av Lars Borgström Predikan Påskdagen Mark. 16:1-8

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

Vårt förnuft förblindat är, Mörker all vår själ betäcker,

Om din Ande ej är när Och nytt ljus i själen väcker.

Jesu, värdes oss nu stärka Och nytt hjärta i oss verka!

O, du härlighetens sken, Ljus av Faderns ljus utgånget,

Gör vår håg från mörkret ren, Som vårt hjärta håller fånget!

Styr vår tunga, håg och öra, Till att rätt vår gudstjänst göra!

Amen.

Jesus säger: “Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och helvetet” (Upp. 1:17-18). Genom Johannes säger den himmelske, uppstÃ¥ndne Brudgummen detta till sin brud, församlingen. Jesus hade varit död, därför att Han “älskat församlingen och offrat sig för den, för att helga den, sedan Han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet. Ty Han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller nÃ¥got annat sÃ¥dant. Helig och fullkomlig skulle den vara” (Ef. 5:25-27). Genom sin död och uppstÃ¥ndelse hade Han besegrat döden och helvetet. Dessa fasansfulla fiender har inte nÃ¥gon som helst makt över församlingen sÃ¥ länge hon bekänner sig till Honom som är den levande Gudens Son (Matt. 16:16-18).

Jesu församling, Hans trogna, de pÃ¥ Honom troende, har av den himmelske Brudgummen fÃ¥tt “evigt liv, och de skall aldrig nÃ¥gonsin gÃ¥ förlorade, och ingen skall rycka dem ur Hans hand” (Joh. 10:28). Det är genom Brudgummens död och segerrika uppstÃ¥ndelse som bruden har vunnit det eviga livet. Den tomma graven är en borgen för detta. Jesus utlämnades för vÃ¥ra synders skull och uppväcktes för vÃ¥r rättfärdiggörelses skull (Rom. 4:25). Den tomma graven är kvittot pÃ¥ att syndaskulden är betald.

Brudgummens uppståndelse förebildad i GT

De tre kvinnorna Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor och Salome, som på påskdagsmorgonen kom till Jesu grav, får för oss stå som en sinnebild för brudförsamligen. När de kom till graven och den bortrullade stenen, för det tankarna till en händelse långt tillbaka i gudsfolkets historia, då en annan brud mötte sin brudgum.

När Jakob, Isaks och Rebeckas son, var pÃ¥ flykt undan sin bror Esaus vrede kom han till en brunn där bygdens herdar, bland dem även hans morbror Labans folk, brukade vattna sina fÃ¥r. Detta var strax innan han för första gÃ¥ngen fick se sin älskade Rakel. Över brunnens öppning lÃ¥g en mycket tung sten, som skulle hindra obehöriga att förse sig av det dyrbara vattnet. Tre herdar hade kommit dit med smÃ¥ fÃ¥rhjordar och lÃ¥g och väntade pÃ¥ att nÃ¥got skulle hända. Jakob undrade vad de väntade pÃ¥. Det var ännu en lÃ¥ng stund kvar till kvällen, och det var dÃ¥ligt använd tid att lÃ¥ta fÃ¥ren ligga, när de hade kunnat söka sig bete. Svaret blev, att de tre väntade pÃ¥ att samtliga herdar skulle samlas, därför att först dÃ¥, med förenade krafter, kunde de välta stenen frÃ¥n brunnskaret. Just dÃ¥ kom Labans dotter Rakel fram till brunnen med sin faders fÃ¥rhjord. â€När Jakob fick se sin morbror Labans dotter Rakel komma med Labans fÃ¥r, gick han fram och vältrade bort stenen frÃ¥n öppningen till brunnen och gav sin morbror Labans fÃ¥r vatten. Jakob kysste Rakel och brast i grÃ¥t†(1 Mos. 29:10-11).

Åsynen av den unga flicka, som han vid första ögonkastet fattade kärlek till och som han förstod att han skulle förenas med, gjorde honom så stark, att han ensam kunde välta undan stenen. Så skakad blev han sedan av åsynen av den älskade, att han brast i gråt när han gav henne sin hälsningskyss.

