Skattkistan

av Lars Borgström Predikan hos 21:a e, tref. Matt. 16:1-4

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O, Fader vår barmhärtig, god, som oss till Dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss Ditt Ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.

Jesus utsattes vid ett tillfälle i Magadans område, precis som vid många andra tillfällen, för fariseernas och sadduceernas snärjande. Dessa två judiska grupper var sinsemellan oeniga och rivaliserande. Fariseerna var allvarligt inriktade på uppfyllandet av Guds bud och resultatet av detta, den egna rättfärdigheten, låg till grund för såväl den egna stoltheten som för folkets beundran. Sadduceerna tillhörde tempelaristokratin och höll sig väl med den romerska ockupationsmakten. Man kompromissade i en rad frågor för att kunna behålla sin maktställning. Sadduceerna var den tidens liberalteologer, bl.a. trodde de inte på kroppens uppståndelse.

Diskusssionerna och kampen mellan dessa två grupper kunde vara heta. Paulus drog en gång nytta av detta då han stod inför rätta i Stora rådet. Han bekände sig då tydligt och klart till tron på kroppens uppståndelse från de döda, vilket ledde till att sadduccerna och fariseerna häftigt började skrika på varandra och fariseerna tog Paulus i försvar (Apg. 23:9).

Men i kampen mot Jesus kunde de fariseiska och sadduceiska partierna förenas i sina illvilliga planer och ansträngningar. De gjorde gemensam sak och avkrävde Jesus ett tecken från himlen. Om nu inte Jesus kunde eller ville uppfylla deras önskan menade de att Han endast var en falsk profet, en bedragare.

Men detta är att fresta Herren! PÃ¥ samma sätt hade djävulen försökt locka Jesus att kasta sig ut frÃ¥n tempelmurens utsprÃ¥ng för att öppet bevisa sin gudomlighet. Men Jesus svarade den onde: â€Det stÃ¥r ocksÃ¥ skrivet: Du skall inte fresta Herren, din Gud†(Matt. 4:7).

Likaså ger han fariseerna och sadduceerna ett negativt svar. Han ställde inte upp på deras krav, utan gav dem istället svar på tal:

Tecken hade redan visats

Jesus klandrade dem för att de inte kunde tyda tidernas tecken. De utgav sig för att vara Israels andliga ledare och betraktades också som sådana av folket i allmänhet. Men de var hycklare som saknade all andlig insikt. Naturliga tecken som himlens utseende kunde de tyda. När det på kvällen var röd himmel förstod de att det skulle bli vackert väder. På morgonen förstod de att samma färg på himlen innebar att oväder var i annalkande. Sådant hade erfarenheten lärt dem. De förstod att de moln, som såg eldröda ut i det fallande solljuset var på väg att driva bort, likaså att de moln som solen om morgonen lyser på p.g.a. hettan släpper ifrån sig regn. Men inför tidernas tecken var de alldeles blinda! Och de skulle vara Israels lärare!

Vilka var då tidernas tecken? Det var de underverk som Jesus utförde mitt ibland dem, underverk som i den heliga skrifterna, Gamla testamentet, var förutsagda skulle ske när Messias framträdde. Jesaja hade sagt att de blindas ögon skulle öppnas, liksom de dövas öron, vidare skulle de lama bli friska och de stumma skulle jubla (Jes. 35:5-6). Just sådana under hade Jesus utfört (Matt. 11:3-5).

Dessutom pekade de gammaltestamentliga profetiornas tidsangivelser för Messias framträdande pÃ¥ att just nu var tiden inne. De sextionio Ã¥rsveckorna som profeten Daniel hade sagt skulle passera innan â€den smorde furstenâ€, alltsÃ¥ Messias, skulle komma och göra slut pÃ¥ synderna genom sin stora försoning (Dan. 9:24), hade nu löpt ut. Och den gamle patriarken Jakob hade, dÃ¥ han lÃ¥g pÃ¥ sin dödsbädd och välsignade sina tolv söner, sagt att Messias framträdande skulle ske när Judas spira och härskarstav skulle tas ifrÃ¥n honom (1 Mos. 49:10). Juda rike var nu utan judisk kung. Det heliga landet var ockuperat av romarna och en idumeisk släkt, Herodes den stores barn, var lydkonungar. Tidernas tecken talade alltsÃ¥ för att tiden nu var inne.

