av Lars Borgstr̦m Att lyssna till Guds Ord Рen fr̴ga om liv och d̦d

(5 Mos. 30)

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

Herre, samla oss nu alla Kring ditt dyra nådesord,

Likt ett vårregn låt det falla På vårt hjärtas torra jord!

Värdes oss din Ande sända Och din eld ibland oss tända

Mätta ljuvligt de elända, Herre, vid ditt rika bord! Amen.

Inledning

Vi har nu bett om att Guds Ord, fyllt av nåd, skall falla på våra torra hjärtan. Våra hjärtan är verkligen inte någon inbjudande plats. Där saknas alla förutsättningar för ett friskt, gott och andligt liv att växa. Men Guds Ord är likt ett vårregn som kan få öknen att blomstra. Likt Jesus var en planta som sköt upp ur torr jord (Jes. 53:2) kan det andliga livet spira i våra hjärtan, bara inte Guds Ord motstås och avvisas.

â€Ta emot-Förvalta-Ge vidare†är temat för vÃ¥rt sensommarläger. Jag skall i tvÃ¥ bibelstudier med utgÃ¥ngspunkt frÃ¥n 5 Mos. 30 tala om â€Att lyssna till Guds Ord – en frÃ¥ga om liv och död†och dÃ¥ berörs särskilt det första ledet av vÃ¥rt tema, att â€ta emot†Guds Ord. Sedan fÃ¥r andra ta vid och tala om förvaltandet och vidareräckandet av Guds Ord. Vi kommer idag att tala allmänt om vikten av att höra, att ta emot, Guds Ord och sätta in vÃ¥rt speciella kapitel, 5 Mos. 30, i sitt speciella sammanhang. Imorgon kommer vi enbart att hÃ¥lla oss till just kap. 30.

Att lyssna sig till liv

Att ta emot Guds Ord är detsamma som att lyssna till Guds Ord. Och det är verkligen en frÃ¥ga om liv och död. Vi är ju i oss själva döda. Endast Guds Ande kan ge oss liv. Hesekiel fick i en syn se en dal med kringspridda döda ben, alldeles förtorkade. DÃ¥ sade Herren till benen: â€Se, jag skall lÃ¥ta ande komma in i er, sÃ¥ att ni fÃ¥r liv. Jag skall fästa senor vid er och lÃ¥ta kött växa ut pÃ¥ er och övertäcka er med hud och ge er ande, sÃ¥ att ni fÃ¥r liv. Och ni skall inse att jag är HERREN†(Hes. 37:5-6).

När Gud ger oss sin Ande gör Han det alltid genom Ordet. De ord och satser vi har nedskrivna pÃ¥ bladen i vÃ¥ra biblar utgör ett budskap, ett meddelande, direkt frÃ¥n Himmelens Gud till oss människor, stoftets barn: â€Hela Skriften är utandad av Gud†(2 Tim. 3:16). Genom Bibelns Ord talar Gud till oss, och med de bibliska orden blÃ¥ser ocksÃ¥ Gud ut sin Ande över läsaren och ger honom liv. Den Helige Ande ges nämligen med Guds Ord. Liksom HERREN Gud en gÃ¥ng formade det livlösa stoftet frÃ¥n marken och blÃ¥ste in livsande i Adam och gjorde honom till en levande själ (1 Mos. 2:7) blÃ¥ser Han nu andligt liv i de döda, oomvända människorna sÃ¥ att dessa väcks till liv i Gud. â€Ni är ju födda pÃ¥ nyttâ€, skriver Petrus till de kristna, â€inte av en förgänglig säd, utan genom en oförgänglig, genom Guds levande Ord som bestÃ¥r†(1 Petr. 1:23). Det livgivande Ordets innehÃ¥ll är evangeliet om syndernas förlÃ¥telse för Jesu Kristi skull. Det är ett glatt och frälsande budskap som varje människa fÃ¥r ta till sig (1 Joh. 2:2). Genom samma Ord uppehÃ¥ller Gud sedan de kristna vid andligt liv (Joh. 8:51).

Guds Ande kommer alltsÃ¥ med liv till oss människor som är döda i oss själva och Han gör det som sagt alltid genom sitt Ord. Jesus säger därför: â€Det är Anden som ger liv, köttet är inte till nÃ¥gon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv†(Joh. 6:63). När Paulus förtvivlat konstaterade hur församlingen i Galatien, de som fÃ¥tt Jesus Kristus framställd för sina ögon som korsfäst, hade slagit in pÃ¥ lagens väg pÃ¥minde han dem om hur de en gÃ¥ng hade kommit till tro: â€Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hÃ¥lla lagen eller genom att lyssna i tro?†(Gal. 3:2). Det underförstÃ¥dda svaret var naturligtvis att det var genom att lyssna till Guds Ord som de hade tagit emot Anden och fÃ¥tt liv.

Detta gäller förstås även oss. Det gällde också Israels folk när Mose efter ett långt liv och en fyrtioårig ökenvandring tog avsked av dem på Moabs hedar. Vi skall imorgon särskilt studera 5 Mos. 30, en central del av hans tal till sitt folk, men idag skall vi först teckna bakgrunden.

Mose närmar sig slutet av sin levnadsvandring

Mose närmar sig nu slutet av sitt lÃ¥nga jordeliv. Han hÃ¥ller pÃ¥ Moabs hedar det lÃ¥nga talet till sitt folk, och efter alla mödor, faror, besvikelser och lidanden under ökenvandringen ser han nu mest de ljusa sidorna av vad han genomgÃ¥tt. Herren har stridit för sitt folk (5 Mos. 1:30) och har burit dem sÃ¥som en far bär sin son (5 Mos. 1:31), Han har lÃ¥tit sig vÃ¥rda om dem i den stora öknen sÃ¥ att inget har fattats dem (5 Mos. 2:7, 8:4). Detta mÃ¥ste förstÃ¥s pÃ¥ ett andligt sätt och belyses bäst av samtalet mellan Jesus och hans apostlar den sista natten av Hans jordeliv, dÃ¥ Jesus frÃ¥gade: â€När jag sände er utan börs, utan lädersäck och sandaler, saknade ni dÃ¥ nÃ¥got?†De svarade: â€Nej, inget†(Luk. 22: 35). Den som har Herren själv med pÃ¥ vägen, honom saknas inget, även om i timlig, materiell bemärkelse allt skulle saknas honom.

I 5 Mos. 18:18 ger Gud åt Mose löftet om att en profet, lik Mose, en gång skall komma. De orden om den store profeten efter Mose har av både judar och kristna uppfattats som en profetia om Messias och vi vet ju hur de gick i uppfyllelse då Jesus framträdde. Vi skall strax återkomma till detta.

Till straff för sin olydnad, när han med staven slog på klippan istället för att endast tala till den, skulle Mose inte få föra folket in i det utlovade landet. Men han skulle få kasta en blick in dit före sin död. Så gick han upp på berget Nebo på östra sidan av Jordan, och Herren lät honom se mer än hans jordiska ögon normalt skulle kunna från denna utsiktsplats: hela landet, Gilead ända till Dan, Galiléen, Juda land, Sydlandet Negev (5 Mos. 34:1-2). Gud förnyar där sitt löfte, att detta land skall tillhöra Israel. Mose dör där i Moabs land och blir begraven, men ingen har fått veta var hans grav är.

