Recension av Ansikte mot ansikte (Skytte, Stinissen)

Författarna

Göran Skytte har, som många känner till, på senare år genomgått en intressant utveckling från ateist på den politiska vänsterkanten till att bli en av de mer kända kristna kulturpersonligheterna, numera med högerpolitisk hemvist. Utvecklingen tycks ha skett i olika etapper. Från att strax efter sin nyorientering ha varit uppskattad av det avfallna svenskkyrkliga etablissemanget med förre ärkebiskopen K. G. Hammar i spetsen, hamnade han sedan i dessa kretsars onåd då det blev känt att han omfattade en mer traditionell kristen tro. Om detta har Skytte berättat i sin bok Omvänd. Med beklagan har undertecknad och andra dock senare sett hur han alltmer kommit att intressera sig för och påverkas av romersk-katolsk kristendomsuppfattning. Detta blir mycket uppenbart i den bok som här skall recenseras.

Wilfrid Stinissen är en holländsk katolsk munk av karmeliterorden, verksam i Sverige sedan 1967. Hans böcker om andlig vägledning, mystik, meditation m.m. läses i många såväl kyrkliga som frikyrkliga läger och översätts även till andra språk.

Stinissen är mycket uppskattad och populär som andlig vägledare/själavÃ¥rdare och Skytte reser över hela Sverige och talar inför fullsatta kyrkor bl.a. om sin väg till kristen tro. Just nu pÃ¥gÃ¥r en ny turné där det huvudsakliga innehÃ¥llet är hämtat frÃ¥n samtals- eller intervjuboken Ansikte mot ansikte. Vill man veta nÃ¥got om hur det â€rör sigâ€, vad som är â€pÃ¥ modet†i svensk kristenhet idag är därför Ansikte mot ansikte mycket talande.

Med tanke på det kraftfulla genomslag denna bok redan fått (slut på förlaget efter tre dagar) och ännu mer förmodas få efter Skyttes turnerande erbjuder boken på flera sätt en skrämmande läsning. Men låt oss först ge boken erkännande för det som är bra.

Bokens förtjänster

Boken är synnerligen välskriven och genomtänkt till dispositionen. Tre huvuddelar med vardera sju underavdelningar (heliga tal) utgör ramen. Att Skytte är en god journalist som kan sitt hantverk visar sig gång på gång då han lyckas fånga läsarens intresse genom att berätta olika spännande och ibland småroliga detaljer.

Stinissen, som naturligtvis är den som huvudsakligen fungerar som förmedlare av andlig kunskap i boken, är uppenbarligen en genomtänkt man som besitter djup personlig mognad. Han levererar också flera nyttiga andliga sanningar och sporrar faktiskt också läsaren till ett djupare personligt böne- och andaktsliv. De sanningar som Stinissen framför rör sig dock ofta på den religiösa allmänningen och är inte specifikt kristna. Stinissen betonar själv flera gånger i positiva ordalag hur det han säger även delas av judar och muslimer, och det är klart att kristen tro delar en hel del med dessa monoteistiska religioner på den naturliga uppenbarelsens område.

Bokens villfarelser

Trots ovanstående kvalitéer måste ändå en varning av allvarligaste sort utfärdas för Ansikte mot ansikte. Varför? Stinissen framför en mängd både klassiska och moderna romersk-katolska villfarelser. Att det sker i en bok som är välskriven och att Stinissen ger ett mycket sympatiskt intryck gör det hela förstås bara farligare och mer förföriskt. Det som gör det förrädiskt är också den respekt och beundran för Stinissen som Skytte gång på gång ger uttryck för. Skytte vill ge läsaren intrycket av att vi här får ta del av en stor andlig mästares visdom.

a) Bibelsyn

Det som sägs och lärs i andliga ting mÃ¥ste förstÃ¥s bedömas i den bibliska uppenbarelsens ljus, inte efter om det lÃ¥ter genomtänkt eller framförs i tilltalande förpackning. â€Om nÃ¥gon talar skall han tala i enlighet med Guds Ord†(1 Petr. 4:10), skrev Petrus (som väl Stinissen och kanske även Skytte ironiskt nog, med tanke pÃ¥ att de inte följer apostelns anvisning, skulle hävda var den förste pÃ¥ven) och den grundregeln, sola scriptura, gäller genom alla tider.

