Skattkistan

av Lars Borgström Predikan söndagen före pingst

Joh. 15:26-16:4

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår, barmhärtig, god, som oss till dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss ditt ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara! Amen.

Jesus talar både varnande och uppmuntrande ord till sina lärjungar den sista kvällen före sin korsfästelse. Varnande: lärjungarna skall bli förföljda, utstötta ur synagogorna och till och med dödade. Uppmuntrande: de skall inte lämnas ensamma. När Jesus lämnar dem för att gå till Fadern skall Han sända dem Hjälparen. Denne enastående Hjälpare, som skulle vägleda och bistå lärjungarna mitt i all förvirring, nöd och fara, är ingen mindre än en person i den heliga treenigheten: den Helige Ande. Vi skall nu i predikans inledande del tala om

Den Helige Andes person och verk

Den Helige Ande har alltid funnits. Liksom Gud Fadern och Guds Son är Han en evig gudomsperson som fanns till redan före världens skapelse. Han nämns för första gÃ¥ngen i Bibeln redan i dess andra vers. Det stÃ¥r där att “Guds Ande svävade över vattnet” (1 Mos. 1:2) när Gud just skapat himmel och jord.

NÃ¥got av Gud Faders härlighet och makt kan vi ana genom att betrakta Hans skapelseverk. Liksom vi kan beundra en konstnärs genialitet, skicklighet och kreativitet i dennes tavlor eller skulpturer, kan Guds “osynliga egenskaper, Hans eviga makt och gudomliga natur” ses och uppfattas genom de verk som Han har skapat. De har varit Ã¥skÃ¥dliga ända sedan världens skapelse (Rom. 1:20).

ÄndÃ¥ är det bara spÃ¥r av Skaparen vi ser i skapelsen. Linné sade som bekant när han trängt särskilt djupt ner i skapelsens mysterier, att han skÃ¥dat Gud pÃ¥ ryggen. Guds väsens dolda och oförklarliga hemlighet har ingen sett. Eller som Jobs filosofiske vän Sofar sade till honom: “Kan du utforska Guds djuphet? Kan du utröna den Allsmäktiges fullhet?” (Job. 11:7). Detta är alldeles sant. Ingen kan göra detta. Men Gud har i allra högsta grad uppenbarat sig själv genom sin Son. “Ingen har nÃ¥gonsin sett Gud. Den enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort Honom känd” (Joh. 1:18). Jesus Kristus, Guds Son som samtidigt är människa, är Guds ansikte. Det är genom Honom vi lär känna Gud. Jesus är pÃ¥taglig, en Gudamänniska av kött och blod. Vi kan läsa om Honom i Bibeln, höra Hans ord och läsa om Hans väldiga gärningar.

Med den Helige Ande är det annorlunda. Han möter oss inte som Skaparen ute i naturen. Han har inte tagit människogestalt som Jesus. Och när Han kommer till en människa och verkar pÃ¥ hennes hjärta, eller när Han pÃ¥ ett pÃ¥tagligt sätt utgöts den första pingsten, är det inte för att vittna om sig själv eller ställa sig själv i centrum. Han kom och Han kommer ännu idag för att vittna om Jesus. Hans uppgift är inte att lÃ¥ta oss se Honom själv utan att vända vÃ¥ra blickar mot Frälsaren. Där Anden gÃ¥r fram och verkar, där ser vi den korsfäste och uppstÃ¥ndne. Där kommer Jesus nära och blir levande. Jesus sade till sina lärjungar den sista kvällen: “Men när Han kommer, sanningens Ande, dÃ¥ skall Han föra er in i hela sanningen. [—]. Han skall förhärliga mig” (Joh. 16:13-14). En andefylld predikan är därför en predikan som handlar om Jesus. Den Helige Ande och Hans verksamhet behöver över huvud taget inte nämnas. Predikas Jesus och Hans verk är den Helige Ande i allra högsta grad verksam. Den Helige Andes verk sker alltid genom Ordet. “De ord som jag har talat till er”, säger Jesus, “är Ande och liv” (Joh. 6:63). Det är bara evangeliets Ord som kan ge en människa andligt liv, som kan föda pÃ¥ nytt (1 Petr. 1:23, Jak. 1:18). En predikan som Ã¥ andra sidan bara uppehÃ¥ller sig kring den Helige Ande och Hans gÃ¥vor, men som inte nämner Jesus eller visar pÃ¥ den Helige Andes gÃ¥vors samband med Jesus, är en tom predikan utan Ande. Sanningens Andes uppgift är ju att förhärliga Jesus.