Man kan tycka, att Mose fick ett hÃ¥rt straff för en liten olydnad. Men man bör här tänka pÃ¥ vad Gud genom Mose själv hade sagt till Aron, när dennes söner blivit straffade med döden för en olydnad som kan verka ringa, dÃ¥ de hade framburit främmande eld inför Herren: â€PÃ¥ dem som stÃ¥r mig nära skall jag bevisa mig helig och inför allt folket bevisa mig härlig†(3 Mos. 10:3). Ju närmare en människa lever Gud, desto mer noggrant tar Gud sitt krav pÃ¥ lydnad. Innan Kristus kom i världen, fanns det ingen människa som stÃ¥tt närmare Gud än Mose. Han hade en gemenskap med Gud, som var innerligare än profeternas. En gÃ¥ng skulle ocksÃ¥ Han komma, som till och med var ett med Gud, och Han skulle fÃ¥ lida mer än nÃ¥gon nÃ¥gonsin lidit.

Mose blev straffad, men han gick naturligtvis inte förlorad. Hur skulle han annars ha kunnat möta den förklarade Kristus på det heliga berget och samtala med Honom om Hans lidande? (Luk. 9:30-31). Det var helt i biblisk anda som man förr, i Sv. ps. 1:5 (1937) sjöng att Mose dog glad. Genom tron på Kristus, som han ännu inte hade sett, dog han salig.

Lyssna till den älskade Sonen!

Jag nämnde tidigare att Mose i sitt avskedstal profeterat om Messias, att denne skulle framträda bland Israels folk och vara en profet lik Mose. På förklaringsberget visade sig Jesus sådan Han är i sin härlighet, Hans gudomlighet uppenbarades. Men det visade sig samtidigt att Han också var den av Mose utlovade profeten.

En röst, Guds egen röst, hördes från ett moln som sänkte sig ned över Jesus, Mose och Elia:

“Denne är min Son, den Älskade. I Honom har jag min glädje. Lyssna till Honom!” Ungefär 1500 Ã¥r tidigare hade Gud som sagt genom Mose lovat folket att en profet skulle uppstÃ¥. Mose sade till folket: “HERREN, din Gud, skall lÃ¥ta uppstÃ¥ Ã¥t dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till” (5 Mos. 18:15). Nu, pÃ¥ förklaringsberget, förkunnade Gud högtidligt att Hans profet hade trätt fram, och att denne profet ocksÃ¥ var Hans älskade Son. “Lyssna till Honom!” sade rösten frÃ¥n Himmelen. Och eftersom vÃ¥rt ämne är â€Att lyssna till Guds Ord – en frÃ¥ga om liv och dödâ€, vill jag att vi ännu en gÃ¥ng stannar nÃ¥got vid detta att lyssna, att höra vad Gud säger och därigenom fÃ¥ liv.

Detta lyssna har i bibliskt sprÃ¥kbruk en alldeles särskilt betydelse. I Gamla testamentets hebreiska är grundordet för lydighet att lyssna eller att höra. Det är ocksÃ¥ sÃ¥ vi säger till vÃ¥ra barn när de är olydiga: “lyssna pÃ¥ mig” eller “hör nu vad jag säger.” I Nya testamentets grekiska betecknar lydighet ordagrant “att stÃ¥ under det hörda.” När nu Gud högtidligt frÃ¥n Himmelen säger Ã¥t lärjungarna att de skall lyssna till Jesus, Hans älskade Son, betyder det att de skall följa Honom och inrätta sina liv under Honom.

Den som gör det har väldiga löften med sig. Den som kommer till Jesus blir helt rentvättad frÃ¥n synden. Det gäller även den djupast sjunkne. I det gamla Israel var avfallet verkligen svÃ¥rt. Herren kallade sitt syndfulla folk Sodomsfurstar och Gomorrafolk (Jes. 1:10). Men ändÃ¥ fanns frälsningens möjlighet öppen för dem, om de bara ville höra. I Jesajas första kapitel läser vi: “Kom, lÃ¥t oss gÃ¥ tillrätta med varandra, säger HERREN. Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull. Om ni är villiga att höra, skall ni fÃ¥ äta landets goda” (Jes. 1:18-19).

Att omvända sig till Herren, Ã¥ngra sina synder och söka förlÃ¥telse för dem för Jesu skull och inordna sig under Hans vilja – allt detta innefattas i att höra eller lyssna till Honom. DÃ¥ kommer man in under Jesu herravälde och blir en medborgare i Guds rike. Det är bara möjligt att bli ett Guds barn genom att lyssna till den som Gud utvalt. Rösten frÃ¥n Himmelen ljuder: “Denne är min Son, den Älskade. Lyssna till Honom.” Eftersom det bara är genom Jesus som förlÃ¥telse och tillträde till Guds rike är möjlig, blir följden av att inte lyssna till Honom förödande. HERREN sade till Mose: “En profet skall jag lÃ¥ta uppstÃ¥ Ã¥t dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i Hans mun, och Han skall tala till dem allt vad jag befaller Honom. Och om nÃ¥gon inte lyssnar till mina ord, de ord Han talar i mitt namn, skall jag utkräva det av honom” (5 Mos. 18:18-19).

Den som inte blir lydig orden som Jesus talat skall Herren utkräva hämnd av. Ingen fÃ¥r sätta sig upp emot Jesu ord. Det spelar ingen roll om man är kung eller överstepräst i Israel eller biskop i den kristna kyrkan. Den som sätter sig upp emot Herrens ord och bud kommer att fÃ¥ svara för detta. Den som inte omvänder sig frÃ¥n synden utan framhärdar i trots och egenvilja kommer aldrig in under Jesu herravälde som ocksÃ¥ är nÃ¥dens, syndaförlÃ¥telsens rike. Han eller hon sitter fast i synden och mÃ¥ste själv betala priset för den. Jesus har genom sin blodiga död betalat priset ocksÃ¥ för deras synder, men eftersom de inte ville höra, lyssna till Honom och ta emot syndaförlÃ¥telsen, fÃ¥r de nu själva svara för sina synder. Herren kommer att utkräva det av dem. Johannes döparen säger: “Den som tror pÃ¥ Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom” (Joh. 3:36).

Detta gäller även dig. Lyssna till den älskade Sonen, Herrens utvalde profet. LÃ¥t Honom tala med dig om din synd och lÃ¥t Honom tala med dig om försoningen i Hans blod. Det finns ingen synd som är sÃ¥ svÃ¥r att den inte kan förlÃ¥tas, bara du inte försvarar den och vägrar lämna den. Tänk inte ut själv vad som är rätt och gott med dina förvirrade människotankar, utan lyssna till Honom som talar den gudomliga visheten. Han säger: “Böj ert öra hit och kom till mig! Hör, sÃ¥ fÃ¥r er själ leva” (Jes. 55:3).

Mose tal

Nu skall vi studera vad Mose säger i sitt avskedstal. Vi kan dela in talet, som omfattar hela 5 Mos med undantag av det allra sista kapitlet, i fyra delar eller fyra tal.

Första talet (5 Mos. 1:6-4-40)

Här pÃ¥minner Mose om det viktigaste som skett under den fyrtioÃ¥riga ökenvandringen. Han understryker särskilt hur Herren beskyddat dem genom olika faror (5 Mos. 1:6-3:29). Mose ger i samband med detta en inträngande förmaning att de alltid mÃ¥ste hÃ¥lla fast vid den uppenbarelse som Herren gett dem, att de inte fÃ¥r glömma Herrens Ord utan i sitt hjärta säga â€amen†till att Herren ensam är Gud i himmelen och pÃ¥ jorden, att de skall hÃ¥lla Hans bud pÃ¥ det att det skall gÃ¥ dem väl och de mÃ¥ länge leva i Kanaans land (5 Mos. 4:1-40).

