av Lars Borgström Predikan 13:e e. trefaldighet

Matt. 5:43-6:4

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår barmhärtig, god som oss till dig vill kalla

Och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

LÃ¥t komma, Gud, till oss Ditt ord, det heliga och klara,

Låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara,

att vi ej vilse fara. Amen.

Jesus höll en predikan som blivit mer känd än alla andra. Ja, eftersom det var Jesus som höll predikan är den samtidigt naturligtvis den mest kända predikan som någonsin hållits alla kategorier. Jag syftar förstås på Bergspredikan, den predikan som sträcker sig genom tre kapitel av Matteusevangeliet, Matt. 5-7.

Det avsnitt ur Bergspredikan vi idag skall studera handlar om den sanna kärleken och den sanna kärlekens lön. Först något om

Den sanna kärlekens väsen

Jesus säger: â€Ni har hört att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din ovän. Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er.†Det första citatet, det som Jesus säger till sina lärjungar att de har hört, â€Du skall älska din nästa och hata din ovänâ€, bestÃ¥r av tvÃ¥ satser. Den första satsen, â€Du skall älska din nästaâ€, är hämtad frÃ¥n 3 Mos. 19:18 och alltsÃ¥ biblisk, men den andra satsen, â€hata din ovänâ€, finns inte i Bibeln utan det var ett tillägg som vissa skriftlärda hade gjort efter eget huvud. Särskilt i esseernas skrifter finner man uppmaningar att älska bröderna men hata fienderna. Esseerna var den judiska grupp som man tror bodde bl.a. i Qumran intill Döda havet och vars skrifter man sensationellt hittade 1947.

Det närmaste man kommer ett bibliskt påbud att hata ovännerna är sådana ställen som 2 Mos. 34:12 och 5 Mos. 7:2, där Israel varnas för att sluta förbund med de hedniska folkslag som bebodde Kanaan före deras intagande av löfteslandet som Gud hade gett dem. Men detta, liksom budet om att döda och fördriva de hedniska folkslagen, var givet Israel i den specifika situation som rådde just då de skulle inta landet. Det handlade om att inte tillåta avgudadyrkan i den gammaltestamentliga teokratin som skulle upprättas.

Bland fariseerna vid Jesu tid fanns det ocksÃ¥ en utbredd felaktig föreställning om hur den första satsen, att älska sin nästa, skulle uppfattas. MÃ¥nga menade att endast de judiska landsmännen inkluderades i budet om nästankärlek. Men dÃ¥ hamnade man pÃ¥ kollisionskurs med bl.a. 3 Mos. 19:34, där det stÃ¥r: â€Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är HERREN, er Gud.†Det är mot bakgrund av denna diskussion som den laglärde – han som pÃ¥ sin frÃ¥ga hur man skall ärva evigt liv av Jesus hade fÃ¥tt svaret att han skulle älska Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ o.s.v. och sin nästa som sig själv – hade frÃ¥gat: â€Vem är dÃ¥ min nästa?†(Luk. 10:29). Som svar pÃ¥ den frÃ¥gan berättade Jesus liknelsen om den barmhärtige samariten. Bland allt annat som den liknelsen vill lära oss ligger ocksÃ¥ den sanningen att kärleken inte sätter gränser vid nationell eller etnisk tillhörighet.

Budet om nästankärlek innefattar alltså enligt både Gamla testamentet och Jesu direkta ord i Nya testamentet människor av olika nationalitet och religion, eftersom samariterna inte hade bevarat tron på Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, i alla fall inte oförvanskad. Men hur är det då med fienderna, de direkta ovännerna, de som särskilt esseerna uppmuntrat till hat emot?

Jesus säger nu i Bergspredikan: â€Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er†(Matt. 5:44). Detta är oerhört starka ord! Är det möjligt att älska den som förföljer en, t.o.m. den som vill döda en? Det är omöjligt. Det är verkligen omöjligt för oss människor at göra detta, eftersom det ligger helt utanför den mänskliga naturens makt. Men den gudomliga kärleken älskar ocksÃ¥ fienderna. Det är tack vare denna beskaffenhet hos den gudomliga kärleken som vi kan bli frälsta. Av naturen är vi ju vredens barn (Ef. 2:3), fiender till Gud. Men om den gudomliga kärleken heter det, att â€medan vi var Guds fiender, blev (vi) försonade med Gud genom hans Sons död†(Rom. 5:10). Ja, under själva höjdpunkten av frälsningsverket, dÃ¥ Jesus hängde fastspikat pÃ¥ korset och blodet rann utmed Hans sidor, visade sig den gudomliga kärleken, dÃ¥ Han sade: â€Fader, förlÃ¥t dem, ty de vet inte vad de gör†(Luk. 23:34).

