NELK 2010

Ett femtiotal personer från de nordiska länderna samlades den 7-9 maj på Evangeliska Folkhögskolan i Vasa, Finland. Det var femte gången NELK (Nordisk Evangelisk-Luthersk Konferens) arrangerades. Även om deltagarantalet var betydligt lägre än tidigare år var det nog få, om ens någon, som upplevde konferensen som en besvikelse. Från flera håll uttalades tacksamhet över den goda broderliga gemenskap som präglade konferensen och över innehållet i de föredrag som hölls.

Syftet

â€Vägen fram†är det förklarande tillägget till konferenserna. Det är nöden över det stora avfallet inom nordisk kristenhet – i synnerhet de lutherska folkkyrkornas avfall – och frÃ¥gan hur vi skall agera i denna svÃ¥ra situation, som samlar konferensdeltagarna. Vad finns det för väg att vandra för att bevara och stärka luthersk, och därmed sant biblisk, kristendom i vÃ¥ra nordiska länder?

Orientering i kyrkogeografin

Under den inledande kvällen gavs en presentation av den aktuella andliga situationen. Ola Österbacka presenterade en karta över kyrkogeografin i Norden. Olika lutherska kyrkosamfund, församlingar och organisationer placerades in i ett koordinatsystem där den ena axeln mätte intresse av kontakt med andra närstående sammanhang och den andra axeln mätte avståndstagandet från folkkyrkorna.

SÃ¥ följde en presentation av situationen i respektive land. Bl.a. presenterade Mikkel Vigilius läget i Danmark. Det grep verkligen tag i hjärtat att höra hur den bibliska sältan är tillbakaträngd t.o.m. i en sÃ¥dan väckelserörelse som LM, Luthersk Mission. Det var nog fler än undertecknad som i tysta böner utropade â€Herre, förbarma dig!â€. Vigilius ställde inte bara en dyster diagnos pÃ¥ det andliga hälsotillstÃ¥ndet, utan förklarade även vad sjukdomen beror pÃ¥: Ledande personer har inte vÃ¥gat eller velat säga â€Nej!â€. Istället har man varit medgörlig, lÃ¥tit utvecklingen ha sin gÃ¥ng, och sÃ¥ har undan för undan främmande inslag, som t.ex. postmodernt tänkande genom den s.k. emerging church-rörelsen (med namn som Brian McLaren), vunnit insteg. Att det finns en evig förtappelse i helvetet – den mörka bakgrund mot vilken evangeliet om Frälsaren Jesus Kristus blir begriplig – har börjat att ifrÃ¥gasättas. Guds Ord är glasklart pÃ¥ denna punkt, men liksom ormen en gÃ¥ng väste â€skulle väl Gud ha sagt…â€, har nu den eviga förtappelsen börjat dras i tvivelsmÃ¥l.

Sorgligt nog, men föga förvånande, gavs dystra rapporter även från övriga länder.

Skriftens klarhet i en postmodern tid

Peter Olsen höll ett föredrag om Skriftens klarhet i vår postmoderna tid. Detta intressanta och högaktuella föredrag bör höras (se länk nedan) eller läsas i sin helhet (svensk översättning är under utarbetande). Ett försök till referat skall här ändå göras.

Inledningsvis slog Olsen fast fyra grundläggande egenskaper hos Bibeln som hävdas i klassisk luthersk teologi: 1) Den talar sant 2) Den talar tillräckligt 2) Den talar klart 4) Den talar verkningsfullt.

Under större delen av 1900-talet handlade de bibeltroendes kamp om att gentemot liberalteologin hävda Bibels sanning, att den är ofelbar i allt vad den uttalar sig om. Från 1980-talet och framåt har frågan om Skriftens klarhet hamnat i stridslinjen. Den narrativa teologin (som ser Bibelns berättelser som inspirerande och viktiga bortsett från deras förankring i den historiska verkligheten) menar att Bibeln rymmer en mängd olika, varandra motstridiga uppfattningar om Gud. De narrativa teologerna menar att detta dock inte är något problem, eftersom bibeltexterna ändå, likt annan god litteratur, inspirerar oss och kan göra oss till bättre människor. Bibelns religiösa och estetiska värde påverkas inte av sådana motsägelser, menar man.

Den narrativa teologin uppstod inom bibelkritiska kretsar, men har nu dessvärre spridit sig till sÃ¥dana sammanhang, där man tidigare försvarat Bibelns ofelbarhet – i den anglosaxiska världen kallas dessa sammanhang evangelikala. MÃ¥nga yngre evangelikala teologer menar nu att frÃ¥gan om Bibelns ofelbarhet är irrelevant. I postmodernistisk anda hävdar de att sanningsfrÃ¥gan inte har nÃ¥gon betydelse, det som betyder nÃ¥got är hur bibelberättelserna pÃ¥verkar läsaren. Och bibeltexterna har lika god pÃ¥verkan pÃ¥ läsaren i olika kyrkliga traditioner; lutherska, reformerta, katolska eller katolska. Dogmer har nämligen mist sin betydelse, ja det är t.o.m. ett misstag att försöka fastställa eviga dogmer eftersom sanningen är bunden till ett visst sammanhang. Det som är sant i en tid, pÃ¥ en ort och i en kyrklig tradition behöver inte vara det i en annan miljö.