Efter detta inledande tal läser vi att Mose avskilde tre tillflyktsorter, asylstäder, öster om Jordan för Gads och Rubens samt halva Manasses stam (5 Mos. 4:41-43). I söndags berörde Ingemar dessa fristäder i sin predikan. Men för er som inte var med då kan vi beröra dessa här igen. Vi hoppar då fram till andra delen av Mose tal, till 5 Mos. 19:1-7, där vi läser vad Herren säger genom Mose:

â€När HERREN, din Gud, har utrotat de hednafolk vilkas land HERREN, din Gud, ger dig, och när du har fördrivit dem och du bor i deras städer och i deras hus, dÃ¥ skall du avskilja Ã¥t dig tre städer mitt i ditt land, som HERREN, din Gud, ger dig till besittning. Du skall rusta upp vägarna till dessa städer och dela upp det landomrÃ¥de som HERREN, din Gud, ger dig till arvedel i tre delar, sÃ¥ att var och en som har dräpt nÃ¥gon kan fly dit. I följande fall kan den som har dräpt nÃ¥gon fly till en fristad och sÃ¥ fÃ¥ leva:

Om nÃ¥gon dödar sin nästa utan vett och vilja och utan att ha burit hat till honom tidigare – som när nÃ¥gon gÃ¥r med sin vän ut i skogen för att hugga ved och han hugger med yxan för att fälla trädet och yxhuvudet dÃ¥ lossnar frÃ¥n skaftet och träffar den andre sÃ¥ att han dör – dÃ¥ skall han kunna fly till nÃ¥gon av dessa städer och fÃ¥ leva. Annars kan blodshämnaren som med vrede i sitt hjärta förföljer drÃ¥paren hinna upp honom om vägen är lÃ¥ng, och slÃ¥ ihjäl honom, fastän han inte hade förtjänat döden, eftersom han inte hade hatat den andre tidigare. Därför befaller jag dig: ´Du skall avskilja tre städer Ã¥t dig.´”

Denna HERRENS befallning förverkligades sedan. Naturligtvis har dessa fristäder, dessa tillflyktsorter, i uppbyggelselitteraturen – med rätta – utlagts som pekande framÃ¥t emot den frälsning Jesus Ã¥stadkommit. Herren själv framställs, särskilt i Psaltaren, som en tillflyktsort. David sjunger: â€Jag vill sjunga om din makt och jubla var morgon över din nÃ¥d. Ty du är en borg för mig, en tillflykt när jag är i nöd†(Ps. 59:17).

Andra talet (5 Mos. 5-26)

Detta tal är det i särklass längsta och omfattar inte mindre än tjugotvÃ¥ kapitel, frÃ¥n 5 Mos. 5 t.o.m. 5 Mos. 26. Talet har en inledning, de avslutande verserna av kap. 4, där vi fÃ¥r veta att â€detta är den undervisning†eller â€den lag†(torah) som Mose lade fram för Israels barn.

Detta andra tal kan delas in i tvÃ¥ delar, den allmänna och den särskilda delen. Den allmänna delen, 5 Mos. 5-11, innehÃ¥ller en upprepning av de tio budorden i kap. 5. Därefter följer en fördjupad undervisning om de tvÃ¥ första buden. I kap. 6 fÃ¥r vi därför veta att HERREN är den ende sanne och absolute Guden som svartsjukt kräver folkets kärlek. Vi möter här Israels stora och härliga trosbekännelse: â€Hör, Israel! HERREN, vÃ¥r Gud, HERREN är en†(5 Mos. 6:4). Jag kan inte gÃ¥ in pÃ¥ det här, men det finns goda skäl för att uppfatta denna trosbekännelse, shema, som en bekännelse till treenigheten, att Fadern, Sonen och den Helige Ande är en enda Gud. Sedan följer fortsättningen: â€Och du skall älska HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft†(5 Mos. 6:5).

Israel skall inte bara avstÃ¥ frÃ¥n att ingÃ¥ förbund med de kananeiska hednafolken, utan fullständigt förgöra dem tillsammans med deras altaren och avgudabilder. Detta eftersom HERREN utkorat dem: â€Ty du är ett heligt folk inför HERREN, din Gud. Dig har HERREN, din Gud, utvalt att vara Hans egendomsfolk framför alla andra folk pÃ¥ jordens yta†(5 Mos. 7:6).

Det gammaltestamentliga Israel var alltsÃ¥ utvalt av Herren och avskilt frÃ¥n världens alla folkslag. De fick inte beblanda sig med dem eller ta efter deras seder. Detta har nÃ¥got väsentligt att säga oss idag. Sedan Jesus fullbordade sitt frälsningsverk pÃ¥ korset är nämligen skiljemuren nerbruten mellan judar och hedningar (Ef. 2:14-15). Nu fÃ¥r alla, judar sÃ¥väl som hedningar, komma till â€den levande stenen [Jesus Kristus] som väl av människor är förkastad, men hos Gud vald och dyrbar†(1 Petr. 2:4), de fÃ¥r för Hans skull räkna sig till Guds folk och själva bli levande stenar i det andliga hus, som är den heliga kristna kyrkan. Paulus kallar därför Kyrkan, som är en gemenskap av alla de som tror pÃ¥ Jesus, för â€Guds Israel†(Gal. 6: 16).

På samma sätt som Israels barn var avskilda från hednavärlden är också det nya Israel avskilt från världen, d.v.s. avskilt från det Gudsfrånvända livet med alla dess tomma nöjen, all dess ytliga lycka, all dess främlingskap för HERREN och all dess glädje i synden. Ett sådant liv, som leder till fördärvet, den eviga förtappelsen, har den kristne blivit frälst ifrån. Den kristne har blivit uttagen från mörkrets välde och försatt i den älskade Sonens rike (Kol. 1:13).

Nu gäller frÃ¥gan: I vilket rike lever du? Lever du i världen, i mörkrets rike eller lever du i Guds, den älskade Sonens rike? Har du hörsammat Guds kallelse, Han som har kallat dig frÃ¥n mörkret till sitt underbara ljus? Jesus eller världen, det är frÃ¥gan. Här finns det ingen neutral stÃ¥ndpunkt att inta. Jesus säger: â€Den som inte är med mig, han är emot mig†(Matt.12:30). Det gÃ¥r inte att leva med det ena benet i världen och med det andra i Guds rike. Det blir ett haltande pÃ¥ bÃ¥da sidor (Ps. 119:13). Gud kallar dig till att vara helig, avskild frÃ¥n världen. Du skall inte ha med världens väsende att göra. Gud vill att du skall tillhöra Hans folk.

Mose förmanar vidare, i kap. 8, att när Israels barn intagit landet och njuter av dess goda, skall de alltid komma ihåg hur Herren tuktade dem under ökenvandringen, tog hand om dem och räddade dem. Detta skall de tänka på så att de inte blir självsäkra och högmodiga och därigenom glömmer alla de nådehandlingar som Herren bevisat dem. Från kap. 9 inpräntar Mose i dem att de alltid skall komma ihåg att grundvalen för deras existens och styrka inte är deras egen rättfärdighet utan bara Herrens barmhärtighet och förbundstrohet. Det kommer också att vara endast Herrens förtjänst att de nu snart kommer att inta landet.

I 5 Mos. 11:26-28 säger Mose: â€Se, jag förelägger er i dag välsignelse och förbannelse: Välsignelse, om ni lyssnar till HERRENS, er Guds, bud som jag i dag ger er, och förbannelse om ni inte lyssnar till HERRENS, er Guds, bud, utan viker av ifrÃ¥n den väg jag i dag befaller er att gÃ¥ och följer andra gudar som ni inte känner.†Detta kommer igen i kap. 30, som vi skall behandla ingÃ¥ende imorgon.

Mose långa andra tal kan som jag tidigare sade delas in i två delar. Den andra, särskilda delen omfattar 5 Mos. 12-26 och innehåller detaljerade föreskrifter och instruktioner för hur israeliterna skall ordna med offergåvor, måltider och gudstjänster (5 Mos. 12-16:17). Vi kan också lägga märke till att Mose i kap. 13 klargör att all avgudadyrkan som uppstår i landet sedan det intagits måste utrotas, det gäller såväl profeter som uppträder med tecken och under som nära släktingar, ja t.o.m. hela städer. Om Israels barn avfaller skall de dödas (5 Mos. 13:10, 15). Det får inte tas hänsyn till familjeband.

