av Lars Borgström Predikan 4:e sön eft. Påsk

Joh. 16:5-15

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

Omkring ditt Ord, o Jesus, oss stilla gör

och fram till livets källa av nåd oss för.

Du ser i varje hjärta dess djupa nöd,

du ensam kan oss mätta med livets bröd. Amen.

Jesu ord i dagens evangelium föregår dem som vi hörde förra söndagen. De är uttalade den sista kvällen i salen på övre våningen, alldeles innan Jesus lämnade nattvardsalen för att gå över bäcken Kidron till trädgården Getsemane.

Jesus sade dÃ¥ till sina lärjungar: â€Det är bäst för er att jag gÃ¥r bort. Ty om jag inte gÃ¥r bort, kommer inte Hjälparen till erâ€. Vi ser alltsÃ¥, att Jesus var tvungen att gÃ¥ bort för att Hjälparen skulle komma. Lärjungarna blev ängsliga och bedrövade när de hörde att Jesus skulle gÃ¥ bort, men en tröst för dem var ju detta att det var nödvändigt för Jesus att gÃ¥ bort. Det var bäst för lärjungarna att sÃ¥ skulle ske, sade Jesus. Och om Han säger sÃ¥, är det ju ocksÃ¥ sÃ¥. Även om lärjungarna den gÃ¥ngen inte förstod varför, hade de ändÃ¥ Jesu ord pÃ¥ att det var bäst att Han gick bort frÃ¥n dem.

Jesus var tvungen att gÃ¥ bort därför att den andre Hjälparen skulle komma – en Hjälpare som alltid skulle vara hos dem (Joh. 14:16). Denne andre Hjälpare är den Helige Ande. Även om denne är en annan Hjälpare än Jesus, är det ändÃ¥ genom denne andre Hjälpare Jesus själv kommer till sina lärjungar, sin församling.

Om den Helige Andes kommande, Hans utgjutande över församlingen som skedde pÃ¥ pingsten, säger Jesus innan det skedde: â€Jag skall inte lämna er faderlösa, jag skall komma till er†(Joh. 14:18). Det var alltsÃ¥ Jesus själv som kom tillbaka till sina lärjungar pÃ¥ pingsten genom den Helige Ande. Liksom Jesus är ett med Fadern (Joh. 10:30), är Jesus även ett med den Helige Ande. Fastän de alla är olika personer, sÃ¥ att Jesus kan säga att det är en annan Hjälpare som kommer, är det likväl Herren själv som kommer till dem pÃ¥ pingsten. Det heter sÃ¥ vackert och i bästa mening djupsinnigt i den athanasianska trosbekännelsen, en av vÃ¥r kyrkas huvudbekännelser, att â€vi dyrka en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom, i det att vi varken sammanblanda personerna eller söndra det gudomliga väsendet. En är nämligen Faderns person, en annan Sonens och Ã¥ter en annan den Helige Andes. Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och i evigt majestät†(SKB, s 48).

Den andre Hjälparen skulle ha som uppgift att vittna om Jesus – när Han kommer â€skall Han vittna om mig†(Joh. 15:26), sade Jesus – och, som vi hörde i dagens evangelium, â€föra er in i hela sanningenâ€. Hur skall dessa ord, om Andens förande in i hela sanningen, förstÃ¥s? Detta har blivit en av teologihistoriens stora stridsfrÃ¥gor. MÃ¥nga har menat att hela sanningen inte föreligger i de profetiska och apostoliska skrifterna – det som är Bibeln – utan att Anden under historiens gÃ¥ng skänker sin kyrka nya kunskaper som gÃ¥r utöver Bibelordet och pÃ¥ sÃ¥ sätt gradvis för Kyrkan in i hela sanningen.

Redan i fornkyrkan framträdde den falske profeten Montanus, som utgav sig vara det av Anden utvalda instrument, som skulle leda de kristna till hela sanningen, den bättre sanningen, högre än apostlarnas. Denna Montanus galenskap blomstrar vilt i våra dagar, trots att de gamla montanisterna sedan länge farit ned i dödsriket.

I Rom, pÃ¥ vad som kallas Petri stol, sitter i den yttre kristenhetens mitt en man som vÃ¥gar kalla sig den helige Fadern, nämligen pÃ¥ven. Han menar att han själv med sina företrädare pÃ¥ pÃ¥vestolen, tillsammans med de stora koncilierna, kyrkomötena, är Andens redskap och instrument för att uppenbara nya sanningar som gÃ¥r utöver, och i mÃ¥nga fall t.o.m. emot, vad Skriften lär. SÃ¥ har man förutom all medeltida villfarelse med laggärningar, skärseld, helgondyrkan m.m. pÃ¥ senare Ã¥r lagt till den uppenbarelsen, att hedniska religionsutövare blir saliga om de är sanna, hängivna tillbedjare och följer samvetets ljus. I Vatikanen skulle Anden sÃ¥ledes â€under den senaste tiden†skänkt det, som varit okänt för den kyrka, som byggt enbart pÃ¥ apostlarnas förment torftiga, bristfulla grund.

