av Lars Borgström Predikan 2 e Påskdagen Joh. 21:15-25

Jesus visade sig för sina lärjungar vid flera tillfällen efter sin uppståndelse. Det var inte något spöke de såg, utan den livs levande Frälsaren. Hans kropp var förhärligad, men sårmärkena syntes fortfarande som en evig påminnelse om den kärlek som förde Honom till Golgatas kors. Vi hörde förra söndagen om fiskafänget som inbärgade etthundrafemtiotre stora fiskar och hur lärjungarna kände igen Honom.

Efter det att de alla ätit tillsammans tog Jesus Petrus avsides och samtalade med honom. Vi skulle kunna kalla detta samtal för Petri pastoralexamen. Här blev han upprättad efter den trefaldiga förnekelse han gjort sig skyldig till på översteprästens gård (Joh. 18:17, 25, 27) och insatt som underherde att sköta den högste Herdens hjord. Petrus och hans livshistoria visar, att

Jesu lärjungar är mycket svaga

Det hade funnit en tid dÃ¥ Petrus känt sig mycket stark och säker. Han hade sagt till Jesus: â€Ã„ven om alla andra överger dig, sÃ¥ skall jag inte göra det†(Matt. 26:33). Felet var att Petrus inte kände sig själv och sin mänskliga svaghet. Nog var Petrus redan en äkta lärjunge, genom tron renad i Jesu blod (Joh. 13:10). Men han var fortfarande mycket svag och oförstÃ¥ndig, just därför att han trodde sig vara stark. Han överskattade sig själv.

Jesus, som är allvetande, visste vad som skulle ske, att Petrus skulle förneka honom. â€Menâ€, sade Jesus pÃ¥ skärtorsdagskvällen, â€jag har bett för dig att din tro inte skall bli om intet. Och när du en gÃ¥ng har omvänt dig, sÃ¥ styrk dina bröder†(Luk. 22:32).

Att omvända sig till Jesus är att förtrösta pÃ¥ Honom. Detta borträknande av sig själv och egen styrka och kommande till Jesus, enbart förtröstande pÃ¥ Hans styrka, är en kristens ständiga sysselsättning. Det är sÃ¥ tron växer och blir stark. Den starka tron ser bara pÃ¥ Jesus och räknar bara med Honom. Den starka tron är rädd för sig själv och trygg hos Jesus. Den egna svagheten gör att man istället har sin styrka i Herren. â€Ty när jag är svag, dÃ¥ är jag starkâ€, som Paulus säger (2 Kor. 12:10).

Det är idag den gode Herdens söndag. Symboliken med Jesus som Herde och vi som lamm är träffande. Vi kristna är verkligen svaga som små lamm. Ett lamm kan inte försvara sig mot en varg eller ett lejon. Det saknar alla slags försvarsmöjligheter. Det kan inte springa undan eftersom det är alldeles för långsamt, inte heller klättra upp i träden och skydda sig. De små lammen har inte några vassa tänder eller kraftiga klor att försvara sig med. De är, kort sagt, helt hjälplösa.

De är dessutom mycket enfaldiga djur. De är inte förslagna eller listiga, de kan inte tänka. De ser en öppning i staketet till fårfållan. De vandrar igenom, ser lite gräs en bit bort, beger sig dit – och sedan är de vilse, alldeles borttappade. De hittar inte hem. Deras enda hopp är att herden ger sig ut efter dem och finner dem. Annars är de hopplöst förlorade, de kommer bara att förvilla sig allt mer och komma längre och längre bort från fårfållan, deras rätta hem, och fastna i törnsnår, ramla ner för klippiga stup eller så sätter något av rovdjuren tänderna i dem.

Inte vår kärlek till Jesus, utan Jesu kärlek till oss

â€Vi älskar därför att Han först har älskat oss†(1 Joh. 4:19). SÃ¥ skriver Johannes i sitt första brev. Det är den gudomliga kärleken som är det primära och alltid det helt avgörande. Det är den som gör det möjligt för oss att älska. Den kärlek som kommer frÃ¥n oss är som det ljus mÃ¥nen lyser med om natten. För det första ger mÃ¥nen ett mycket svagt ljus i jämförelse med dagens solljus. För det andra är mÃ¥nen ingen självständig ljuskälla, utan reflekterar bara solens ljus.