Vi måste här stanna upp och tänka efter lite hur vi skall förhålla oss till dessa stränga straffutmätningar och vad de har med oss att göra. Först av allt understyrker det för oss hur förfärlig synden, och i synnerhet avgudadyrkans och otrons synd är. Guds straff för framhärdad synd och trotsighet är fruktansvärt i detta ords ordagranna betydelse: värt att frukta. Vidare skall vi förstå, när vi jämför Gamla testamentets Gudsfolk och vår situation idag, att det också finns en väsentlig skillnad. Eftersom Guds folk i gamla förbundet utgjorde en teokrati, där det även i samhällslivet gällde att endast Guds vilja skulle ske, tillgrep man på Guds befallning sådana straffutmätningar som vi här hört om. I nya förbundet är däremot Guds rike ett helt andligt begrepp. Otro, framhärdad synd och trots utestänger från Guds rike lika mycket som avgudadyrkan utestängde från rätten att få leva i Israel under gamla förbundets tid. Den som lever så är andligt död och skall betraktas som sådan, men skall inte dödas i fysisk bemärkelse. Han eller hon skall istället varnas och uppmanas att omvända sig vilket är möjligt så länge nådatiden varar.

Sedan, i 5 Mos. 16:18-18:18, följer lagar om den teokratiska statens organisation. Det ges föreskrifter hur man tillsätter domare och tillsyningsmän och hur man i framtiden skall gå tillväga då man väljer kung. Hur präster skall underhållas ges det också anvisningar om. Om jag och Ingemar hade varit verksamma som präster i Israel för 3 500 år sedan hade följande krav ställts på er:

â€Och detta är vad prästerna har rätt att fÃ¥ av folket, av dem som offrar ett slaktoffer, vare sig av nötboskap eller av smÃ¥boskap: Man skall ge prästen bogen, käkstyckena och magen. Det första av din säd, ditt vin och din olja och det första av dina fÃ¥rs ull skall du ge honom. Ty honom har HERREN, din Gud, utvalt bland alla dina stammar, för att han och hans söner alltid skall stÃ¥ och göra tjänst i HERRENS namn†(5 Mos. 18:3-4).

Vi fÃ¥r ocksÃ¥, i 5 Mos. 18:9-25, lagbestämmelser om att falska profeter skall dödas, hur de fristäder vi tidigare omnämnde skall inrättas, hur landomrÃ¥desgränserna inte fÃ¥r flyttas, hur krigföring skall bedrivas, hur husfadern skall agera i olika situationer m.m. Vi som lever i könsrollsupplösningens tid kan ocksÃ¥ lägga märke till hur de skapelsegivna rollerna inte fÃ¥r överträdas: â€En kvinna skall inte bära manskläder, och en man skall inte klä sig i kvinnoplagg. Ty var och en som gör sÃ¥ är avskyvärd för HERREN, din Gud†(5 Mos. 22:5). Vi möter mycket stränga äktenskapslagar med dödsstraff för otukt: â€Om en man ertappas med att ligga med en annan mans hustru, skall de bÃ¥da dö, bÃ¥de mannen som lÃ¥g med kvinnan, och kvinnan. Du skall skaffa bort det onda frÃ¥n Israel†(5 Mos. 22:33). I kap. 24-25 ges föreskrifter för hemlivet och det borgerliga livet i dess mÃ¥ngfaldiga förhÃ¥llanden.

Slutligen möter vi i detta andra tal föreskrifter om hur Israel skall tacka Herren för Hans godhet och bära fram förstlingsfrukt och tionde, sedan man tagit det utlovade landet i besittning (5 Mos. 26:1-15). Så följer i verserna 5 Mos. 16:16-19 en sammanfattning av allt som sagts i kap. 1-26:

â€HERREN, din Gud, befaller dig i dag att följa dessa stadgar och föreskrifter. Du skall hÃ¥lla fast vid och följa dem av hela ditt hjärta och av hela din själ. Du har i dag sagt att HERREN skall vara din Gud och att du skall vandra pÃ¥ hans vägar, hÃ¥lla hans stadgar, bud och föreskrifter och lyssna till hans röst. Och HERREN har i dag gett dig sitt ord pÃ¥ att du skall vara hans egendomsfolk, sÃ¥ som han har sagt till dig, och att du skall hÃ¥lla alla hans bud. Han skall upphöja dig till lov, berömmelse och ära över alla folk som han har gjort. Du skall vara ett heligt folk Ã¥t HERREN, din Gud, sÃ¥ som han har lovat.â€

Tredje talet (5 Mos. 27-30)

Detta avslutande tal är en slags hänvisning tillbaka till alla föregÃ¥ende kapitel av 5 Mos. PÃ¥ olika sätt inskärps hur oerhört viktigt det är att hÃ¥lla sig till Herren och Hans Ord: Mose och de äldste ger föreskrifter om hur â€alla denna lags ord†skall upptecknas pÃ¥ stora stenar och resas pÃ¥ berget Ebal och att altare skall byggas för brännoffer och tackoffer (5 Mos. 27:1-8). Mose och prästerna förmanar Israel att hörsamma Herrens Ord (5 Mos. 27:9-10). SÃ¥ ger Mose föreskrifter om hur folket skall välsignas och förbannas frÃ¥n bergen Gerizim och Ebal (5 Mos. 27:11-13). Mose talar ocksÃ¥ utförligt om vilka välsignelser det för med sig om folket lyssnar och vilka förbannelser det för med sig, om de inte lyssnar (5 Mos. 28).

Så kommer till sist förbundsförnyelsen, kap. 29, där Mose högtidligt förehåller hela Israel allt vad Herren gjort för dem, och sedan, under hänvisning till välsignelserna och förbannelserna, uppfordrar och besvär han folket att inträda i Herrens förbund, som han idag sluter med dem. Detta sker i 5 Mos. 30, som vi skall studera i detalj imorgon. Mose uppmanar dem förstås att av välsignelsen eller förbannelsen, livet eller döden, välja livet.

Fjärde talet, slutet på Mose liv och verk (5 Mos. 31-34)

I avslutningen av 5 Mos. får vi se hur Josua utses till Mose efterträdare att föra Israel in i Kanaans land (5 Mos. 33:1-23). Mose överlämnar lagboken, sedan den skrivits färdig, till prästerna för att bevaras och läsas upp vart sjunde år, under lövhyddohögtiderna som infaller under friåren (5 Mos. 31:24-27). I kap. 32 har vi den sång, som Mose talade för Israels hela församling. Så talar Herren själv till Mose och berättar att han skall dö på berget Nebo, men först får han blicka in i Kanaans land (5 Mos. 32:48-52). I 5 Mos. 33 läser vi den välsignelse Mose uttalade över Israels tolv stammar före sin död och i 5 Mos. 34 läser vi om hur Herrens tjänare Mose dör. Som avlutning på detta föredrag vill jag läsa avslutningen på 5 Mos.:

â€I Israel uppstod inte mer nÃ¥gon profet lik Mose, nÃ¥gon som HERREN kände ansikte mot ansikte, ingen om man tänker pÃ¥ alla de tecken och under som HERREN hade sänt honom att göra i Egyptens land, med farao och alla hans tjänare och med hela hans land, och om man tänker pÃ¥ all den väldiga kraft som Mose visade, och pÃ¥ alla de stora och fruktansvärda gärningar som han gjorde inför ögonen pÃ¥ hela Israel†(5 Mos. 34:10-12).

5 Mos. 30

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

Herre, samla oss nu alla Kring ditt dyra nådesord,

Likt ett vårregn låt det falla På vårt hjärtas torra jord!

