Josuas bok

Inledning

Josuas bok anknyter bakåt till Moseböckerna och utgör samtidigt inledningen till de historiska böckerna, som sträcker sig fram t.o.m. Ester och omfattar en period av ca 1000 år. Josua fullbordade vad Mose påbörjade. Moses symbol är staven, Josuas spjutet. Mose ledde Israels folk på dess vandring genom öknen, Josua var härföraren som intog löfteslandet.

Det var ett länge motsett löfte som genom Josua gick i uppfyllelse. Gud hade ju lovat att göra Abraham till ett stort folk, och detta löfte hade börjat gÃ¥ i uppfyllelse i Egypten, dÃ¥ patriarkernas familjehistoria utvidgade sig till att bli ett helt folks historia. â€Men Israels folk var fruktsamma och växte till. De förökade sig och blev mycket talrika, sÃ¥ att landet blev uppfyllt av dem†(2 Mos. 1:7). Abraham hade ocksÃ¥ fÃ¥tt löfte om ett land Ã¥t sina efterkommande. HERREN sade till honom: â€GÃ¥ ut ur ditt land och frÃ¥n din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig.†(1 Mos. 12:1). När Abraham sedan kom till Kanaans land preciserades löftet: â€Och Herren uppenbarade sig för Abraham och sade: ´Åt dina efterkommande skall jag ge detta land´†(1 Mos. 12:7). Detta löfte Ã¥terupprepas sedan gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng i patriarkberättelserna. I 1 Mos. 15:13-16 uppenbaras ocksÃ¥, att lÃ¥nga Ã¥rhundraden skulle passera innan det gick i uppfyllelse:

â€Och HERREN sade till Abram: ´Det skall du veta att dina efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras. Där skall de bli slavar, och man skall förtrycka dem i fyrahundra Ã¥r. Men det folk som gör dem till slavar skall jag döma. Sedan skall de dra ut med stora ägodelar. Men du själv skall gÃ¥ till dina fäder i frid och bli begravd vid hög Ã¥lder. I fjärde släktledet skall de Ã¥tervända hit. Ty ännu har inte amoreerna fyllt sina synders mÃ¥tt.´”

Mose stÃ¥r som symbol för lagen eftersom han mottog de tio budorden pÃ¥ berget Sinai. Vi läser t.ex. i Joh. 1:17: â€Ty lagen gavs genom Mose, nÃ¥den och sanningen kom genom Jesus Kristusâ€. Det ligger därför en andlig poäng i att det inte var Mose, lagens representant, som ledde Israels barn in i löfteslandet. Lagen kan inte ge oss frid eller välsignelse. Det blev istället Josua, vars namn betyder â€Herren frälserâ€, eller â€Herren är frälsningenâ€, som fick leda folket in i löfteslandet. Josua, eller egentligen Joshua, blir pÃ¥ grekiska Iesous, eller försvenskat Jesus. Josua är alltsÃ¥ namne med Frälsaren. Jesus kan ge oss de välsignelser som lagen aldrig kan ge.

Josua står som en viktig gammaltestamentlig förebild till Jesus. Om alla dessa gäller naturligtvis att de endast på ett högst ofullkomligt sätt förebildar verkligheten själv, Jesus Kristus. Så är det också med den gärning Josua fick utföra, själva erövringen av löfteslandet. Intågandet förebildar på ett yttre och ofullkomligt sätt frälsningen i Jesus Kristus och är därför inte den fulla uppfyllelsen av Guds löften till sitt folk. Det är först i Kristus som alla Guds löften fått sitt ja och amen (2 Kor. 2:20). Endast Han kan föra oss in i det sanna löfteslandet, Guds rike, och ge oss den verkliga vilan. Därför skriver Hebreerbrevets författare, då han talar om frälsningen som en sabbatsvila, att Josua inte hade fört folket in i vilan (Hebr. 4:8). Men såsom en förebild till Frälsaren är det passande att Josua får leda Guds folk in i det jordiska löfteslandet.

Mose fick visserligen sÃ¥som en särskild gudomlig nÃ¥d se det förlovade landet frÃ¥n berget Nebos höjd, men sÃ¥som ett gudomligt straff för olydnad dÃ¥ han slog med staven mot klippan istället för att tala till den, fick han inte föra folket över gränsen och inte heller själv komma ditin. Men Gud hörde hans bön om en efterträdare, som skulle lösa denna uppgift (se 4 Mos. 27:15 ff.; 5 Mos. 1:38; 3:28; 31:3ff.) Vi kan läsa 4 Mos. 27:15-17, där Mose ber till HERREN: â€MÃ¥ HERREN, den Gud som rÃ¥der över anden i allt kött, sätta en man över menigheten, som kan gÃ¥ i spetsen för dem när de drar ut eller vänder Ã¥ter, och som kan vara deras ledare och anförare, sÃ¥ att HERRENS menighet inte blir som fÃ¥r utan herdeâ€. Josua blev Moses bönesvar. I 4 Mos. 27:18-21 läser vi:

â€HERREN svarade Mose: ´Tag Josua, Nuns son, en man med ande, och lägg din hand pÃ¥ honom. Du skall ställa honom inför prästen Eleasar och hela menigheten, och insätta honom i hans tjänst inför deras ögon. Ge honom nÃ¥got av din auktoritet, sÃ¥ att hela Israels menighet lyder honom. Han skall stÃ¥ inför prästen Eleasar, som genom urims dom skall hämta svar Ã¥t honom inför HERRENS ansikte. Efter hans ord skall de dra ut och efter hans ord vända Ã¥ter, han själv och alla Israels barn med honom, hela menigheten.´â€

Josuas bok är inget annat än berättelsen om hur landet tas i besittning. Den är alltså en bekräftelse av Guds löfte. Josuas bok är en strids- och segerbok.

Författare

Josuaboken har fÃ¥tt sitt namn efter dess huvudperson. Men bokens författare är okänd. Gammal judisk tradition gör gällande att Josua själv skulle vara författare, men detta är inte troligt, som vi skall se. Av innehÃ¥llet framgÃ¥r det, att författaren mÃ¥ste ha varit ett ögonvittne, en som själv har upplevt de händelser som avhandlas. PÃ¥ ett ställe förekommer nämligen vi-formen. Vi läser i 5:1: â€DÃ¥ nu alla amoreernas kungar pÃ¥ Jordans västra sida och alla kananeernas kungar vid havet hörde hur HERREN hade lÃ¥tit vattnet i Jordan torka ut framför Israels barn, medan vi gick över den, blev deras hjärtan förskräckta och de hade inte längre mod att stÃ¥ emot Israels barn.â€

Men boken kan inte härröra frÃ¥n samma tid som händelserna. Detta visar bl.a. uttryck som â€Ã¤nnu i dag†eller liknande, som förekommer ca 15 gÃ¥nger (t.ex. 4:9; 5:9; 6:25; 7:26; 10:27 och 16:10). Vi läser ett sÃ¥dant ställe: â€Dessutom reste Josua tolv stenar mitt i Jordan pÃ¥ den plats där prästerna som bar förbundsarken hade stÃ¥tt med sina fötter, och stenarna finns där än idag†(4:9). Av 24:29, där Josuas död och begravning skildras, framgÃ¥r det att boken, i alla fall delvis, är skriven efter Josuas död. Detta är tydligt ocksÃ¥ utifrÃ¥n skildringen av erövringen av Lesem (Dan), som beskrivs i 19:40-48. Det var en händelse som ägde rum efter Josuas tid. Samtidigt omtalas skökan Rahab som om hon fortfarande levde (6:25).

Författaren verkar av dessa fakta vara en för oss anonym man, som i sin ungdom upplevt den första invandringen i Kanaan, och som senare varit med om många av de strider som ledde till landets fullständiga erövring. Han berättar nu för det unga släktet om dessa händelserika år, om Guds underbara hjälp och om folkets lydnad mot sin ledare och mot sin Gud, ett exempel till efterföljd för nya generationer.

Josuas bok.

Boken kan indelas i tre huvuddelar: 1.) Israels intåg i löfteslandet, kap. l-5. 2.) Landets erövring, kap. 6-12 och 3.) Landets fördelning och helgande, kap. 13-24.

