av Lars Borgström Predikan 11:e sön e. trefaldighet

Matt. 21:28-31

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår barmhärtig, god som oss till dig vill kalla

Och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

LÃ¥t komma, Gud, till oss Ditt ord, det heliga och klara,

Låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara,

att vi ej vilse fara. Amen.

Jesus berättar en liknelse om två söner. Fadern ber dem båda att arbeta i vingården. Detta är förstås en bild av Guds inbjudan att arbeta i Hans rike. I Jesajas bok liknas Israel, som skulle vara Guds rike, vid en vingård, och i kapitlet före vår predikotext möter vi en annan av Jesu liknelser, den om vingårdsarbetarnas lön, där den som kom till vingården i elfte timmen fick samma lön som dem som arbetat ända sedan tidigt på morgonen (Matt. 20:1-16).

De tvÃ¥ sönerna i vÃ¥r liknelse skall symbolisera olika slags människor. I grunden finns det bara tvÃ¥ slags människor, de som säger â€ja†till Gud och de som säger â€nejâ€. Att bÃ¥da sönerna fÃ¥r samma inbjudan, samma kallelse, visar att Gud â€vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen (1 Tim. 2:4). Han är allas Skapare och allas Frälsare.

Hur svarade dÃ¥ de bÃ¥da sönerna? Den ene sonen svarade â€nej†pÃ¥ faderns kallelse, men Ã¥ngrade sig sedan. Den andre sonen gjorde tvärtom. Han svarade â€jaâ€, men gick sedan inte ut i arbetet pÃ¥ vingÃ¥rden.

Dessa söner liknar två av de kategorier människor Jesus ofta hade omkring sig. Jesus använder liknelsens söner för att säga något karaktäristiskt om dessa grupper.

Den förste sonen

är publikanerna och hororna. Jesus sätter nämligen denne sons sätt att förhålla sig till kallelsen, att först säga nej men sedan bejaka den, samman med de publikaner och horor som omvänt sig genom Johannes Döparens förkunnelse. Dessa yrkeskategorier var de mest avskydda man kunde tänka sig. Publikanerna gick ockupationsmakten Roms ärenden och samlade in skatt åt kejsaren. Det hände inte heller alltför sällan att de tog ut extra av befolkningens medel för egen del. Hororna ägnade sig åt moral- och familjeupplösande verksamhet. Det rådde alltså inget tvivel om att dessa människor levde långt från Gud. De hade med sina liv, sitt sätt att vara och handla, sagt nej till Guds kallelse. Men när de hörde Johannes Döparens predikan omvände de sig och sade sitt ja.

Så är det med många av Guds barn, kanske de flesta. De har varit motsträviga. De har fått kallelser men upprepade gånger sagt nej. De har fattat kärlek till världen med alla dess nöjen och all dess prakt. De har älskat pengar och syndfullt sex. De fördes allt längre bort från Gud. Det kanske gick ända till den yttersta förnedring innan ångern uppstod i deras hjärtan. Där, i nöden och ångesten, mötte de en kärlek utan varje gräns. De fick höra om Jesus som burit deras vidriga synder och älskat dem ända in i döden. Till slut hade de besegrats av Guds Ande och sade sitt ja.

Men det är inte alla som svarar â€nej†som sedan förs till omvändelse. Alla nej-sägare blir inte ja-sägare. Jesus mötte ocksÃ¥ människor som aldrig nÃ¥gonsin omvände sig och sÃ¥dana möter Han ännu idag. De som säger â€ja†och även menar det, kan Ã¥ andra sidan inte berömma sig över detta. Ingen människa kan säga â€ja†till Jesus, â€ingen kan säga ´Jesus är Herren´ annat än i kraft av den helige Ande†(1 Kor. 12:3) eller som Luther skriver i förklaringen till tredje trosartikeln i Lilla katekesen: â€Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro pÃ¥ eller komma till min Herre Jesus Kristus, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gÃ¥vor, helgat och bevarat mig i den rätta tron.â€

MÃ¥nga av de publikaner och horor som hörde Jesus blev omvända. Men vi kan även tänka ännu längre än till dessa Israels förlorade grupper. Genom det arbete som de som blivit omvända till Jesus lägger ned i vingÃ¥rden, alltsÃ¥ det kristna missionsarbetet, har ocksÃ¥ mÃ¥nga rena hedningarna, de som varit helt â€utanför†– de som varit â€olydnadens söner†– ocksÃ¥ kommit till tro och med Paulus kunnat säga: â€Vi var själva en gÃ¥ng oförnuftiga, olydiga och vilsegÃ¥ngna. Vi var slavar under mÃ¥nga slags begär och lustar, vi levde i ondska och avund, vi var avskyvärda och vi hatade varandra. Men när Guds, vÃ¥r Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste Han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan pÃ¥ grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, som Han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vÃ¥r Frälsare†(Tit. 3:3-6).

Det bästa är att vara en ja-sägare till Jesus redan frÃ¥n början. Lyckliga de som aldrig föll ur döpelsenÃ¥den! Men hur än vÃ¥r bakgrund ser ut är det avgörande hur vi ställer oss till Guds inbjudan idag. Säger vi vÃ¥rt â€ja†till Honom som först sagt sitt â€JA†till oss, att vi älskar Honom därför att Han först har älskat oss (jfr 1 Joh. 4:19)? Och menar vi allvar med vÃ¥rt â€jaâ€? Det vore tragiskt om det är med oss som med den andre sonen i Jesu liknelse. Han sade â€ja†med munnen men â€nej†i sitt hjärta.