Den Helige Andes uppgift är alltså att vi skall lära känna Gud genom Hans Son Jesus Kristus. Hur tas då Andens vittnesbörd emot bland världens människor? Det blir predikans andra del. Låt oss säga det redan från början, och gärna så skarpt som möjligt, för att ingen skall gå omkring i romantiska föreställningar, att

Världen hatar sanningen

“Ni kommer att bli utstötta ur synagogorna, ja, den tid kommer dÃ¥ var och en som dödar er skall tro sig tjäna Gud. Och det skall de göra, därför att de varken känner Fadern eller mig” (Joh. 16:2-3). Detta sade Jesus för att Hans lärjungar inte skulle komma pÃ¥ fall. Han ville förbereda dem pÃ¥ förföljelser av olika slag, sÃ¥ att de inte skulle bli förtvivlade och tro att de misslyckats eller att allt skulle förloras när de led nöd eller dödades. Han sade ocksÃ¥ till dem: “Om världen hatar er, skall ni veta att den hatat mig innan den hatat er. Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er. Kom ihÃ¥g vad jag har sagt: tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig, skall de ocksÃ¥ förfölja er” (Joh. 15:18-20).

Lärjungarna blev mycket riktigt utstötta ur synagogorna. De hade större rätt att vara där än de falska judarna som inte trodde att Jesus är den Messias som Gamla testamentet vittnar om. Lärjungarna var de äkta judarna, de som delade Abrahams tro. De var arvtagarna till patriarkernas och profeternas religion.

I Uppenbarelsebokens sändebrev till församlingen i Smyrna (Upp. 2:8-11) ser vi hur de kristna sedan hÃ¥nades och förföljdes av stadens judar. Jesus säger att dessa kallar sig själva judar. Det är ett intressant pÃ¥pekade. De ger sig alltsÃ¥ ut för att vara judar men är det i själva verket inte. Varför inte dÃ¥? De var ju födda av judiska föräldrar, läste Skriften, iakttog buden och gick i synagogan. De var inte judar därför att den nytestamentliga definitionen pÃ¥ jude är att vara född pÃ¥ nytt och troende pÃ¥ Jesus. Paulus skriver: â€Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelsen är inte nÃ¥got som sker utvärtes pÃ¥ kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven (d.v.s. lagen) (Rom. 2: 28-29). LikasÃ¥ säger Paulus: â€Israel är inte alla som kommer frÃ¥n Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn†(Rom. 9: 6-7). De sanna judarna tog, liksom den fromme Simeon i templet, emot Jesus som Messias, Frälsaren, när Han kom. Jesus säger till de falska judarna att de inte trodde pÃ¥ Moses skrifter: â€Om ni trodde Mose, skulle ni tro pÃ¥ mig, ty om mig har han skrivit†(Joh. 5: 46).

