Skattkistan

Predikan 18:e sön e tref. Matt. 22:34-46

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår barmhärtig, god som oss till dig vill kalla

Och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

LÃ¥t komma, Gud, till oss Ditt ord, det heliga och klara,

Låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara,

att vi ej vilse fara. Amen.

Denna söndags predikoämne â€Trons lydnad†vill ställa oss inför hela djupet och allvaret i Jesu förkunnelse, som vi hört i dagens evangelietext. Vi har hört om det allra största budet och om Messias, Davids Son, som sitter pÃ¥ Guds högra sida.

Denna söndags evangelietext är delad i tvÃ¥ tydliga delar. Den första delen handlar om det dubbla kärleksbudet och den andra delen om vem Messias är. Vi skulle faktiskt ocksÃ¥ kunna fördela denna söndags predikoämne, â€Trons lydnadâ€, i tvÃ¥ delar, sÃ¥ att tron handlar om den andra delen, där frÃ¥gan vem Jesus är avgörs, medan lydnaden handlar om den första delen, där vi ställs inför budet att älska Herren vÃ¥r Gud av hela vÃ¥rt hjärta och av hela vÃ¥r själ och av hela vÃ¥rt förstÃ¥nd och vÃ¥r nästa som oss själva.

Det är av största vikt att skilja mellan tro och dess uttrycksformer, t.ex. lydnadens gärningar. Samtidigt hör de samman på det sättet att kärlek till Gud och verklig kärlek till människorna runt omkring oss är omöjligt om inte tron att Jesus är Messias, den till Faderns högra sida upphöjde Davidsonen, föreligger.

Strax förut har Jesus i en liknande situation, innan Han uppräknar buden, klart och tydligt sagt till den rike, unge mannen: â€Vill du ingÃ¥ i livet, sÃ¥ hÃ¥ll buden†(Matt. 19:17). Dagens evangelium och dess hänvisning till budet att älska Gud över allting och nästan som sig själv ger uttryck för samma allvar. Det kan tyckas som om vägen till Gud och Hans rike därmed görs alldeles oframkomlig, för vem kan väl hÃ¥lla buden? Visserligen lärs det dubbla kärleksbudet ut vitt och brett sÃ¥som kristendomens kärna, hemligheten varigenom man blir en god kristen. Man menar frÃ¥n skolkatedrar och predikstolar att det är genom att följa detta dubbla kärleksbud som man blir en Guds vän och en helig människa. Men den människa som nÃ¥got känner sig själv har inte nÃ¥gra förhoppningar om att pÃ¥ den vägen bli Gud behaglig och himmelriket värdig. Har man dessutom förstÃ¥tt nÃ¥got av vad Guds helighet kräver och att Herren är en förtärande eld som förbränner och sveder allt som pÃ¥ nÃ¥got sätt är bemängt med synd, ja dÃ¥ räknar man inte med det dubbla kärleksbudet som en salighetsväg. Men Jesus säger likväl â€Vill du ingÃ¥ i livet, sÃ¥ hÃ¥ll buden†och hävdar det dubbla kärleksbudet med orubbligt allvar. Men dÃ¥ finns det ju inget hopp, dÃ¥ kan vi ge alltsammans förlorat pÃ¥ en gÃ¥ng! Jo, det finns faktiskt hopp!

VÃ¥r evangelisk-lutherska kyrkas bekännelse säger om Jesu undervisning: â€DÃ¥ det sÃ¥lunda heter: Om du vill ingÃ¥ i livet, sÃ¥ hÃ¥ll buden, sÃ¥ bör detta förstÃ¥s sÃ¥, att buden icke kunna hÃ¥llas utan Kristus eller utan honom behaga Gud†(SKB, s. 149). Därmed är det sagt, att vÃ¥r evangelietext idag är oss given som en helhet. Tron och lydnaden, som tar sig uttryck i kärlek till Gud och medmänniskan, hör samman. Vi kan uppfylla lagen, älska Gud och nästan, genom tron pÃ¥ Kristus som sitter pÃ¥ Faderns högra sida – men utan tron pÃ¥ den förhärligade, rättfärdiggjorde och rättfärdiggörande Herren är detta alldeles omöjligt.

