av Lars Borgström Vem är Gud?

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår, barmhärtig, god, som oss till Dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss Ditt Ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.

Vetenskapen teologi

Det finns mÃ¥nga olika vetenskaper att fördjupa sig i. Vissa vetenskaper är mycket avancerade och kan över huvud taget inte förstÃ¥s av andra än insatta fackmän. Astrofysik, teoretisk filosofi och högre matematik hör till dessa ämnen. Den vetenskap som jag idag skall presentera för er är emellertid den viktigaste av alla vetenskaper. Den kallas teologi och betyder vetenskapen eller läran om Gud. Den frÃ¥ga som denna vetenskap besvarar är frÃ¥gan vem Gud är. Det är den i särklass viktigaste av alla vetenskaper, eftersom ingen annan vetenskap kan resultera i evigt liv. Jesus säger till sin himmelske Fader: â€Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus†(Joh. 17:3).

Man kan vara professor i kvantfysik eller språkprofessor och kunna tio olika språk flytande, har man inte lärt känna den ende sanne Guden, är allt till sist ändå förlorat. Hela livet var ur evighetens perspektiv bortkastat, fullständigt förfelat och när det är slut väntar den eld som är beredd åt djävulen och hans änglar. Eftersom helvetet inte är berett åt människor, är de människoliv som slutar där fullständigt förfelade.

Teologins målsättning är att föra människosjälar till Himmelen. Jag talar nu om den sanna teologin, den bibliska och lutherska teologin. Den som skriver in sig vid teologisk institution vid något av våra statliga universitet möter något helt annat, men det är en annan sak som vi vid detta tillfälle kan lämna därhän. Den sanna teologin behandlar alltså läran om Gud med den uttalade målsättningen att själen skall bli frälst. Likt en medicinstuderad läkare som botar patientens kroppsliga skador och sjukdomar skall teologen kunna anvisa människorna vägen till Himmelen.

Detta är ju för övrigt mÃ¥lsättningen även för förkunnelsen och all kristen verksamhet. Ofta möter oss en förkunnelse som manar den osäkre att komma till Gud för att fÃ¥ ett stärkt självförtroende. â€Känner du dig ensam?†frÃ¥gar man kanske och säger att Gud kan bli ens vän. Ibland utlovas ocksÃ¥ hälsa, framgÃ¥ng och rikedom för den som tror pÃ¥ Gud. Gud skall fylla vÃ¥ra behov och vi skall välja Honom därför att Han är bra för oss och kan hjälpa oss med vÃ¥ra behov här pÃ¥ jorden.
Käre vän, som teolog och förkunnare bryr mig faktiskt inte särskilt mycket om ifall du har dåligt självförtroende, skulder på banken, få vänner eller besväras av någon sjukdom. Det som är mig angeläget är att du inte skall hamna i helvetet utan att du skall bli omvänd till Gud, älska Honom och så för evigt leva tillsammans med Honom. Som vän kan jag, så gott jag nu kan, försöka hjälpa dig på vardagslivets olika områden, men som teolog och förkunnare vill jag ha din själ frälst.

Läran om Gud är inte bara den viktigaste av alla vetenskaper, utan också den högsta. Det finns inte någon mer väsentlig begrundan eller djupare filosofi än detta: att studera Guds namn, Hans natur, Hans person, Hans verk, Hans gärningar och Hans existens. Det är ett ämne som är så omfattande att alla våra tankar försvinner i dess oändlighet. Det säger sig självt att det denna kväll bara kan bli fråga om några inledande påpekanden, där jag ändå försöker få med det viktigaste.