På samma sätt blir Jesu sanna lärjungar idag utstötta ur de stora, etablerade kyrkorna. Gudfruktiga unga män som Herren kallar till predikoämbetet får inte bli präster därför att de vill hålla Herrens bud om att kvinnan inte skall undervisa offentligt, d.v.s. predika, i församlingen (1 Kor. 14:33-37, 1 Tim. 2:11-12). De präster som vill predika Guds lag i dess skärpa och ett fulltonigt evangelium trängs tillbaka, baktalas och förföljs. De falska kristna har makten i den yttre, etablerade kyrkan i vårt land, som fortfarande bär det lutherska namnet, liksom de falska judarna hade den i synagogorna. Men Guds Ord bär inte bojor. Liksom apostlarna lämnade synogogan, Luther lämnade påvekyrkan, har vi lämnat den avfälliga Svenska kyrkan och firar våra gudstjänster i Ande och sanning efter Bibelns Ord.

Vi ser alltsÃ¥ att inte bara de falska judarna pÃ¥ apostlarnas tid, utan även namnkristna i de olika kyrkorna, förföljer Guds sanna barn. SÃ¥som det var redan pÃ¥ Isaks och Ismaels tid, att “den som var född efter naturens ordning förföljde den som var född i kraft av Anden, sÃ¥ är det ocksÃ¥ nu” (Gal.4:29). Det som har sagts i denna predikan fÃ¥r därför inte pÃ¥ nÃ¥got sätt tas till intäkt för en uppfattning att judarna som folkslag är särskilt ondskefullt eller kristendomshatande. Antisemitism är nÃ¥gonting avskyvärt. Det är istället sÃ¥ att den falska religiositeten, var den än dyker upp, är fruktansvärt hatisk, intolerant och förföljande mot Kristi kyrka. Det är ett mönster som gÃ¥r igen genom historien. Satans synagoga representerar framför allt alla avfälliga kyrkor och partier inom kyrkorna, som intill tidens slut, under sken av nitälskan för Guds ära och sanningens och kärlekens försvar, skall förfölja de levande kristna och försöka släcka den himmelska elden, varhelst den börjar brinna.

Det kan inte vara annorlunda. Världen och de falska kristna kan inte tåla dem, som tror och lär annorlunda än de själva. De trogna sanningsvittnena blir därför betraktade som fridsstörare och fridshatare, som stridslystna och ondsinta människor. Men man är alldeles förblindad. Man har ingen aning om, hur innerligt även de största och tappraste bland Kristi stridsmän skulle velat hålla frid med alla människor. Hur gärna hade de inte velat tiga! Hur svårt var det inte för deras kött och blod att offentligt träda upp och så bli föremål för hat, fiendskap, smädelser och förtal, ja förföljelse, i vissa fall även dödanden! Jesus sade att den tid skulle komma då Hans lärjungar skulle dödas av sådana som trodde sig tjäna Gud (Joh. 16:2). Den tiden kom också för Hans första lärjungar som alla, utom Johannes, fick lida martyrdöden. Den tiden har också kommit för många lärjungar under senare tider. Många dödas just nu på sina håll ute i världen, främst i muslimvärlden, och vi får det allt trängre även i vårt land.

Guds sanna stridsmän mÃ¥ste träda upp trots all förföljelse. De kan inte handla annorlunda. De bekänner inte bara sanningen, utan bekämpar ocksÃ¥ lögnen. Deras samveten tvingar dem, därför att Guds Ord befaller det. De trogna kämparna kommer ihÃ¥g, att Jesus till sina lärjungar inte bara sagt: “Ni är världens ljus” (Matt. 5:14), utan ocksÃ¥: “Ni är jordens salt” (Matt.5:13). Detta innebär, att lärjungarna inte bara skall förkunna sanningen och sÃ¥ vara ljus, utan ocksÃ¥ att de skall “salta” världen med dess synder och villfarelser, strö ut bitande salt sÃ¥ att inte världen ruttnar. De tänker ocksÃ¥ pÃ¥, att Jesus uttryckligen har sagt: “Tro inte att jag har kommit för att skapa fred pÃ¥ jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd” (Matt. 10:34). Det betyder inte, att Herren vill att det skall vara krig och att freden skall upphöra. Han har inte kommit till världen därför att Han vill skapa oenighet och splittring. Men Herren vill med detta ord säga oss, att Hans lära är sÃ¥dan, att där den förkunnas rent och klart sÃ¥ att ja är ja och nej är nej, där är det omöjligt att det skulle kunna förbli fred och endräkt mellan människorna. SÃ¥ snart Hans Ord förkunnas, delar människorna upp sig i tvÃ¥ läger. NÃ¥gra tar emot Hans Ord med glädje, medan andra blir förargade och börjar hata och förfölja dem som tar emot det.