1. Israels intåg i löfteslandet, kap. 1-5.

Vi möter först HERRENS befallning till Josua i 1:1-6:

â€När HERRENS tjänare Mose var död, sade HERREN till Josua, Nuns son, Moses tjänare: ´Min tjänare Mose är död. StÃ¥ nu upp och gÃ¥ över Jordan, du och allt detta folk, in i det land som jag skall ge Ã¥t Israels barn. Varje plats där ni sätter er fot har jag givit er, som jag lovade Mose. FrÃ¥n öknen till Libanon och ända till den stora floden Eufrat, över hela hetiternas land och till Stora havet västerut, skall ert omrÃ¥de sträcka sig. Ingen skall kunna stÃ¥ dig emot i alla dina livsdagar. SÃ¥ som jag har varit med Mose, sÃ¥ skall jag ocksÃ¥ vara med dig. Jag skall inte lämna dig eller överge dig. Var stark och frimodig, ty du skall som arv Ã¥t detta folk fördela landet som jag med ed har lovat deras fäder att ge dem.´”

PÃ¥ detta följer Josuas befallning till folket (1:10-15) och folkets svar, som vi kan lägga märke till i 1:16-18: â€De svarade Josua: ´Allt som du har befallt oss skall vi göra, och vart du än sänder oss skall vi gÃ¥. Som vi har lytt Mose i allt, skall vi ocksÃ¥ lyda dig. MÃ¥ endast HERREN, din Gud, vara med dig, sÃ¥ som han var med Mose. Var och en som trotsar dina befallningar och inte lyder dina ord, vad du än befaller honom, han skall dödas. Var stark och frimodig.´”

Josua sände nu från Sittim i hemlighet två spejare in i Kanaans land för att bespeja det, och då särskilt staden Jeriko, som låg strategiskt till. Här möter vi skökan Rahab som bodde i ett hus som antagligen var något slags värdshus. Kungen av Jeriko fick dock reda på att spejarna befann sig i huset och begärde att de skulle utlämnas. Men Rahab gömde undan spejarna och sade att de redan gett sig av.

Rahab ljög alltså för sin kungs sändebud. Hur skall vi bedöma denna gärning? Handlade hon rätt eller fel? Åttonde budordet förbjuder oss ju att ljuga. Och i Rom. 13 lär vi oss att vi skall underordna oss den världsliga överheten. Vi läser Rom. 13:1-4:

â€Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är insatt av honom. Den som sätter sig emot överheten stÃ¥r därför emot vad Gud har bestämt, och de som gör sÃ¥ drar domen över sig själva. Ty de styrande inger inte fruktan hos dem som gör det goda utan hos dem som gör det onda. Vill du slippa att leva i fruktan för överheten, fortsätt dÃ¥ att göra det goda, sÃ¥ kommer du att fÃ¥ beröm av den. Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda.â€

De kristna skall alltså lyda överheten och vara de hederligaste och mest lojala medborgarna i ett samhälle.

Men vad var förklaringen till att Rahab ljög och riskerade sitt eget liv för detta landsförräderis skull? Vi hör henne själv säga till de israeliska spejarna: â€Jag vet att HERREN har gett er detta land och att en skräck för er har fallit över oss, ja, att alla landets invÃ¥nare bävar för er. Vi har hört hur HERREN lät vattnet i Röda havet torka ut framför er, när ni drog ut ur Egypten, och vad ni gjorde med Sichon och Og, amoreernas bÃ¥da kungar pÃ¥ andra sidan Jordan, hur ni gav dem till spillo. När vi hörde detta blev vÃ¥ra hjärtan förskräckta, och nu har ingen mod att stÃ¥ er emot. Ty HERREN, er Gud, är Gud uppe i havet och nere pÃ¥ jorden†(2:9-11). Det var alltsÃ¥ Gudsfruktan som drev henne. Hon förstod att det var Guds vilja att Israels barn skulle inta Kanaans land och hon vÃ¥gade inte gÃ¥ emot detta beslut. Hon gjorde rätt i att förrÃ¥da sitt land eftersom det finns tillfällen dÃ¥ man mÃ¥ste gÃ¥ emot sitt lands överhet, nämligen om det finns ett direkt gudomligt bud att handla annorlunda än vad överheten kräver. Vi har ett exempel pÃ¥ detta i Apg. 5:27-32:

â€När de (apostlarna) nu fördes bort, ställdes de inför Stora rÃ¥det, och översteprästen förhörde dem och sade: ´Förbjöd vi er inte strängt att undervisa i det namnet (Jesu namn)? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod skall komma över oss.´ DÃ¥ svarade Petrus och apostlarna: ´Man mÃ¥ste lyda Gud mer än människor. VÃ¥ra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp pÃ¥ trä och dödade. Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlÃ¥telse Ã¥t Israel. Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande, som Gud har gett Ã¥t dem som lyder honom.´”

Ett annat exempel har vi i 2 Mos. 1:17, där det om de egyptiska barnmorskorna Sifra och Pua, som fÃ¥tt order av den egyptiske kungen att avliva alla judiska gossebarn, heter: â€Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiske kungen hade befallt dem utan lät barnen levaâ€. Tänk om alla barnmorskor och läkare som idag fÃ¥r liknande order visade samma civilkurage och sade: â€Nej, jag ställer inte upp pÃ¥ detta! Det är emot bÃ¥de Guds bud och all anständig moral att avliva fostrenâ€.

Rahab och spejarna kommer överens om att hon och hennes familj skall skonas när Israel intar staden genom att hon samlar dem alla i sitt hus och märker ut det med ett rött snöre (2: 18). Spejarna Ã¥tervänder sedan till Josua och avger denna trosvissa rapport: â€HERREN har gett hela landet i vÃ¥r hand. Alla landets invÃ¥nare bävar för oss†(2:24).

I 4 Mos. 13 läser vi om en annan rapport frÃ¥n Kanaans land. Den gÃ¥ngen sände Mose pÃ¥ HERRENS befallning tolv spejare, en frÃ¥n varje stam, in i Kanaans land. Josua var en av dem. Efter fullgjort uppdrag kom de tillbaka med en mycket nedslÃ¥ende rapport: För det första var landet sÃ¥ fattigt att det förtär sina inbyggare, vilket mÃ¥ste innebära att invÃ¥narna är undernärda, utmärglade, kraftlösa. För det andra är dess invÃ¥nare ett resligt folk, jättar, inför vilkas muskelmassor spejarna kände sig som gräshoppor (4 Mos. 13:33-34). SÃ¥ logisk är den som inte vill och inte vÃ¥gar! Det var bara Kaleb och Josua bland spejarna som inte stämde in i den dystra rapporten den gÃ¥ngen. Men Josuas spejare avlägger nu alltsÃ¥ en helt annan rapport: â€HERREN har gett hela landet i vÃ¥r hand. Alla landets invÃ¥nare bävar för oss†(2:24).

SÃ¥ frÃ¥n kap. 3 griper dÃ¥ Israels barn till handling. Prästerna skall gÃ¥ först och bära förbundsarken framför folket. De fÃ¥r inte komma närmare än tvÃ¥ tusen alnar, ca 1000 meter, frÃ¥n arken, â€för att ni skall veta vilken väg ni skall gå†(3:4) sägs det. Det ligger en viktig andlig sanning i detta. Herren, som särskilt närvarade vid arken, skulle leda folket fram. Hade folket gÃ¥tt runt arken hade det blivit människomeningar och Ã¥sikter som bestämde vägen, men nu följde de alla arken istället. Herren skall ju leda oss pÃ¥ sina vägar, vi skall inte ta vÃ¥ra egna vägar.