Värdes oss din Ande sända Och din eld ibland oss tända

Mätta ljuvligt de elända, Herre, vid ditt rika bord! Amen.

Så är vi då efter gårdagen framme vid vår genomgång av själva kap. 30, som alltså är avslutningen av Moses tredje tal. Han har just genomfört förbundsförnyelsen där han påmint Israels barn om Herrens välgärningar mot dem, hur Han förde dem ut ur Egyptens land (5 Mos. 29:16) och genom de länder där hednafolken ägnade sig åt sin vidriga avgudadyrkan (5 Mos. 29:17). Han har också just förutsagt att Israel i framtiden skulle komma att avfalla och drabbas av Herrens vrede, som kommer att slå landet med olycka. Folket skulle enligt Moses förutsägelse komma att föras bort från sitt land som straff för att de övergav det förbund som HERREN, deras fäders Gud, slöt med dem när Han förde dem ut ur Egypten (5 Mos. 29:25).

Det som Mose förutsade gick som vi vet sedan i uppfyllelse genom den babyloniska fångenskapen på 500-talet f. Kr. Men nu är det dags att läsa vår text från kap. 30:

Att lyssna till Guds ord Рen fr̴ga om liv och d̦d

1 När allt detta kommer över dig, välsignelsen och förbannelsen som jag har förelagt dig, och du lägger detta på ditt hjärta bland alla de hednafolk dit HERREN, din Gud, fördriver dig, 2 och du vänder om till HERREN, din Gud, och lyder Hans röst, i allt vad jag i dag befaller dig, du och dina barn, av hela ditt hjärta och av hela din själ, 3 då skall HERREN, din Gud, göra slut på din fångenskap och förbarma sig över dig. HERREN, din Gud, skall då åter samla dig från alla folk, dit Han har skingrat dig. 4 Även om dina fördrivna skulle vara vid himlens ände, skulle HERREN, din Gud, samla dig därifrån och hämta dig därifrån. 5 HERREN, din Gud, skall föra dig in i det land som dina fäder har haft till besittning, och du skall besitta det. Han skall göra dig gott och föröka dig, mer än dina fäder.

Mose sade här i förväg att den babyloniska fångenskapen inte skulle vara för evigt. Herren skulle komma att förbarma sig över sitt folk och återsamla dem i det land som deras fäder haft i besittning.

Detta skedde när det nybabyloniska riket med dess siste regent Belsassar gick under 539 f. Kr. Perserkungen Koresh intog Babylon och året därpå, 538 f. Kr, fick judarna återvända till sitt land. Om återuppbyggnaden av Jerusalem och dess tempel kan man läsa i Ezras och Nehemjas böcker.

Men därmed är faktiskt inte uppfyllandet av detta profetiska ord av Mose uttömt. Det skulle få sin fullare och djupare uppfyllelse. Det är dock inte så att det har börjat gå i uppfyllelse först på 1900–talet, som många tror (t.ex. inom pingst- och trosrörelsen). Dessa hävdar att den sionistiska rörelsen, som växte fram från 1800-talets slut, och som strävat efter en massinvandring av alla judar till Palestina/Israel, var ett redskap i Guds hand. Den 14 maj 1948 utropades den moderna staten Israel, och många, inte bara judar utan även konservativa kristna, såg denna händelse som uppfyllelsen av de verser vi just läst ur 5 Mos. 30 och andra liknande gammaltestamentliga profetord. Men de som hävdar detta förbiser två viktiga förhållanden.

För det första skulle enligt Mose och de andra profeterna Israels återvändande till landet vara förenat med deras återvändande till Herren i ånger och tro. T.ex. förutsade Herren genom profeten Hesekiel:

â€Säg sedan till dem: SÃ¥ säger Herren, HERREN: Se, jag skall hämta Israels barn ut frÃ¥n de folk, dit de har vandrat bort. Jag skall samla dem frÃ¥n alla hÃ¥ll och föra dem in i deras land. Jag skall göra dem till ett enda folk i landet, pÃ¥ Israels berg. En och samma kung skall de alla ha. De skall inte mer vara tvÃ¥ folk och inte mer vara delade i tvÃ¥ riken. Och de skall inte mer orena sig med sina avgudar och vidrigheter och med alla slags överträdelser. Jag skall rädda dem frÃ¥n alla orter, där de har syndat, och skall rena dem. De skall vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.
Min tjänare David skall vara kung över dem, och de skall alla ha en och samma herde. De skall leva efter mina föreskrifter och hålla mina stadgar och följa dem. De skall bo i det land som jag gav åt min tjänare Jakob, det land där era fäder bodde. De skall själva bo där, de och deras barn och deras barnbarn till evig tid, och min tjänare David skall för evigt vara deras furste. Jag skall sluta ett fridsförbund med dem. Det skall vara ett evigt förbund med dem. Jag skall bereda plats för dem och föröka dem och låta min helgedom stå ibland dem för evigt. Min boning skall vara hos dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. 28 Och folken skall inse att jag är HERREN som helgar Israel, när min helgedom är mitt ibland dem för evigt†(Hes. 37:21-28).

Stämmer dessa ord in på den moderna staten Israel? Inte alls! Israel är en nästan helt sekulär nation. Visserligen är dagens judar medvetna om sitt religiösa och kulturella arv, men de allra flesta säger sig vara ateister eller agnostiker. Hur skulle en sådan oandlig nation kunna vara uppfyllelsen av Moses, Hesekiels och de andra profeternas andliga löften och förutsägelser? Den David Hesekiel, som ju levde flera hundra år efter den historiske kung David, är den kommande Messias som är Jesus Kristus. Han skulle ju vara kung över dem alla, men istället är Han föraktad av många i Israel idag, och det är verkligen inte fritt fram att missionera och predika om Honom.

Det andra många kristna sionister förbisett när det gäller Mose löfte om ett återvändande till landet är att detta gick i fullkomlig uppfyllelse när evangeliet började att spridas och predikas ut över hela världen.

När Mose här talar om Ã¥tersamlandet har det nämligen ocksÃ¥, vid sidan av Ã¥terkomsten frÃ¥n Babylon, en djupare andlig innebörd. När evangelisten Johannes berättar om hur översteprästerna och fariseerna rÃ¥dgjorde om hur de skulle göra sig av med Jesus, och Kajfas, som det Ã¥ret var överstepräst, sade â€Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör i folkets ställe än att hela folket gÃ¥r under?†tillägger Johannes: â€Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det Ã¥ret profeterade han att Jesus skulle dö för folket. Ja, Han skulle inte bara dö för folket utan ocksÃ¥ för att samla och förena Guds kringspridda barn†(Joh. 11:51-52). Vi kan ocksÃ¥ tänka pÃ¥ vad Jesus själv sade med tanke pÃ¥ sin förestÃ¥ende korsfästelse: â€Och när jag har blivit upphöjd frÃ¥n jorden skall jag dra alla till mig†(Joh. 12:32). Genom Jesu död och uppstÃ¥ndelse, och Hans apostlars predikande ut över världen, Ã¥tersamlades Guds kringspridda utkorade folk, vare sig de var judar eller hedningar. Vi läser frÃ¥n Jes. 2:2-3:

“Det skall ske i den yttersta tiden att det berg där HERRENS hus är skall stÃ¥ fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk skall strömma dit. Ja, mÃ¥nga folk skall gÃ¥ iväg och säga: ´Kom, lÃ¥t oss gÃ¥ upp till HERRENS berg, till Jakobs Guds hus. Han skall undervisa oss om sina vägar, sÃ¥ att vi kan vandra pÃ¥ Hans stigar´. Ty undervisning skall gÃ¥ ut frÃ¥n Sion, HERRENS ord frÃ¥n Jerusalem.”