Vad hade mer skett? Guds egen röst frÃ¥n himlen hade högtidligt förkunnat vid Jesu dop: â€Denne är min älskade Son, i vilken jag har min glädje†(Matt. 3:17). Änglarna hade sjungit vid Jesu födelse: â€Ã„ra vare Gud i höjden och frid pÃ¥ jorden. Ã…t människorna Hans välbehag†(Luk. 2:11). Johannes döparen hade driven av Guds Ande förkunnat att Guds rike var här och pekat ut Jesus som Guds Lamm, som tar bort världens synder (Joh. 1:29).

Allt detta var otvivelaktiga himmelska bevis på att den saliga och nådefulla tiden var inne, att rättfärdighetens sol som Malaki hade utlovat (Mal. 4:2) nu hade gått upp och spred sitt sken. Men allt detta hade gått förbi fariseerna och sadduceerna, som hade namnet om sig att ha andlig insikt. De begärde nu ett annat tecken, ytterligare ett tecken från himlen som Jesus skulle utföra på deras befallning. Men Jesus svarade dem att

Inga fler tecken skulle ges förutom Jonatecknet

Vi känner igen fariseernas och sadduceernas krav frÃ¥n vÃ¥r egen tid. Otrons människor avfärdar kristendomen med att säga att inga underverk är möjliga. De säger: “LÃ¥t oss se ett tecken, som bevisar att det ni tror pÃ¥ är sant! Varför griper inte Gud in när människor lider, när en stackars människa drabbas av olyckan? Varför är änglarna overksamma? Var finns de? De är bara sagoväsen! Vad är det för mening med en tro som inte kan övertyga genom handling, bevis, tecken?”

Det var ocksÃ¥ sÃ¥ den onde frestade Jesus. Vi läser i Matt. 4:5-6: “Sedan tog djävulen Honom till den heliga staden och ställde Honom pÃ¥ tempelmurens utsprÃ¥ng och sade: ´Om du är Guds Son, sÃ¥ kasta dig ner! Det stÃ¥r ju skrivet: Han skall ge sina änglar befallning om dig, och de skall bära dig pÃ¥ händerna, sÃ¥ att du inte stöter din fot mot nÃ¥gon sten´“.

Vilka underbara följder, vilka andliga väckelser skulle det inte bli, om människorna fick se Guds Son komma ned från den heliga stadens högsta topp, själva tempelplatsen, omsluten av en skara änglar, som skulle föra Honom fram i segertåg! Skulle något kunna vara mer övertygande än detta tecken? Här skulle ju något påtagligt visa sig. Ingen skulle kunna förneka det. Det skulle inte vara fråga om bara ord, utan om övertygande handling.

Jesus avfärdade denna djävulens frestelse, som vi tidigare sade, med att säga: â€Det stÃ¥r ocksÃ¥ skrivet: Du skall inte fresta Herren, din Gud†(Matt. 4:7). Herren ger själv de tecken Han anser att vi behöver. Att kräva mer därutöver är att fresta Honom.

Men även bland de människor som vill vara kristna har frestarens förförelse vunnit ingÃ¥ng. Tecknen blir viktigare än tron. Vi ser gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng i vÃ¥r tid, som utmärks av sÃ¥dan stor andlig förvirring, hur kristna människor anstränger sig till det yttersta för att Ã¥stadkomma det ovanliga och övernaturliga. PÃ¥ detta sätt vill de bli övertygade om den levande Guden. Känslorna skall stegras, man skall ropa “Halleluja”, tala i tungor eller vrida sig i olika extatiska rörelser för att bli viss om Gud. Man vill uppleva märkliga tecken för att bli övertygad om att Gud är levande.

Frestaren jublar. Han har alltid förvillat människor genom att inbilla dem, att trons förtröstansfulla överlåtelse åt Gud är litet och till ringa värde i jämförelse med de spektakulära tecknen.

Den stackars själen har förvillats och är inne pÃ¥ fel väg. Den behöver ständigt starkare rörelser, kraftigare väckelser, tydligare tecken ända tills den till sist ligger där dödstrött i kramp och totalt andligt utarmad. Det skall ocksÃ¥ kommas ihÃ¥g att Jesus säger att i den sista tiden “Falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra tecken och under för att om möjligt leda de utvalda vilse” (Mark. 13:22).

