av Lars Borgström Simul justus et peccator – hos Augustinus och Luther

Att samtidigt vara rättfärdig och syndare, simul justus et peccator, låter motsägelsefullt. Vad menas egentligen med detta uttryck? För Luther utgjorde denna sats själva kärnan i evangeliet, som återupptäcktes genom 1500-talets reformation. Vad kan då vara mer angeläget än att skaffa sig en förståelse av vad som menas med att samtidigt vara rättfärdig och syndare?

En vanlig uppfattning är att det var Luther som introducerade satsen simul justus et peccator på den teologihistoriska arenan. Så är inte fallet, även om uttrycket fick en ny innebörd hos honom, och nu kom att lyftas fram som ett centralt teologiskt begrepp, vilket det inte varit tidigare.

Simul justus et peccator hos Augustinus

Kyrkofadern Augustinus kunde också någon gång använda beteckningen simul justus et peccator om människan, men då i en helt annan betydelse än Luthers. Det rättfärdigas och det syndfullas samtidighet får då syfta på den kamp som kännetecknar den kristnes liv. Att den kristna människan är på en gång rättfärdig och syndare betyder för Augustinus helt enkelt att hos den kristne det goda förnuftet och den onda sinnligheten kämpar med varandra. Rättfärdig är den kristne, eftersom förnuftet i denna kamp har överhanden. Och samtidigt är hon syndare, eftersom den lägre delen i hennes varelse ännu är behäftad med en dragning nedåt. Det blir en ständig frontförskjutning mellan det rättfärdiga och det syndfulla inom människan, allteftersom dessa verkligheter lyckas göra sig gällande på det andras bekostnad.

Som vi kan förstå av ovanstående hävdade inte Augustinus rättfärdiggörelse genom tro allena. Det är helgelsens goda gärningar som belönas med salighet av Gud. Augustinus håller alltså principiellt fast vid det meritumtänkande som redan på hans tid sedan länge varit förhärskande i kyrkan. Augustinus säger dock att Adams fall omöjliggjort självständiga mänskliga meriter. Endast den i nåd skänkta pånyttfödelsen kan frambringa de saliggörande gärningarna, och därmed kan allt sägas ske av nåd fastän det är gärningarna som rättfärdiggör.

Paulus talar emellertid om att det är genom tron, inte gärningar, som vi blir rättfärdiga (Rom. 3:28, 4:5, 5:1, Fil 3:9 o.s.v.). Men detta är, enligt Augustinus, inget annat än att säga att tron frälser genom att den frambringar de goda gärningar, varigenom en människa lever rättfärdigt. För Augustinus förklaras alltså endast den rättfärdig som redan lever rättfärdigt, låt vara att kyrkofadern aldrig tröttnar på att visa att denna rättfärdighet helt och hållet är en Guds gåva.

Våra lutherska bekännelseskrifter citerar ofta Augustinus med gillande, och där det sker görs det med rätta. Augustinus var en stor kyrkans lärare. Samtidigt får vi komma ihåg att Augustinus inte var alldeles klar i frälsningsfrågan. Det skulle dröja ett drygt årtusende innan det klara ljuset fick sprida sitt frälsande sken med full styrka inom kristenheten.

Simul justus et peccator hos Luther

I rättfärdiggörelseläran uppenbaras den stora skillnaden mellan Luther och Augustinus, den som även skiljer lutherdom frÃ¥n romersk katolicism. Luther gÃ¥r tillbaka till den bibliska uppfattningen att det inte finns nÃ¥gon annan rättfärdiggörelse än syndarens rättfärdiggörelse. Detta är urkyrkans tro, som ju vilar pÃ¥ Jesu ord: â€Jag har inte kallat rättfärdiga utan syndare†(Mark. 2:17).

För Luther rättfärdiggörs människan genom tron allena, helt i linje med vad Paulus skriver: â€Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar†(Rom. 3:28). Genom tron tillskrivs människan Kristi rättfärdighet; alltsÃ¥ inte en människans egen, utan en främmande rättfärdighet. Hon blir frälst p.g.a. Kristi verk utanför oss (extra nos). I Kristus är människan helt och hÃ¥llet rättfärdig, men i sig själv förblir hon alltid en syndare. PÃ¥ detta sätt kan den troende sägas vara simul justus et peccator.

Trons upptändande i människans hjärta, omvändelsen eller pånyttfödelsen, medför naturligtvis stora förändringar hos den kristne. En helgelseprocess inleds, men denna duger inte att hålla fram inför Gud. Endast Jesu fullkomliga rättfärdighet, den som tillräknas genom tron, håller måttet inför Gud i nuet och på domens dag.

Det är hos Luther inte heller så som hos Augustinus att den goda själen, förnuftet, kämpar mot kroppens smutsiga och syndiga lidelser. Detta tankesätt är influerat av grekisk, dualistisk antropologi. Luther har istället nått fram till den bibliska antropologin, d.v.s. den kristna människouppfattningen. Han anlägger t.ex. i Företalet till Romarbrevet vad som kommit att kallas hans totus homo-betraktelse, d.v.s. han betraktar hela människan, såväl kropp som själ, såsom antingen köttslig (syndig, gammal människa) eller andlig (rättfärdig, ny människa).

Det är alltså inte så, enligt den mognare Luther (åtminstone från och med Magnificat-utläggningen 1521), att själen är andlig och kroppen köttslig. Själen kan tvärtom vara helt köttslig och kroppen helt andlig. Själen är t.o.m. köttsligare än vad kroppen är genom sådana inre synder och lidelser som högmod, kättja, förtvivlan m.m. och hos alla oomvända människor är själen helt och hållet köttslig. När det å andra sidan gäller de kristnas kroppar, kommer dessa en gång i framtiden, på den stora uppståndelsens dag, att vara helt andliga. Det betyder inte att de kommer att vara immateriella, utan förklarade i härlighet, helt utan synd. Men redan nu är kroppen andlig i utförandet av Guds verk, genom tjänandet av nästan i arbets- och vardagslivet.

Den kristnes liv här pÃ¥ jorden präglas av en kamp, inte mellan själ och kropp, utan mellan anden och köttet, den nya och den gamla människan. I Om en kristen människas frihet skriver Luther under hänvisning till Gal. 5:17: “SÃ¥ finns ju ocksÃ¥ i verkligheten hos samma människa tvÃ¥ människor som bekämpar varandra, dÃ¥ köttet har begärelse mot anden och anden mot köttet”.

Den kristne är alltsÃ¥ till sin helhet, till kropp och själ, syndare (peccator) och samtidigt (simul) rättfärdig (justus) genom tron pÃ¥ Honom som gör syndaren rättfärdig. Detta är sÃ¥ oerhört revolutionerande att det fäller domen över â€alla religioner under himmelenâ€. Här är ingen Ã¥tskillnad mellan “judar, papister och turkar” (muslimer). Hos dem alla möter man samma religiösa föreställning: Vad skall jag göra för att Gud skall vara mig nÃ¥dig? Evangeliet är att Kristus redan har gjort allt. Hans rättfärdighet, en redan färdig, himmelsk och fullkomlig rättfärdighet är den kappa den fÃ¥r svepa in sig i, som fryser i sin synd.