Detta ger oss en profetisk aning om den kommande Frälsaren. Församlingen är Kristi brud. Kristus har sett henne och fått henne kär. Och kärleken har gjort att Han lät välta undan stenen som låg framför graven i Josefs av Arimateas örtagård. Han har inte gjort det för sin egen skull. Hans uppståndelsekropp var inte beroende av att stenen skulle bortvältas. Han kunde ju gå genom stängda dörrar (Joh. 20:19). Han har istället gjort det för brudens, församlingens skull, så att denna skulle kunna luta sig in i graven och se att den var tom. Så har Kristi tomma grav för Hans brud genom alla tider blivit en livets brunn där det levande vattnet kan inhämtas och drickas.

Skökokyrkans sabbatsvila

Nu finns det inte bara en trogen brud här på jorden. Det finns också en falsk brud som kallas skökan. Denna sköka är en mycket svår fiende till bruden eftersom den med sitt falska väsende infiltrerar och t.o.m. övertar församlingar som från början varit brudförsamlingar. Liksom bruden jublar över den tomma graven grämer sig skökan över den och försöker på olika sätt att hålla kvar Jesus i dödens välde.

I skökokyrkan härskar människomeningar, där har det religiösa jaget i sitt högmod rest sig upp emot Guds Ord och bedömer Bibeln efter vad som kan tyckas förnuftigt och rimligt för vårt förmörkade förstånd, där ingås också kompromisser med en antikristlig tidsanda. Där lever människorna kvar i träldom under denna världens furste.

Vid tiden för Jesu korsfästelse var skökokyrkan helt styrande i den judiska församlingen som skulle vara Mose och profeternas arvtagare. På Mose stol hade de skriftlärda och fariséerna satt sig (Matt. 22:1). De hatade Jesus och var andliga söner till dem som tidigare dräpt de profeter Han sänt dem (Matt. 23:31).

Det var dessa religiösa ledare som dömde Jesus till döden. Jesus störde dem i deras egenrättfärdighet och var därför tvungen att dödas och röjas undan. Man förseglade t.o.m. den framvältrade stenen för graven där Hans kropp blivit lagd. Man satte ut vaktsoldater för att bevaka graven (Matt. 27:66). Ingenting skulle få hända med Honom. Detta var på lördagen, deras sabbatsdag. Detta arbete kunde dessa nitiska budivrare, som annars kunde vara så stränga med sina stadgar, ändå tillåta sig att göra! Nu menade man sig äntligen kunna fira sabbat. Han som störde deras falska frid var undangömd.

O tänk, vilken tragedi! De beredde sig för sabbatsvila och gudstjänst när de hade gjort sig av med Jesus, Guds Son! DÃ¥ tänkte de att de äntligen kunde fÃ¥ lugn och ro. Aldrig nÃ¥gonsin i mänsklighetens historia har väl en gudstjänst inneburit en sÃ¥dan styggelse i Guds ögon som den som skedde i templet den dagen. Översteprästerna som celebrerade i gudstjänsten hade sina händer befläckade med rättfärdigt blod – Jesu, Guds Sons, blod! Men utÃ¥t sett pÃ¥gick allt som vanligt i templet. PÃ¥ ytan märktes ingen skillnad. Dagen innan hade förlÃ¥ten, det tjocka draperiet till det allra heligaste rummet, rämnat uppifrÃ¥n och ända ned. Men det hade man nog Ã¥tgärdat och fortsatte sin religiösa verksamhet som om inget hade hänt.

Men tänk nu, kära vänner, att det är pÃ¥ liknande sätt idag. PÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll firas gudstjänst där allt ser fint ut pÃ¥ ytan. Det kan vara väldekorerade kyrkorum, skön musik och vackra prästerliga skrudar – men Jesus är borta! Huvudpersonen saknas. Honom har man gömt undan. När Han nÃ¥gon gÃ¥ng nämns framställs Han i regel som ett föredöme vars moral vi skall följa. PÃ¥ senare Ã¥r, när homosexkulturen upphöjts till nÃ¥got fint, har det blivit alltmer populärt att framställa Jesus som homosexuell. Han predikas inte som den levande Gudens Son, en person i den heliga Treenigheten, född som människa av jungfrun Maria, korsfäst för vÃ¥ra synders skull och kroppsligen uppstÃ¥nden ur graven. Han som är vÃ¥r enda räddning undan synden, döden, djävulen och helvetet, har man gömt undan.