Den naturliga Gudskunskapen

Vi nÃ¥r kunskap om Gud pÃ¥ tvÃ¥ sätt. Det första sättet är tillgängligt för alla människor och kallas den naturliga teologin. Genom att studera de skapade tingen, som bär vittnesbörd om att de är Guds verk (Rom. 1:20), förstÃ¥r vi att Gud är oerhört mäktig och vis. Vem förutom Han kan skapa sÃ¥dana väldiga ting som galaxer, stjärnor och planeter och sÃ¥ oerhört invecklade saker som människoögat med dess komplicerade funktioner? Att endast Gud förmÃ¥r detta förstÃ¥r bÃ¥de kristna och icke-kristna. Den hedniske antike författaren och vältalaren Cicero skrev: â€Du ser icke Gud men känner Honom likväl av Hans verkâ€. Dessutom är den naturliga lagen, känslan för vad som är rätt och fel, nedlagd i alla människors hjärtan (Rom. 2:15). Genom samvetets röst vet vi ocksÃ¥ vad som är Guds vilja. Sam-vete betyder att veta nÃ¥gonting tillsammans med Gud.

Alla människor, genom att leva i den skapade världen, vet alltså av sig själva att Gud existerar och att Han är oerhört mäktig och vis. De vet också genom samvetet vad som är Hans vilja, att Han kräver det goda av oss och bestraffar det onda. Detta vetande är medfött, men kan övas upp ytterligare eller avtrubbas, ja till och med försvinna.

Det finns tvÃ¥ sätt att undertrycka detta vetande. Det ena är att inte använda sitt förnuft. Det är dÃ¥rarna som säger i sina hjärtan: â€Det finns ingen Gud†(Ps. 14:1, 53:2). Det är alltsÃ¥ högst ointelligent att vara ateist. Att annars skarpsinniga och logiskt tänkande professorer kan förneka Guds existens visar bara hur perverst och gudsfientligt det i synd fallna mänskliga förnuftet är, och att längtan att komma bort frÃ¥n Gud är sÃ¥ stark att man kan bortse frÃ¥n eller bortförklara de mest självklara och tydliga fakta. Det andra sättet att undertrycka den naturliga gudskunskapen är att leva i omoral. Genom att framhärda i osedlighet och orättfärdighet undertrycks sanningen om Gud, samvetet dövas och människor hemfaller Ã¥t avgudadyrkan (Rom. 1:19ff.).

Den naturliga gudskunskapen rör sig på lagens område. Människor i allmänhet vet vad som är det rätta och om de är någorlunda normala, d.v.s. inte fullständigt har förhärdat sina hjärtan, känner de också dåligt samvete eftersom de vet med sig att de inte levt upp till Guds vilja.

Det finns olika sätt för de icke-kristna att komma tillrätta med sitt dåliga samvete. Ett sätt är naturligtvis att försöka råda bot på det genom förströelse. Genom ständig sysselsättning; arbete, fritidsaktiviteter och nöjen hålls tankarna borta från samvetets dom och naturligtvis även vad som kan tänkas följa efter döden när man har oförlåtna synder. Att många människor måste ha musik runt omkring sig tror jag också har med detta att göra. I tystnaden och stillheten tränger dessa allvarliga frågor sig på, men genom musiken kan man hålla dem tillbaka.

De mer allvarligt sinnade förstÃ¥r ändÃ¥ att det inte tjänar nÃ¥gonting till att försöka fly undan Gud. Döden, dÃ¥ räkenskap skall avläggas och dom följa, inträffar ju oundvikligen förr eller senare. Hur hanterar dÃ¥ dessa människor sin skuld? I de mÃ¥nga hednareligionerna har man inrättat olika slags offerinstitutioner. Man inser att Gud vredgas över synden – samvetet säger dem detta – och därför offrar man djur, i sällsynta fall t.o.m. människor, för att försöka blidka Gud och avvända Hans vrede. Inom de kyrkor inom kristenheten där evangeliet är fördunklat försöker man genom ett självvalt gudstjänstväsende (jfr. Kol. 2:23) göra Gud vänligt inställd genom späkningar och fastor eller andra slags gärningar.

