av Lars Borgström Predikan Heliga Trefaldighets dag Joh. 15:1-9

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår barmhärtig, god som oss till dig vill kalla

Och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

LÃ¥t komma, Gud, till oss Ditt ord, det heliga och klara,

Låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara,

att vi ej vilse fara. Amen.

Jesus framställer sig själv i denna liknelse som den sanna vinstocken, sin himmelske Fader som vingÃ¥rdsmannen och lärjungarna som grenarna. Det är Heliga Trefaldighets dag idag. Fadern och Sonen nämns uttryckligen i Jesu liknelse. Den helige Ande nämns inte som person, men Hans verk finns med. Jesus talar nämligen om det Ord som Han har talat till lärjungarna och som de blivit renade genom (v 3) och varigenom de kan förbli i Honom (v 7). Med detta Ord kommer den Helige Ande till människorna och verkar pÃ¥ deras hjärtan. â€De ord som jag har talat till erâ€, säger Jesus, â€Ã¤r Ande och liv†(Joh. 6:63). Alla tre gudomspersoner i den heliga Treenigheten finns alltsÃ¥ med i Jesu tal till oss idag.

Vingården

Ett förhållande, som vi skall ha med i tankarna då vi hör denna liknelse, är att Israel i Jes. 5:1-6 liknas vid en vingård. Lärjungarna, som alla andra judar vid denna tid, var sedan barnsben uppövade till en omfattande och mycket grundlig kunskap i de heliga Skrifterna. När de hörde Jesus tala om Gud Fadern som en vingårdsman styrdes deras tankar genast till sången om vingården i Jesajas bok.

I denna sång liknas Israel vid en vingård. Herren hade på allt sätt skött om sin vingård och gett sin plantering den allra bästa tänkbara vård och skötsel. Hans omvårdnad skildras i vackra, poetiska ord:

â€Nu vill jag sjunga om min älskade, min älskades sÃ¥ng om hans vingÃ¥rd: Min älskade hade en vingÃ¥rd pÃ¥ en bördig bergskulle. Han grävde upp den och rensade den frÃ¥n stenar och planterade där ädla vinstockar. Han byggde ett vakttorn mitt i den och högg ut ett presskar. Sedan väntade han att den skulle bära äkta druvor, men den bar vilddruvor†(Jes. 5:1-2).

Israel bar inte de druvor Herren förväntade sig, därför att de inte ville omvända sig. Den onda, av synden fördärvade människonaturen kan inte annat än bära vilddruvor. Det är inte sÃ¥ att vissa människor bär god frukt och andra dÃ¥lig frukt. Alla människor bär dÃ¥lig frukt eftersom hela människosläktet är fördärvat (Rom. 3:9-18, 23). Ett dÃ¥ligt träd kan inte bära annat än dÃ¥lig frukt (Matt. 7:17-18). Det finns bara en enda som bär god frukt och det är Han om vilken det heter: â€Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning frÃ¥n hans rötter skall bära frukt†(Jes. 11:1).

Denne telning, Jesus Kristus, är alltså den ende som bär god frukt, äkta druvor. Men genom att vara i Honom genom trons förening, bär också lärjungen frukt. Då kan Jesus utföra sitt goda verk genom lärjungen, liksom trädet bär frukt genom sina grenar.

Människan är död i sig själv

Människan är av naturen andligt död och stÃ¥r under Guds vrede (Ef. 2:3, Kol. 2:13). Men Gud vill att alla människor skall bli frälsta (1 Tim. 2:4) och har därför sänt sin Son som gett sitt liv för mänskligheten. Detta är den största kärleken. â€Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vännerâ€, säger Jesus lite senare i samma tal (Joh. 15:13).

För att denna kärleksgärning skulle bära frukt, till Guds rike bärgade människor, utvalde Jesus sina första lärjungar till det heliga apostlaämbetet, vilket är en av utväljandets innebörder i v 16 (jfr Luk. 6:13, 1 Kor. 12:28, Ef. 4:11), i fortsättningen av Jesu tal som börjar med vinträdsliknelsen. Jesus hade renat sina lärjungar genom sitt Ord (v 3) och nu skulle dessa snart, efter Jesu fullbordade verk och utsändande av dem (Matt. 28:18-20), genom samma Ords predikan bära frukt (v 16).

Människan kan dock säga â€nej†till Guds erbjudna nÃ¥d. Det var detta Israel hade gjort. Gud är lÃ¥ngmodig och väntar länge efter vÃ¥r omvändelse, men det finns till sist en gräns ocksÃ¥ för Guds tÃ¥lamod. Till slut säger Han i sÃ¥ngen om sin vingÃ¥rd:

â€Jag vill nu lÃ¥ta er veta vad jag skall göra med min vingÃ¥rd: Jag skall ta bort stängslet, och den skall bli ödelagd. Jag skall bryta ner muren, och den skall bli nertrampad. Jag skall ödelägga den, ingen skall beskära den eller gräva i den. Men tistel och törne skall komma upp, och jag skall befalla molnen att inte lÃ¥ta det regna pÃ¥ den†(Jes. 5:5-6).

Så fruktansvärt tragiskt! Men så går det när man trotsar Herrens bud och är ohörsam gentemot Hans Ord.

SÃ¥ gÃ¥r det ocksÃ¥ för dem som för en tid varit lärjungar, men sedan avfallit – inte förblivit i vinstocken Jesus. De kastas ut och â€torkar bort, och man samlar ihop sÃ¥dana grenar och kastar dem i elden, och de bränns upp†(v 6), d.v.s. de kastas i helvetet.