Liksom på Jesu tid förnekar dagens skökokyrka Hans kroppsliga uppståndelse. Då spred skökokyrkans företrädare ut ett rykte om att Jesu kropp blivit bortrövad (Matt. 28:12-13). Idag säger skökokyrkan vanligtvis att Jesus endast uppstått andligen i sina lärjungars hjärtan, på så vis att Hans idéer om solidaritet och kärlek lever vidare bland efterföljarna. Man vill på olika sätt förpassa Jesus till graven och dödsriket. Först då kan man komma till ro och fira sin falska sabbatsfrid.

Det himmelska bröllopet

Men det var inte bara skökokyrkan som var i rörelse den första påskmorgonen. Den sanna bruden, representerad av de tre kvinnorna, kom ju också till graven. De kom för att smörja Jesus med välluktande oljor. De mötte ängeln, hörde hans budskap om att Jesus, den korsfäste, hade uppstått, blev förskräckta och flydde från graven. Senare visade sig Jesus själv för en av dem, Maria från Magdala. Denna kvinna hade Han tidigare drivit ut sju onda andar ur och fört henne ut ur mörkrets rike.

Hur passande är inte Maria frÃ¥n Magdala som sinnebild för församlingen! I Höga visan tecknas det idealiska förhÃ¥llandet mellan Herren och den trogna församlingen, bruden. Bruden är ingen fullkomlig brud i sig själv utan mörk (Höga V. 1:5-6), d.v.s. syndig. Men hennes lycka bestÃ¥r i att hon kan säga om den fullkomlige Brudgummen och sig själv: “Min vän är min och jag är Hans” (Höga V. 2:16). Hon renas frÃ¥n sin synd, räddas ur ondskans makt och ikläds brudgummens rättfärdighetsdräkt. Han förnedrar sig, ikläder sig brudens smutsiga dräkt och lider tillfyllest för hennes synder.

Men vem gäller detta egentligen? Det gäller ju brudförsamlingen, men vem fÃ¥r räkna sig till denna? Ingen enda människa är undantagen Brudgummens försoningsverk. I 1 Joh. 2:2 läser vi att Jesus är â€försoningen för vÃ¥ra synder, och inte bara för vÃ¥ra utan ocksÃ¥ för hela världensâ€. Alla som vill fÃ¥r därför komma och räkna sig till brudförsamlingen för Jesu Kristi skull. Kostar det nÃ¥got? MÃ¥ste man uppvisa nÃ¥gon värdighet? Nej, det är alldeles utan villkor. Den fattige syndaren, den uslaste människan pÃ¥ jorden, den som inte har nÃ¥gonting alls att visa upp, fÃ¥r komma. â€Anden och bruden säger ´Kom!´ Och den som hör det säger ´Kom!´ Och den som törstar mÃ¥ komma. Ja, den som vill, mÃ¥ ta emot livets vatten för intet†(Upp. 22:17) – för intet!

Jesus har offrat sig för sin församling och ställt fram henne inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller nÃ¥got annat sÃ¥dant, helig och fullkomlig (Ef. 5:27). Bruden älskar Honom för detta och Brudgummen Ã¥ sin sida älskar sin brud outsägligt, eftersom Han är Kärleken. Hon är det finaste, det mest dyrbara Han vet. Han har vunnit oförgängligt liv och evig salighet Ã¥t henne. Han säger: â€Jag är uppstÃ¥ndelsen och livet. Den som tror pÃ¥ mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror pÃ¥ mig skall aldrig nÃ¥gonsin dö†(Joh. 11:25-26). Det eviga livet börjar redan här och nu genom tron och fortsätter sedan i all evighet. Men vad är dÃ¥ den eviga saligheten för nÃ¥got?