Ett annat sätt är de moderna hedningarna som försöker förvrida den naturliga lagen, så att de får den att godkänna sådant som den egentligen förbjuder. Varför tror ni att sekulariserade människor, som annars inte bryr sig särskilt mycket om kyrkan, med sådan frenesi försöker få Svenska kyrkan och andra samfund att acceptera homosexuella förbindelser, välsigna dem och t.o.m. förklara dem vara äktenskap genom vigselakt? Jag är ganska övertygad om att människornas naturliga rättskänsla säger dem att homosexualitet är synd, emot Skaparens vilja, och att kyrkans vittnesbörd om detta påminner dem om deras revolt emot Skaparen. Därför försöker de tysta denna obehagliga röst genom att få t.o.m. kyrkan att förklara den sodomitiska otuktssynden vara naturlig och Gud välbehaglig. Genom detta kan de leva i någon slags konstlad, självtillverkad frid. Och eftersom Svenska kyrkan mycket mer lyssnar till folkopinionen än till Guds röst i Bibeln, lyckas man med detta.

Men Gud lÃ¥ter icke gäcka sig. För en tid, som motsvarar deras levnadstid här pÃ¥ jorden, tar Han sin hand ifrÃ¥n människorna och utlämnar dem Ã¥t deras falska föreställningar (Rom.1:21) och skamliga lidelser (Rom. 1:26). Gud lämnar människorna Ã¥t sig själva och lÃ¥ter dem gÃ¥ allt längre bort frÃ¥n Honom. Men Guds vrede kommer en dag att uppenbaras frÃ¥n Himmelen över allt ogudaktigt. Den som syndar emot Gud och lever mot Hans vilja kommer att bli straffad. â€Och det skerâ€, skriver Paulus, â€när Herren Jesus kommer frÃ¥n himlen och uppenbarar sig med sina mäktiga änglar, i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud†(2 Tim. 1:7-8).

Den särskilda Gudskunskapen

Teologins andra källa är Bibeln, den Heliga Skrift. I denna talar Gud och därför kallas den Guds Ord. Härigenom får vi del av den särskilda uppenbarelsen. Genom denna källa får vi säkrare och mer utförlig kunskap än genom den naturliga uppenbarelsen som vi redan talat om. Genom Bibeln lär vi känna Guds personlighet, vem Han är, hur Han är och vad Han vill.

Det första vi utifrån Bibeln kan säga något om, som inte alls kan nås genom den naturliga Gudskunskapen, är att

a) Gud är treenig

Den ende, sanne Guden är samtidigt tre gudomspersoner: Fader, Son och helig Ande. Dessa tre har av evighet levt i en fullkomlig enhet med varandra, en relation som överflödar av kärlek. Gud är salig, oändligt lyckligt, läser vi i 1 Tim. 6:15.

Ett av de ställen där treenigheten klarast framgÃ¥r är Jesu dopbefallning. Jesus säger till sina lärjungar att de skall gÃ¥ ut till alla folk och döpa dem i â€Faderns, Sonens och den Helige Andes namn†(Matt. 28:19). Ordet â€namn†heter pÃ¥ svenska detsamma i singular som i plural, men inte sÃ¥ i grekiskan. Jesus säger här namn i singular, vilket innebär att Fadern, Sonen och den Helige Ande delar samma namn, har del av samma gudomliga natur, är alla tre den ende sanne Guden. PÃ¥ engelska ser man det lättare. Där heter det: â€in the name (inte names!) of the Father and of the Son and of the Holy Spiritâ€.

Dessa tre gudomspersoner är eviga. De skall inte uppfattas som tre uppenbarelseformer av den ende Guden, ungefär som vatten kan uppträda som fast is, flytande vatten eller ånga. Det är den s.k. modalistiska villfarelsen, från latinets modus, sätt. Det är inte samma person som uppträder under olika former, utan olika personer som står i en relation till varandra. När Jesus t.ex. i Getsemane bad till Gud bad Han inte till sig själv, utan det var Sonen som bad till Fadern (här kan en pedagogisk bild på treenigheten passa bra).