Jesus ger oss livet

Hur skall då en människa, som antingen aldrig varit inympad eller inte är det längre, förenas med den sanna vinstocken? När en gren skall inympas tar vingårdsmannen (jfr Gud Fadern i v 1) och snittar både stammen och den gren som skall inympas. Den livgivande saven måste rinna ut från stammen in i grenen. Två snittytor behövs.

Fadern slog sin Son på korset (Matt. 26:31) och snittade därmed upp dennes sida, varur blodet rann (jfr Joh. 19:34). Frälsningen står i och med detta öppen för varje människa (1 Joh. 2:2). Det tragiska är dock att ingen människa vill komma, ingen finns som söker Gud (Rom. 3:11). Människan är av naturen högmodig och självbelåten och tror sig inte behöva någon förlåtelse eller frälsning. Men får Guds Ande komma till tals med henne, skall Han överbevisa henne om hennes synd (Joh. 16:8-9). Genom lagens dom till helvetet snittar Gud henne, sårar henne i hennes hjärtas grund, och hon är då beredd att låta sig inympas i stammen och få del av dess sav som är Guds Sons blod, vilket renar oss från all synd (1 Joh. 1:7).

Den som livnär sig, dricker, av Jesu på korset utrunna blod äger livet, den som inte gör det saknar livet (Joh. 6:53-54) och Guds vrede blir kvar över honom (Joh. 3:36). Att förbli i Jesus (v 4) är alltså att genom tron sätta hela sitt hopp till den blodiga försoning Han åstadkommit.

Efter vår evangelietext fortsätter Jesus samma tal med att tala mer om att förbli hos Honom. Vi skall avslutningsvis lyssna till vad Han där säger.

I Jesus förblir vi levande och fruktbärande

Att förbli i Jesus och Hans kärlek innebär också att hålla Hans bud (v 10). Så bevisar sig nämligen den levande tron (Joh. 13:35, 1 Joh. 2:3). Liksom Jesus har hållit sin Faders bud, vilket var att utföra frälsningsverket (Joh. 17:3-4), skall vi hålla Jesu bud. Hans bud är att vi skall älska varandra såsom Han älskat oss (v 12). Gör vi detta skall vår kärlek bli fullkomlig (v 11), d.v.s. här i livet successivt förökas för att i det tillkommande fullbordas. Även lärjungarna behöver dock ständigt ny förlåtelse för sina synder (Matt. 5:12, Rom. 7:18-19, 1 Joh. 1:8-10).

Jesu kärleksbud (v 12) sägs vara ett â€nytt†bud (Joh. 13:34), men verkade endast sÃ¥ p.g.a. fariséernas förvanskning av lagen (Matt. 15:6). Kärleksbudet var redan givet och känt (3 Mos. 19:18). Jesus är inte nÃ¥gon ny lagstiftare, nÃ¥gon ny Mose (Joh. 1:17), även om sÃ¥ pÃ¥stÃ¥tts. Katolikerna hävdar att Mose fick motta de tio budorden pÃ¥ berget Sinai, men att Jesus, den nye Mose, ger lärjungarna en ny och bättre lag pÃ¥ ett nytt berg, det berg varifrÃ¥n Han höll sin bergspredikan. SÃ¥ var det alltsÃ¥ inte. Jesus gjorde istället en riktig utläggning av lagen och förklarade kärleken vara dess kärna (jfr Rom 13:10). Jesu bud kan vidare kallas â€nytt†eftersom Han befriade sitt folk frÃ¥n lagens ceremoniella stadgar (Kol. 2:16-17) och gav de sina ett föredömligt exempel att följa (1 Joh. 3:16), vilket de inte haft förut. Till saken hör ocksÃ¥ att nu, genom Jesus, var uppenbarelsens fulla ljus givet (1 Joh. 2:8).

De som genom tron och kärleken (jfr 1 Joh. 3:23) förblir i Jesus kallas Hans vänner (v 14). Så kallas även trons fader Abraham för Guds vän (Jak. 2:23), liksom hans ättlingar gör det (Jes. 41:8). Lärjungarna är alltså inte tjänare eller slavar (gr doulos), som följer Jesus av trälaktig fruktan. De gör det p.g.a. den hemliga förening och innerliga kärlek som råder mellan dem och Honom.

Jesus hemlighåller inte sanningen för sina vänner. Allt vad Han hört av sin Fader (v 15), d.v.s. hela frälsningsrådslutet (jfr Apg. 20:27) – Guds nåd och människosläktets salighet genom Sonen – har Jesus meddelat sina lärjungar. De har blivit utvalda (och kan därmed inte förhäva sig med att ha utvalt Jesus) till frälsning av nåd allena (1 Kor. 4:7) före världens grundläggning (Ef. 1:4-5) och till att såsom Hans utsända gå ut och bära frukt (v 16), d.v.s. genom vittnesbördet omvända människor. Men detta uppdrag gällde inte endast apostlarna eller oss som är församlingspräster idag. Varje kristen tillhör Guds konungsliga prästerskap, det heliga folket, som skall förkunna Hans väldiga gärningar. Uppdraget att sprida frälsningens budskap gäller alltså var och en kristen (1 Petr. 2:9). Därtill give Herren oss den Helige Andes kraft. Amen.

LÃ¥t oss be:

Herre Gud, himmelske Fader! Vi syndare bekänner, att vi måste dö i synden, då det, som är fött av kött, är kött och inte kan se ditt rike. Men vi ber dig: Sänd oss din Helige Ande och gör oss till nya människor, så att vi vågar tro på våra synders förlåtelse, som blivit oss tillsagd i dopet. Låt oss dagligen växa till i kärlek till vår nästa och till sist få en evig salighet. Amen.

Psalmer:

2
1 (alla verser)
232
242 eller 243 (trefaldighetspsalmer)
369
3