När de skall passera floden Jordan sker det första stora undret. Vi läser om det i 3:10-13:

â€Josua sade: ´Av detta skall ni förstÃ¥ att den levande Guden är mitt ibland er och att Han skall driva undan kananeerna, hetiterna, hiveerna, perisseerna, girgaseerna, amoreerna och jebusiterna för er: Se, hela jordens Herres förbundsark drar nu framför er över Jordan. Välj ut tolv män ur Israels stammar, en man frÃ¥n varje stam. SÃ¥ snart prästerna som bär HERRENS, hela jordens Herres, ark stÃ¥r stilla med sina fötter i Jordans vatten, skall Jordans vatten, det som kommer uppifrÃ¥n, skäras av i sitt lopp och bli stÃ¥ende som en hög vall.´”

SÃ¥ skedde ocksÃ¥. Vi läser i 3:17: â€Prästerna som bar HERRENS förbundsark stod stadigt pÃ¥ torr mark mitt i Jordan. Och hela Israel gick över pÃ¥ torr mark, till dess allt folket helt och hÃ¥llet kommit över Jordanâ€. Detta var ju fullständigt överraskande för Jerikos invÃ¥nare. I vers 15 stÃ¥r det att Jordan vid denna tid, skördetiden, svämmade över sina breddar. InvÃ¥narna i Jeriko, som ju visste att Israels här var pÃ¥ väg, trodde att de hade veckor pÃ¥ sig att förbereda sitt försvar eftersom floden ju inte gick att passera vid denna tid. Det var omkring 40 000 män, beväpnade för strid, som gick över floden Jordan (4:13).

Kap. 4 skildrar hur minnesstenar reses i Gilgal. Detta gjordes för att den mirakulösa övergÃ¥ngen av Jordan skulle hÃ¥gkommas och â€alla folk pÃ¥ jorden skall veta hur stark HERRENS hand är och för att ni alltid skall frukta HERREN, er Gud” (4:24).

I Kap. 5 fÃ¥r vi först höra kananeernas reaktion: â€DÃ¥ nu alla amoreernas kungar pÃ¥ Jordans västra sida och alla kananeernas kungar vid havet hörde hur HERREN hade lÃ¥tit vattnet i Jordan torka ut framför Israels barn, medan vi gick över den, blev deras hjärtan förskräckta och de hade inte längre mod att stÃ¥ emot Israels barn†(5:1). Sedan fÃ¥r vi veta att Josua omskar den nya generationen. Detta tecken pÃ¥ förbundet med Gud hade nämligen försummats under ökenfärden. Även pÃ¥skfirandet Ã¥terupptogs. Eftersom Moses generation inte hade lyssnat pÃ¥ Herrens röst straffades de med att de inte fick gÃ¥ in i det utlovade landet. I 5:7-9 läser vi: â€Men deras söner, som Han lät komma i deras ställe, dem omskar nu Josua, ty de var oomskurna, eftersom de inte hade blivit omskurna under vandringen. När allt folket hade blivit omskuret, stannade de kvar i lägret, till dess de hade Ã¥terhämtat sig. Och HERREN sade till Josua: ´I dag har jag vältrat av Egyptens vanära frÃ¥n er.´ Platsen fick namnet Gilgal, som den heter än i dag.†Gilgal liknar nämligen det hebreiska verbet för vältra av. Gilgal blev Josuas och Israels barns lägerplats under de fortsatta erövringarna.

Nu upphör ocksÃ¥ mannat att vara deras kost. â€Israels barn fick inte manna längre, utan de Ã¥t det Ã¥ret av skörden i landet Kanaan†läser vi i 5:12. De fick en förstlingsskörd frÃ¥n det nya landet.

Så händer något märkligt. I 5:13-15 läser vi:

â€Medan Josua var vid Jeriko, hände sig en gÃ¥ng när han lyfte blicken, att han sÃ¥g en man stÃ¥ där framför honom med ett draget svärd i sin hand. DÃ¥ gick Josua fram till honom och frÃ¥gade honom: ´Tillhör du oss eller vÃ¥ra fiender?´ Han svarade: ´Nej, jag är befälhavare över HERRENS här och har nu kommit hit.´ DÃ¥ föll Josua ner till jorden pÃ¥ sitt ansikte, tillbad och sade till honom: ´Vad har min herre för budskap till sin tjänare?´ Befälhavaren över HERRENS här sade dÃ¥ till Josua: ´Tag skorna av dina fötter, ty platsen där du stÃ¥r är helig.´ Och Josua gjorde sÃ¥.

Före intagandet av den första staden i det heliga landet möter alltsÃ¥ en man med ett blottat svärd Josua. Han kallade sig â€Befälhavare över Herrens härâ€. SÃ¥som fallet en gÃ¥ng var med den uppenbarelse, som Mose fick, fordrar han vördnad. Josua skall ta av sig skorna. Men denne man som uppenbarade sig spärrar inte vägen för honom in i det heliga landet, sÃ¥som keruberna en gÃ¥ng gjorde för ingÃ¥ngen till paradiset (1 Mos. 3:24). Istället ger han Josua visshet att han skall gÃ¥ före och bana väg för honom. I 2 Mos. 33:2 sade Herren till Mose: â€Bryt upp och drag härifrÃ¥n, du själv och folket som du har fört upp ur Egypten, till det land som jag med ed lovade Ã¥t Abraham, Isak och Jakob, dÃ¥ jag sade: ´Åt din avkomma skall jag ge det. Jag skall sända en ängel framför dig och driva bort kananeerna, amoreerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna och föra dig till ett land som flyter av mjölk och honung´â€. Och i 2 Mos. 32:34 har vi ett liknande löfte. Denne ängel uppenbarar sig här för Josua sÃ¥som â€befälhavare över Herrens härâ€. Mannen med det blottade svärdet i sin hand är troligtvis den ännu inte människoblivne Kristus i egen hög person – Han kallas ju ibland för â€Herrens ängel†i Gamla testamentet. Jag vill tänka mig att det är den ännu inte inkarnerade Guds Son som leder sitt folk in i löfteslandet.

2. Landets erövring, kap. 6-12

SÃ¥ kommer dÃ¥ erövringen av Jeriko. Kortfattat gÃ¥r det till sÃ¥ att man sex dagar i följd pÃ¥ Herrens bud gick ett varv runt de stora stadsmurarna och prästerna blÃ¥ste med bagghornsbasuner framför förbundsarken som bars runt. Inga härskrin fick höras frÃ¥n Israels folk. Man kan tänka sig hur det var för de skrämda soldaterna pÃ¥ murens insida. De följde nog ocksÃ¥ med runt pÃ¥ insidan för att försvara muren. Ovanför dem skrek nog vakterna pÃ¥ muren: â€flytta er hitÃ¥tâ€, â€nu är de härâ€, â€nej, nu är de härâ€, â€nu rör de sig vidare†o.s.v. Det mÃ¥ste ha skapat oro i deras läger. SÃ¥ fortsatte det dag efter dag. Den sjunde dagen gick Israels barn runt staden med förbundsarken och blÃ¥ste sju gÃ¥nger istället. Försvarssoldaterna som säkert trodde att faran var över för dagen efter det första varvet fick gÃ¥ runt ytterligare ett varv och sÃ¥ ytterligare ett o.s.v. Efter det sjunde varvet läser vi följande i 6:16-25:

â€Den sjunde gÃ¥ngen, när prästerna blÃ¥ste i hornen, sade Josua till folket: ´Ge upp ett härskri, ty HERREN har gett er staden. Staden med allt som är i den skall ges till spillo, det tillhör HERREN. Bara skökan Rahab och de som finns i hennes hus skall fÃ¥ leva, därför att hon gömde spejarna vi hade skickat ut. Ni skall hÃ¥lla er borta frÃ¥n det tillspillogivna, sÃ¥ att ni inte själva blir tillspillogivna. Om ni tar nÃ¥got frÃ¥n det tillspillogivna, blir ni orsak till att Israels läger drabbas av tillspillogivning och ni drar olycka över det. Allt silver och guld och allt som är av koppar eller järn skall vara helgat Ã¥t HERREN och gÃ¥ till HERRENS skattkammare.´
DÃ¥ upphävde folket ett härskri och man blÃ¥ste i hornen. Ja, när folket hörde ljudet frÃ¥n hornen, upphävde de ett kraftigt härskri. DÃ¥ störtade murarna samman och folket drog in i staden, var och en rakt fram, och intog den. Med svärd gav de till spillo allt som fanns i staden – bÃ¥de män och kvinnor, unga och gamla, liksom oxar, fÃ¥r och Ã¥snor. Men till de bÃ¥da män som hade bespejat landet sade Josua: ´GÃ¥ in i skökans hus och för ut kvinnan därifrÃ¥n tillsammans med alla som tillhör henne, sÃ¥ som ni har lovat henne med ed.´ DÃ¥ gick de unga män som hade varit där som spejare in och förde ut Rahab och hennes far och mor, hennes bröder och alla som tillhörde henne. Hela hennes släkt förde de ut och lät dem stanna utanför Israels läger. Men staden och allt som fanns i den brände de upp, endast silvret och guldet och det som var av koppar eller järn lade de till skatten i HERRENS hus. Skökan Rahab och hennes fars hus och alla som tillhörde henne lät Josua leva. Hon bor bland israeliterna än i dag, därför att hon gömde spejarna som Josua hade sänt för att bespeja Jeriko.â€

Rahab och hela hennes familj räddades undan tillspillogivningen genom det röda snöret som hängde ner genom hennes husfönster. Så blir också var och en frälst, räddad undan den eviga döden, som förlitar sig till det röda blod som kanske liknade ett band då det rann ner längs Golgata kors.