Den andre sonen

är de självfromma. Denne son sade att han skulle gÃ¥ och arbeta, men gick aldrig. Jesus menar att översteprästerna och folkets äldste agerar som denna andre son. Dessa pÃ¥stod sig arbeta i Guds rike och pratade mycket om det, men det yttre överensstämde inte med det inre. När Johannes döparen kom och visade dem vägen till rättfärdighet trodde de honom inte och ville inte följa. Versen alldeles efter vÃ¥r predikotext, som förresten mycket väl skulle kunna läsas tillsammans med den, lyder tillsammans med predikotextens sista vers: â€Jesus sade till dem: “Amen säger jag er: Publikaner och horor skall gÃ¥ in i Guds rike men inte ni. Ty Johannes kom till er pÃ¥ rättfärdighetens väg, men ni trodde inte pÃ¥ honom. Publikaner och horor trodde pÃ¥ honom. Och fastän ni sÃ¥g det, Ã¥ngrade ni er inte heller efterÃ¥t och trodde pÃ¥ honom†(Matt. 21:31-32).

Därmed uppenbarades deras främlingskap inför Guds rike, medan publikaner och horor trodde och omvändes. Att dessa senare omvändes borde fungerat som en sporre för dem till egen omvändelse, men istället förblev de hÃ¥rda. De uppenbara syndarna begärde och fick det himmelrike, som de självfrommas stolthet uteslöt dem frÃ¥n. Därmed trädde evangeliets omvända rangordning i dagen: “SÃ¥ skall de sista bli de första och de första bli de sista” (Matt. 20:16).

De självfromma säger visserligen â€ja†med munnen, men i verkligheten är deras tro och liv ett â€nej†till Gud. I själva verket stämmer Psaltarens ord in pÃ¥ dem: â€De försökte bedra Honom med sina ord, de ljög för Honom med sin tunga. Deras hjärtan var inte uppriktiga mot Honom†(Ps. 78:36-37). Visserligen tänkte de â€att Gud var deras klippa, att Gud, den Högste, var deras Ã¥terlösare†(Ps. 78:35), men de hade inte förstÃ¥tt evangeliet, ännu mindre tagit det till sitt hjärta.

Det finns självrättfärdiga människor ocksÃ¥ inom kyrkorna, sÃ¥dana som säger sig vara kristna men aldrig blivit smÃ¥ fattiga syndare som tagit emot frälsningen av nÃ¥d allena. De kan inte se den skänkta rättfärdigheten, den redan färdiga, fullkomliga och frälsande rättfärdigheten som kommit ned frÃ¥n Himmelen; Jesu rättfärdighet, som syndaren fritt och för intet, utan motprestation, fÃ¥r ikläda sig och därmed räknas som rättfärdig inför Gud (Rom. 3:21-26). Jesus blir inte i deras ögon Guds stora â€JA†till oss människor, utan istället ett villkor: lev som Honom och du blir rättfärdig inför Gud. De självfromma är blinda för Frälsaren Jesus.

FörhÃ¥llandet till Gud blir präglat av plikt och tvÃ¥ng. Det blir inte det glädjefyllda frivillighetens arbete i vingÃ¥rden, som sprudlar fram frisk och levande ur rika källor. Det blir istället nÃ¥got som trögt och motvilligt pressas fram ur det egna torftiga förrÃ¥det. Men själv tycker man sig ha lyckats. Man blir uppblÃ¥st, egenrättfärdig, och frÃ¥gar inte efter Guds barmhärtighet. Därför säger den självfromme till sist endast â€ja†till sig själv, men â€nej†till Gud. Han vill inte ikläda sig Kristi rättfärdighet och ta emot den frälsning som Gud vill ge honom. Han vill frälsa sig själv.

Egenrättfärdigheten är lömsk och den som befinner sig i dess nät inser det inte själv. MÃ¥tte du inte ha snärjt in dig där! DÃ¥ behöver du inte längre Jesus och hjärteförhÃ¥llandet till Honom är brutet. Tänk om det är sÃ¥ att du utÃ¥t sett gäller för att vara en kristen – att du uppfattas som kristen av bÃ¥de andra och dig själv – men i själva verket är död, lika andligt död som översteprästerna och folkets äldste. Men är du förtappad utan Jesus, och bara vill veta av Honom och Hans rättfärdighet, dÃ¥ är du ett frälst Guds barn.

Detta var Jesu liknelse om de två sönerna. Men vi skulle kunna säga att det också finns en tredje Son i predikotexten, nämligen Han som berättar den.

Den tredje Sonen

är Frälsaren själv, Han som kallar alla människor till sitt rike. Vi människor är vacklande. En del säger â€ja†men menar â€nejâ€, andra säger först â€nej†men sedan â€jaâ€, och somliga som verkligen bÃ¥de sagt och menat â€ja†avfaller senare och bÃ¥de säger och menar â€nejâ€. Men Jesus var inte bÃ¥de ett â€ja†och ett â€nej†(2 Kor. 1:19), utan sade â€ja†redan frÃ¥n början. I allt lydde Han och följde sin Faders vilja. Hans ord var â€ja†och hela Hans liv var â€ja†till Gud.

Han är själv den evige Guden, som för vÃ¥r frälsnings skull lämnade den himmelska boningen och blev människa. Han ödmjukade sig och förnedrade sig, Han genomled helveteskvalen och gick i döden för oss. Jesus är Guds fullständiga och obetingade â€JA†till oss människor, bekräftelsen pÃ¥ alla Guds löften (2 Kor. 1:20). Genom Hans stora â€JA†är vi frälsta till evigt liv.

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga. Amen.