De äldre evangelikala, bibeltroende teologerna kritiserar de yngre, narrativa teologerna för subjektivism och godtycklighet (vad som är sant för dig är sant för dig). Dessa svarar att subjektivismen inte har fritt spelrum, utan korrigeras av â€tolkningsgemenskapen†som är kyrkan (vilket samfund det nu mÃ¥ vara). Men därmed har ju sola scriptura (Skriften allena) övergivits. Den andra principen ovan, Skriftens tillräcklighet, har övergivits eftersom man vid sidan av Bibeln behöver ytterligare en instans, kyrkan/församlingen, för att fÃ¥ reda pÃ¥ vad Gud säger. Detta beror pÃ¥ att man även övergivit den tredje principen, Skriftens klarhet. Eftersom Bibeln inte är klar i sig själv, mÃ¥ste Guds Ande komma till och klargöra vad som är budskapet i texten. Detta Andens verk sker genom tolkningsgemenskapen, som är kyrkosamfundet/församlingen.

Intressant nog drog Olsen teologihistoriska paralleller till de narrativa teologernas angrepp på Skriftens klarhet och visade att inget nytt sker under solen. Samma angrepp riktade Erasmus av Rotterdam mot Luther och den katolske kontroversteologen Roberto Bellarmino (1542-1621) argumenterade längs samma linje. Den katolska kyrkan har genomgående hävdat att vid sidan av Skriften är kyrkans tradition ytterligare en källa till den gudomliga uppenbarelsen.

Det är naturligtvis en angelägen uppgift för bibeltroende teologer att hålla fast vid Bibelns ofelbarhet och klarhet. I bekämpandet av de moderna postmoderna teologerna har lutherska teologer kunnat förena sig med konservativa reformerta teologer. Men när det gäller den fjärde principen, att Skriften talar verkningsfullt, står de lutherska teologerna ensamma. De reformerta lösgör nämligen Anden från Ordet och menar att Anden verkar omedelbart på en människas hjärta, vid sidan av Ordet. Bibelns texter reduceras till information om innehållet i den gudomliga uppenbarelsen. Trosläran blir en läxa som skall läras, kyrkan en skola för intellektet. Den pånyttfödande kraften finns inte i Ordet, utan meddelas direkt av Anden.

Som lutheraner skall vi hÃ¥lla fast även vid den fjärde principen, att Guds Ande och kraft finns i själva Ordet, som verkligen är verkningsfullt. Det är ocksÃ¥ Ordet, när det kommer till de jordiska elementen, som gör sakramenten till vad de är. Ordet, dopet och nattvarden har i den lutherska teologin nÃ¥got att ge – gudomlig, pÃ¥nyttfödande kraft – som man inte finner i reformert teologi.

Olsen sammanfattade sitt föredrag med att säga att Guds Ord

1) uppenbarar evigt giltiga sanningar (här kan vi lutheraner förena oss med konservativa reformerta)

2) innebär ett möte med Gud själv – lag och evangelium utgör inte endast information om Gud utan innebär två olika sätt för bibelläsaren/åhöraren att möta den verklige, levande Guden: i dom och i nåd (här står vi lutheraner tämligen ensamma).

Övriga föredrag

Undertecknad höll ett föredrag betitlat Sluttidens ekumenism och biblisk ekumenik. Där gavs ett svar pÃ¥ frÃ¥gan hur vägen fram ser ut. Det är ingenting nytt och revolutionerande som krävs av oss, utan trohet – trohet mot det bibliska budskapet i en tid dÃ¥ ekumenismens vindar blÃ¥ser allt starkare i riktning mot Rom och dess antikristliga läror. Samtidigt krävs arbete och bön för att komma närmare andra bibeltroende lutheraner. I ett sÃ¥dant närmande mÃ¥ste det bibliska budskapet vara ledande och styrande – en sann ekumenisk strävan att pÃ¥ biblisk grund förenas i en nordisk evangelisk-luthersk kyrka! SÃ¥ formulerade jag min förhoppning.

Missionsprovinsens biskop Roland Gustafsson gav respons på ovanstående föredrag. Glädjande nog instämde han i varningarna för den romersk-katolska kyrkan och uttryckte också i det efterföljande samtalet en antydan om att det är möjligt att Missionsprovinsens relation till Svenska kyrkan kan förändras framöver, att banden kan lossas.

Det hölls flera intressanta föredrag i en rad ämnen som alla inte kan refereras här. Den intresserade hänvisas till Logosmappens hemsida, där samtliga föredrag kan avlyssnas: http://www.logosmappen.net/nelk/video.html .

Nämnas kan i alla fall att traditionsbegreppet i förhållande till Skriften behandlades ur fornkyrkans (Jan Bygstad) och reformationens (Halvar Sandell) perspektiv. Halvar Sandell visade på ett förtjänstfullt sätt att den kyrkliga traditionen är viktig, ja t.o.m. oumbärlig, även i en sola scriptura-kyrka (d.v.s. Skriften allena utgör norm) som den lutherska. Det finns en rätt kyrklig tradition som hjälper oss att förstå Bibelns budskap (t.ex. de tre fornkyrkliga trosbekännelserna). Sola Scriptura-principen vänder sig inte mot denna goda tradition utan mönstrar istället ut sådant som strider mot den, t.ex. de villfarelser som smugit sig in i den romersk-katolska kyrkan och sedan fixerades i och med motreformationens koncilium i Trident 1545-1563.

Övrigt

Andaktslivet, inklusive söndagens huvudgudstjänst, arrangerades av S:t Johannes församling och ägde rum i Biblions förnämliga gudstjänstrum.

En mycket intressant utflykt med sakkunnig guidning ordnades till Oravais slagfält. Det var här Sverige förlorade mot Ryssland 1808, vilket ledde till att vi fick avträda Finland.

Vid sidan av all god undervisning var de spontana möten som uppstod mellan konferensbesökare av stort värde. Kära vänner återsågs och nya kontakter knöts.

Nästa konferens kommer att äga rum i Sverige, troligtvis i Stockholmstrakten, någon gång nästa år. Då är förhoppningen att innehållet blir lika gott och värdefullt som i Vasa, men att anslutningen vad gäller konferensbesökare blir bättre.

Lars Borgström