Rahab nämns i Jesu släktregister i Matt. 1:5 sÃ¥som Boas mor. Tänk att denna sköka blev stammor Ã¥t vÃ¥r Frälsare! Inte bara det, hon lyfts i Hebr. 11:31 fram som ett föredöme i tro: â€Genom tron undgick skökan Rahab att gÃ¥ under tillsammans med dem som inte trodde, eftersom hon hade tagit emot spejarna som vänner.â€

Den som läser Gamla testamentet och kanske särskilt Josuas erövring av landet kan bli förskräckt över att Herren är sÃ¥ skoningslös mot folken som bodde i Kanaans land. De skulle utplÃ¥nas. Är dÃ¥ inte Herren mild, förlÃ¥tande och tÃ¥lmodig? kanske man frÃ¥gar sig. Jo, visst är Han det! â€Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen†läser vi i 1 Tim. 2:4. Gud straffar inte heller nÃ¥gon oförtjänt. Tvärtom har Han in i det längsta tÃ¥lamod med syndaren. Men det finns till slut en gräns. Vi märker hur Herren gav dem tid att omvända sig och lämna sin avgudadyrkan. I 1 Mos. 15:16 säger Herren till Abraham att hans ättlingar inte skall fÃ¥ landet förrän i fjärde släktledet, först efter 400 Ã¥r, â€ty ännu har inte amoreerna fyllt sina synders mÃ¥ttâ€. Kanaans folk var alltsÃ¥ pÃ¥ Abrahams tid ännu inte mogna för sin straffdom, men nu, pÃ¥ Josuas tid, hade de fyllt sina synders mÃ¥tt.

Det kan ocksÃ¥ finnas en viss stund i den enskilda människans liv, om hon lever i fördärv och obotfärdighet, dÃ¥ hennes syndamÃ¥tt är fullt. I raden av synder finns det en handling, som när den har utförts, utgjorde den gräns bortom vilken ingen strÃ¥le frÃ¥n nÃ¥den nÃ¥gonsin kan tränga in i hennes hjärta. Inte därför att det skulle fattas nÃ¥got hos Guds nÃ¥d – den är alltid fri och allvarligt menad Ã¥t alla människor – utan därför att syndaren förhärdat sig sÃ¥, att han aldrig kommer till Gud, att hans själ aldrig vill ta emot Guds nÃ¥d, att hans hjärta aldrig söker Gud – aldrig nÃ¥gonsin.

Gud straffar synd med synd. Antingen gÃ¥r man frÃ¥n ljus till ljus eller frÃ¥n mörker till ett ännu djupare mörker. Antingen mottar man nÃ¥d utöver nÃ¥d, eller läggs ständigt synd till synd. Därför gäller apostelns ord: â€Nyktra till pÃ¥ allvar och synda inte†(1 Kor. 15:34).

MotstÃ¥nd mot Herren kan leda till förhärdelse och att Han utlämnar människorna Ã¥t deras egen ondska. Det som särskilt förhärdar en människa är att stÃ¥ emot, att säga nej eller skjuta upp sitt svar dÃ¥ Gud kallar henne pÃ¥ ett särskilt sätt genom evangeliets löften. Därför heter det: â€Idag, om ni hör Hans röst, sÃ¥ förhärda inte era hjärtan†(Hebr. 3:7-8). Guds Ord bekräftar den sanningen, att det kan finnas en stund nÃ¥gonstans längs människans levnadsväg – om hon lever i upproriskhet mot sin Skapare – dÃ¥ hon förhärdat sig sÃ¥ att hon aldrig nÃ¥gonsin kan ta emot Guds nÃ¥d. Efter denna stund är hennes fördömelse beseglad.

Om du nu ängsligt undrar om du genom dina många och svåra synder passerat gränsen för Guds tålamod och blivit slutgiltigt förhärdad, kan jag tala om att du inte har det. I så fall skulle du inte ängslas. Ditt samvete skulle vara hårt och oemottagligt för Guds röst till såväl dom som frälsning. Just det faktum att du ännu ängslas visar att du inte är förhärdad. Och om du längtar efter Jesus och gemenskapen med Honom är du inte heller förhärdad. En sådan längtan kan inte finnas i ett förhärdat hjärta.

Vi Ã¥tergÃ¥r till kananéerna. Inte nog med att de hade fyllt sina synders mÃ¥tt. Rahab hade dessutom sagt till spejarna: â€Vi har hört hur Herren lät vattnet i Röda havet torka ut framför er, när ni drog ut ur Egypten†(2:10). Detta var en händelse som hade inträffat 40 Ã¥r tidigare. Staden Jeriko hade alltsÃ¥ haft 40 Ã¥r pÃ¥ sig att söka nÃ¥d och omvända sig till Herren. Men endast skökan Rahab gjorde det och hon fick sin familj med sig. Vi läser Hebr. 11:31 ännu en gÃ¥ng: â€Genom tron undgick skökan Rahab att gÃ¥ under tillsammans med dem som inte trodde, eftersom hon tog emot spejarna som vänner.â€

Likadant blir det vid Jesu Ã¥terkomst. Det kommer att bli jämmer och veklagan över hela jorden dÃ¥ alla obotfärdiga syndare mÃ¥ste förgÃ¥s. De gÃ¥r under och hamnar i helvetet. Det kommer den dagen att klagas över att Herren inte gett mera tid till omvändelse. Kunde Han inte väntat längre? Längre? Han har väntat nu i tvÃ¥ tusen Ã¥r, men obotfärdigheten och ogudaktigheten tycks bara öka. I 2 Petr. 3:9 läser vi om anledningen till att Herren ännu inte kommit tillbaka: â€Han har tÃ¥lamod med er, eftersom Han inte vill att nÃ¥gon skall gÃ¥ förlorad utan att alla skall fÃ¥ tid att omvända sig.†Men det finns alltsÃ¥ en gräns, och till slut kommer domens dag. I nästa vers skriver Petrus: â€Men Herrens dag kommer som en tjuv, och dÃ¥ skall himlarna försvinna under vÃ¥ldsamt dÃ¥n och himlakropparna upplösas av hetta och jorden och de verk som är pÃ¥ den inte mer finnas till.†Sedan fortsätter han: â€Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi pÃ¥ efter Hans löfte†(2 Petr. 3:13).

—————-

Efter slaget vid Jeriko uttalades en förbannelse av Josua: â€Vid den tiden svor Josua en ed. Han sade: ´Förbannad inför HERREN vare den man som företar sig att bygga upp denna stad, Jeriko, pÃ¥ nytt. När han lägger dess grund, skall det kosta honom hans förstfödde son, och när han sätter upp dess portar, skall det kosta honom hans yngste son.” (6:26). Denna hemska förbannelse gick i uppfyllelse. Över 500 Ã¥r senare, pÃ¥ kung Ahab i Israels tid, hände följande: â€Under hans tid byggde Hiel frÃ¥n Betel Ã¥ter upp Jeriko. När han lade grunden till staden, kostade det honom hans äldste son Abiram, och när han satte upp dess portar, kostade det honom hans yngste son Segib. Detta skedde enligt det ord som HERREN hade talat genom Josua, Nuns son†(1 Kung. 16:34).

