av Lars Borgström Predikan 23:e sön eft. tref.

Mark. 12:41-44

Vi har lärt känna denna söndags predikotext som berättelsen om änkans skärv. Jesus befann sig tillsammans med sina lärjungar i Jerusalem då en fattig änka gick fram till offerkistan och lade ned två små kopparmynt, eller skärvar som det stod i den gamla kyrkobibeln. Det var fråga om små mynt som efter dagens penningvärde räknat på sin höjd bara var värda någon krona. Ändå sade Jesus till sina lärjungar att änkan lagt mer i offerkistan än någon annan.

Änkans skärv innebar en stor uppoffring

Under den tid då Jesus satt mitt emot offerkistan hade många rika trätt fram och gett stora penningsummor i kistan. Det var fråga om sådant som de enligt lagen var skyldiga att ge, men också sådant som de frivilligt gav ifrån sig. När så den fattiga änkan gav sina två små kopparmynt kallade Jesus till sig sina lärjungar och sade överraskande till dem att änkan gett mer än alla de rika som tidigare passerat revy med sina stora penninggåvor.

Vi förstår att Jesus inte, då Han bedömde gåvornas storlek, räknade rent mekaniskt så att t.ex. en denar blev större en två kopparmynt. Änkan gav allt vad hon hade, sina två sista kopparslantar, medan de rika hade gett av sitt överflöd. Därför menade Jesus att hennes offer var större.

Det som gjorde änkans â€lilla skärv†sÃ¥ stor i Jesu ögon var att hon försakade sig själv och sin egendom, nÃ¥got som Gud vill att vi skall göra (Matt. 16:24, 2 Kor. 8:3). Det kan knappast heller ha varit frÃ¥ga om ett skrymtaktigt givande eftersom tvÃ¥ kopparslantar inte var nÃ¥got att skryta med. Skrymtarna stötte i basun för att alla skulle se deras givande (Matt. 6:1-4), men änkan saknade varje möjlighet att göra sig ett namn p.g.a. givmildhet.

Det som särskilt gladde Jesus var nog ändÃ¥ änkans förtröstan pÃ¥ Gud eftersom hon litade till att Han skulle ta hand om henne. â€Gud älskar en glad givare†(2 Kor. 9:7) bÃ¥de därför att givaren visar hur viktig församlingens verksamhet är och därför att givaren vÃ¥gar lita till att Gud stÃ¥r fast vid sina löften att försörja de sina (Ps. 41:2-3, Matt. 6:33). Kristna människor behöver inte slÃ¥ vakt om sina ägodelar, lägga pÃ¥ hög, utan kan frimodigt ge bort pengar till församlingen eller allmän välgörenhet, eftersom de har löften att bli försedda dÃ¥ det gäller de materiella behoven.

I det gamla förbundet var tiondet den betalning folket skulle ge till templet, även om många gav mer än så. I det nya förbundet finns ingen sådan bestämd procentsats, men vi kan läsa att medlemmarna i den första församlingen frivilligt avstod från allt eget och hade egendomen gemensam i församlingen (Apg. 4:32).

Församlingen måste handskas varligt med sina medel

Berättelsen om änkans skärv, hur den gamla fattiga kvinnan gav sina sista slantar, ger de ekonomiskt ansvariga i församlingarna anledning att allvarligt betänka sitt stora ansvar. Även om vi lever i ett välfärdssamhälle, där ingen behöver svälta eller lämnas utan vÃ¥rd och tillsyn, är det mÃ¥nga som lever mycket knapert för att kunna ge desto mer till den kristna verksamheten. Till stor del är det mÃ¥nga sÃ¥dana â€skärvar†som finansierar den kristna församlingsverksamheten och missionen. DÃ¥ kan inte de ansvariga i församlingarna lättsinnigt spendera sÃ¥dana pengar.

Det berättas i biografin om Axel B. Svensson (Elsa Bengtsson) att mÃ¥nga undrat hur det skulle gÃ¥ med honom och det nya missionssällskapet Bibeltrogna Vänner dÃ¥ det mestadels var pigor och lägre stÃ¥ndspersoner som anslutit sig till rörelsen. DÃ¥ gav nÃ¥gon svar pÃ¥ tal och sade att Svenssons pigor kunde nÃ¥got som inte mÃ¥nga andra kunde; de kunde offra. SÃ¥ har det ofta varit i den kristna församlingens historia. De stora statsbidragen, som kommit kyrkor och församlingar till del, har sällan varit till nÃ¥gon välsignelse. De är de â€smÃ¥ skärvarna†som blivit till verklig nytta. Säkert beror detta delvis pÃ¥ det heliga ansvar församlingen känt dÃ¥ den mottagit sÃ¥dana gÃ¥vor.

