av Lars Borgström Predikan 1:a söndagen i advent

Matt. 21:1-9

Jesu triumfatoriska intÃ¥g sÃ¥som konung i Jerusalem var sedan länge förutsagt och utlovat av profeterna, som talade ord frÃ¥n Gud. Jesaja hade sagt, att när den nytestamentliga nÃ¥detiden inbröt, när alla löften om den kommande Frälsaren gick i uppfyllelse, dÃ¥ skulle Jerusalem, glädjens bubärarinna, höja upp sin röst med kraft och utan fruktan säga till Juda städer: “Se, er Gud! Ja, Herren, HERREN, kommer med makt, Hans arm visar sin makt. Se, Han har med sig sin lön, Hans segerbyte gÃ¥r framför Honom” (Jes. 40:10-11). Vi skall i predikans första del stanna vid just detta, att

Herren vår Gud Jesus Kristus har såsom Överstepräst vunnit ett segerbyte åt sig

Jesajas ord “Se, er Gud!” kan tillämpas pÃ¥ denna händelse, intÃ¥get i Jerusalem. Det var Gud själv som satt pÃ¥ arbetsÃ¥sninnans föl och förde sitt segerbyte framför sig in i Jerusalem. Segerbytet var nämligen de människor som gick före Honom och ropade: “Hosianna, Davids son! Välsignad är Han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”. Eftersom Hosianna betyder “Herre, rädda oss!” ropade folkmassan som gick bÃ¥de framför och bakom Honom: “Herre, rädda oss, du Davids son! Välsignad är Han som kommer i Herrens namn. Herre i höjden, rädda oss!”.

Tyvärr var den stora majoriteten av folkskaran inte medveten om det som väntade Jesus den närmaste veckan. De förstod inget av Hans förestÃ¥ende lidande, död och uppstÃ¥ndelse. T.o.m. Hans närmaste lärjungar hade mycket svÃ¥rt att acceptera att det var genom lidande och död som deras Mästare skulle segra och vinna ett segerbyte Ã¥t sig. Folkskaran väntade sig istället en till det yttre mäktig krigarkung som skulle göra slut pÃ¥ det hedniska Romerska rikets ockupation. De väntade inte pÃ¥ en Frälsare som skulle rädda dem undan djävulens rike där synden och döden rÃ¥der. Men kanske fanns där en och annan som hade läst Jes. 53 och med Guds Andes hjälp fÃ¥tt sitt hjärta upplyst av evangeliet om Herrens lidande tjänare. Om Honom som blev genomborrad för vÃ¥ra överträdelsers skull och slagen för vÃ¥ra missgärningars skull säger nämligen Gud i Jes. 53:12: “Därför skall jag ge Honom de mÃ¥nga, [“de mÃ¥nga” betyder här alla människor] som Hans del, och de starka skall Han fÃ¥ som byte, eftersom Han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland förbrytare, Han som bar de mÃ¥ngas synd och trädde in i överträdarnas ställe”.

Detta säger oss att alla människor räknas in i det segerbyte som Han vann Ã¥t sig genom sin blodiga, fruktansvärda död, dÃ¥ Han genom “vÃ¥ld och dom blev borttagen [—] när Han rycktes bort frÃ¥n de levandes land” som det stÃ¥r i Jes. 53:8.

PÃ¥ arbetsÃ¥sninnans föl red alltsÃ¥ Jesus in i Jerusalem. Sakarja, en annan av profeterna, verksam pÃ¥ 500-talet före Kristus, hade sagt om denna dag: “Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din Konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är Han. Han kommer ödmjuk, ridande pÃ¥ en Ã¥sna, pÃ¥ en Ã¥sninnas föl” (Sak. 9:9).

Guds eviga Ord, som var i begynnelsen hos Gud och själv är Gud (Joh. 1:1), Honom genom vilket allt som finns har blivit till (Joh. 1:3), Han rider nu pÃ¥ en arbetsÃ¥sninnas föl in i Jerusalem, den heliga staden, för att vinna sitt segerbyte. “Fastän Han var till i Gudsgestalt, räknade Han inte tillvaron som Gud sÃ¥som segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt dÃ¥ Han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden pÃ¥ korset” (Fil. 2:6- 8).