Jesus förbannade inte sina fiender, kastade inte ut hatiska ord emot dem, utan gick t.o.m. frivilligt i döden för just dem som med hädiska ord hånade Honom. Den sanna kärleken, den gudomliga kärleken är sådan till sin natur att den är självutgivande. Den älskar inte endast det höga, sköna och älskansvärda, utan sträcker sig nedåt mot syndare som egentligen endast är värda fördömelse, sådana som du och jag. Den världsberömde svenske teologen och biskopen Anders Nygren skrev om detta i sitt berömda verk Eros och agape, där agape är den gudomliga, självutgivande kärleken. Man kan ifrågasätta detaljer i denna bok, men huvudpoängen var riktig: Guds kärlek motiveras inte hos något gott och ädelt hos objektet, utan är idel nåd, skänks för intet också till dem som minst av allt förtjänar den.

Men det är inte bara Gud som älskar med denna kärlek. I Romarbrevet skriver Paulus att genom tron har â€Guds kärlek†blivit â€utgjuten i vÃ¥ra hjärtan†(Rom. 5:5). Därför är det möjligt ocksÃ¥ för oss kristna att älska vÃ¥ra fiender. Detta visade sig t.ex. i Stefanus martyrdöd. Hans sista ord här i livet gällde dem som i ursinne slungade stenar mot honom. Orden frÃ¥n den döende Stefanus löd: â€Herre, ställ dem inte till svars för denna synd†(Apg.7:60).

Vi som är kristna skall ta Gud själv som vÃ¥rt föredöme i vÃ¥r kärlek till vÃ¥r nästa. Inte bara de goda utan även de onda, inte bara vännerna utan ocksÃ¥ fienderna skall älskas. Jesus säger om sin himmelske Fader: â€Han lÃ¥ter sin sol gÃ¥ upp över onda och goda och lÃ¥ter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.†Även vi skall älska utan Ã¥tskillnad. DÃ¥ är vi vÃ¥r himmelske Faders barn.
Jesus säger idag, som avslutande ord av predikotexten, till oss som skall gälla för kristna, till oss som har fÃ¥tt den gudomliga kärleken utgjuten i vÃ¥ra hjärtan: â€Var alltsÃ¥ fullkomliga, sÃ¥som er Fader i Himmelen är fullkomlig.†Kärleken är lagens uppfyllelse (Rom. 13:10) och om vi älskar som Jesus gjorde dÃ¥ Han hängde pÃ¥ korset är vi fullkomliga sÃ¥som vÃ¥r Fader i Himmelen är fullkomlig, sÃ¥som Gud själv är fullkomlig.

Den sanna kärlekens lön

Jesus undervisar oss idag också om goda gärningar, om allmosegivande. Vi skall akta oss för att göra sådant för att synas av människor. De som blåste i trumpet då de gav sina allmosor hävdade naturligtvis att de signalerade offentligt endast därför att de fattiga skulle veta att det nu var dags och var någonstans de skulle infinna sig för att få sina gåvor. Men Jesus genomskådade detta och förstod att de blåste i trumpet mest för att visa upp sig själva och sin givmildhet.

Istället för att vara måna om att synas vid vårt allmosegivande, eller överhuvudtaget då vi utför goda gärningar, skall vi göra allt detta i det fördolda. Inte ens den vänstra handen skall veta vad den högra gör. Vad menas med den vänstra handen? Det tycks som att Jesus menar att inte ens de människor som är oss allra närmast, så nära som vår vänstra hand, skall känna till vår välgörenhet. Men den vänstra handen är dessutom en del av oss själva, vilket torde betyda att inte ens vi själva skall fästa alltför stort avseende vid de goda gärningar vi gör.

Det finns tvÃ¥ olika slags löner att fÃ¥ för goda gärningar. Dels finns det en lön som hycklarna fÃ¥r för de gärningar som de utför. Jesus säger ju att de â€har fÃ¥tt ut sin lönâ€. Detta innebär tvÃ¥ saker: För det första att de fÃ¥r den lön de eftersträvar, sin lön. De vill bli berömda av människor och det är just vad de blir, d.v.s. de vinner fÃ¥fänglig ära. Men för det andra innebär Jesu ord att de â€har fÃ¥tt ut sin lön†att de inte har nÃ¥gonting mer att vänta, de har fÃ¥tt sin lön. De har fÃ¥tt ut sitt allt här och nu, nÃ¥gon framtida belöning bortom död och grav finns inte. De har redan â€fÃ¥tt sin lönâ€, eftersom deras belöning, som berömmande människor räcker dem, inte varar länge, högst fram till döden.

