av Lars Borgström Predikan Fastlagssöndagen Joh. 12:20-33

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår barmhärtig, god som oss till dig vill kalla

Och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

LÃ¥t komma, Gud, till oss Ditt ord, det heliga och klara,

Låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara,

att vi ej vilse fara. Amen.

â€Se, vi gÃ¥r upp till Jerusalem i heliga fastetider†(Lova Herren 146:1). Idag inleds fastan och vi har som inledning till denna gudstjänst sjungit den välkända psalmen med de just citerade orden. SÃ¥ngens författare vill liksom ta oss alla i handen och föra oss till Jerusalem, den heliga staden, för att se vad som där skedde för snart tvÃ¥ tusen Ã¥r sedan. Att göra den vandringen, att se, förstÃ¥ och ta till sitt hjärta de händelser som utspelade sig där är en nödvändighet om vi skall vara kristna, verkligt kristna, d.v.s. födda pÃ¥ nytt till det nya livet i Gud. Gör vi inte den vandringen förblir vi i mörkrets välde, är djävulens barn och Guds vrede blir kvar över oss (Joh. 3:36).

â€Men vad är det vi hör?†undrar du nu kanske. â€Var inte det där överdrivet sagt? Hur kan man pÃ¥stÃ¥ nÃ¥got sÃ¥ oerhört drastiskt?†Svaret, käre vän, är att det är just sÃ¥ allvarligt. Det handlar nämligen om att följa med till Jerusalem, för â€Att skÃ¥da, hur Jesus Krist, Guds Son, I syndares ställe lider†(Lova Herren 146:1). Att se denna syn, den pÃ¥ korset upphöjde Frälsaren, är det enda som frälser en människa, eftersom den korsfäste Jesus Kristus är den enda räddning som getts Ã¥t världen. Det är absolut nödvändigt att ha gjort denna andliga vandring upp till Golgata och fÃ¥tt sina ögon öppnade för Kristi dyra Ã¥terlösningsverk, annars förblir allt bara synd, mörker, död och sedan dom och helvete.

Alla människor är fulla med synd, ormgift som djävulen fördärvade hela vÃ¥r natur med i syndafallet. Under ökenvandringen till Egypten blev Israels barn ormstungna och lÃ¥g döende i öknen. Enda räddningen var att se upp mot den kopparorm som Mose höll upp framför dem. DÃ¥ blev de botade och undslapp döden. När Jesus för fariséen Nikodemus förklarade hur en människa blir född pÃ¥ nytt, uppväcks ur den andliga döden, sade Han: â€Liksom Mose upphöjde ormen i öknen, sÃ¥ mÃ¥ste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror pÃ¥ Honom skall ha evigt liv†(Joh. 3:15). AlltsÃ¥ mÃ¥ste vi fästa vÃ¥ra ögon pÃ¥ den pÃ¥ korset upphöjde Människosonen Jesus Kristus om vi skall räddas frÃ¥n den eviga dödens förbannelse. I Jesu Kristi offerdöd pÃ¥ korset utplÃ¥nades nämligen all synd och skuld. Vi sjöng i den inledande sÃ¥ngens tredje vers: â€Se, vi gÃ¥r upp till Jerusalem, Till Frälsarens kors och pina, Till Lammet, som offras för världens skuld, För dina synder och mina†(Lova Herren 146:3).

Har vi fått syn på detta, frälsningens hemlighet, då går det med oss som för Kristen i den berömda allegorin Kristens resa. Bokens författare John Bunyan skriver:

â€Nu sÃ¥g jag i min dröm, att den högt belägna väg som Kristen skulle gÃ¥, var

försedd med en mur på båda sidor av vägen; den muren kallades Frälsning.

Uppför denna väg skyndade nu den betungade Kristen, men inte utan stor

svårighet, på grund av bördan som tyngde hans rygg.

Han skyndade framåt, tills han kom till en upphöjd plats. Där stod ett kors,

och strax nedanför i dalen var en grav. Och jag såg i min dröm, att just som

Kristen kom upp till korset, (här var det Kristen fick kasta en blick på

den korsfäste, min anm.) lossnade bördan från hans axlar och föll ner från

hans rygg och började tumla utför höjden, och fortsatte ner i dalen ända fram

till gravöppningen, där den föll i – och jag såg den aldrig mer. Då syntes

Kristen stråla av en besynnerlig glädje, och utbrast av hela sitt hjärta:

â€Han har gett mig frid genom sin bedrövelse, och liv genom sin dödâ€

(Artos 2006, s 44).