Allt som kan sägas om Guds egenskaper gäller i lika hög grad de tre gudomspersonerna, eftersom de alla har del i samma gudomliga väsen. I Guds verk utåt talar vi om Fadern som Skapare, Sonen som Frälsare och Anden som Hjälpare. Men skall vi vara noga får vi säga att Fadern i synnerhet är Skapare, Sonen i synnerhet Frälsare och Anden i synnerhet Hjälpare. Såväl Sonen som Anden tillskrivs på olika bibelställen skapelseverket (Joh. 1:3; Job. 33:4), även Fadern kan kallas Frälsare (Tit. 3:4) o.s.v.

Allt som kan sägas om Fadern kan ändå inte sägas om Sonen och Anden, allt som kan sägas om Sonen kan inte sägas som Fadern och Anden och allt som kan sägas om Anden kan inte sägas om Fadern och Sonen.

Fadern har fött Sonen, inte tvärtom. Sonen är född av Fadern före all tid. Även om Sonen har Fadern som sitt ursprung har det aldrig funnits någon tid då inte Sonen fanns.

Det är bara Sonen som upptagit den mänskliga naturen i sin person, inte Fadern eller Anden. Det är bara Sonen som har lidit, dött och uppstått.

Anden utgår från Fadern och Sonen och utför sitt verk här på jorden. Det är inte Fadern och Sonen som utgår från Anden.

b) Guds namn

Om vi skall lära känna nÃ¥gon är bland det första, kanske det allra första, vi gör att ta reda pÃ¥ personens namn. När människor möts hälsar de och presenterar sig vid namn. Gud uppenbarar sig i Bibeln med flera olika namn, som vart och ett säger nÃ¥got om vem Han är. I Bibelns värld är namnet knutet till personligheten pÃ¥ ett helt annat sätt än i vÃ¥r kultur. Tänk t.ex. pÃ¥ hur vissa personer byter namn när de insätts i en ny ställning. Abram blir t.ex. Abraham, som betyder â€fader till mÃ¥nga folkâ€, när trons förbund sluts med honom.

Gud uppenbarar sig bl.a. under namnet El Shaddai. El är helt enkelt ordet för Gud och El Shaddai betyder Gud den Allsmäktige (2 Mos. 6:3). Detta visar att Gud inte bara är mäktig såsom vi förstår genom den naturliga Gudskunskapen, utan att Han har precis all makt och följaktligen kan göra vad Han vill.

Ett annat namn pÃ¥ Gud är Herren Sebaot, härskarornas Gud. De härskaror det är frÃ¥ga om är de himmelska härskarorna, änglarna. Gud har mäktiga arméer av änglar och namnet Sebaot visar därför pÃ¥ Honom som den mäktige hjälparen. Vi möter detta namn första gÃ¥ngen pÃ¥ Samuels tid (1 Sam. 1:3) och namnet â€Ã¥terspeglar den segerperiod som med Guds hjälp begynner för Israel i och med Samuel†(König).

De tvÃ¥ vanligaste namnen pÃ¥ Gud är ändÃ¥ Elohim och JHWH. Elohim är helt enkelt pluralformen av El. Vi översätter det ändÃ¥ inte med â€Gudar†utan med Gud. Pluralformen vill istället för flertal beteckna majestät. Den framstÃ¥ende bibelforskaren Möller skriver att det â€sannolikt ocksÃ¥ är en sammanfattning av de krafter, som finnas i Hans väsen, ty hela namnet Elohim sammanhänger sprÃ¥kligt med föreställningarna om makt och kraftâ€.