Hans belöning för all “den vedermöda Hans själ utstÃ¥tt” (Jes. 53:11) genom att Han förnedrade sig och blev människa, att Han tog helvetets straff pÃ¥ sig pÃ¥ korset, är vi människor. Vi är Hans segerbyte, Hans segerpris. Det var för vÃ¥r skull Han gjorde det, för oss! Vem kan förstÃ¥ detta? Vem kan fatta denna kärlek? Guds Son, Herren Gud själv, har dött för oss! Det var i sin ofattbara kärlek till oss som Han offrade sig. Vi är alltsÃ¥ tvÃ¥ gÃ¥nger Hans. För det första är vi skapade i, genom och till Honom, “ty i Honom skapades allt i himlen och pÃ¥ jorden, det synliga och det osynliga [—]. Allt är skapat genom Honom och till Honom” (Kol. 1:16-17). För det andra har han köpt oss med sitt eget dyrbara blod (1 Petr. 1:19), Han “friköpte oss frÃ¥n lagens förbannelse, när Han blev en förbannelse i vÃ¥rt ställe” (Gal. 3:13).

Men hur kan Han föra sitt segerbyte framför sig på vägen in i Jerusalem? Intåget skedde ju före korsfästelsen! Det har att göra med, och det blir predikans andra del, att

Herren vår Guds Jesu Kristi evangelium är evigt

Evangeliet, det glada budskapet om syndernas förlÃ¥telse har sitt ursprung i evigheten, “innan världens grund blev lagd” (Ef. 1:4). Gud är allvetande och innan Han skapade himmel och jord och oss människor visste Han genom sitt förutvetande att vi skulle falla i synd. Men mellan Gud Fadern och Hans egen älskade Son Kristus ägde ett rÃ¥dslut rum före världens skapelse om hur mänskligheten skulle räddas, att Sonen skulle sändas som ett soningsoffer för vÃ¥ra synders skull. “Han [Jesus Kristus] var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull” (1 Petr. 1:20) Därför kan det ocksÃ¥ sägas om Jesus och Hans frälsningsverk att Han är “Lammet, som är slaktat frÃ¥n världens grundläggning” (Upp. 13:8. Folkbibeln). Därför heter det ocksÃ¥ att det evangelium, som ängeln i Uppenbarelseboken 14 hade att “förkunna för dem som bor pÃ¥ jorden”, är “ett evigt evangelium” (Upp. 14:6).

Frälsningens förbund är alltsÃ¥ evigt. NÃ¥deförbundet är inte i egentlig mening nÃ¥got nytt i och med Jesu ställföreträdande tillfyllestgörelse pÃ¥ korset, även om Jesus vid instiftandet av nattvarden kallar det för ett “nytt förbund” (Luk. 22:20). “Nytt” blir det därför att Jesu offerdöd, som är förbundets grundval, inte längre bara finns i Guds tanke och effektivt verksamt sÃ¥som ett kommande löfte att tro och förlita sig pÃ¥, utan nu sÃ¥ att säga görs uppenbart genom att förverkligas i tiden (Rom. 3:25-26) och börjar att förkunnas för alla folk (Matt. 28:19, Luk. 24:45-49, Apg. 1:8). De som under Gamla testamentets tid blev frälsta blev det p.g.a. den eviga frälsning, som skulle uppenbaras i tiden, och de som efter själva verkställandet av denna frälsning blir frälsta, blir det p.g.a. det som har skett pÃ¥ Golgatas kors. I Guds frälsningsrÃ¥dslut är Kristus “Lammet utan fel och lyte [som var] utsett redan före världens skapelse men [som] i dessa sista tider uppenbarats” (1 Petr. 1:19-20).

Att nådeförbundet var giltigt också under Gamla testamentets tid, och att det därmed är lika evigt som lagförbundet, vilket leder till förbannelse, är också något som Paulus med kraft bevisar i Rom. 4: Abraham blev rättfärdig genom tron, inte av gärningar. Detta att människan blir förklarad rättfärdig genom tron är alltså inte något nytt, som kommit först i och med Guds Sons människoblivande.