Jeriko stÃ¥r som en symbol för förstörelse, ruin. Vi skall nu en stund tänka pÃ¥ Jesu berättelse om den barmhärtige samariten. Jesus börjar med att säga: â€En man var pÃ¥ väg frÃ¥n Jerusalem ner till Jeriko och rÃ¥kade ut för rövare†(Luk. 10:30). Dessa orter är inte valda av en slump. Här liksom pÃ¥ sÃ¥ mÃ¥nga andra ställen i Bibeln finns det dolda, djupa meningar som man kanske inte tänker pÃ¥ i förstone. Jerusalem är den heliga staden, fridens stad. Det symboliserar paradiset och även Himmelen. I paradiset befann sig de första människorna före syndafallet. Men sÃ¥ började mänskligheten, genom ormens, djävulens frestelse, att bege sig ut pÃ¥ en färd mot fördärvet: â€En man var pÃ¥ väg frÃ¥n Jerusalem ner till Jeriko och rÃ¥kade ut för rövareâ€. Jesus fortsätter: â€De slet av honom kläderna och misshandlade honom.†Rättfärdighetens dräkt var bortsliten. Människan var nu naken och skamsen. Människorna var ocksÃ¥ rivna och slagna som fÃ¥r utan herde eftersom de lämnat Gud. â€Sedan gav de sig av och lämnade honom halvdödâ€, säger Jesus om rövarna pÃ¥ Jerikovägen. Människan ligger där hjälplös och kan inte resa sig upp, men det finns ändÃ¥ hopp. Om nÃ¥gon annan kom och hjälpte henne skulle hon kunna resas upp och räddas. â€En präst… och en levit… gick förbi.†Dessa var legotjänare, inte verkliga själasörjare. De var av samma slag som de präster Judas mötte i templet efter sitt förräderi. Judas var verkligen Ã¥ngerfull och ville lämna tillbaka de trettio silvermynten. Han avlade t.o.m. en syndabekännelse: â€Jag har syndat och förrÃ¥tt oskyldigt blod†(Matt: 27:4). Men prästerna svarade bara: â€Vad rör det oss?†De löste inte Judas ur dennes skuld genom evangeliets ord utan lämnade Judas Ã¥t sig själv. Han gick dÃ¥ och hängde sig och blev verkligen â€fördärvets man†(Joh. 17:12). SÃ¥ hemskt är det alltsÃ¥ med falska präster och predikanter, som inte kan eller inte vill visa människorna till syndaförlÃ¥telsen i Jesu namn och blod. De störtar människosjälar i det eviga fördärvet.

Men sÃ¥ kom dÃ¥ en samarit förbi och hjälpte den slagne. Denne samarit är Jesus som är den ende som kan hjälpa oss ur vÃ¥rt elände. Han hällde olja och vin i sÃ¥ren och förband dem. SÃ¥ fördes den slagne till ett värdshus för att vÃ¥rdas till dess samariten skulle komma tillbaka. Värdshuset är kyrkan, församlingen, där de som blivit hjälpta av Jesus vÃ¥rdas tills Jesus kommer tillbaka. Denna lilla utvikning till Jesu liknelse om den barmhärtige samariern ville visa att Jeriko blev en symbol för fördärv, ruin: â€En man var pÃ¥ väg frÃ¥n Jerusalem ner till Jeriko.â€

Kap. 7 handlar om Akans synd. Som vi har hört skulle ingenting tillvaratas av Jerikos skatter. Allt skulle tillspilloges. Men sÃ¥ läser vi i 7:1: â€Men Israels barn förgrep sig i trolöshet pÃ¥ det som givits till spillo. Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera av Juda stam, tog av det. DÃ¥ upptändes HERRENS vrede mot Israels barn.†Genom Akans synd vänds Israels barns framgÃ¥ng i nederlag. Vi människor har tre huvudfiender emot oss: världen, det egna köttet och djävulen. I uppbyggelselitteratur har det hänt att Josuas intÃ¥g av Kanaans land liknas vid vÃ¥r kamp mot dessa fiender. Jeriko med dess höga, imponerande murar symboliserar dÃ¥ världen med dess storslagenhet, prakt och glitter. Ai, som Israels barn nu skall kämpa mot, symboliserar köttet och Gibeon, som vi sedan kommer till, symboliserar djävulen.

Köttet är en undervärderad motstÃ¥ndare. Vi vill ju inte misstro oss själva. Vi vill av naturen tro gott om oss: â€jag är ju sÃ¥ godâ€, tänker vi. Men det är en stor lögn. I vÃ¥ra hjärtan rÃ¥der alltsedan syndafallets dag mörker och ondska. Det är den gamla köttsliga naturen som genomsyrar hela vÃ¥r varelse, hur snyggt och ljust det än kan se ut pÃ¥ ytan. Jesus säger att â€frÃ¥n hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser†(Matt. 15:19). SÃ¥ förblir det om inte Jesus, Han som är den â€klara morgonstjärnan†(Upp. 22:16) fÃ¥r inta sin plats i vÃ¥rt hjärta. Honom möter vi i Guds Ord, som är det enda sanna ljuset i vÃ¥r värld. Tänk därför vilken förförelse det är när s.k. andliga vägledare, mystiker och psykologer säger: â€Sök i ditt eget inre! I djupet av ditt hjärta finner du sanningen och ljuset!†Nej, Herren säger genom sin mun Jeremia: â€Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstÃ¥ det?†(Jer. 17:9). P.g.a. hjärtats bedräglighet förleds vi ofta av vÃ¥rt kött.

Liksom vi underskattar vårt kött som fiende underskattade Israels barn Ai. Vi läser 7:2-5:

â€Josua sände frÃ¥n Jeriko i väg nÃ¥gra män till Ai, som ligger vid Bet-Aven, öster om Betel, och sade till dem: ‘GÃ¥ dit upp och bespeja landet.’ Männen gav sig i väg och bespejade Ai. När de kom tillbaka till Josua sade de till honom: ´Allt folket behöver inte dra upp. LÃ¥t tvÃ¥tusen eller tretusen gÃ¥ dit upp och inta Ai. Du behöver inte lÃ¥ta allt folket trötta ut sig med att gÃ¥ dit, för de är inte mÃ¥nga.´ AlltsÃ¥ drog tretusen man av folket dit upp. Men de tvingades fly för männen frÃ¥n Ai. Och männen i Ai dödade omkring trettiosex man av dem och förföljde de övriga utanför stadsporten ända till Sebarim och slog dem pÃ¥ sluttningen där. DÃ¥ smälte folkets hjärta och blev som vatten.â€

Josua blir förtvivlad och Ã¥ngrar t.o.m. övergÃ¥ngen över Jordan. Men sÃ¥ fÃ¥r han en särskild uppenbarelse som förklarar anledningen till nederlaget. HERREN avslöjar för Josua att det är p.g.a. överträdelse mot budet om tillspillogivning som de lidit nederlag. Stam för stam, släkt för släkt, familj efter familj och man efter man skall tidigt nästa morgon träda fram och HERREN skall dÃ¥ peka ut den skyldige. â€Den som blir utpekad med det tillspillogivna skall brännas upp i eld med allt vad han har, därför att han har överträtt HERRENS förbund och gjort vad som är en dÃ¥rskap i Israel” (7:15).

Vid den följande rannsakan visar det sig att Akan är den skyldige. Han erkände ocksÃ¥ sitt brott: â€Det är sant. Jag har syndat mot HERREN, Israels Gud. Detta är vad jag har gjort: Jag sÃ¥g bland bytet en dyrbar mantel frÃ¥n Sinear och tvÃ¥hundra siklar silver och en guldplatta som vägde femtio siklar, och jag fick begär till det och tog det. Det är gömt i jorden i mitten av mitt tält med silvret underst †(7:20-21). Akan sÃ¥g, han fick begär och han tog. Det var de tre steg pÃ¥ syndavägen som ledde honom till fördärvet.

Akan fick begär. I Jak. 1: 15 stÃ¥r det: â€När sÃ¥ begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullmogen föder den död.†Detta är den andliga dödens korta stege. Den har bara tre pinnar: Begärelsen, synden, döden. Men just de fÃ¥ pinnarna gör stegen ännu hemskare. Straffet blev fruktansvärt: I 7:24-26 läser vi:

â€DÃ¥ tog Josua och hela Israel Akan, Seras son, och silvret och manteln och guldplattan och hans söner och döttrar, hans oxar, Ã¥snor och fÃ¥r och hans tält och allt övrigt som han hade och förde dem upp till Akors dal. Och Josua sade: ´Varför drog du fördärv över oss? I dag skall HERREN bringa olycka över dig.´ Sedan stenade hela Israel honom. De brände upp dem och kastade stenar över dem. Över Akan reste de ett stort stenröse, som finns kvar än i dag. Och HERREN vände sig ifrÃ¥n sin glödande vrede. Därför fick den platsen namnet Akors dal, som den fortfarande heter.†Akor betyder olycka.