Anhängare av uppfattningen att ett jordiskt yttre tusenÃ¥rsrike skall avsluta denna tidsÃ¥lder, de s.k. kiliasterna eller millennialisterna (särskilt vanlig föreställning inom pingströrelsen och trosrörelsen), hävdar att detta skall uppfyllas i bokstavlig bemärkelse pÃ¥ det sättet att Jerusalem kommer att bli världens centrum och att hedningar i rent fysisk bemärkelse kommer att resa dit för att tillbe och motta undervisning. Detta, att alla folk skall samlas pÃ¥ Sions berg är ju en förutsägelse som gÃ¥r igen pÃ¥ flera ställen i Gamla testamentet. Nu är det bara sÃ¥, att Skriften själv inte förlägger uppfyllelsen av detta till nÃ¥got för oss ännu framtida tusenÃ¥rsrike, utan Nya testamentet lär att detta redan har gÃ¥tt i uppfyllelse. I Hebr. 12:22 heter det nämligen om alla, judar som hedningar utan avseende pÃ¥ deras jordiska, geografiska vistelseort, att de “har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”.

Men man behöver inte ens gÃ¥ till Nya testamentet för att förstÃ¥ att det är frÃ¥ga om ett andligt kommande till Sions berg, nÃ¥got som sker genom tron. Vi läste ju i de anförda orden frÃ¥n Jesaja att det tvärtom skall ske pÃ¥ det sättet att det frÃ¥n Sion skall utgÃ¥ undervisning och Herrens Ord utgÃ¥ frÃ¥n Jerusalem (Jes. 2:3). Detta gick i uppfyllelse dÃ¥ Paulus och de andra apostlarna reste ut frÃ¥n Jerusalem med evangeliet om den korsfäste och uppstÃ¥ndne Frälsaren, som Jesaja kallade Herrens lidande tjänare, till den hedniska världen. Varhelst nÃ¥gon jude eller hedning kom till tro pÃ¥ denna frÃ¥n Jerusalem utgÃ¥ende undervisning om frälsningen genom Jesu namn och blod – om det nu skedde i Mindre Asien, i Grekland, i Rom eller sÃ¥ smÃ¥ningom här uppe i Norden – sÃ¥ hade han tagit sin tillflykt till Sion, den fasta klippan. Han blev dÃ¥ en medlem av Guds folk, den stora skara om vilken det stÃ¥r i Upp. 14:1: “Och jag sÃ¥g, och se: Lammet stod pÃ¥ Sions berg och med Lammet etthundrafyrtiofyra tusen som hade Hans namn och Faderns namn skrivna pÃ¥ sina pannor.”

Genom apostlarnas undervisning som utgick från Sion kom alltså hedningar till det andliga Sion utan att geografiskt komma till det fysiska Sions berg. De etthundrafyrtiofyra tusen som står med Lammet på Sions berg är den fullkomliga skaran av Guds barn, alla kristna genom alla tider: tolv (det gamla förbundets tal efter de tolv stammarna) gånger tolv (det nya förbundets tal efter de tolv apostlarna) gånger tusen (en fullkomlig, total skara). De står alltså på Sion trots att de flesta av dem aldrig någonsin varit i Israel. De kom till Sion genom att lyssna till evangeliet och ta emot det i tro. Ja, de är t.o.m. levande stenar i själva templet som står på Sion (1 Kor. 3:16, Ef. 2:20-21 och 1 Petr. 2:5).

Vi skall återigen understryka, det gjorde vi ju flera gånger i går, att det är genom hörandet, lyssnandet till Guds Ord, som en människa kan komma till livet i Gud. Att lyssna till Guds Ord är en fråga om liv och död, evigt liv i Himmelen eller evig död i helvetet.

6 HERREN, din Gud, skall omskära ditt hjärta och dina efterkommandes hjärtan, så att du älskar HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ. Då skall du få leva.

Mose talar här om omskärelsen. Detta gammaltestamentliga sakrament, det gamla förbundets motsvarighet till dopet, förordnades av Gud till Abraham i 1 Mos. 17:7-11. Den yttre omskärelsen, som innebar förhudens borttagande, var tecknet pÃ¥ att man tillhörde förbundsfolket. Men här talar Mose om en inre omskärelse, hjärtats omskärelse: â€HERREN, din Gud, skall omskära ditt hjärta och dina efterkommandes hjärtan, sÃ¥ att du älskar HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ. DÃ¥ skall du fÃ¥ leva.â€

PÃ¥ samma sätt talar Paulus i Romarbrevet. I Rom. 2:28 skriver han: â€Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte nÃ¥got som sker utvärtes pÃ¥ kroppen.†Det är ett intressant pÃ¥pekade. Alla som blivit omskurna pÃ¥ sin Ã¥ttonde levnadsdag är alltsÃ¥ inte judar i egentlig mening. Varför inte? De hade ju blivit födda av judiska föräldrar, läste Skriften, iakttog buden och gick i synagogan. De var inte judar därför att den nytestamentliga definitionen pÃ¥ jude är att vara född pÃ¥ nytt och troende pÃ¥ Jesus. Paulus skriver: â€Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelsen är inte nÃ¥got som sker utvärtes pÃ¥ kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven (d.v.s. lagen)†(Rom. 2:28-29). LikasÃ¥ säger Paulus: â€Israel är inte alla som kommer frÃ¥n Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn†(Rom. 9:6-7).

De sanna judarna tog, liksom den fromme Simeon i templet, emot Jesus som Messias, Frälsaren, när Han kom. Jesus säger till de falska judarna att de inte ens trodde pÃ¥ Moses skrifter: â€Om ni trodde Mose, skulle ni tro pÃ¥ mig, ty om mig har han skrivit†(Joh. 5:46).

I v 5 säger Mose att Herren skall föröka folket, det skall bli större än det var pÃ¥ fädernas tid. Mose ser här fram emot den tid dÃ¥ människor av alla folkslag och stammar och länder och sprÃ¥k skall vara Guds folk, den tid dÃ¥ löftet till Abraham blir uppfyllt. I 1 Mos 15:5 läser vi: â€Sedan förde Han (Herren) honom (Abram) ut och sade: ´Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem´, och Han sade till honom: ´SÃ¥ skall din avkomma bli´.”

7 Och HERREN, din Gud, skall lägga alla dessa förbannelser på dina fiender och på dem som hatar och förföljer dig. 8 Du skall på nytt lyssna till HERRENS röst och följa alla Hans bud som jag i dag ger dig. 9 HERREN, din Gud, skall ge dig överflöd i allt vad du företar dig och då det gäller dina barn, avkomman från din boskap och grödan från din mark. Ty så som HERREN fröjdade sig över dina fäder, skall han åter fröjda sig över dig och göra dig gott, 10 när du lyssnar till HERRENS, din Guds, röst och håller hans bud och stadgar som är skrivna i denna lagbok, och vänder om till HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ.
11 Ty det bud som jag i dag ger dig är inte för svÃ¥rt för dig och det är inte lÃ¥ngt borta. 12 Det är inte i himlen, sÃ¥ att du behöver säga: “Vem vill för oss stiga upp till himlen och hämta det Ã¥t oss och lÃ¥ta oss höra det, sÃ¥ att vi kan följa det?” 13 Ordet är inte heller pÃ¥ andra sidan havet, sÃ¥ att du behöver säga: “Vem vill för oss fara över till andra sidan havet och hämta det Ã¥t oss och lÃ¥ta oss höra det, sÃ¥ att vi kan följa det?” 14 Nej, ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, sÃ¥ att du kan följa det.