Men hur är det möjligt att tron pÃ¥ Kristus gör att vi förmÃ¥r uppfylla lagen? Käre vän, genom tron pÃ¥ Kristus har du ställt dig under Hans översteprästerliga ämbete, under Faderns ord till den för oss korsfäste och levandegjorde Sonen: â€Du är en präst till evig tid efter Melki-Sedeks sätt†(Ps. 110:4). Kristus har framburit sig själv som ett evigt giltigt offer. Hans blod har tvättat oss fullständigt rena. Fria och förlÃ¥tna föds en ny vilja fram hos oss, en vilja som med glädje följer, lyder och uppfyller alla bud. Den nya människan vill bara det som Gud vill, och gör bara det som vill Gud att vi skall göra. Är detta hela sanningen om Guds barn? Nej, tyvärr inte. Den gamla människan, det onda köttet finns kvar och gör sig pÃ¥mint genom nya och Ã¥terkommande synder. Men dessa synder blir dagligen borttvättade i det blod som runnit ur Jesu sÃ¥r. De goda gärningar som utförs, som även hos Guds barn alltid är bemängda med orena, egoistiska motiv, räknas som alldeles rena i Guds ögon när de utförs av Guds barn. PÃ¥ domens dag kommer det att utdelas belöning till de kristna för alla deras goda gärningar (2 Kor. 5:10). Men det är endast för trons skull som detta sker. Endast genom tron har deras gärningar blivit renade och kan behaga Gud. â€Men utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Ty den som kommer till Gud mÃ¥ste tro att Han är till och belönar dem som söker Honom†(Hebr. 11:6).

Tron och trons lydnad kommer alltsÃ¥ idag till oss i ett och samma Ord, i en och samma evangelietext. Därmed är det ocksÃ¥ sagt, att talet om att älska Gud, att älska sin nästa, är tomt och innehÃ¥llslöst, sÃ¥ länge vi inte vet oss fördömda i den korsfäste Sonen – att Hans genomlidna straff i själva verket borde drabbat oss – frikända i den uppstÃ¥ndne och himlafarne Herren och tagna till Guds barn i Honom. Om budens uppfyllelse säger vÃ¥r bekännelse: â€Men detta kan komma till stÃ¥nd först sedan vi genom tron blivit rättfärdiggjorda och pÃ¥nyttfödda och mottagit Den Helige Ande. Ty först och främst kan ingen fullgöra Lagen utan Kristus. Vidare kan ingen hÃ¥lla Lagen utan Den Helige Ande [—]. Därför komma vi att älska Gud, först sedan vi med tron omfattat Hans barmhärtighet. Först dÃ¥ blir Gud föremÃ¥l för vÃ¥r kärlek.†(SKB, s. 123 f.)

Just detta förkunnar Jesus i dagens evangelium för sina åhörare den gången och för sina åhörare i dag. Det är ett evangelium, som lyfter oss in i Guds rike, som ikläder oss trons rättfärdighet, som gör oss i stånd och sänder oss att älska Gud och vår nästa, att nitälska för buden, att tjäna Gud i vår nästa, allt under Guds välsignelse och den ständiga reningen i Jesu blod.

Så kan alltså lagen uppfyllas genom tron på Jesus som Messias, som den upphöjde Davidssonen som sitter på Gud Faderns högra sida. Utan tron kan ingen verklig lydnad finnas, men med tron följer också automatiskt trons lydnad. Till denna grundsanning kan vi tillägga några saker kring trons samband med det dubbla kärleksbudet.

Utan tron på Kristus vår rättfärdighet saknar vi kärleken

Den värld, som omger Jesus, och som Han talar till, är samma onda, opånyttfödda värld, som är föremål för ordets tilltal i dag. Nya Testamentet tvekar inte att framställa fariséerna i deras falska, Kristuslösa fromhet som kärlekslösa syndare, som budordens överträdare, som giriga utnyttjare av änkor, som föraktare av äktenskapets helgd och som fiender till föräldravördnaden.