Akors dal blev i Israels medvetande en sinnebild för förbannelsen. Därför heter det om den messianska tiden, frälsningens tid, att dÃ¥ skall t.o.m. Akors dal blomma. I Jes. 65:10 läser vi: â€För mitt folk, som frÃ¥gar efter mig, skall Saron bli en betesmark för fÃ¥r och Akors dal en lägerplats för nötboskap.†Ett liknande ställe har vi i Hos. 2:15.

Efter denna uppgörelse med synden kunde så Israels barn besegra Ai. Alla invånare, män och kvinnor, dödades, sammanlagt 12 000. Vi läser i 8:28-29:

â€Och Josua brände upp Ai och gjorde det till en grushög för evig tid, till en ödemark, som det är ännu i dag. Kungen i Ai lät han hänga upp pÃ¥ en pÃ¥le, och där fick han hänga till kvällen. När solen gick ner, tog man pÃ¥ Josuas befallning ner hans döda kropp frÃ¥n pÃ¥len och kastade den vid ingÃ¥ngen till stadsporten. De reste ett stort stenröse över den, och det finns kvar än i dag.â€

SÃ¥ kan ocksÃ¥ den kristne vinna seger över sitt kött genom att bekänna sin synd och be om förlÃ¥telse för den. Vi kan inte â€skärpa ossâ€, â€rycka upp ossâ€, eller nÃ¥got liknande i vÃ¥r kamp mot synden. I egen kraft är vi maktlösa mot vÃ¥rt kött. Men med Guds makt gÃ¥r det. â€Inte genom styrka, inte genom kraft, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot†läser vi i Sak. 4:6. Endast genom syndabekännelse och syndaförlÃ¥telse som vi mottar av Herren kan vi vinna seger över synden. Ett rikligare mottagande av evangeliet är alltsÃ¥ hemligheten! Det är sÃ¥ vi växer till i helgelse.

Lägg märke till att man tog ned Ais konungs kropp. Detta gjorde man eftersom Mose lag föreskrev det: â€Om det pÃ¥ nÃ¥gon vilar en synd som förtjänar döden och man avrättar honom och hänger upp honom pÃ¥ trä, sÃ¥ skall den döda kroppen inte lämnas kvar pÃ¥ träet över natten. Du skall begrava den samma dag, ty en Guds förbannelse är den som har blivit upphängd. Du skall inte orena det land som HERREN, din Gud, ger dig till arvedel (5 Mos. 21:22-23). Som vi vet blev ju Jesus sÃ¥som förbannelsens man upphängd pÃ¥ trä. All vÃ¥r synd lades pÃ¥ Honom. Vi läser i Gal. 3: 13: â€Kristus friköpte oss frÃ¥n lagens förbannelse, när Han blev en förbannelse i vÃ¥rt ställe. Det stÃ¥r skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd pÃ¥ träâ€.

Josua lät även hänga upp de fem amoreiska kungarna som man senare besegrade (10:26), liksom en rad andra kungar i söder (kap. 10). När de fem amoreiska kungarna hade tagits till fÃ¥nga sade Josua till sina befälhavare: â€Kom fram och sätt era fötter pÃ¥ dessa kungars nackar (10:24). De gjorde sÃ¥ och Josua sade dÃ¥ till sina befälhavare: â€Frukta inte och var inte rädda, utan var starka och frimodiga, ty sÃ¥ här skall HERREN göra med alla fiender som ni kommer i strid med†(10:25). Josua stÃ¥r här som en förebild till Jesus, till vilken Gud Fadern säger: â€Sätt dig pÃ¥ min högra sida, tills jag har lagt dina fiender som en fotpall under dina fötter†(Luk. 20:42-43).

Josua byggde sedan ett altare pÃ¥ berget Ebal. Där offrade man brännoffer Ã¥t Herren och slaktade genmenskapsoffer. â€Därefter läste han upp alla lagens ord, välsignelsen och förbannelsen, allt sÃ¥ som det var skrivet i lagboken. Inte ett ord av allt det som Mose hade befallt underlät Josua att läsa upp inför Israels hela församling med kvinnor och barn och de främlingar som följde dem†(8:34-35). Allt lästes upp, inte bara välsignelsen utan ocksÃ¥ förbannelsen. Ve den predikant idag som inte förkunnar Guds vrede över synden och bestraffning av den. Ve den predikant som bara predikar kärlek och välsignelse.

Det är lätt att förstÃ¥ varför mÃ¥nga predikanter gör pÃ¥ detta sätt. Läran om den eviga fördömelsen är verkligen förskräckande. Trösten för oss är, att det är nu, i nÃ¥dens tid som vi möter den. Avsikten med att den i Bibeln framställs för oss är, att vi skall bli räddade. Gud vill, att alla människor skall bli frälsta (1 Tim. 2:4). Han vill inte, att nÃ¥gon skall gÃ¥ förlorad (2 Petr. 3:9). Han har inte lust till den ogudaktiges död (Hes. 33:11). Människor anser som bekant ofta i sin dumhet, att de förkunnare är mest barmhärtiga och kärleksfulla, som förnekar den eviga fördömelsen. Men vad skulle det vara för mening med att fÃ¥ sagt till sig, att det inte finns nÃ¥got helvete, om man ändÃ¥ är pÃ¥ väg emot det? Det mÃ¥ste ju dÃ¥ vara mycket bättre att i tid fÃ¥ reda pÃ¥ sakernas verkliga förhÃ¥llande. Jesus har för övrigt lÃ¥tit oss veta, att det aldrig är av kärlek till vare sig Gud eller människor som villolärarna förfalskar Guds ord. Det gör de istället av egenkärlek, för att vinna människors uppskattning. Jesus säger i Joh. 7:18: “Den som talar av sig själv söker sin egen ära, men den som söker dens ära som sänt honom, han är sannfärdig, och orättfärdighet finns inte i honom.â€

Det grekiska verbet keryssein, som blivit översatt med “predika” eller “förkunna”, hör samman med substantivet keryx, som betyder härold. Vilken uppgift hade en kejserlig härold, när han kom till en stad? Uppgiften bestod absolut inte i att presentera nÃ¥gon egen filosofi, utan uppdraget innebar, att härolden skulle kungöra för folket, vad som stod i den kejserliga skrivelse han medförde, utan att lägga nÃ¥got till eller dra ifrÃ¥n nÃ¥got. SÃ¥ är ocksÃ¥ enligt Nya testamentet uppgiften för Guds ords förkunnare att frambära Herrens ord oförfalskat. Jesus har själv troget framburit budskapet frÃ¥n sin Fader, och Han vill, att lärjungarna troget skall frambära Hans budskap som sänt dem.

I kap. 9 får vi då se hur gibeoniterna besegras. Dessas angreppssätt mot Israels barn liknar djävulens, vår tredje huvudfiende.