PÃ¥ liknande sätt gör de liberala teologerna i Svenska Kyrkan och andra kyrkosamfund. De förklarar mer eller mindre godtyckligt det ena och det andra i Skriften för tidsbundet och inte längre giltigt – det mÃ¥ vara Skriftens lära om Kristi avlelse av den Helige Ande, Hans födelse av jungfrun Maria, Hans kroppsliga uppstÃ¥ndelse och Himmelsfärd eller Hans Ã¥terkomst pÃ¥ Himmelens skyar till dom och frälsning. Det kan gälla äktenskapet mellan man och kvinna eller förbudet mot kvinnliga präster. Hela tiden Ã¥terkommer samma fraser: â€Det kan inte gälla för vÃ¥r tid. Det där säger bara den där Paulus, som ju bara var en människa. Jesus själv var ocksÃ¥ bara en människa och ett barn av sin tid med dÃ¥tidens uppfattningarâ€. Sedan sätter man sin egen höga visdom i Jesu och apostlarnas ställe och avskaffar därmed Skriften som högsta norm och rättesnöre för kyrkans lära och liv.

Allt sÃ¥dant tal mÃ¥ste vi i kraft av dagens evangelium fördöma inte bara sÃ¥som människotankar utan sÃ¥som djävulskt och nogsamt ta oss i akt för sÃ¥dant. Vi är lika mycket under angrepp av villfarelsens ande som nÃ¥gonsin den äldsta kyrkan, ja, vida mer, eftersom Jesus säger att â€laglösheten tilltar†(Matt. 24:12).

Det är inte alls sÃ¥ att den Helige Andes ledande in i hela sanningen innebär att nya uppenbarelser kommer till under historiens gÃ¥ng. När Kyrkan gÃ¥r framÃ¥t pÃ¥ det sättet, att hon menar sig komma förbi och utöver de heliga apostlarna, sÃ¥ gÃ¥r hon i själva verket tillbaka, ja störtar utför avgrundens brant. Johannes skriver i sitt andra brev: â€Den som inte förblir i Kristi lära utan gÃ¥r utöver den, han har inte Gud†(2 Joh. v. 9).

Hur skall dÃ¥ orden om Andens ledande in i hela sanningen förstÃ¥s? Det förstÃ¥r vi helt och fullt genom att lyssna noga till vad Jesus säger tidigare i samma tal, tvÃ¥ kapitel tidigare: â€Men Hjälparen, den Helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, Han skall lära er allt och pÃ¥minna er om allt vad jag har sagt er†(Joh. 14:26).

Den Helige Ande lär alltsÃ¥ inte nÃ¥got nytt och annat än Jesus och apostlarna. Han talar aldrig emot deras Ord. Han pÃ¥minner istället om vad Jesus och Hans apostlar har sagt. Det gäller alltsÃ¥ inte bara Jesu direkta undervisning, utan även den Han ger genom sina utvalda apostlar i de kanoniska skrifterna. â€Amen, amen säger jag erâ€, säger Jesus, â€den som tar emot nÃ¥gon som jag sänder, han tar emot mig†(Joh. 13:20). Apostlarna är Jesu sändebud, det är vad själva ordet apostel betyder. Hela den Heliga Skrift är Guds Ord, andeinspirerad undervisning.

I denna den ständigt ökande upplösningens tid blir det ordet än mer angeläget: â€Men den som hÃ¥ller ut intill slutet skall bli frälst†(Matt. 24:13). StÃ¥ndaktig betyder här att enbart stÃ¥ under Ordet, under Ordet allena, Skriften allena. Vad lär vi dÃ¥ av Skriften, om vi skulle summera dess budskap? Jesus sammanfattar det för oss i tre punkter, när Han säger om Sanningens Ande, som skall leda oss in i hela sanningen: â€Och när Han kommer, skall Han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom.†Den saliggörande, andefyllda predikan ser därför ut just sÃ¥ och inte pÃ¥ nÃ¥got annat sätt. Denna programförklaring fÃ¥r oss att förfärat förstÃ¥, att det mesta, som i dag kallas predikan, inte är biblisk predikan utan ställt under ordet: â€de har gjort sig usla brunnar, som inte hÃ¥ller vatten†(Jer. 2:13). Men lÃ¥t oss istället se närmare efter vad som skall predikas, hur det predikas i Ande och sanning – alltsÃ¥ när Anden fÃ¥r överbevisa oss om sanningen.

För det första lär vi genom den Helige Andes överbevisning känna

Syndafördärvets förbannelse

Jesus säger om Den Helige Ande att â€Han skall överbevisa världen om synd, ty de tror inte pÃ¥ migâ€. Här avslöjas vad som är själva grundsynden. Det är otron. Otron är orsaken till all synd, ja den är själva kärnan, det innersta väsendet i all synd. Luther säger i Stora katekesen att följer man det första budordet, att ha Herren till Gud, för det med sig att man följer alla andra bud ocksÃ¥ (SKB, s 396). Det är ju egentligen självklart. Tänk om vi verkligen hade klart för oss att det är Herren Gud, den store och väldige, helige och skräckinjagande som bestraffar synd med helvete, som sagt oss: â€Du skall inte begÃ¥ äktenskapsbrottâ€, â€Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa†o.s.v. Vem skulle dÃ¥ ens vÃ¥ga tänka en otuktig tanke, vem skulle dÃ¥ vÃ¥ga tala ofördelaktigt om en medmänniska o.s.v. Det är otron, att vi inte tror pÃ¥ Herren sÃ¥som vi skulle göra, som gör att vi överhuvudtaget vÃ¥gar synda.

