av Lars Borgström Betraktelse 19 eft. tref. Rom. 10:1-13


I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

“Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de skall bli frälsta” (Rom. 10:1).

Paulus vånda

Aposteln Paulus skriver så om sitt eget folk, judarna, som fått så mycket utav Guds nåd och välsignelse. Gud hade ju vårdat sig särskilt om detta folk, mer än om alla andra folk på jorden. Ändå såg nu Paulus hur de allra flesta av hans judiska folk, hans bröder efter köttet, föraktade Kristus som kommit för att frälsa dem och alla övriga världens folk från deras syndaskuld.

Och detta plågade Paulus! Han öppnar sitt hjärta och berättar hur innerligt han önskar att de skall bli frälsta. I det föregående kapitlet går han t.o.m. så långt att han skriver att han är i ständig vånda och önskade sig själv fördömd och skild från Kristus om det skulle kunna hjälpa hans landsmän efter härstamning (Rom. 9:1-3).

Våra landsmän går också förlorade

Vi har ocksÃ¥ landsmän efter härstamning, nämligen alla de människor som bor och vistas bland oss. Det svenska folket kan pÃ¥ ett sätt liknas vid det judiska. Liksom judarna haft “barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena” (Rom. 9:4) har vi haft evangeliets ljus lysande i vÃ¥rt land under hundratals Ã¥r, kanske starkare än i de andra gamla kristna kulturländerna. Generation efter generation har fostrats med Martin Luthers Lilla katekes, där den bibliska läran sÃ¥ mästerligt blivit sammanställd.

Men vad ser vi idag? Hundratals svenska själar faller varje dag ned i helvetet. Vi har fÃ¥tt nÃ¥den att vakna upp till en ny nÃ¥dens dag idag och kan ännu en gÃ¥ng fÃ¥ lyssna till Herrens heliga Ord. Men mÃ¥nga av dem som levde ännu igÃ¥r har inte vaknat tillsammans med oss nu pÃ¥ morgonen till en ny dag. De har under natten lämnat detta jordeliv och de allra flesta av dem – ja de allra flesta av dem befinner sig nu sedan nÃ¥gra timmar tillbaka i helvetet.

Kan vi slå oss till ro med detta? Eller har vi Paulus nöd för dem? Försöker vi nå dem med frälsningens Ord medan det ännu heter idag? Det ringde på min dörr igår. Jag väntade ingen på besök och undrade vem det kunde vara. Jag öppnade och framför mig stod två Jehovas vittnen. Dessa vittnen, som inte har något frälsande budskap att ge, överträffar med bred marginal oss kristna när det gäller att sprida sitt budskap. Och ändå är det vi som blivit delaktiga av evangeliet!

Jesus förlåter oss och gör oss till modiga bekännare

Det är lätt att bli missmodig när man tänker pÃ¥ alla förspillda tillfällen till vittnande man har skuld till. Det är lätt att bli nedstämd dÃ¥ man undrar varför man inte är ute mer pÃ¥ gator och torg och vittnar och bjuder in människor till gudstjänst. Det är förskräckande att tänka pÃ¥ att vi en gÃ¥ng skall avlägga räkenskap ocksÃ¥ för hur vi “förkunnat Hans härliga gärningar” (1 Petr. 2:9) som ju är alla kristnas plikt, prästers som lekmäns.

Men Jesus är vÃ¥r hjälp även här. När vi känner oss svaga och misslyckade skall vi minnas att det om Honom sägs: “”Ett brutet strÃ¥ skall Han inte krossa, och en rykande veke skall Han inte släcka” (Matt. 12:20). Nej, Han vill förlÃ¥ta, upprätta och stärka oss. Genom förlÃ¥telsen, fridens och glädjens evangelium vill Han göra oss till trygga och trosvissa Guds barn, till modiga bekännare. I Jesus Kristus äger vi allt. Amen.