JHWH är det högheliga namnet, Guds egentliga personnamn skulle vi kunna säga. Ingen vet hur detta namn skall uttalas eftersom endast konsonanterna är återgivna, och ingen vågade uttala det högt. Man sade istället Adonaj, ordet för herre, varje gång JHWH förekom i bibeltexten. Det var bara översteprästen som uttalade namnet en gång per år, på den stora försoningsdagen när han gick in i det allra heligaste rummet i templet för att offra. Han lärde sin efterträdare det hemliga uttalet som sedan i sin tur förde det vidare till nästa efterträdare. Judarna uppger att uttalet föll i glömska när den siste översteprästens siste lärjunge dog. Tidigare har man antagit att namnet uttalades Jehova, ett namn vi t.ex. kan finna i äldre psalmer. Den senare forskningen antar att det istället uttalades Jahve, men säker kan man inte vara.

För att särskilja detta namn från Elohim, som översätts med Gud, har svenska översättningar, t.ex. Folkbibeln, översatt det med HERREN, med stora bokstäver rakt igenom. Detta är ett gammalt bruk som sträcker sig tillbaka ända till antiken. På 200-talet f. Kr. gjordes en grekisk översättning av Gamla testamentet (Septuaginta, LXX), och varje gång man stötte på namnet JHWH översatte man det till Kyrios, som är det grekiska ordet för Herre.

Men vad betyder dÃ¥ JHWH, vad vill detta namn säga? Namnet betyder Jag Är, den som är, den förblivande, den Evige. När Gud uppenbarade sig för Mose i den brinnande busken frÃ¥gade Mose efter Guds namn. â€Jag är den jag är†svarade Gud (2 Mos. 3:14).

Efter att ha studerat Guds olika namn skall vi nu se på några av Hans egenskaper. Guds allmakt har vi redan berört, och konstaterar nu att

c) Gud är den levande

Av Guds namn JHWH förstÃ¥r vi att Gud har sitt varande i sig själv. Allt annat liv är förlänat liv. Vi människor t.ex. har fÃ¥tt vÃ¥rt liv av Gud, som är det urliv, i vilket allt liv har sitt upphov. Gud uppenbaras i Skriften sÃ¥som den â€levande†(Jes. 3:10, Apg. 14:15) till skillnad frÃ¥n hedningarnas livlösa gudar (Jer. 10:10, Apg. 17:25).

Eftersom Gud är livets källa definieras liv gärna sÃ¥som â€att ta emot välsignelser frÃ¥n Gudâ€. Fysiskt liv innebär att ta emot fysiska välsignelser frÃ¥n Gud sÃ¥som mat, syre, värme, solljus o.s.v. Andligt liv innebär att ta emot andliga välsignelser frÃ¥n Gud, sÃ¥som förlÃ¥telse, frid, salighet o.s.v. Evigt liv innebär att ta emot välsignelser frÃ¥n Gud i all evighet.

Död definieras gärna sÃ¥som skilsmässa frÃ¥n Gud. Den andliga döden är själens skilsmässa frÃ¥n Gud. När Adam och Eva följde djävulen dog de genast den andliga döden och gemenskapen med Gud upphörde. De drevs ut ur Edens lustgÃ¥rd. Den andliga döden härskar ända sedan dess över alla Adams barn som inte pÃ¥ ett övernaturligt sätt blir födda till nytt liv av Gud. Satan inplanterade i syndafallet sitt ormgift i hela människosläktet. Denna smitta eller sjukdom, arvsynden, överförs pÃ¥ ett hemlighetsfullt sätt vid varje befruktning av kvinnans ägg. Redan vid konceptionsögonblicket, dÃ¥ spermien träffar ägget, är det nya människolivet helt behärskat av arvsynden. Den lutherska kyrkan lär i Augustana art. II, â€att efter Adams fall alla människor, som fötts pÃ¥ naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan pÃ¥ Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död även nu, Ã¥t dem, som icke födas pÃ¥ nytt genom dopet och den helige Ande†(SKB, s 57).