Och de sadducéer, som kort nämns i inledningen, var förnekare av själens odödlighet, kroppens uppståndelse och änglarnas tillvaro och ändå betrodda med just de högsta kyrkotjänsterna av den hedniska romarstaten, precis som dagens liberalteologer innehar de högsta positionerna i de största kyrkosamfunden i Sverige. Sadducéerna var quislingtyper som anpassade sig efter den romerska ockupationsmakten, liksom dagens kyrkotoppar anpassat sig till världens kristendomsfientliga samhällsvindar. Det är naturligtvis omöjligt att en sådan andefattig förnekelsetro kunde föda fram någon kärlek.

Detta är den krassa bild, som den heliga Skrift ger av den Kristuslösa tron, den onda tron, som ändå menade sig vara bättre än det omgivande hedniska folkhavet. Sådana som fariséerna och sadducéerna var är också vi, så länge vi inte tror på Faderns Son och föds på nytt av Anden, som utgår av Fadern och Sonen. Men den sanna tron gör allt annorlunda.

Med tron på Kristus vår rättfärdighet skänks vi kärleken

Lika litet som vi kan ta oss tron pÃ¥ Kristus eller födas pÃ¥ nytt av oss själva, kan vi ta oss kärleken, rycka den till oss, klättra upp till den. Det gÃ¥r inte att av sig själv älska Gud och människorna runt omkring sig, som den naturliga människan tror, sÃ¥som den uttalade eller outtalade förutsättningen är i skolans religionsundervisning och i den falska kyrkliga förkunnelsen. Kärleken finns inte i oss, springer inte fram ur vÃ¥ra hjärtans inre – där finns bara död, mörker och kyla – utan skänks Ã¥t oss som en gÃ¥va genom evangeliets budskap, en helt oförtjänt gÃ¥va till syndare, som utgjuts över oss frÃ¥n himmelen, en gÃ¥va som sätter vÃ¥ra hjärtan i brand. DÃ¥ blir det sÃ¥, att det faktiskt kommer gott ur oss, eftersom vi är grenar i det sanna vinträdet Kristus. Genom oss, sina grenar, kan Kristus bära frukt.

Allra sist skall också påminnas om, att kärlekens gärningar inte är några själkonstruerade, självvalda gärningar.

Med tron på Kristus vår rättfärdighet vet vi kärlekens gärningar

Det skulle kunna tyckas, som om den överflödande rättfärdighet och underbara frihet, som utgår från evangelium om Kristus, som sitter på tronen, skulle skänka oss en slags suveränitet när det gäller att välja rätta och goda gärningar. Det andefyllda hjärtat skulle liksom själv, spontant, kunna göra det rätta utan vägledning utifrån. Budordens torftighet, uppräknandet av kraven, skulle därmed vara något passerat.

Men sÃ¥ är det inte. Jesus talar högst konkret om buden, vars uppfyllande lÃ¥ter oss â€ingÃ¥ i livetâ€: â€â€™Du skall inte mörda’, ’Du skall inte begÃ¥ äktenskapsbrott’, ’Du skall inte stjäla’, ’Du skall inte vittna falskt’ och ’Du skall älska din nästa som dig själv’†(Matt. 19:18 f.).

Den falska fromheten vill alltid älska bortom och över de enkla buden, välja sina egna gärningar. SÃ¥ har munkväsendet uppstÃ¥tt och andra fromhetsövningar inom pÃ¥vekyrkan och annorledes. I pietistiska rörelser har det ofta varit egenpÃ¥funna förbud som lagts till. Skall man vara from skall man minsann avstÃ¥ frÃ¥n det och det och det, förbud som man inte hämtat frÃ¥n Bibeln. Paulus tillrättavisar skarpt dem som följer sÃ¥dana här av människor pÃ¥hittade bud och regler: “Det skall du inte röra, det skall du inte smaka, det skall du inte ta pÃ¥” (Kol 2:21). Redan fariséerna formulerade nya bud i fädernas stadgar, men kunde t.ex. Ã¥sidosätta omsorgen av gamla och orkeslösa föräldrar. Den sanna kärleken däremot undervisas frÃ¥n Jesu mun och lever i buden, inte minst katekesens tio budord, upprepar dem gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng för sig själv och gläds Ã¥t nÃ¥den att fÃ¥ uppfylla dem.

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss. Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan så att vi inte må vara glömska hörare utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och varda saliga. Amen.