De falska kristna säger sig tro pÃ¥ Jesus, men de tror inte pÃ¥ Hans ord om att Han är den ende Frälsaren och att ingen kommer till Fadern utom genom Honom (Joh. 14:6). De säger att alla vägar leder till Gud och firar gärna gudstjänster tillsammans med avgudadyrkare och berömmer sig genom detta av tolerans. Därmed tror de pÃ¥ en falsk, inbillad Jesus som de själva hittat pÃ¥. De falska kristna tror inte heller pÃ¥ Jesu ord om att alla ogudaktiga, de som inte velat tro pÃ¥ Honom, skall kastas i den eviga elden. De tror inte att människohjärtat är ont och fördärvat trots att Jesus säger att “frÃ¥n människohjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser” (Matt. 15:19). De accepterar aborter, homosexualitet, kvinnliga präster och annat trots att allt detta uttryckligen förbjuds i Bibeln. De sanningssägande präster som predikar Guds Ords sanning om dessa saker hatar man och förföljer.

Den djupaste anledningen till hatet är att Sanningens Ande överbevisar världen om synd (Joh. 16:9). Världens människor, de som inte är Guds barn, vill vara rättfärdiga – men inte i Jesus, utan i sig själva. De vill vara självrättfärdiga och hatar när deras synd avslöjas. Och deras egenrättfärdighet gör att de även hatar evangeliet. De vill inte veta av en skänkt rättfärdighet frÃ¥n Himmelen som var och en som vill fÃ¥r ikläda sig alldeles för intet. DÃ¥ kan de inte vara präktiga och lyckade i sin självgodhet. Att bekänna sin synd och snyftande komma och be om nÃ¥d för Jesu skull passar sig inte.

Världens människor är många fler än de kristna. Många av dem är som vargar som vill riva sönder Kristi fårahjord. Hur skall då de kristna klara sig i en ond och farlig värld? Predikans avslutande del handlar om

De kristnas styrka och beskydd

Jesus inte bara talade om svÃ¥ra stundande tider, utan Han gav dem ocksÃ¥ ett underbart löfte. Hjälparen skulle komma. Han sade till sina lärjungar att de skulle stanna kvar i Jerusalem och vänta tills Jesus skulle sända vad Hans Fader hade lovat. DÃ¥ skulle de bli beklädda med kraft frÃ¥n höjden (Luk. 24:49). I denna kraft, den Helige Andes kraft, skulle de med början i Jerusalem i Jesu namn, för alla folk predika “omvändelse och syndernas förlÃ¥telse” (Luk. 24:47).

Lärjungarna, som först av rädsla för judarna samlats bakom lÃ¥sta dörrar (Joh. 20:19), fick efter den första pingstdagen, dÃ¥ Anden utgöts, modet att gÃ¥ ut i en mörk och fientlig värld. Mänskligt sett var det ett helt omöjligt uppdrag de elva fick av sin uppstÃ¥ndne Mästare: “GÃ¥ ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och lär dem att hÃ¥lla allt vad jag befallt er” (Matt. 28:19-20). Elva enkla judiska män i en avkrok av Romarriket skulle göra detta! Men inte i egen makt. Den uppstÃ¥ndne hade ocksÃ¥ sagt: “Jag har fÃ¥tt all makt i himlen och pÃ¥ jorden” (Matt. 28:18) och gett dem det underbara löftet: “Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut” (Matt. 28:20).