Den Helige Ande avslöjar inte bara vissa yttre, grova synder, utan här dras den gudomliga vreden ned över hjärtats innersta rörelser, dess självupptagenhet, dess sökande efter sitt, dess högmod att vilja träda fram inför Gud i egen kraft. Bara där synden döms på detta sätt, möter vi den apostoliska kyrkans förkunnelse. Annars är det satan som talar i gestalt av en religiöst utsmyckad världsförbättrarrörelse, där lyckade, självbelåtna människor skall hjälpa Herren på traven med att komma tillrätta med alla sociala och ekonomiska problem i världen.

För det andra lär vi genom den Helige Andes överbevisning känna

Kristi tillräknade rättfärdighet,

Jesus säger vidare om den Helige Ande: â€Han skall överbevisa världen om rättfärdighet, ty jag gÃ¥r till Fadern och ni ser mig inte mer.†Detta är den punkt, med vilken kyrkan stÃ¥r och faller. Alla kätterska sekter, bÃ¥de till höger och till vänster, bÃ¥de stora och smÃ¥, förstÃ¥r â€rättfärdighet†som den kraft, med vilken man övervinner synden, att man pÃ¥ det sättet helgas och blir alltmer rättfärdig. Men Jesus säger att rättfärdigheten bestÃ¥r i att Han gÃ¥r till Fadern. Otron vägrar utläsa ordens bokstavliga betydelse: Jesu gÃ¥ng till Fadern innebär Hans väg genom dödens svettbad, genom vredesdomen pÃ¥ Golgata, genom offret för syndare och sÃ¥ Hans framträdande inför Fadern som den sannerligen uppstÃ¥ndne, den sannerligen rättfärdige, som den store Översteprästen och Förebedjaren. Jesus har dött i syndares ställe och Hans uppstÃ¥ndelse innebär att vÃ¥r rättfärdiggörelse beror pÃ¥ Jesu rättfärdighet utanför oss – inte i vÃ¥rt egna hjärta, utan den tillräknade trons rättfärdighet. Det är Jesus själv som är vÃ¥r rättfärdighet, den rättfärdige telningen, davidsonen som det profeteras om i Jer. 23:6: â€I Hans dagar skall Juda bli frälst och Israel bo i trygghet, och detta är det namn man skall ge honom: HERREN vÃ¥r rättfärdighet.â€

Tänk vilken förlossning, vilken frälsning! VÃ¥r rättfärdighet är i Himmelen. Jesus Kristus, vÃ¥r rättfärdighet, är pÃ¥ Guds högra sida. Det är alltsÃ¥ inte nÃ¥got gott i det egna hjärtat, som gör, att vi är rättfärdiga, utan Jesus Kristus själv, som är densamme i gÃ¥r, i dag och i all evighet (Hebr. 13:8). Tror ni att djävulen kan ta sig in i Himmelen och antasta, smutsa ned vÃ¥r rättfärdighet Jesus Kristus? Absurda tanke! Tror ni att djävulen pÃ¥ minsta sätt kan ifrÃ¥gasätta Jesu Kristi renhet, Hans helighet? Nej, hos Jesus möter vi den absoluta, den skinande vita rättfärdigheten som genom tron tillräknas oss. Den är vÃ¥r! Jesus är allt för oss! Paulus skriver: â€Honom (Gud) har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och Ã¥terlösning.†(1 Kor. 1:30).

För det tredje lär vi genom den Helige Andes överbevisning känna

Trons seger över Satan

Jesus säger slutligen om den Helige Ande: â€Han skall överbevisa världen om dom, ty denna världens furste är dömd.†Satans rike kastas över ända av tron, av tron allena, av tron pÃ¥ Kristi

främmande, oss tillräknade, översteprästerliga rättfärdighet, trons rättfärdighet, utan alla gärningar, utan alla helgelseyttringar papisterna kräver, utan alla nådegåvor svärmarna frågar efter och vill se hos den som skall vara kristen.

Varje försök att möta den gamle ormen med egen fromhet, med någon upplevelse av något gott eller andligt inom sig, förstärker hans rike, väcker hans ondskefulla glädje och berövar människan saligheten. Men hjälplös, skräckslagen, slagen till intet skådar djävulen däremot på den människa, som mot honom höjer påskens segerfana, den människa som sveper in sig i den främmande, fullkomliga, allt övertäckande rättfärdigheten, den vita dopdräkten.

Där mÃ¥ste djävulen Ã¥tlyda befallningen i utdrivningsorden: â€Vik härifrÃ¥n du orene ande, och giv Den Helige Ande rum.â€

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga. Amen.