Faran är över oss. Frestaren är försÃ¥tlig. Här har han skrudat sig i en dräkt, som ger intryck av stark andlighet och levande tro. Men det är lögn. Jesus avfärdade ju frestarens falska bibelutläggning med orden: “Det stÃ¥r ocksÃ¥ skrivet: Du skall inte fresta Herren, din Gud.” Nej, vi skall inte kräva tecken av Herren. Herren har själv gett oss ett tecken som talar starkare än allt annat:

Jonatecknet

“Ett ont och trolöst släkte kräver ett tecken, men det skall inte fÃ¥ nÃ¥got annat tecken än profeten Jonas tecken” (Matt. 16:4) svarade Jesus fariséerna. Med detta menade Han sin egen död och uppstÃ¥ndelse.

Utanför Jerusalem, den religiösa världens huvudstad, spikades Jesus, Guds Messias, upp på ett kors. Korset restes inför hela världen som ett tecken på att Gud är försonad, blidkad. Hans heliga vrede över synden har haft sin gång. Sedan lades Jesus i graven, i jordens innanmäte, och vilade där för att på tredje dagen stiga fram igen. Så hade också profeten Jona legat i den stora fiskens buk i tre dagar och sedan återvänt till livet och ljuset igen. Därför kallas Jesu död och uppståndelse Jonatecknet.

I detta Jonatecken har vi allt. I Jesu död har vi fullständig förlÃ¥telse för vÃ¥ra synder, i Hans uppstÃ¥ndelse har vi beviset pÃ¥ att Gud accepterade Hans betalning med sitt eget liv i vÃ¥rt ställe. I Hans uppstÃ¥ndelse vet vi ocksÃ¥ att vÃ¥r Frälsare är den Levande Herren som allsmäktig följer oss dag för dag. Till Jonatecknet skall vi ständigt Ã¥tervända. Vi skall inte se till höger eller vänster efter andra tecken. “Herre, när jag har dig frÃ¥gar jag inte efter nÃ¥got pÃ¥ jorden” (Ps. 73:25). Själens förtröstan pÃ¥ Frälsaren Jesus Kristus är oändligt mycket viktigare än de tecken och under som proklameras av vÃ¥ra dagars mirakelförkunnare.

Slutligen skall vi se att tidernas tecken idag visar oss att

Herren återkomst är mycket nära

Den som är andligt vaken och har öppnade ögon för de tidens tecken vi möter idag inser att mycket tyder på att Jesu stora dag är nära, dagen då Han uppenbarar sig i sin härlighet på himlen för att döma levande och döda. Jag skall helt kort nämna några sådana tecken.

I Matt. 24, Bibelns stora, eskatologiska kapitel – alltsÃ¥ det kapitel som mer än andra behandlar den sista tiden – talar Jesus om tecken i naturen, i människovärlden och i kyrkans värld.

I naturvärlden skall det ske naturkatastrofer (v 7). Det har vi sett allt mer av under senare år.

I människovärlden skall det bli allt trängre och svårare att vara kristen (v 9) i takt med att laglösheten förökas och kärleken kallnar (v 12). Det har vi också sett allt fler exempel på. Att hävda bibliska ståndpunkter på det religiösa och etiska planet är mycket impopulärt i det moderna samhället och leder ofta till repressalier eller hån. Samhället blir allmänt sett hårdare, våldet och kriminaliteten breder ut sig och folk tänker mer och mer endast på sig själva.

I kyrkans värld skall ett stort avfall ske (v 15) och falska profeter uppstÃ¥ som förvillar mÃ¥nga (v 11) genom stora tecken och under (v 24). De största kyrkorna i världen, den romersk-katolska kyrkan och de stora protestantiska kyrkorna, har pÃ¥ olika sett lämnat evangeliet om syndernas förlÃ¥telse bakom sig. Protestantismen inklusive den avfälliga lutherdomen predikar ett inomvärldsligt, socialt evangelium om hur världen och samhället skall kunna förbättras. I de karismatiska samfunden reser tros- och mirakelförkunnare runt och utför under och tecken inför hänförda, förvillade massor. De ställer upp pÃ¥ folkets förväntningar att fÃ¥ se â€ett tecken frÃ¥n himlen†– det som farisserna och sadduceerna krävde av Jesus för att kunna tro – allt medan Jonatecknet, det enda som kan frälsa en människosjäl, mer och mer träder i bakgrunden.

Kära vänner, det verkar av allt att döma som att vi lever i den allra sista tiden före Herrens återkomst. Låt oss betrakta Jonatecknet, Frälsarens död och uppståndelse, hålla fast vid det och sätta allt vårt hopp om evigt liv och salighet till detta tecken – hur än världen larmar eller vilka nya villfarelser som än dyker upp åtföljda av under och tecken.

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga. Amen.