Evangeliets grundval är alltsÃ¥ sÃ¥ fast den nÃ¥gonsin kan bli. Den är av evighet lagd av den oföränderlige Guden, Han som är “himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker” (Jak. 1:17), Han som alltid “är densamme, och vars Ã¥r aldrig skall ta slut” (Ps. 102:28). Därför säger Han om sin nÃ¥d: “Med evig nÃ¥d vill jag nu förbarma mig över dig [—] Ja, om än bergen viker bort och höjderna vacklar, sÃ¥ skall min nÃ¥d inte vika ifrÃ¥n dig och mitt fridsförbund inte vackla, säger Herren, din förbarmare (Jes. 54:8, 10). Därför säger Han om sin kärlek: “Med evig kärlek har jag älskat dig, därför lÃ¥ter jag min nÃ¥d förbliva över dig” (Jer. 31:3). Därför säger Han om sin frälsning: “Israel blir frälst genom HERREN med en evig frälsning” (Jes. 45:17). Och Israel det är i Nya testamentet kyrkan, som av Paulus kallas “Guds Israel” (Gal. 6:16). SÃ¥dan är alltsÃ¥ den grund vi som kristna vilar pÃ¥. Vi vilar inte pÃ¥ vÃ¥ra egna insatser eller vÃ¥r egen styrka utan pÃ¥ den trygga, oförstörbara grund som Herren själv har lagt. Paulus skriver: “Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte pÃ¥ grund av vad vi har uträttat, utan i kraft av sitt beslut och sin nÃ¥d, som Han har gett oss i Kristus Jesus frÃ¥n evighet” (2 Tim. 1:9). Eftersom den sanna kyrkan vilar pÃ¥ denna grund är den sÃ¥ trygg och säker att “inte ens dödsrikets portar [d.v.s. krafter] har makt över henne” (Matt. 16:18).

Det var såsom Överstepräst, då Han frambar sig själv som ett felfritt offer inför Gud (Hebr. 9:9), som Han vann oss, sitt segerbyte. Prästämbetet utför Han också idag, i denna stund, då Han utför förbönstjänst för oss inför Fadern (Rom. 8: 34, Hebr. 7: 25). Det Han är allra mest angelägen om i sina förböner är att vi skall tro på Honom och därmed vara Guds barn (Joh. 1:12)

Men Jesus vill inte bara vara vÃ¥r Överstepräst. Efter sitt försoningsverk uppstod Jesus till livet och upphöjdes till sitt forna härlighetstillstÃ¥nd. I fortsättningen av den kända Kristushymnen som jag förut citerade, heter det: “Därför har ocksÃ¥ Gud upphöjt Honom över allting och gett Honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och pÃ¥ jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren” (Fil. 2:9-11). Jesus är ocksÃ¥ Konungen, Ã¥t vilken all makt i himlen och pÃ¥ jorden är given (Matt. 28:18).

Såsom Konung regerar Han hela universum med sitt allmaktsord, men Han vill också regera våra hjärtan med sin kärlek. Om detta handlar predikans tredje och avslutande del.

Herren vår Gud Jesus Kristus vill såsom Konung regera sitt segerbyte

Jesus Kristus är vår sanne Konung. Därför betonas det så ofta att Han är Davids son, d.v.s. av Davids kungaätt. David var ju den store konungen i Israels historia. Sedan gammalt har man med rätta talat om Jesu Kristi tre ämbeten: Profet, Överstepräst och Konung. Nu är det så att det är en och samme Jesus som har dessa tre ämbeten, och Han är odelbar. Den som vill ha med Honom att göra måste därför ta emot Honom helt och hållet. Det går t.ex. inte att ha Honom som Överstepräst, att söka tröst i den syndaförlåtelse Han förvärvat åt hela mänskligheten, men inte samtidigt ha Honom som regerande Konung. Det blir i så fall bara en falsk, inbillad tröst och frid. Nej, Han skall inte bara förlåta oss våra synder, Han skall också regera oss. Vi skall i trons lydnad böja oss för Hans vilja och låta Honom bestämma allt. Han skall inta våra hjärtan, där sätta sig på vårt hjärtas tron och regera oss efter sin vilja.