Den andra typen av belöning är den som de fÃ¥r som ger i det fördolda. Dem skall den himmelske Fadern, som ser i det fördolda, belöna. Denna belöning är mycket bättre än den som hycklarna fÃ¥r. Guds belöning skänker verklig välsignelse i detta livet men framför allt i evigheten. Jesus säger om den som bjuder in fattiga och krymplingar, lama och blinda till fest: â€Salig är du dÃ¥, eftersom de inte kan ge dig nÃ¥got tillbaka. Du skall fÃ¥ din lön vid de rättfärdigas uppstÃ¥ndelse†(Luk. 14:14).

Eftersom inte världens barn inser hur mycket de har att tacka de kristna för, inte minst deras förböner för land och folk, kan Gud inte låta bli att ge ett särskilt erkännande åt de kristnas goda gärningar i det kommande livet.

Vi mÃ¥ste dock alltid komma ihÃ¥g att det är frÃ¥ga om en nÃ¥delön, nÃ¥got som Gud ger endast därför att Han är sÃ¥ god. Skulle vi fÃ¥ vad vi verkligen förtjänade skulle vi endast bestraffas. Inte ens de allra bästa av vÃ¥ra gärningar är obesmittade av synd. Det är endast för Jesu skull, för Hans renande blods skull, som vÃ¥ra gärningar kan hÃ¥lla mÃ¥ttet inför Gud och t.o.m. bli belönade. Den som propsar pÃ¥ lön utifrÃ¥n sina gärningar kommer, som liknelsen om vingÃ¥rdsarbetarnas lön visar, att â€bli sist i Guds rike†(Matt. 20:19), d.v.s. hamna utanför och gÃ¥ miste om den eviga saligheten. Kristen, ett Guds barn, blir man ju genom tron pÃ¥ den helt oförskyllda nÃ¥den. Om man nu fordrar lön p.g.a. sina gärningar visar detta att man avfallit frÃ¥n den frälsande tron.

TvÃ¥ saker avhÃ¥ller Guds barn frÃ¥n att kräva lön för sina gärningar: För det första inser man ju att alla ens gärningar, ocksÃ¥ de bästa, är bemängda med synd och kräver Guds förlÃ¥telse för att de inte skall leda till fördömelse. För det andra är det ju â€Guds kärlek som är utgjuten i vÃ¥ra hjärtan†som är orsaken till vÃ¥ra goda gärningar. När Gud belönar den kristnes goda gärningar kröner Han endast därmed sitt eget nÃ¥defulla verk i den kristnes hjärta.

Vad blir det dÃ¥ frÃ¥ga om för lön i evighetens värld? Saligheten är en och densamma för alla Guds barn, men liksom det finns olika grader av pinor i helvetet finns det olika grader av härlighet i Himmelen. Paulus säger med tanke pÃ¥ givmildhet: â€Den som sÃ¥r sparsamt skall skörda sparsamt, och den som sÃ¥r rikligt skall skörda rikligt†(2 Kor. 9:6). Och i Daniels bok stÃ¥r det om dem som ivrigt spritt den kristna tron: â€De förstÃ¥ndiga skall dÃ¥ lysa som himlavalvets ljus, och de som har fört mÃ¥nga till rättfärdighet, som stjärnor, alltid och för evigt†(Dan. 12:3). Luther skriver om detta: â€Sant är det, att det även i det andra livet kommer att vara en skillnad, allteftersom de (kristna) arbetat och levat här… den ene kommer att ha större klarhet än den andre, sÃ¥som den, som i sitt ämbete gjort eller lidit mera… AlltsÃ¥ kommer var och en att enligt sitt ämbete ha olikhet och ära, och ändÃ¥ skall det vara en Gud och Herre i alla och en enda glädje och salighet†(jfr WA 36, 635).

Vi har nu talat om den sanna kärleken, om dess natur och om dess lön. Vi skall nu ställa en avslutande fråga:

Är vi kärleksfulla?

När vi prövar oss själva om vi är sÃ¥ kärleksfulla som vi borde vara, om vi älskat även vÃ¥ra fiender som förföljer oss, om vi helt styrs av Guds kärlek som är utgjuten i vÃ¥ra hjärtan, om vi är â€fullkomliga sÃ¥som vÃ¥r Fader i Himmelen är fullkomligâ€, dÃ¥ vill vi svara: â€Herre Gud, jag fattig syndig människa ber dig att förlÃ¥ta mig min stora synd! Jag har inte älskat dig min Gud av hela mitt hjärta och av hela min själ och av hela min kraft och av hela mitt förstÃ¥nd, och inte heller min nästa som mig själv†(Luk. 10:27).

Jesus är, som väl är, syndares vän. Han tar emot alla som kommer till Honom, dem skall Han aldrig någonsin kasta ut (Joh. 6:37) hur syndiga de än må vara. Vill de komma till Honom, ta emot Hans förlåtelse och låta sig fostras av Honom, så tillhör de Honom. Det gäller också dig.

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga. Amen.