Stinissen har dock ett löst och fritt förhÃ¥llningssätt till Bibeln. Redan det faktum att Bibel 2000 används i samtalsboken är avslöjande för hur författarna accepterar bibelkritiken, alternativt är okunniga om de ateistiska principer som styrt den översättningen. Stinissen tror inte pÃ¥ nÃ¥gon verbalinspiration utan mer pÃ¥ en Guds folks inspiration: â€Livet och insikten växte hos detta folk, som var lett av Gud†och sÃ¥ smÃ¥ningom satte sig nÃ¥gra ned att skriva de sanningar som successivt vuxit fram i det kollektiva medvetandet (s 224). â€Gud dikterar inte†hävdar Stinissen men förbiser att det är just det Han faktiskt ibland gör (se t.ex. sändebrevens inledningar i Upp. 2-3), även om verbalinspirationen oftast sker pÃ¥ andra sätt. Stinissens idé om en folkets inspiration som sedan nedtecknades faller platt till marken eftersom förhÃ¥llandet under gamla förbundet oftast var det att profeterna framförde sina budskap mot folket. Profeterna var röster vars ord inte alls lÃ¥g i linje med det allmänna religiösa medvetandet, utan tvärtom framförde de budskap som gick pÃ¥ tvärs med folkets tänkande. Därför blev de ocksÃ¥ â€stenade, söndersÃ¥gade eller dödade med svärd, [—] led brist, blev plÃ¥gade och misshandlade†(Hebr. 11:37).

Stinissens fria förhållande till Ordet lyser igenom på en rad läropunkter. T.ex. avfärdas helt lättsinnigt de sex skapelsedagarna utan någon diskussion till förmån för evolutionismen (s 57).

b) Guds vrede och straff förbigås

Vidare vill Stinissen, sÃ¥som den milde och â€sympatiske†själasörjare han är, inte tala om Guds straff över synden och syndaren. Han är medveten om att Guds Ord talar en hel del om detta, men sÃ¥dant tillÃ¥ter sig Stinissens att enkelt gÃ¥ förbi genom att hänvisa till Jesu ord: â€Jag har inte kommit för att döma, utan för att rädda världen†(Joh. 12:47, Bibel 2000). Johannes skall, sÃ¥som den siste evangelisten, efter flera decenniers meditation uttryckt sig pÃ¥ detta sätt som – tycks Stinissen mena – bättre än de andra evangelisternas ord fÃ¥ngar helheten av Jesu gärning, d.v.s. Johannes har efter lÃ¥ngvarig begrundan â€lagt†orden i Jesu mun pÃ¥ ett särskilt välavvägt sätt! Man undrar dÃ¥ varför Johannes i samma evangelium skriver: â€Den som tror pÃ¥ Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över Honom†(Joh. 3:36), eller varför han, ocksÃ¥ mot slutet av sitt liv, skriver om â€Lammets vrede†pÃ¥ domens dag (Upp. 6:16) och om de ogudaktiga som i â€evigheternas evighet†skall â€dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare†(Upp. 14:10).

â€Gud är inte vredâ€, hävdar Stinissen och tillägger: â€Gud är alltid kärlek.†Domen sägs inte bestÃ¥ i att Gud kommer att â€säga Ã¥t oss vart vi skall gå†(s 340), trots att Jesus uttryckligen betygar att Han kommer att säga till de förtappade: â€GÃ¥ bort ifrÃ¥n mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd Ã¥t djävulen och hans änglar†(Matt. 25:41).

I linje med den moderna romersk-katolska religionsteologin driver Stinissen allfrälsningsläran (apokatastasis pantÃ¥n), officiellt fördömd av traditionell katolsk kyrkolära och av alla större historiska kyrkofamiljer. Den tredje av de gammalkyrkliga trosbekännelserna, den athanasianska, inleds t.ex.: â€Var och en, som vill bliva salig, mÃ¥ste först av allt hava den allmänneliga kristna tron. Men den, som icke bevarar den oförändrad och oförfalskad, gÃ¥r med säkerhet evigt förlorad†(SKB, s 48). Detta är ocksÃ¥ sÃ¥väl Jesu (Joh. 14:6) som Hans apostlars (Apg. 4:12) klara undervisning.