När Petrus uppfylld av Andens kraft på pingstdagen trädde fram och predikade om Jesus ledde det till att omkring tre tusen människor kom till tro (Apg. 2:41). Det blev en verklig pingstväckelse. Guds Ord har denna makt. Evangeliet spreds som en löpeld ut över världen. Apostlarna fick utstå svåra lidanden för Jesu skull, men lät sig inte hindras ens av martyrdöden.

Trots dessa framgångar har kristendomen aldrig varit i någon majoritetsställning i världen. Under trehundratalet gynnades den visserligen först av kejsar Konstantin och blev sedan av Theodosius den store upphöjd till Romarrikets statsreligion och enda tillåtna religion. Men massorna var naturligtvis inte allesamman levande kristna. Så har det aldrig varit. Inte heller i vårt land, under stormaktstidens enhetssamhälle med evangelisk-luthersk statsreligion, var majoriteten kristen. De sanna, levande kristna har alltid varit gäster och främlingar i denna värld. De utgör en liten hop människor som till det yttre ser så svag och oansenlig ut. Det märkliga är att det ändå inte går att utrota denna lilla fårahjord. Många diktatorer har försökt. De har haft alla världsliga maktmedel man kan tänka sig i sin hand, men den kristna församlingen har de inte kunnat rå på. Hur kan det komma sig?

Pastor Wurmbrand berättar om ett ateistmöte i Ryssland under kommunisttiden. Föreläsaren propagerade för Darwins evolutionslära och hade förklarat att livet här pÃ¥ jorden började spontant och hade utvecklats genom naturligt urval, och att i den hÃ¥rda kampen för överlevnad klarade sig bara de starka och snabba djuren, medan de svaga dukade under. En troende frÃ¥gade: “Men hur kom det sig att fÃ¥ren överlevde, att de inte uppslukades av vargarna? Varginnan föder fem till sex vargungar om Ã¥ret, tackan föder endast ett lamm om Ã¥ret. Det innebär en övervikt av 5 till 1 för den starkare som har skarpa tänder, vassa klor och styrka och snabbhet. FÃ¥ret saknar tillräckliga försvarsmöjligheter. Hur kommer det sig dÃ¥ att det fortfarande finns fÃ¥r? I dag skyddar människorna dem. Djurvärlden, säger du, existerade innan människan framträdde. Vilka skyddade fÃ¥ren dÃ¥?†(Wurmbrand, Svar pÃ¥ Moskvas bibel, s 11-12). FÃ¥ren kunde naturligtvis inte existera utan en beskyddare, nämligen människan, som skapades samma dag som fÃ¥ren (1 Mos. 1:24-26). PÃ¥ samma sätt kan inte heller Jesu älskade fÃ¥rahjord, som varit helt försvarslös mot grymma förföljare ända sedan den första kyrkans tid, existera utan en beskyddare, nämligen Gud själv.

Jesus säger till oss: “Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket” (Luk. 12:32). Han har ocksÃ¥ sagt att den klippa som församlingen är byggd pÃ¥, nämligen den sanna bekännelsen till Jesus, är sÃ¥ fast och säker, att inte ens “helvetets portar”, d.v.s. helvetet i all dess fruktansvärda fasa och styrka, skall “fÃ¥ makt över den” (Matt. 16:18). Vilar vi pÃ¥ den klippan är vi helt säkra och trygga, hur mycket världen än rasar och hatar oss. VÃ¥r lutherska bekännelse lär helt bibelenligt att “en helig kyrka skall äga bestÃ¥nd till evärdelig tid.” Och “kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” (SKB, s 59). Vi är en liten skara som idag samlats till gudstjänst i Lutherska Församlingen, men vi har Gud med oss, och dÃ¥ kan ingenting besegra oss, vad som än händer. I denna tro fÃ¥r, kan och skall vi vara fullständigt trygga. “Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara” (Sv. ps. 248:1).

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga.

Amen.