Den andligt döda människan hatar Gud och vill inte ha någonting alls med Honom att göra. Det betyder inte att hon inte kan vara religiös. De flesta människor genom världshistorien har varit religiösa, men de har gjort sig egna föreställningar om vem Gud är, ofta en uppförstorad projektion av sin egen idealbild, och så dyrkar och tillber man denna avgud som man konstruerat i sin egen hjärna.

Den andligt döda människan, som har avfallit frÃ¥n Gud, som är livets källa, vill inte veta av den levande Guden, den ende sanne Guden, Bibelns Gud, som kräver godhet och lydnad av oss. Eftersom hon är ond vill hon inte vara hos Gud, som är god. â€Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas†(Joh. 3:20). När hon hör talas om att Gud kastar alla överträdare och syndare i helvetet reser hon ragg och säger: â€En sÃ¥dan Gud kan jag inte tro pÃ¥ eller ha att göra medâ€. Men mötet med den levande Guden är ofrÃ¥nkomligt. Sker det inte i detta livet sÃ¥ kommer det att ske pÃ¥ domens dag, och dÃ¥ blir â€det fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer†(Hebr. 10:31). DÃ¥ övergÃ¥r ocksÃ¥ den andliga döden i den eviga döden; att för alltid vara skild frÃ¥n Gud.

d) Gud är allestädes närvarande

David skriver i den 139:e psalmen: â€Vart skall jag gÃ¥ för din Ande, vart skall jag fly för ditt ansikte? Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag Ã¥t mig i dödsriket, är du där†(v 7-8). Gud är överallt pÃ¥ en och samma gÃ¥ng. Hans fiender kan inte fly undan Honom, och Hans barn kan inte vara utan Hans beskydd var de än befinner sig.

e) Gud är den allvetande

Alla skapade varelser, t.o.m. änglarna som ändå är oerhört mycket mer intelligenta än vi människor, har begränsad kunskap. Men Gud är allvetande (Joh.21:17). Han vet även om de ting som ännu inte har inträffat (Jes. 41:22-23). Ja, Han vet t.o.m. om ting, som inte inträffat och inte heller kommer att inträffa, men skulle ha inträffat utifrån en viss given situation. T.ex. visste Jesus, som ju till sin gudomliga natur ägde gudomligt medvetande, att om de kraftgärningar som utfördes i Kapernaum hade utförts i Sodom, så hade den staden omvänt sig från sin ogudaktighet och sluppit Guds straffdom (Matt. 11:23).

Guds vetande skiljer sig inte bara frÃ¥n människans genom dess omfattning, utan ocksÃ¥ genom dess natur eller det sätt varpÃ¥ kunskapen nÃ¥s. Vi människor skaffar oss sällan förstahandsinformation om saker och ting, utan tvingas oftast förlita oss till källor av olika slag, t.ex. att andra människor talar om för oss hur saker och ting förhÃ¥ller sig. Men Guds vetande är direkt, eftersom Han stÃ¥r i en omedelbar relation till alla ting, och känner därför alla tings innersta väsen. Gud känner alla vÃ¥ra innersta tankar, fastän vi inte tillkännager dem för nÃ¥gon utÃ¥t. Allting i vÃ¥ra hjärtan, hemliga tankar, begär och önskningar ligger som en uppslagen bok inför Hans blick. Om Jesus heter det, att â€Han behövde inte höra nÃ¥gon vittna om människan, ty av sig själv visste Han vad som var i människan (Joh. 2:25).

f) Gud är den helige

Är det någon egenskap som mer än alla andra skulle kunna sägas känneteckna Gud är det Hans helighet. Grundbetydelsen av ordet helig är att vara avskild. Gud är verkligen upphöjd över allt skapat, och Hans helighet betecknar närmast Hans majestät. Guds helighet sammanfattar i denna bemärkelse alla Hans övriga egenskaper: Guds makt är oändligt högre än människors makt, Hans vishet oändligt djupare än människors, Hans godhet oändligt renare än människors o.s.v. Gud är i denna mening den totalt annorlunda, den avskilde och upphöjde.