Men Stinissen lär att inte bara de kristna kommer till Himmelen. Han tror, â€att alla människor som pÃ¥ ett eller annat sätt sökt det goda, sanningen, och lyssnat till sitt samvete, ocksÃ¥ kommer till himlenâ€. â€OcksÃ¥ de som tillhör andra religioner?†frÃ¥gar Skytte. â€Absolut.†â€OcksÃ¥ de som inte tror pÃ¥ nÃ¥gon religion över huvudtaget, men som gjort goda gärningar?†â€Ja. PÃ¥ nÃ¥got sätt har de varit i kontakt med Gud genom sitt samvete, som säger att det är bättre att älska än att hata, att du inte skall mörda din medmänniska utan hjälpa henne. Det är Guds lag som är skriven i människans hjärta. De som har lyssnat till detta, i varje fall lite grand, blir säkert räddade. SÃ¥ kommer vi att dansa med mÃ¥nga i himlen, bÃ¥de med muslimer och judar…â€Och buddister och hinduer…†â€Javisst, där är vi en enda stor familj†(s 347).

Vi möter här ett utslag av den moderna katolska gärningsläran (sedan Andra Vatikankonciliet 1962-1965) som hävdar att hedningar blir frälsta pÃ¥ lagens väg genom att följa sitt samvetes röst (se även Katolska kyrkans katekes, st 847 och 1 260). Stinissens utformning är oerhört mild eftersom alla som lyssnat till Guds lag som finns i hjärtat genom samvetet â€blir säkert räddade†även om de bara lyssnat â€lite grandâ€.

c) Människans totala syndafördärv förnekas

Nära samman med dessa heretiska läror hänger föreställningen om människans inre goda kärna. Arvsynden reduceras till att â€ett frö av den gamla människan finns i oss redan när vi föds†(s 242), medan Bibeln Ã¥ andra sidan säger om hjärtat att det är â€bedrägligare än allt annat†och â€obotligt sjukt†(Jer. 17:9). Gudslikheten finns fortfarande kvar, säger Stinissen (s 259), medan Bibeln lär att den gick förlorad i syndafallet och Ã¥terskapas först genom pÃ¥nyttfödelsen (Ef. 4:24, Kol.3:10). Likt fariseismen, som räknar med en oförstörbar gudomlig ande, neschama, som den innersta och förnämsta delen av människan, likt gnosticismen, mysticismen m.m. lär Stinissen att det goda finns i djupet av varje människas hjärta. Med en fullständigt fri och missvisande tolkning av Matt. 13:44 säger Stinissen att människan är en Ã¥ker. I denna Ã¥ker finns en gömd skatt: â€Djupast inom ditt inre bär du pÃ¥ en ofattbar rikedom, du bär pÃ¥ gudomligt liv.†Det handlar därför om att â€gräva upp det gudomliga ur det mänskligaâ€, att â€borra, dyka och gräva†(s 260).

(Skall man bestämma vad åkern är i Matt. 13:44 är det lämpligast att säga att Bibeln är åkern, där skatten skall sökas. Skatten är naturligtvis Jesus, jfr Joh. 5:39).

Vi möter, föga förvÃ¥nande med tanke pÃ¥ denna ljusa och positiva människosyn, hos Stinissen en klar synergism (även detta i samstämmighet med fariseismen): â€Vi är inte helt och hÃ¥llet förstörda och vi har förmÃ¥ga att arbeta med oss själva. Jag upprepar, människan är inte förstörd, hon är sÃ¥rad. Det finns en brustenhet. Men hon kan fortfarande bestämma sig för och sträva efter att bli en god människa. Alltid med Guds hjälp, naturligtvis, vi kan ingenting utan honom†(s 245).

Stinissen närmar sig panteistiska föreställningar (allt är Gud och hör samman) dÃ¥ han säger att när man nÃ¥tt ned till sitt innersta jag och det hela kommer â€igÃ¥ng pÃ¥ allvarâ€, ja dÃ¥ märker man att om man bildlikt â€talar om vatten sÃ¥ finns det inom oss en ocean, nÃ¥got som omfattar hela världen.†(s 184). Den hinduiske gurun nickar instämmande till detta och säger: â€tat twam asiâ€, det är du, d.v.s. brahman (världsalltet) är detsamma som atman (själen).

d) Skärseld, mässoffer m.m.

Det finns en hel del annat att varna för och anmärka på. Här följer endast några få saker. Den traditionella katolska skärseldsläran förs fram. Eftersom katolicismen inte likt Bibeln räknar med en skänkt rättfärdighet som syndaren ikläder sig (Jer. 23:6, Rom. 3:21-22, Gal. 3:27 m.fl.) blir följden att människan måste renas efter sin död innan hon kan ingå i den eviga saligheten (s 341-345).