Nu till vår predikotext. Jesus har just gjort sitt intåg i Jerusalem under folkets hyllningsrop. Det är påskens högtid och många är samlade. Inte bara judar, som ju varje påsk skulle göra pilgrimsvandringen upp till Jerusalem, utan också sådana av hednisk börd som tillbad Israels Gud, den ende sanne Guden. De kallades proselyter och hade lämnat sina hedniska föreställningar och övergått till judarnas tro. Nu kom några av dem, kallade greker eftersom de var grekisk-talande, fram till en av Jesu lärjungar, Filippus, och sade:

â€Herre, vi vill se Jesus!â€

Vad var det egentligen som lÃ¥g i denna frÃ¥ga? Att de kallade Filippus â€herre†tyder pÃ¥ att de i alla fall inte var fientligt och hatiskt inställda, att de var ute efter att snärja, skymfa och döda Jesus. De hade hört talas om den store predikanten, undergöraren – ryktet om Lazarus uppväckelse frÃ¥n de döda spreds ivrigt frÃ¥n man till man (Joh. 12:17) – de hade hört om mästaren, den som en stund tidigare vid stadsportarna hyllats sÃ¥som Davids son och Israels konung, och nu var de mycket nyfikna pÃ¥ vem Jesus egentligen var. Vänligt och försynt frÃ¥gade de en av Hans lärjungar o denne kunde förmedla kontakt.

Vad som blev resultatet av denna förfrÃ¥gan och nyfikenhet vet vi inte. Allt vi vet är att Filippus tillsammans med Andreas framförde grekernas begäran till Jesus. Vi vet i alla fall vad Jesus svarade när Han fick höra talas om grekernas önskemÃ¥l. Han sade: â€Stunden har kommit dÃ¥ Människosonen skall förhärligas.†Det är som att Jesus snappar upp grekernas frÃ¥ga om att fÃ¥ se Honom, och sÃ¥ ger Han ett för alla tider giltigt svar pÃ¥ vad det innebär att fÃ¥ se Honom i verklig bemärkelse: Det är att fÃ¥ se Honom förhärligad. Men vad innebär detta egentligen? Det förstÃ¥r vi om vi fortsätter att lyssna till Jesu ord. Det blir dÃ¥ tydligt att förhärligandet mÃ¥ste föregÃ¥s av Jesu död.

Jesus dog vetekornets död

â€Amen, amen†sade Jesus om sitt förhärligande, â€om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik fruktâ€. Han liknade sin död vid ett vetekorn som faller i jorden och, som det ser ut, dör. Men efter en tid börjar det gro, det växer upp, bildar strÃ¥ och ax och bär frukt. Denna kraft finns i varje vetekorn. Det blir sedan upphov till mÃ¥nga nya korn med samma kraft. Jesus lÃ¥ter vetekornet bli en bild av Hans egen död och uppstÃ¥ndelse och den frukt detta skulle bära.

Men allt är inte problemfritt och enkelt. Vem vill egentligen dö? De allra flesta människor vill leva, fruktar döden och vill skydda sig mot den. Jesus var en sann människa och även Han ryggade tillbaka inför sin förestÃ¥ende död. När Han, under bilden av vetekornet som faller i jorden, förklarat för sina lärjungar att Han mÃ¥ste dö, sade Han: â€Nu är min själ i djup Ã¥ngest. Vad skall jag säga? Fader, fräls mig frÃ¥n denna stund?â€. Jesus kände alltsÃ¥ Ã¥ngest, djup Ã¥ngest, inför sin död. Men den vÃ¥nda och Ã¥ngest som Jesus kände inför döden är ingen vanlig dödsÃ¥ngest. Han skulle dö en annorlunda död, en död i syndares ställe. Medvetenheten om den kolossala börda av alla människors synder som skulle läggas pÃ¥ Hans axlar fyllde Honom med svÃ¥r Ã¥ngest. Den skulle senare, under olivträden i Getsemane, stegras till det outhärdliga, dÃ¥ han för sin inre syn sÃ¥g en bägare som räcktes Honom, fylld till brädden av det lidande som Han skulle fÃ¥ utstÃ¥. Han, den gode, helige och rene skulle dricka den i botten, smaka vÃ¥ra synders lön.