Vi skall därför inte räkna med eller bygga vårt kristna liv på vår kärlek till Gud. Det är sant att varje kristen älskar Gud, även om det naturligtvis sker på ett mycket svagt och ofullkomligt sätt. Men grunden för allt är Guds kärlek till oss. Ju mer vi upptäcker av den, desto mer förökas vår tro och växer vår kärlek.

Petrus hade i nattvardsalen på skärtorsdagen trätt fram och avgett löften om trohet t.o.m. in i döden (Luk. 22:33), förlitande sig till den egna kärleken till Jesus. Ett par timmar senare visade det sig hur mycket kraft som fanns i den kärleken, när den byggde på egen styrka. Inte ens inför en liten tjänsteflicka intill kolelden kunde han hålla fast vid bekännelsen, utan förnekade sin vänskap med Mästaren (Luk. 22:56-57).

â€Vi älskar därför att Han först har älskat ossâ€, skriver alltsÃ¥ Johannes i sitt första brev. Och när han i sitt evangelium skildrat Jesu samtal med Petrus, till vilket vi skall Ã¥terkomma, skriver han att när Petrus vände sig om, fick han se â€den lärjunge som Jesus älskade†– d.v.s. Johannes själv. MÃ¥nga bibelläsare har undrat varför Johannes kallar sig sÃ¥. Älskade inte Jesus alla sina lärjungar? Jo, det gjorde Han. Det var inte ett exkluderande uttalande av Johannes när han kallade sig pÃ¥ detta sätt, som om han, till skillnad frÃ¥n de andra, var älskad av Jesus. Istället var det sÃ¥, att Johannes förstÃ¥tt att styrkan finns i Jesu kärlek, och att vÃ¥r kärlek är fullständigt beroende av denna. Därför ville han inte, likt Petrus hade gjort i nattvardsalen, träda fram och kalla sig â€den lärjunge som älskade Jesusâ€. Johannes byggde istället pÃ¥ den rätta och orubbliga grunden, Jesu kärlek. Därför kallade han sig â€den lärjunge som Jesus älskadeâ€.

En kärlek starkare än döden

Petrus fick lära sig en hÃ¥rd läxa. Hur förkrossad och tillintetgjord hade han inte blivit dÃ¥ tuppen gol! För ett ögonblick mötte han, sekunden efter tuppens galande, Jesu blick, och dÃ¥ mindes Petrus de ord som Herren sagt honom: â€Innan tuppen gal i natt, skall du tre gÃ¥nger ha förnekat migâ€. Det stÃ¥r om Petrus: â€Och han gick ut och grät bittert†(Luk. 22:62).

Men nu, pÃ¥ stranden vid Tiberias sjö, fick Petrus möta sin Herre och Frälsare igen. Nu, efter den förödmjukande erfarenheten, var han redo att insättas som herde för Kristi hjord. Han hade lärt känna sig själv och sitt fullständiga beroende av Jesu kärlek – den kärlek som drev Jesus, den gode herden, i döden för sina fÃ¥r (Joh. 10:11). Nu var tiden inne, dÃ¥ Jesu ord frÃ¥n skärtorsdagskvällen skulle gÃ¥ i uppfyllelse; â€Och när du en gÃ¥ng har omvänt dig, sÃ¥ styrk dina bröderâ€.

Petrus blev verkligen en herde för Guds hjord, som styrkte sina bröder. Han skrev till de äldste i de kristna församlingarna och gav dem instruktioner hur de i sin tur skulle sköta sin herdevÃ¥rd: â€Uppträd inte som herrar över dem som kommit pÃ¥ er lott, utan var föredömen för hjorden. När den högste herden uppenbarar sig skall ni fÃ¥ härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar. LikasÃ¥ ni yngre, underordna er de äldre. Och ni alla, klä er i ödmjukhet mot varandra. Ty Gud stÃ¥r emot de högmodiga, men de ödmjuka ger Han sin nÃ¥d†(1 Petr. 5:5).