John Bunyan, som har skrivit â€Kristens resaâ€, har ocksÃ¥ författat en del andra böcker, bl.a. The Holy War, â€Det heliga krigetâ€, som ocksÃ¥ är skriven i allegorisk form, d.v.s. i bildform. Här berättas bl.a. om den onda hären â€diabolisternaâ€, som försöka erövra staden â€människosjälâ€. Staden är befäst med starka murar. Innan den skall intas, hÃ¥ller â€diabolisterna†krigsrÃ¥d och blir dÃ¥ överens om att det bästa sättet att segra är genom list. De tar upp tre frÃ¥gor till behandling och beslutande:

â€Skola vi strax säga vad vi vilja? De svara: nej! Skola vi komma alla pÃ¥ en gÃ¥ng eller sända en utvald trupp? De bli överens om att sända en utvald liten trupp. Skola vi visa oss i vÃ¥ra egna tiggarekläder, eller skola vi förkläda oss? OcksÃ¥ här träffa de snart avgörandet: de vilja förkläda sig.â€

Förklädda kom också gibeoniterna Israels barn till mötes. De gav sig ut för att komma långt ifrån och inte alls vara ett kananeiskt folk, som ju Israel skulle driva bort enligt Herrens vilja. De hade först hållit krigsråd. Vi läser sedan i 9:3-15:

â€Men när invÃ¥narna i Gibeon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Ai, handlade ocksÃ¥ de med list: De gick i väg och pÃ¥stod sig vara sändebud. De lade utslitna packsäckar pÃ¥ sina Ã¥snor, och utslitna, sönderspruckna och lagade vinsäckar av skinn, och tog utslitna, lappade skor pÃ¥ fötterna och klädde sig i utslitna kläder. Dessutom var allt bröd de tog med sig som reskost torrt och smuligt. De gick till Josua i lägret vid Gilgal och sade till honom och till Israels män: ´Vi har kommit hit frÃ¥n ett avlägset land. Slut nu förbund med oss.´ Men Israels män svarade hiveerna: ´Kanske bor ni här mitt ibland oss. Hur skulle vi dÃ¥ kunna sluta förbund med er?´ DÃ¥ sade de till Josua: ´Vi är dina tjänare.´ Josua frÃ¥gade dem: ´Vilka är ni, och varifrÃ¥n kommer ni?´ De svarade: ´Dina tjänare har kommit frÃ¥n ett mycket avlägset land för HERRENS, din Guds, namns skull. Vi har nämligen hört ryktet om Honom och allt vad Han har gjort i Egypten, och om allt vad Han har gjort med amoreernas bÃ¥da kungar pÃ¥ andra sidan Jordan, med Sichon, kungen i Hesbon, och Og, kungen i Basan, som bodde i Astarot. Därför sade vÃ¥ra äldste och alla invÃ¥nare i vÃ¥rt land till oss: Tag med er reskost och gÃ¥ och möt dem och säg till dem: `Vi är era tjänare. Slut nu förbund med oss. Det här brödet var nybakat när vi tog det med oss hemifrÃ¥n till reskost, den dag vi gav oss i väg för att gÃ¥ till er. Men se, nu är det torrt och smuligt. De här vinsäckarna var nya när vi fyllde dem, och se, nu är de sönderspruckna. Och kläderna och skorna vi har pÃ¥ oss har blivit utslitna under vÃ¥r mycket lÃ¥nga resa.´ DÃ¥ tog männen i Israel av deras reskost men frÃ¥gade inte HERREN. Och Josua lovade dem fred och ingick förbund med dem att de skulle fÃ¥ leva, och menighetens furstar gav dem sin ed.â€

Israels barn hade nu genom förbundet med gibeoniterna andligt sett slutit förbund med synden. Kanaans folk skulle ju besegras och drivas undan, men nu fick de alltsÃ¥ hemortsrätt i landet. Detta, att dessa hedningar tilläts leva bland Israels barn, beredde Israel stora svÃ¥righeter och bekymmer senare. I Dom. 2:1-3 läser vi följande: â€HERRENS ängel kom frÃ¥n Gilgal upp till Bokim och sade: ´Jag förde er upp ur Egypten och lät er komma in i det land som jag med ed hade lovat ge Ã¥t era fäder och jag sade: Jag skall aldrig bryta mitt förbund med er. Och ni skall inte sluta förbund med detta lands inbyggare. Ni skall bryta ner deras altaren. Men ni har inte lyssnat till min röst. Vad har ni gjort! Därför säger jag, att jag inte skall driva dem bort frÃ¥n er, utan de skall tränga er i sidorna, och deras gudar skall bli en snara för er.” Och i Dom. 2:19-22 stÃ¥r det: â€De följde andra gudar och tjänade och tillbad dem. De avstod inte frÃ¥n sina gärningar och sin hÃ¥rdnackade hÃ¥llning. Därför upptändes HERRENS vrede mot Israel, och Han sade: “Eftersom detta folk har överträtt det förbund som jag fastställde för deras fäder och inte har velat lyssna till min röst, skall inte heller jag längre driva bort för dem ett enda av de folk som Josua lämnade efter sig när han dog. Ty med dem skall jag sätta Israel pÃ¥ prov och se om de vill hÃ¥lla sig till HERRENS väg och vandra pÃ¥ den, sÃ¥ som deras fäder gjorde, eller om de inte vill det.”

Käre vän, slut aldrig fred med synden! Tro inte att du kan leva med den! Låt den inte bli bofast! Rensa ut den, som Pauls sade att korintierna skulle göra med otuktens stinkande gamla surdeg (1 Kor. 5:7)!

I kap. 10 fÃ¥r vi läsa om Josuas vidare segrar. Värt att uppmärksamma är vad som hände i Gibeon: â€PÃ¥ den dagen dÃ¥ HERREN gav amoreerna i israeliternas vÃ¥ld, talade Josua till HERREN inför hela Israel: ´Du sol, stÃ¥ stilla i Gibeon, du mÃ¥ne, i Ajalons dal!´ Och solen stod stilla och mÃ¥nen blev stÃ¥ende, till dess folket hämnats pÃ¥ sina fiender. Detta stÃ¥r skrivet i ´Den redliges bok´. Solen blev stÃ¥ende mitt pÃ¥ himlen och gjorde sig ingen brÃ¥dska att gÃ¥ ner för att fullborda dagen. Aldrig har nÃ¥gon dag, varken förr eller senare, varit lik denna, dÃ¥ HERREN lyssnade till en mans ord. Ty HERREN stred för Israel. (10:12-14).

Gud är allsmäktig och kan få själva solen att stanna på himlen. En del bibelkritiker har utifrån detta bibelställe hånfullt sagt att Bibeln inte är ofelbar utan har en primitiv världsbild. Man säger att Bibelns uppgifter är präglade av den gamla, felaktiga, geocentriska världsbilden, d.v.s. uppfattningen att solen rör sig runt jorden. Det sägs ju här i Josuas bok att solen rör sig över himlavalvet. Men, fortsätter man, vi som lever efter Kopernikus vet ju att solen är vårt solsystems centrum. Däremot kritiserar dessa Guds Ords fiender inte dagens astronomiprofessorer som säger, precis som alla vi alla, att solen går upp på morgonen. Detta säger vi därför att det framstår så för våra ögon, fastän vi vet att det egentligen beror på att jordklotet har vridit sig. Likadant är det naturligtvis i Josuas bok. För Israels soldater som såg upp mot himmelen framstod det som om solen stannade på sin bana från uppgången i öster till nedgången i väster.

Skall vi vara riktigt noggranna är det ocksÃ¥ sÃ¥ att den moderna astrofysiken inte räknar med nÃ¥got absolut rum. Einstein har ju lärt oss att – om jag, en lekman inom naturvetenskapen, förstÃ¥tt det hela rätt – rummet är relativt. Det är alltsÃ¥ inte sÃ¥ att solen skulle ha nÃ¥gon given plats som centrum. Vi kan lika gärna säga att jorden är centrum i vÃ¥rt solsystem. Det skall erkännas att vi fÃ¥r betydligt svÃ¥rare att sätta upp formler för planeternas banor i förhÃ¥llande till jorden än till solen, men likväl är inte solen vÃ¥rt solsystems centrum i absolut mening.

Hur det än är med den saken är det sÃ¥ att teologiskt sett är jorden hela det skapade universums centrum i absolut mening. Vi skall i barnslig tillit läsa skapelseberättelsen och se hur Gud inrett vÃ¥r jord pÃ¥ ett omsorgsfullt sätt. Han stÃ¥r inte bakom skapelsen sÃ¥ där i allmänhet genom att en gÃ¥ng vid big bang satt igÃ¥ng nÃ¥gon slags utvecklig, evolution, som sÃ¥ smÃ¥ningom gett oss de förhÃ¥llanden vi lever i. Nej, Han sade och det vart. Han har skapat vÃ¥r värld i detalj. En framstÃ¥ende teolog skriver: â€Detta skänker oss en värld, som pÃ¥ nÃ¥got sätt har förlorat sin imponerande och skrämmande väldighet. Borta är Ã¥rmiljonerna, Ã¥rmiljarderna, de blinda naturkrafterna, tingens tomma existens. Rymden är inte längre tillvarons modersköte.†Och med anspelning pÃ¥ sagan om kejsarens nya kläder, skriver han sedan: â€Och när barnet har sagt det, sÃ¥ hörs skrattet: det jubel som kommer, när nÃ¥gonting inte längre är farligt. Vi hör hemma i den här skapelsen. Solen och mÃ¥nen är tvÃ¥ stora lampor, upphängda för vÃ¥r skull. Jorden är alltings verkliga mitt” (Tom G. A. Hardt, Om skapelsen, Pro Veritate 1980, s 15).