Den eviga saligheten skildras bl.a. i Uppenbarelsebokens 7:e kapitel. Där möter vi den storslagna bilden av den stora vita skaran (Sv. ps. 170:1), som står inför Lammet klädda i vita kläder, Kristi rättfärdighets dräkt, och med palmblad i händerna lovsjunger de Gud (Upp. 7:10-11). Det var de saliga i Himmelen Johannes såg. De sken såsom solen i all sin glans. De sjöng en ny sång som ingen hade sjungit förut. De bar segerpalmer i sina händer och gyllene kronor på sina huvuden. Alla tårar var borttorkade (Upp. 21:4). De var förvandlade. Deras lycka var fullkomlig, deras skönhet obeskrivlig. Men saligheten bestod inte i kläderna, inte i segerpalmerna eller kronorna. Nej, inte ens i den underbara körsången. Dessa saker var ju bara bevisen för hur saliga de var. Deras salighet bestod inte heller i att tårarna var borttorkade. Nej, tårarna var borta därför att de var saliga. Vad är då deras salighet och eviga lycka? Jo, det är att få se Herren. Att få skåda Honom som räddat dem. Att få se Brudgummen, Frälsaren, sådan Han är.

Det är – med en blek jordisk bild – som pÃ¥ ett bröllop. Bruden är överlycklig. Och sin lycka utrycker hon med brudklänningen. Hon är finare klädd än nÃ¥gonsin annars i livet. Och omkring henne finns blommorna, de dukade borden och musiken, för att inte tala om brudkronan som smyckar hennes huvud. Visst är hon glad över allt detta underbara. Men det är inte hennes verkliga lycka. Hennes salighet och stora glädje är istället brudgummen vid hennes sida. Efter mÃ¥nader, ja, kanske t.o.m. Ã¥r av väntan fÃ¥r hon nu för alltid vara hos sin älskade. Hon fÃ¥r se honom för sina ögon, hÃ¥lla honom i sina armar och höra hans älskade röst. Det är detta Guds barn längtar efter. Att fÃ¥ se Jesus sÃ¥dan Han är. “Nu ser vi en gÃ¥tfull spegelbild, men dÃ¥ skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstÃ¥r jag endast till en del, men dÃ¥ skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd” (1 Kor. 13:12).

Bröllopslyckan är ändÃ¥ bara en bild för den eviga saligheten som väntar i Himmelen. Det är i själva verket frÃ¥ga om “vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana” (1 Kor. 2: 9). Vi kommer att bli överraskade! Men tänk ändÃ¥ vad den Allsmäktige Guden kan göra, när Han riktigt vill glädja sina barn som kommit hem. Han kan ju skapa oändlig salighet. Han kan skapa sÃ¥dana hjärtan i oss, som av sig själva känner en outsäglig lycka. Vi märker ju, hur sorg och glädje ofta beror bara pÃ¥ själva hjärtats inställning, sÃ¥ att ett glatt hjärta jublar utan särskild anledning och ett bedrövat hjärta sörjer även i lyckliga yttre omständigheter. Tänk dÃ¥, när först alla förhÃ¥llanden är de allra saligaste, och dessutom, att hjärtat är sÃ¥ friskt, glatt, ja, sÃ¥ överlyckligt, som bara den allsmäktige Skaparen kan göra det. DÃ¥ skall vi aldrig mer lida av syndiga tankar och begärelser, utan alltid vara heliga, rena, fria och andliga. Och vi skall fÃ¥ skÃ¥da den uppstÃ¥ndne Herren och Frälsaren. I vÃ¥ra hjärtan skall det gÃ¥ vÃ¥gor av oändliga salighetskänslor.

Ja, högre, klarare än gull, än solen

min själ skall skina ärofull för stolen.

Den gode Guden iklär mig skruden,

som själv Han lovat åt den kära bruden.

En evig, oförgänglig fröjd det bliver,

som fridens Gud i himlens höjd mig giver,

Där Jesu vänner med palm i händer

lovsjunga Lammet, som de sina känner.

Amen.