Den första kyrkans tid innebar svÃ¥ra tider, martyrtider. MÃ¥nga fick lida och t.o.m. besegla sin tro med döden. Petrus skrev till de kristna att lidandet hör med till det kristna livet: â€Detta har ni blivit kallade till. Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel Ã¥t er, för att ni skulle följa i Hans fotspÃ¥r†(1 Petr. 2:21). Men han tröstade dem ocksÃ¥: â€VÃ¥ra synder bar Han i sin kropp upp pÃ¥ korsets trä, för att vi skulle dö bort frÃ¥n synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom Hans sÃ¥r har ni blivit helade. Ni var som vilsegÃ¥ngna fÃ¥r, men ni har vänt om till era själars herde och vÃ¥rdare†(1 Petr. 2:24-25).

Petrus skulle själv följa sin Frälsares exempel och dödas av Guds rikes motstÃ¥ndare. Jesus hade förvarnat honom redan pÃ¥ Tiberias strand: â€Amen, amen säger jag dig: När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill†(Joh. 21:18). â€Dettaâ€, tillägger Johannes, â€sade Han för att ge till känna med vilken död Petrus skulle förhärliga Gud.â€

Kejsar Nero var den förste romerske kejsare som förföljde de kristna. Kyrkohistorikern Eusebius skriver: â€PÃ¥ detta sätt drevs alltsÃ¥ Nero som Guds främste bekämpare till att mörda apostlarna. Det berättas att Paulus blev halshuggen och Petrus kordfäst i Rom pÃ¥ Neros tid†(Kyrkohistoria, s 77, Artos 1995).

Den kärlek varmed Jesus älskat församlingen är starkare än döden. De största vatten kan ej släcka den, strömmar ej dränka den (Höga V 8:7). Inte ens Guds vredes böljor, som gick över Jesus de mörka timmarna på korset (Ps. 88:8), kunde övertrumfa Hans kärlek.

â€Vi älskar därför att Han först har älskat oss.†Den Petrus, som förödmjukats pÃ¥ översteprästens gÃ¥rd, hade nu genomgÃ¥tt en djupare omvändelse och kunde bekänna sin tro ända in i döden. Denna gÃ¥ng fanns det kraft i bekännelsen. Förut svek modet inför en tjänsteflicka, men nu höll modet genom kejsar Neros förföljelse. Liksom sin Frälsare blev han fastspikad pÃ¥ ett kors. Till det yttre, efter människors mÃ¥tt, var detta det yttersta nederlaget – men Petrus blev genast hämtad â€ur tÃ¥redalen frÃ¥n jordekvalen†till â€ljusa fröjdesalen†(Lova Herren 708:7) och fick av Jesus själv, den högste Herden, motta härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar.

Likadant blir det med oss om vi blir bevarade i tron och övervinner. Den sista tiden före Jesu återkomst är en svår tid. Mycket tyder på att vi antigen redan är där, eller att vi står på tröskeln till den allra sista tiden och dess svåra prövningar. Då passar Jesu ord till den lilla men trogna församlingen i Filadelfia in på oss och vår situation:

â€Eftersom du har bevarat mitt ord om uthÃ¥llighet, skall jag bevara dig och rädda dig ur prövningens stund, som skall komma över hela världen och sätta dess invÃ¥nare pÃ¥ prov. Jag kommer snart. HÃ¥ll fast det du har, sÃ¥ att ingen tar din krona. Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det. PÃ¥ honom skall jag skriva min Guds namn och namnet pÃ¥ min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner frÃ¥n himlen, frÃ¥n min Gud, och mitt eget nya namn. Den som har öron mÃ¥ höra vad Anden säger till församlingarna†(Upp. 3:10-13).

Alltså: Håll fast det du har, så att ingen tar din krona!

Amen.