Det bud som Mose här ger till Israel i v 11 syftar pÃ¥ läran om liv och salighet som han omtalar i v 6 och i v 16. Det är uppenbart att budet i sin bokstavliga och närmaste betydelse syftar pÃ¥ lagen, att Israel skall älska Herren av hela sitt hjärta och av hela sin själ. Mose säger ju ocksÃ¥ inte mindre tre gÃ¥nger i v 12-13 att det handlar om att â€följa detâ€. Men därutöver innefattar â€detta budet†även vad som i övrigt lärts i Moseböckerna om liv och salighet, nämligen underbara löften, profetior, liknelser och undervisning om den kommande Messias.

P.g.a. detta senare tar Paulus Mose ord om budet som inte är långt borta, som en syftning på evangeliet om Jesus. Han skriver i Rom. 10:5-8 att Mose talar om två vägar till frälsning, lagens och evangeliets:

â€Mose skriver ju om den rättfärdighet som kommer av lagen: Den människa som hÃ¥ller lagen skall leva genom den. Men den rättfärdighet som kommer av tron säger: FrÃ¥ga inte i ditt hjärta: Vem skall fara upp till himlen? – det vill säga för att hämta ner Kristus – eller: Vem skall fara ner i avgrunden? – det vill säga för att hämta upp Kristus frÃ¥n de döda. Vad säger den dÃ¥? Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta, nämligen trons ord som vi predikar. Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom frÃ¥n de döda, skall du bli frälst.â€

Lagens väg till frälsning är stängd för människor som är syndare. Den är därför â€svÃ¥r†för att utrycka det milt.

Men Mose säger att det bud han idag ger Israel â€inte är svÃ¥rtâ€. Paulus ger, som vi hörde, Mose ord om att ordet inte är lÃ¥ngt borta, varken i Himmelen eller pÃ¥ andra sidan havet, en mycket djärv kristologisk tolkning. Sedan han lärt känna Kristus, sedan täckelset blivit undanryckt frÃ¥n hans ögon – har det gÃ¥tt upp för honom vad Mose djupast sett menade med sina ord. Gud har pÃ¥ förhand genom Mose velat tala till oss om Kristus och om den rättfärdighet, som kommer av tron pÃ¥ Honom.

FrÃ¥ga inte i ditt hjärta: Vem skall fara upp till himlen? – det vill säga för att hämta ner Kristus. Kristus har ju själv kommit ned till oss och genom inkarnationen tagit sin boning mitt ibland oss. Inte heller behöver nÃ¥gon frÃ¥ga: Vem skall fara ner i avgrunden? – det vill säga för att hämta upp Kristus frÃ¥n de döda. Kristus är ju inte mer i dödsriket, Han är ju uppstÃ¥nden och sÃ¥som sÃ¥dan närvarande mitt ibland oss.

Genom inkarnationen och uppståndelsen är Kristus nära oss; Han är omedelbart inpå oss. Paulus tolkar alltså 5 Mos. 30:12-13 som en undervisning om Kristus. På likande sätt tolkar han 5 Mos. 30:14 som att det ord Mose där talar om är ordet om tron. Kristus har kommit från Himmelen, Han är uppstånden från de döda, frälsningen är förhanden, och ordet om denna frälsning är oss omedelbart nära. För att framhålla hur nära detta ord är oss använder både Mose och Paulus uttrycket att ordet är i vår mun och i vårt hjärta. Mose skriver att vi därigenom kan följa det, och Paulus skriver att vi genom att tro och bekänna detta ord blir frälsta. Det är livets och välsignelsens väg, i motsats till dödens och förbannelsens väg.


15 Se, jag lägger i dag fram för dig livet och vad gott är, döden och vad ont är, 16 då jag i dag befaller dig att älska H
ERREN, din Gud, att vandra på Hans vägar och hålla Hans bud och stadgar och rådslut, för att du må leva och föröka dig, och för att HERREN, din Gud, må välsigna dig i det land dit du kommer för att ta det i besittning. 17 Men om ditt hjärta vänder sig bort och du inte vill höra, och om du blir förledd och tillber andra gudar och tjänar dem, 18 så kungör jag för er i dag att ni förvisso skall förgås. Ni kommer inte att leva länge i det land dit du drar över Jordan för att komma och ta det i besittning.
19 Jag tar i dag himmel och jord till vittne mot er att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj då livet, för att du och dina efterkommande må leva,

Med mycket dramatiska ord tecknar Mose de tvÃ¥ vägarna som ligger framför Israels barn. Det är samma vägar som Jesus talar om i Matt. 7:13.14: â€GÃ¥ in genom den trÃ¥nga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är mÃ¥nga som gÃ¥r fram pÃ¥ den. Och den port är trÃ¥ng, och den väg är smal som leder till livet, och det är fÃ¥ som finner den.â€

Vi har tidigare sagt att det är en livsavgörande frÃ¥ga huruvida man lyssnar till Guds Ord. Det är det enda sättet att komma in pÃ¥ den smala livets och välsignelsens väg. Motsatsen gäller förstÃ¥s ocksÃ¥. Mose säger: â€Men om ditt hjärta vänder sig bort och du inte vill höra, och om du blir förledd och tillber andra gudar och tjänar dem, sÃ¥ kungör jag för er i dag att ni förvisso skall förgÃ¥s†(5 Mos. 30:17).

När dessa tvÃ¥ vägar genom Mose tal ligger framlagda inför Israel säger Han: â€Välj dÃ¥ livet!†Ligger det därmed i människans makt, inom hennes möjligheters ram, att bestämma sig för livet? Ja, sÃ¥ hävdas det frÃ¥n mÃ¥nga hÃ¥ll, t.o.m. frÃ¥n sammanhang som man skulle tro hade en klarare och bättre insikt i biblisk lära och luthersk teologi. Jag har själv debatterat med en som hänvisade just till 5 Mos. 30:19 för att hävda att det ändÃ¥ till sist är människan som avgör sig för eller emot Gud. Men detta är synergism, alltsÃ¥ den felaktiga uppfattningen att människan själv samverkar med Gud i sin omvändelse.

Luther lärde med Bibeln en strikt monergism, d.v.s. att det endast är Gud som omvänder människan. Människan kan säga nej och stå emot Guds nåd och på det sättet välja sin egen förtappelse, men ja kan hon inte säga eftersom hon är fullständigt död i överträdelser och synder. När en av samtidens mest lärda män, humanisten Erasmus av Rotterdam, förstod vad Luthers lära gick ut på skrev han en skrift mot Luthers uppfattning som han kallade Om den fria viljan. Han argumenterade där för att människan kunde välja livet istället för döden, välsignelsen istället för förtappelsen och hänvisade då just till 5 Mos. 30:19.

När Luther året därpå, 1525, samlat sig till ett svar på Erasmus skrift, gav han ut Om den trälbundna viljan. Där skriver Luther bl.a.:

â€Ett tredje ställe är hämtat frÃ¥n Mose: ´Jag har förelagt dig livets och dödens väg; välj vad gott är´ o.s.v. Kunde det uttryckas tydligare, heter det. Han har givit människorna friheten att välja.

Härtill svarar jag: Vad är tydligare än att du är blind? Var, frågar jag, har

han givit friheten att välja? I ordet ´välj´? Sker det alltså att de väljer, så

snart Moses säger ´välj´? Återigen är sålunda Anden överflödig. Då du så

ofta upprepar samma sak, får det väl också stå mig fritt att gång på gång återkomma till samma påståenden. Om friheten att välja är en realitet, varför

kan då enligt den rimliga åsikten den fria viljan inte vilja det goda? Eller

kan den välja utan att vilja eller mot sin vilja? Låt oss höra din liknelse:

Det vore löjligt att säga till en som står vid en korsväg: ´Du ser två vägar;

gå vilken du vill´, fastän bara en står öppen.

Här gäller vad jag ovan har sagt om det köttsliga förnuftets argument.

Det tror, att människan förhånas genom en befallning, som inte kan uppfyllas.