Särskilt stÃ¥r Guds helighet i motsättning till människans synd. Han hatar och bestraffar synden. Därför injagar Guds helighet skräck i människor när den uppenbaras. När Gud uppenbarade sin heliga vilja och gav de tio budorden pÃ¥ berget Sinai dundrade det och slog eldslÃ¥gor. Folket bävade och höll sig pÃ¥ avstÃ¥nd (2 Mos. 20:18). Om nÃ¥gon ens rört vid berget hade han fallit ned död (2 Mos. 19:12). Jesaja förskräcktes vid Ã¥synen av Herrens härlighet i Jerusalems tempel (Jes. 6:5). Och evangelisten Johannes, som fick se den gudomlige, uppstÃ¥ndne och förhärligade Människosonen, skildrar mötet sÃ¥ här: â€När jag sÃ¥g Honom föll jag ner som död för Hans fötter†(Upp. 1:17). Johannes kände att han inte passade in. Han föll som död ned för Jesu fötter.

g) Gud är den allvise

Tidigare talade vi om Guds allvetande. Men att ha kunskap om något (gnosis) är något annat än att styra allt till det bästa i enlighet med sin vilja och sitt rådslut. Detta senare kallas Guds vishet (sofia). Genom sin försyn styr Gud alla händelser på ett vist sätt så att Hans stora plan förverkligas.

Guds vishet är ofta i total motsättning till människors vishet, vilket Paulus utlägger i 1 Kor. 1-2. Det som världen bara uppfattar som dÃ¥rskap, som svagt och förkastligt, är Guds vishet och kraft till frälsning. I djupaste mening är Jesus Kristus Guds vishet, som Han ocksÃ¥ kallas i Ord. 8. Paulus skriver sÃ¥ här om Guds vishet: â€Vishet förkunnar vi emellertid bland de fullkomliga, en vishet som inte tillhör den här världen eller den här världens härskare, som gÃ¥r mot sin undergÃ¥ng. Nej, vi förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud frÃ¥n evighet har bestämt att bli till härlighet för oss. Denna vishet har ingen av den här världens härskare känt – om de hade känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre†(1 Kor. 2:6-8).

Den andligt döda människan förkastar och bespottar Guds vishet, som beslutat frälsa människan av bara nåd för Jesu Kristi skull. Liksom hon reser ragg mot att Gud kastar alla orena syndare i helvetet, föraktar hon reningen, frälsningen genom tron allena. Är hon religiös och tror på en himmel vill hon komma dit för att hon varit tillräckligt god för det. Av bara nåd för Jesu skull vill hon inte komma. Ja så avgrundsdjupt tog skadan i syndafallet att människan i högmod vänder sig bort från den enda frälsning som finns trots att den är alldeles gratis.

h) Gud är den rättfärdige

Gud framställs i Bibeln som den rättfärdige (Ps. 92:16, 5 Mos. 32:4). Människor anses rättfärdiga, om de uppfyller den gudomliga norm, som Gud stadgat. Men Gud är rättfärdig i sig själv, d.v.s. Han är inte rättfärdig därför att Han uppfyller någon norm som ligger utanför Honom. Det är istället så att det som är rättfärdigt är detta därför att det är i överensstämmelse med Guds vilja. Gud själv är normen.