Fariseismen räknar med tre grupper av människor: de verkligt goda, de mitt emellan (benonijim) och slutligen de verkligt onda. Katolicismen räknar på liknande sätt med 1) de som i sitt liv varit verkligt goda, d.v.s. helgonen som genast kommer till Himmelen, 2) de som inte hunnit renas tillräckligt under detta liv och därför hamnar i skärselden och 3) de verkligt onda och otroende som hamnar i helvetet (Stinissen vill dock inte, som tidigare nämnts, här följa den traditionella katolska kyrkoläran).

Bibeln räknar dock till skillnad frÃ¥n traditionell katolicism och fariseismen endast med tvÃ¥ grupper: de som kommer till Himmelen och de som döms till helvetet. Det är goda och dÃ¥liga fiskar (Matt. 13:48), oförstÃ¥ndiga och förstÃ¥ndiga jungfrur (Matt. 25:1-2), fÃ¥r och getter (Matt. 25:32) o.s.v. Detta har förstÃ¥s att göra med att frälsningen sker genom tron allena, utan nÃ¥gra gärningar. Till Jesus kan man bara förhÃ¥lla sig pÃ¥ tvÃ¥ sätt, sÃ¥som Han själv säger: â€Den som inte är med mig är emot mig†(Matt. 12:30). Har man tagit emot Honom genom tron är man iklädd Frälsarens egen rättfärdighet och likt den botfärdige rövaren genast, â€idagâ€, utan skärseld redo för paradiset (Luk. 23:43).

Det vanliga romersk-katolska misstaget att hänföra Joh. 6 till nattvarden begÃ¥s (s 280-282). Joh. 6 handlar ju endast om det andliga ätandet av Kristus, inte om det sakramentala ätandet. â€Den som äter detta bröd skall leva i evighetâ€, säger Jesus (Joh. 6:58). Detta gäller ofelbart endast om det andliga ätandet av Kristus, d.v.s. dÃ¥ människan tror att Jesus utgivit sin kropp och utgjutit sitt blod för hennes frälsning. Det sakramentala ätandet leder ju inte i sig till evigt liv utan kan tvärtom leda till dom, nämligen om inte det andliga ätandet samtidigt är för handen (1 Kor. 11:29). Det ätande som Jesus talar om i Joh. 6, som alltsÃ¥ undantagslöst leder till evigt liv, kan därför inte vara det sakramentala ätandet (se vidare SKB, s 620-621). Om Kristi verkliga närvaro i nattvarden, realpresensen, handlar andra bibelställen, t.ex. 1 Kor. 10:16, men Joh. 6 gör det inte.

FörvÃ¥nande är det att Stinissen inte tycks känna till vilken oerhörd hädelse Luther ansÃ¥g mässoffret vara. Det hävdas att mässoffret under reformationen inte var nÃ¥gon stor kontrovers eller stötesten (s 287) – medan Luther skriver följande i Schmalkaldiska artiklarna: â€Mässoffret i pÃ¥vedömet är ovillkorligen den största och förskräckligaste styggelse, emedan det stÃ¥r i skarpaste strid mot huvudartikeln (rättfärdiggörelse genom tron allena, min anm.) och dock i anseende stÃ¥r högt över och lÃ¥ngt framför all annan pÃ¥vlig avgudatjänst†(SKB, s 314). En av Luthers allra svÃ¥raste anfäktelser var att han under femton Ã¥r av sitt liv sÃ¥ gott som dagligen hÃ¥llit vinkelmässa. Han menar att han därmed bedrev avguderi (WA 38, 197, 22ff).

Avslutande reflektion

Vår tids ekumenism (som för övrigt prisas på flera ställen i boken) drar obönhörligen till Rom. Den här recenserade boken kommer, med all sannolikhet, ifall nuvarande trender håller i sig, i framtiden att räknas som en viktig milstolpe längs den väg som dessvärre ledde till att den stora synkretismen, sammansmältningen av de olika konfessionerna och kanske t.o.m. religionerna, kunde förverkligas i vårt land.

SÃ¥ viktigt därför att den som ännu är i stÃ¥nd att rannsaka skrifterna gör det och likt judarna i Berea ser efter om det verkligen kan â€förhÃ¥lla sig så†(Apg. 17:11) – inför en sÃ¥dan prövning kommer inte Ansikte mot ansikte att hÃ¥lla mÃ¥ttet, lÃ¥ngt därifrÃ¥n.

Lars Borgström, präst i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet