†(Matt. 25:34).

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga.

Amen.