Gåvogivande skall ske med eftertänksamhet

Det är emellertid inte endast gåvornas mottagare som har ett stort ansvar, utan även givarna själva. Dessa har nämligen att betänka till vad, till vilken verksamhet de skänker sina pengar. Den fattiga änkans givande var mycket stort och dessutom ett uttryck för förtröstan på Gud, men frågan är om inte hennes givande ändå var ogenomtänkt. Det var visserligen lag att ge pengar till templet, men troligtvis var änkans gåva något hon gav utöver det som plikten krävde. Givandet var ju reglerat genom tionde så att ingen skulle behöva ge ifrån sig det sista han eller hon ägde. Vi får alltså förutsätta att änkans skärv var frivillig.

LÃ¥t oss nu sätta in berättelsen om änkans skärv i sitt sammanhang. Alldeles innan Jesus sätter sig vid offerkistan i templet varnar Han folkskarorna: â€Akta er för de skriftlärda, som tycker om att gÃ¥ omkring i lÃ¥nga mantlar och bli hälsade pÃ¥ torgen och sitta pÃ¥ de främsta platserna i synagogorna och fÃ¥ hedersplatserna vid festmÃ¥ltiderna. De äter änkorna ur husen och ursäktar sig med sina lÃ¥nga böner. De skall fÃ¥ en sÃ¥ mycket strängare dom†(Mark. 12:38-40).

Jesus har alltså klandrat de skriftlärda därför att de ätit änkorna ur huset. Just när så skett kommer en fattig änka bland gåvogivarna och ger sina allra sista kopparmynt. Det är tveksamt att Jesus tyckte att detta var odelat bra. Antagligen hade hon kunnat använda kopparmynten till något bättre.

Ser vi sedan till vad som hände omedelbart efter det att änkan lämnat sina sista slantar till tempelkassan märker vi att Jesus sade att de stora tempelbyggnaderna skulle brytas ned. Templet, som nu hade renoverats och utbyggts under nära femtio Ã¥rs tid (Joh. 2:20), med dess imponerande, kostbara och härliga byggnader, var judarnas stolthet och nationella säkerhet, garanten för att Gud fortfarande bodde mitt bland sitt folk. Lärjungarna delade fortfarande den beundran, som varje jude kände inför templet. De tänkte att det vore stor skada, ja en fruktansvärd katastrof, att förstöra ett sÃ¥dant tempel. Men Jesus sade till en av sina lärjungar när de just gÃ¥tt ut frÃ¥n offerkistan: â€Du ser dessa stora byggnader. Här skall inte sten lämnas pÃ¥ sten utan allt kommer att brytas ner†(Mark. 13:2).

Änkans sista slantar gick alltså till att göda de skriftlärdas bukar och till att underhålla det yttre, förgängliga templet med dess offertjänst som alldeles strax hade spelat ut sin roll som förebildande Jesu försoningsverk på korset och som sedan, några decennier senare, skulle brytas ned i grund av den romerska armén.

Fastän änkans skärv var stor och ett underbart uttryck för tro finns det alltså anledning att ifrågasätta om hon förvaltade sina pengar på ett vist sätt. Hon borde nog istället gjort som Maria Magdalena, Johanna, Susanna och de andra kvinnorna som tjänade Jesus med sina ägodelar (Luk. 8:3).

Det kan faktiskt bli sÃ¥, när avfallet är sÃ¥ stort som det var pÃ¥ Jesu tid, att de pengar som skänks till den â€officiella†kyrkan inte alls gagnar Kristi rike. Därför har även gÃ¥vogivaren ett ansvar för hur han eller hon fördelar sitt givande. Den som idag t.ex. ger pengar till Svenska kyrkan genom sin Ã¥rliga medlemsavgift stöder villolärarna i deras verksamhet. Bättre dÃ¥ att använda de pengar man kan avvara pÃ¥ ett förstÃ¥ndigt sätt, sÃ¥ att man med hjälp av den orättfärdige mammon skaffar sig vänner som kan ta emot en i de eviga boningarna (Luk. 16:9) – alltsÃ¥ använder sina materiella ägodelar pÃ¥ ett sÃ¥dant sätt att församlingen kan fortsätta sin verksamhet och därigenom vinna människor frÃ¥n mörkrets rike sÃ¥ att de blir ens vänner i Kristus. Amen.