Jesus kände orden i Jes. 53 bättre än nÃ¥gon annan, de ord som handlade om Honom: â€Men det var vÃ¥ra sjukdomar Han bar, vÃ¥ra smärtor tog Han pÃ¥ sig, medan vi höll Honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för vÃ¥ra överträdelsers skull, slagen för vÃ¥ra missgärningars skull. Straffet var lagt pÃ¥ Honom…†(v 5). Han visste att Han skulle träda fram inför Fadern som förbannelsens man över vilken alla vidriga synder som nÃ¥gonsin begÃ¥tts hade östs. Det är klart att Han var rädd och greps av Ã¥ngest inför detta. Skulle Han dÃ¥ be Fadern att frälsa Honom frÃ¥n denna stund? Han svarar själv: â€Nej, just därför har jag kommit till denna stund. Fader, förhärliga ditt namn.â€

Det är som att Jesus sade: â€Genom det som skall ske med mig – genom min död dÃ¥ alla de förbannelser och olyckor som lagen talar om drabbar mig; dÃ¥ hela floden av synder och elände faller över mig som vattenströmmar och sluts över mitt huvud: dÃ¥ din vredes brännstrÃ¥le träffar mig; dÃ¥ jag skall lida alla ogudaktighetens kvav och pinor i helvetes avgrund; dÃ¥ jag träder emellan dig och de syndfulla människorna och drabbas av de mÃ¥ngas straff – genom allt detta skall du, Fader, och ditt namn förhärligas, därigenom skall din kärlek uppenbaras och därigenom blir ocksÃ¥ jag, Människosonen, förhärligad.â€

Jesus sade ocksÃ¥: â€Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn.†Han tänkte pÃ¥ hur det skulle bli om Han inte gick upp till Jerusalem och inte blev â€pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven.†Om Han svek, skulle Han bara bli ett ensamt korn, ett vetekorn som inte producerade nÃ¥got, inte bar nÃ¥gon frukt till liv för andra. Han skulle bli ensam om att vara människa utan synd, ensam om att vara rättfärdig, ensam om att vara Guds avbild, allt detta som vi är skapade till, men som vi har förlorat genom syndens makt i vÃ¥ra liv. NÃ¥got sÃ¥dant kunde Jesus inte tänka sig. Han hade inte â€kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för mÃ¥nga†(Matt. 20:28).

PÃ¥ detta sätt har den trofaste Frälsaren förlossat oss frÃ¥n den eviga förbannelsen. Han vÃ¥gade träda fram inför Fadern med synd sÃ¥ att vi inte skulle behöva göra det – och det är verkligen â€fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer†(Hebr. 10:31).

Men vetekornet som dör bär ocksÃ¥ rik frukt. Det hade redan Jesaja sagt: â€Det var Herrens vilja att slÃ¥ Honom och lÃ¥ta Honom lida. När du gör Hans liv till ett skuldoffer, fÃ¥r Han se avkomlingar och leva länge†(Jes. 53:10). Han fÃ¥r se avkomlingar! Det är alla de människor som likt ökenvandrarna fäst sina ögon pÃ¥ den upphöjda pÃ¥len (4 Mos. 21:9), likt Kristen i allegorin vandrat upp pÃ¥ höjden och där skÃ¥dat det uppresta korset, det är alla som med trons blick fÃ¥tt syn pÃ¥ det kors som i tidens fullbordan restes pÃ¥ huvudskalleplatsen utanför Jerusalems stadsmur. Där hänger Han som en evangeliets predikan, som ett frälsningens budskap förkunnat genom ordet, intill tidens slut. Den som här i livet fÃ¥r syn pÃ¥ den korsfäste Människosonen som samtidigt är den korsfäste Herren, Härlighetens Herre själv (1 Kor. 2:8), den människan har blivit född pÃ¥ nytt, fÃ¥tt ett nytt liv och hör Himmelriket till.

Jesu ord om vetekornet som faller i jorden handlar dock inte bara om Honom själv, utan också om oss alla.