I slaget vid Gibeon stred också Herren på ett påtagligt sätt för Israel. Han injagade skräck i fiendehären och sände ner stenar från himlen som dödade dem. Det var fler gibeoniter som dog av stenarna från himlen än från Israels barns svärd (10:7-11).

I resten av kap. 10 får vi sedan läsa om hur städerna i söder erövras (10:28-43).

I kap. 11 läser vi hur Josua besegrar kungar i norr. Slutligen läser vi i 11:23: â€SÃ¥ intog Josua hela landet, sÃ¥ som HERREN hade lovat Mose. Och Josua gav det till arvedel Ã¥t Israel, efter deras avdelningar och stammar. Landet hade nu ro frÃ¥n krigâ€.

Kap. 12 utgör en uppräkning av alla de kungar som först Mose och sedan Josua besegrat. Josua hade besegrat 31 kungar (12:24).

3. Landets fördelning och helgande, kap. 13-24

Jag vet inte hur det följande går ihop med uppgiften i 11:23, att hela landet intogs av Josua, men kap. 13 inleds på detta sätt:

Josua var nu gammal och hade nÃ¥tt hög Ã¥lder, och HERREN sade till honom: ´Du är gammal och har nÃ¥tt hög Ã¥lder, men ännu Ã¥terstÃ¥r det en stor del av landet som skall intas. Detta är vad som Ã¥terstÃ¥r av landet: filisteernas alla omrÃ¥den och hela gesureernas land. [—] Men fördela du genom lottkastning landet Ã¥t Israel till arvedel, som jag har befallt dig. Utskifta redan nu detta land till arvedel Ã¥t de nio stammarna och Ã¥t ena hälften av Manasse stam.´”

Att landet inte utskiftades mellan de tolv stammarna beror på att Rubens, Gads och halva Manasses stam enligt Mose befallning hade fått landet öster om Jordan (4 Mos. 32: 33, 5 Mos. 3:12-17).

I 11:23 sägs att hela landet var intaget, men i kap. 13 att det ännu Ã¥terstod en stor del. Hur kan detta gÃ¥ ihop? En förklaring kan kanske vara att flera städer mÃ¥ste intas tvÃ¥ eller kanske ännu fler gÃ¥nger. Men Josua bok innehÃ¥ller â€mÃ¥nga svÃ¥righeter och för oss icke fullt förstÃ¥eliga uppgifter†som den helt och hÃ¥llet bibeltrogne forskaren Wilhelm Möller skriver (Inledning till Gamla testamentet, s 106, EFS 1935). Man kan inta tvÃ¥ olika förhÃ¥llningssätt inför detta faktum. Antingen kritiserar man bibelordet och säger att det är motsägelsefullt eller ocksÃ¥ intar man den ödmjuka hÃ¥llning som det ankommer en Jesu lärjunge: man säger att detta förstÃ¥r jag inte just nu. Men det är inte Guds Ord det är fel pÃ¥ utan pÃ¥ mig eller pÃ¥ de översättare och forskare som har arbetat med grundtexten. MÃ¥nga gÃ¥nger har till synes omöjliga problem fÃ¥tt sin förklaring i och med att nya arkeologiska fynd eller nya upptäckter pÃ¥ sprÃ¥kvetenskapens omrÃ¥de gjorts.

I kap. 13-22 läser vi om hur landet fördelades. Exakta gränser drogs. Intressant är att landet fördelas i tro. De olika stammarna får sina arvslotter fastän de ännu inte är intagna. Så litade de till Herrens löfte att de kunde ta ut landområdena i förväg.

I kap. 20 läser vi om fristäderna. Dessa hade Herren redan talat med Mose om. I 5 Mos. 19:1ff. läser vi:

â€När HERREN, din Gud, har utrotat de hednafolk vilkas land HERREN, din Gud, ger dig, och när du har fördrivit dem och du bor i deras städer och i deras hus, dÃ¥ skall du avskilja Ã¥t dig tre städer mitt i ditt land, som HERREN, din Gud, ger dig till besittning. [—] Om nÃ¥gon dödar sin nästa utan vett och vilja och utan att ha burit hat till honom tidigare – som när nÃ¥gon gÃ¥r med sin vän ut i skogen för att hugga ved och han hugger med yxan för att fälla trädet och yxhuvudet dÃ¥ lossnar frÃ¥n skaftet och träffar den andre sÃ¥ att han dör – dÃ¥ skall han kunna fly till nÃ¥gon av dessa städer och fÃ¥ leva. Annars kan blodshämnaren som med vrede i sitt hjärta förföljer drÃ¥paren hinna upp honom om vägen är lÃ¥ng, och slÃ¥ ihjäl honom, fastän han inte hade förtjänat döden, eftersom han inte hade hatat den andre tidigare. Därför befaller jag dig: ´Du skall avskilja tre städer Ã¥t dig.´”

Denna HERRENS gamla befallning skulle nu förverkligas. I 20:1-3 läser vi: â€HERREN sade till Josua: ´Säg till Israels barn: Utse Ã¥t er de fristäder som jag talade till er om genom Mose, de städer som en drÃ¥pare skall kunna fly till, när han av misstag och utan avsikt har dödat nÃ¥gon. Ni skall ha dem som tillflyktsorter undan blodshämnaren´â€.

Naturligtvis har dessa fristäder, dessa tillflyktsorter, i uppbyggelselitteraturen – helt riktigt – utlagts som pekande framÃ¥t emot den frälsning Jesus Ã¥stadkommit. Herren själv framställs, särskilt i Psaltaren, som en tillflyktsort. David sjunger: â€Jag vill sjunga om din makt och jubla var morgon över din nÃ¥d. Ty du är en borg för mig, en tillflykt när jag är i nöd†(Ps. 59:17).

I kap. 21 läser vi om leviternas 48 städer. Levi stam fick ju inget eget landområde utan de skulle tjäna som präster åt de övriga stammarna. De skulle undervisa folket och förrätta prästerlig tjänst. Därför fick de städer utspridda inom de andra stammarnas områden.

I kap. 23 och 24 håller Josua sina avskedstal. Först samlade han Israels ledande män och därefter hela folket. Han påminde dem om alla Herrens välgärningar och förmanade dem enträget till lydnad mot Herren bud. Därefter förnyade han Herrens förbund med Israel. En tid därefter dog Josua, 110 år gammal. Han begravdes på sin arvedels område, i Timnat-Siera i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaash (29:30).

Avslutning

Josuaboken är Bibelns starkaste budskap om att Gud ger sitt folk seger över varje fiende, när de tror pÃ¥ Honom och lyder Honom. Dess framställning är en förebild till den bl.a. i Ef. 6 skildrade kampen mot ondskans makter. De troende finner här inspiration till hopp om seger över alla onda makter – synden, världen, köttet och djävulen – som vill hindra dem i det rika andliga liv Jesus vill skänka sin församling. Frälsaren säger: â€Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd†(Joh.10:10). Kanaan, landet som â€flyter av mjölk och honungâ€, är en förebild till detta liv i Kristus. ÖvergÃ¥ngen över Jordan symboliserar brytningen med det gamla livet och ingÃ¥ngen till trons liv med Gud.

Josua själv är en förebild till Jesus. Hans namn, som betyder â€Herren frälserâ€, â€Herren är frälsningâ€, Ã¥terges ju pÃ¥ grekiska med Iesous, Jesus. I Matt. 1:21 säger Herrens ängel till Josef: â€Hon (Maria) skall föda en son, och du skall ge Honom namnet Jesus, ty Han skall frälsa sitt folk frÃ¥n deras synder.†Liksom Josua ledde Israels barn in i Kanaans land, leder Jesus oss in i sitt nÃ¥derike pÃ¥ jorden och till sist in i Himmelens saliga land.

Amen.