Men jag säger, att hon därigenom erinras om och uppväckes att se sin

vanmakt. Därför står vi i sanning vid en korsväg, men bara den ena vägen

står öppen, eller snarare ingen. Genom lagen visas, hur omöjlig den ena, den som leder till det goda, är, för den händelse Gud inte ger sin Ande, och hur

bred och lätt den andra är, om Gud tillåter oss gå den. Inte för att skämta utan med ofrånkomligt allvar skulle man därför kunna säga den som står vid korsvägen: ´Gå vilken väg du vill.´ Så kunde man göra till den, som vore

sjuk, men ville synas frisk eller påstod, att ingendera vägen vore stängd.

Så uttalas lagens ord inte för att bevisa viljans kraft utan för att upplysa

det blinda förnuftet, för att det skall inse att dess ljus ingenting är, lika lite

som viljans kraft. ´Vad som kommer genom lagen´, säger Paulus, ´är

kännedom om synden.´â€

Det är efter denna vederläggning av Luther förvånande att sådana som kallar sig lutheraner fortfarande kan åberopa 5 Mos. 30:19 för sina synergistiska tankar. Det är förvånande eftersom Luther sida upp och sida ned i sin huvudskrift i frågan om utkorelsen Om den trälbundna viljan argumenterar mot just det sätt att resonera som dessa gör (jag läste här bara en liten del).

Människan kan alltså ingenting göra, hon kan endast i bästa fall genom lagen inse hur fullständigt hjälplös hon är. Gud ensam omvänder människan.

Hur gÃ¥r dÃ¥ Gud till väga? Gud omvänder inte en människa utan medel, med sin blotta allmakt. Han gör det medelbart. Yttre medel kommer till användning. Enligt Skriften finns det pÃ¥ tvÃ¥ sÃ¥dana omvändelsemedel. Petrus skriver: “Ni är ju födda pÃ¥ nytt, inte av en förgänglig säd, utan genom en oförgänglig, genom Guds levande ord som bestÃ¥r” (1 Petr. 1: 23). Jakob hävdar samma sak: â€I kraft av sin vilja födde Han oss pÃ¥ nytt genom sanningens ord†(Jak. 1: 18). Guds Ord pÃ¥nyttföder alltsÃ¥. Därför säger ocksÃ¥ Mose i vÃ¥r text: â€Välj dÃ¥ livet, för att du och dina efterkommande mÃ¥ leva, genom att du älskar HERREN, din Gud och lyssnar till Hans röst och hÃ¥ller dig till Honom. Att lyssna till Hans röst leder alltsÃ¥ till liv.

När evangeliet om syndernas förlÃ¥telse p.g.a. Jesu ställföreträdande försoningsdöd pÃ¥ korset mottas i tro uppstÃ¥r ett nytt liv. Jesus svarade Nikodemus pÃ¥ frÃ¥gan hur den nya födelsen gÃ¥r till med att säga att en blick pÃ¥ Människosonen, som pÃ¥ korset skulle upphöjas liksom Mose upphöjde kopparormen i öknen, leder till evigt liv. â€Ty sÃ¥ älskade Gud världen att Han gav den sin enfödde Son, för att var och en som tror pÃ¥ Honom inte skall gÃ¥ förlorad utan ha evigt liv†(Joh. 3: 16). När man med trons blick fÃ¥tt syn pÃ¥ Jesu försoningsverk har man alltsÃ¥ evigt liv. Detta kan bara ske genom att man hör och sätter tilltro till ordet. Ordets predikan (muntlig eller skriftlig) är alltsÃ¥ nödvändig. Paulus skriver: â€Var och en som Ã¥kallar Herrens namn skall bli frälst. Men hur skulle de kunna Ã¥kalla den som de inte har kommit till tro pÃ¥? Och hur skulle de kunna tro pÃ¥ den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar?†(Rom. 10: 13-14).

Men även dopet pÃ¥nyttföder. Paulus kallar dopet för “ett bad till ny födelse” (Tit. 3: 5). Och Jesus säger till Nikodemus: â€den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike” (Joh. 3: 5). Djupast sett är det ändÃ¥ ordet som föder människan pÃ¥ nytt även i dopet. Luther frÃ¥gar i Lilla katekesen: â€Hur kan vatten Ã¥stadkomma en sÃ¥ kraftig verkan?†Och svaret är: â€Vattnet verkar det förvisso icke, utan Guds ord, som är med och när vattnet, och tron, som förtröstar pÃ¥ det med vattnet förenade ordet; ty utan Guds ord är det blott vatten och intet dop, men med Guds ord är det ett dop, det är: ett nÃ¥derikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den helige Ande, sÃ¥som aposteln Paulus säger till Titus i det tredje kapitlet: Efter sin barmhärtighet frälste han oss genom ett bad till ny födelse och förnyelse i helig ande, som han rikligen utgöt över oss genom Jesus Kristus, vÃ¥r Frälsare, för att vi, rättfärdiggjorda genom hans nÃ¥d, skulle, sÃ¥som vÃ¥rt hopp är, fÃ¥ evigt liv till arvedel. Detta är ett fast ord.â€

Såväl dopet som ordet pånyttföder alltså en människa till evigt liv. Båda dessa är Guds gärningar. Det går därför inte att genom mänskliga aktiviteter pånyttföda sig själv eller andra. Man kan t.ex. inte bedja sig till sin egen pånyttfödelse eller pånyttföda andra genom att spela dramatisk musik eller på annat sätt utsätta dem för påtryckningar samtidigt som man uppmanar dem att omvända sig. Sådana psykologiska knep är bara människoverk och leder endast till falska omvändelser. Endast Guds Ande verkar omvändelsen eller pånyttfödelsen och Han gör det genom dopet och Ordet.

Välj då livet, för att du och dina efterkommande må leva

20 genom att du älskar HERREN, din Gud, och lyssnar till Hans röst och hÃ¥ller dig till Honom. Ty detta betyder liv och lÃ¥ng levnad för dig, sÃ¥ att du fÃ¥r bo i det land som HERREN med ed har lovat att ge dina fäder, Abraham, Isak och Jakob.â€

Att lyssna till Guds Ord leder alltsÃ¥ till liv, evigt liv. När det här stÃ¥r â€Ty detta betyder liv och lÃ¥ng levnad för dig†efter att det talats om vikten av att lyssna till Guds Ord hävdar Gezelius bibellexikon att det i hebreiskan stÃ¥r â€Hanâ€, d.v.s. Gud istället för â€det†betyder liv. DÃ¥ skulle vi istället översätta â€Ty Han betyder liv och lÃ¥ng levnad för digâ€. Det spelar nu inte sÃ¥ stor roll. I bÃ¥da fallen är det Gud som är livets källa, vare sig Han är det direkt eller genom sitt Ord. I första Tim. 6:13 stÃ¥r det om Gud, att Han ger liv Ã¥t allt.

Så är det. Gud är allt livs källa. Allt som lever är beroende av Honom. Det finns tre olika typer av liv: kroppsligt, andligt och evigt liv. Varje form av liv innebär att ta emot välsignelser av Gud. Kroppsligt liv innebär att ta emot kroppsliga välsignelser av Gud såsom föda, ljus, syre och värme. Dör en människa kroppsligt blir hon avskuren från dessa välsignelser. Hennes kropp tar inte emot dem längre. Andligt liv innebär att ta emot andliga väldignelser av Gud såsom syndernas förlåtelse, frid, hopp och salighet. Är en människa andligt död tar hon inte emot dessa väldignelser från Gud. Evigt liv är att ta emot eviga både kroppsliga och andliga välsignelser av Gud för all evighet.

Skall vi finnas med i Himmelen måste vi ha tagit emot det andliga och eviga livet av Gud som Han skänker genom sitt Ord.

Amen.