Vi måste också dö vetekornets död

Naturligtvis handlar det inte om att vi dör på samma sätt som Jesus. Hans död var unik. Det är bara Han som är sann Gud och sann människa som kan dö för allas synder och vinna förlåtelse, rättfärdighet och evigt liv åt alla.

ÄndÃ¥ mÃ¥ste ocksÃ¥ vi dö för att fÃ¥ del av livet som Jesus vunnit Ã¥t oss. Det är det Jesus talar om, när Han säger: â€Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv.†Detta är en paradoxal utsaga. Jesus talade ofta i paradoxer för att inskärpa det Han ville säga. En paradox är nÃ¥got som först verkar motsägelsefullt och orimligt, men som vid närmare eftertanke visar sig rymma en djup sanning. Vad menar egentligen Jesus när Han säger som Han gör? Han menar detta:

För att Jesu död, vetekornets död, skall bli oss till liv och salighet, måste vi mista vårt liv, d.v.s. allt det som vi håller kärt och lever för som den naturligaste sak i världen: rikedom, njutningar och jordiska framgångar o.s.v. Vi måste också förkasta alla våra egna idéer och tankar om Gud, dessa som vi så gärna formar till att passa vår egen självupptagenhet och självgodhet. Vi måste likaså förkasta alla tankar på att vi själva kan bli eller vara goda, om vi anstränger oss.

Skall vi vinna det eviga livet, mÃ¥ste vi hata vÃ¥rt liv i den meningen att vi förstÃ¥r att det inte leder till Gud utan bort frÃ¥n Honom. Vi mÃ¥ste mista det, lÃ¥ta det dö och begravas. Men vem vill och kan göra det? Det kan bara den som funnit nÃ¥got lÃ¥ngt bättre. Jesus säger: â€Om nÃ¥gon vill tjäna mig, skall han följa mig … Om nÃ¥gon tjänar mig, skall min Fader ära honom.†Att tjäna och följa Jesus är att göra vad Han vill. Han vill att vi först av allt tar emot vad Han ger. Han är Frälsaren, som ger oss det vi själva inte har. Han ger oss syndernas förlÃ¥telse, liv och salighet. Genom tron pÃ¥ Honom uppväcks vi frÃ¥n de döda och fÃ¥r liv. Vi föds pÃ¥ nytt, blir nya människor som älskar Gud och vÃ¥r nästa med Kristi kärlek.

På detta sätt måste vi alla mista våra liv, dö bort från synden och uppstå med Kristus, inte bara en gång utan dagligen. Det är att leva vetekornets liv, botens hälsosamma liv i daglig ånger och tro.

På denna punkt – att mista sitt liv eller inte – står till sist den avgörande kampen om varje människa. Djävulen vill få oss att leva vårt eget liv här i världen, att bita oss fast vid det och försvara det till döds. Gud vill ge oss nåd att mista det livet och vinna livet i Kristus.

Ibland fÃ¥r man för sig att det kristna livet är ett liv i dyster bot, men det är alldeles fel. Vetekornets död vill fylla oss med en stilla ström av djup glädje. Jesus själv kände inte bara vÃ¥nda och Ã¥ngest inför sin död. När Han här i vÃ¥r text inför sin död bad: â€Fader förhärliga ditt namnâ€, hördes en röst frÃ¥n himmelen som sade: â€Jag har förhärligat det och skall förhärliga det pÃ¥ nytt.†Folket tyckte det lät som Ã¥skan gick. Men Jesus talade om vad det betydde: â€Nu gÃ¥r en dom över världen. Nu skall denna världens furste kastas ut. Och när jag har blivit upphöjd frÃ¥n jorden skall jag dra alla till mig.†Detta fyllde Honom med glädje, segerglädje. Och det skall fylla ocksÃ¥ oss med glädje under fastan, dÃ¥ vi följer Jesus pÃ¥ Hans lidandes väg. Med bestämda steg gÃ¥r Han upp till Jerusalem för att upphöjas pÃ¥ korset och dö vetekornets död, men Han gör det för att dra alla till sig. När vi dras till Jesus som försoningen för vÃ¥ra synder är vi pÃ¥ den rätta botens väg, frihetens och glädjens väg.

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss. Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan så att vi inte må vara glömska hörare utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och varda saliga. Amen.