Min vän, du har väl Jesus som Konung och Herre? Du lever väl inte kvar i världen, tycker om att synda och regeras av din gamla, köttsliga människa? Du syndar väl inte med vett och vilja och kommer sedan och ber om förlÃ¥telse för dina synder? DÃ¥ är du en nÃ¥datjuv som syndar pÃ¥ nÃ¥den. DÃ¥ har du inte Jesus som Konung och dÃ¥ är Han inte heller din Herre. Att falla i synd är en sak, det händer en kristen dagligen. Är det inte förhastade synder där det gamla köttet plötsligt överrumplar oss och sticker upp sitt fula tryne, sÃ¥ är det omedvetna synder eller underlÃ¥telsesynder. Ibland kan frestelserna bli en övermäktiga. SÃ¥dant fÃ¥r man komma gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng med till Jesus och be om ny förlÃ¥telse för. Men att samtycka till synden, vara orädd för den och leka med den, att ha sin njutning i den, utöva den och inte vilja lämna den – det är omöjligt för en kristen. Gör man detta är man inte ett Guds barn. Och har man varit det en gÃ¥ng i tiden är man det inte längre – numera är man en avfallen kristen. Men ocksÃ¥ en avfallen kristen fÃ¥r komma till Jesus med sina synder och pÃ¥ nytt tas upp i Hans gemenskap. “Den som kommer till mig” säger Jesus, “skall jag aldrig nÃ¥gonsin kasta ut” (Joh. 6:37). Dessa ord gäller utan undantag. Den som kommer till Jesus skall Han aldrig nÃ¥gonsin kasta ut. Berättelsen om den förlorade sonen och om det välkomnande han fick vid sitt Ã¥tervändande (Luk. 15:11-32), är varje avfallen kristens särskilda evangelium.

Jesus erövrar nya områden varje gång en människa ödmjukar sig, bekänner sina synder, ber om och mottar förlåtelse i Hans namn och blod. Endast då kan Han göra sitt segerintåg och sätta sig på den bedjandes hjärtas tron. Jesus bär sig alltså inte åt som många jordiska härskare som utökar sina välden med våld och hot. Nej, mild och kärleksfull närmar Han sig och klappar på vår hjärtas port. (Upp. 6:20).

Liksom Han rättfärdig och segerrik ödmjukt red in i Jerusalem – världens andliga centrum – den gÃ¥ngen den första pÃ¥sken, vill Han idag komma in i allas vÃ¥ra hjärtan – vÃ¥r personlighets centrum. DÃ¥ först kan det bli ett verkligt adventsfirande. Advent betyder ju som bekant ankomst. Ärans Konung vill inget hellre än göra ankomst i ett människohjärta.

Frågar du nu hur detta Jesu regerande går till i praktiken, hur du skall veta vad Hans vilja är? Ingen behöver sväva i okunskap om detta. Till Hans ämbeten hör nämligen också Hans profetämbete. Han kungör sin vilja genom sitt Ord, och Jesu Ord är hela Bibeln, från 1 Mos. till Upp. Jesus är Skriftens jag, den som talar i Skriften. Alla Herrens bud skall vi göra till vår lag, vi skall älska dem (Ps. 119:8, 16, 24, 32, 40, 48 o.s.v.), följa dem och inte frukta något så mycket som att överge dem och handla vår Herre och Konung emot.

————–

Vill du ha Jesus som Herre och Frälsare, vill du denna första dag på det nya kyrkoåret fira verklig Advent, skall du alltså ta emot den syndaförlåtelse som Han såsom Överstepräst erbjuder dig för intet, av nåd, gratis. Du skall låta Honom regera dig, villigt lyda Honom som din Konung. Hans vilja finner du i Bibeln, som är Guds Ord från början till slut. Du skall med andra ord även låta Jesus vara din Profet.

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga.

Amen.