I Bibeln finns det tvÃ¥ slag av rättfärdighet när det handlar om Guds relation till oss människor. Den första kallas den i Guds lag uppenbarade rättfärdigheten. Detta var den enda Luther kände till före sin reformatoriska upptäckt. Vi kan ta Rom. 1:17 som exempel pÃ¥ hur hans syn förändrades. Där stÃ¥r det: â€Rättfärdighet frÃ¥n Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det stÃ¥r skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.†Här möter vi pÃ¥ grekiska tvÃ¥ ord, dikaiosy´nä theoú, som Luther kämpade mycket med. Orden betyder Guds rättfärdighet, men hur skulle dessa ord förstÃ¥s? Fram till sitt reformatoriska genombrott hade Luther trott att Guds rättfärdighet var en norm, Guds lag, som människan mÃ¥ste leva upp till genom goda gärningar, sedlig vandel o.s.v. för att inte bli bestraffad av Guds rättvisa. I hemlighet gick han omkring och bar pÃ¥ ett hat emot Gud som ställde sÃ¥ höga krav att han, Luther, inte kunde leva upp till dem. En sÃ¥dan i Guds lag uppenbarad rättfärdighet finns visserligen i Bibeln (Matt. 19:17), men det är inte detta som Paulus skriver om i Rom. 1:17.

Genom flitigt bibelstudium upptäckte Luther plötsligt det andra slaget av rättfärdighet, den genom evangelium uppenbarade gudomliga rättfärdigheten, som förvärvats åt oss genom Jesu ställföreträdande tillfyllestgörelse. Luther såg att Guds rättfärdighet i Rom. 1:17 innebär en gåva, en redan färdig, himmelsk rättfärdighet, Kristi rättfärdighet, som syndaren fritt och för intet får ikläda sig genom tron. Dikaiosyn´nä theoú är en rättfärdighet från Gud, som Gud räcker fram till syndaren, och som denne fritt och för intet får ta emot genom tro. Luther upplevde nu att paradisets portar stod på vid gavel för honom. Eftersom denna insikt ägde rum i klostrets torn kallas den Luthers turmerlebnis, hans tornupplevelse, och ägde rum någon gång 1518-1519.

Lagens rättfärdighet kräver och fördömer, men evangeliets rättfärdighet utlovar och skänker. Människans frälsning är därför helt beroende av den evangeliska rättfärdigheten, som bara finns i kristendomen, vars själva väsen är just denna evangeliska rättfärdighet. Den som inte vill ta emot denna, måste själv svara för sina synder, och döms rättvist och välförtjänt till helvetet i enlighet med vad lagens rättfärdighet kräver.

i) Gud är den sannfärdige

Alla människor är lögnare (Ps. 116:11, Matt. 15:19), men Gud är den absolut sanne, som inte ens kan ljuga (Tit. 1:2). Detta är av stor betydelse för hur vi skall betrakta Bibeln. Eftersom varje bok i Skriften är utandad, inspirerad av Guds Ande (2 Tim. 3:16), är Bibeln absolut sann i allt den hävdar, ofelbar och har oinskränkt auktoritet.

j) Gud är den Gode

â€En är den Godeâ€, säger Jesus (Matt. 19:17). Gud är alltsÃ¥ den ende som är god i absolut mening. â€Gud är ljus och inget mörker finns i Honom†skriver Johannes (1 Joh. 1:5).

Under denna karaktäristik sammanfattas sådana bestämningar till Gud som att Han är kärleksfull, barmhärtig, nådig och långmodig.

Alla skapade varelser, även före syndafallet, kan bara vara goda i relativ mening, eftersom de är Guds verk. Men Gud är god i sig själv: Han är den absoluta fullkomligheten. Detta skänker ödmjukhet hos oss som är kristna. I den mån vi är goda är det endast beroende på Gud, som skänkt oss detta som gåva. Att Guds barn skall återspegla något av deras Faders godhet är en självklarhet.

Att Gud är kärlek (1 Joh. 4:8) visar sig i att Han är sÃ¥ fäst vid den syndiga världen, att Han till varje pris vill leda tillbaka den till den saliga gemenskapen med Honom. â€SÃ¥ älskade Gud världen att Han utgav sin enfödde Son, för att den som tror pÃ¥ Honom inte skall gÃ¥ förlorad utan ha evigt liv†(Joh. 3:16). Luther säger sÃ¥ fint, att Gud är en människoälskare.

Att Gud är barmhärtig visar sig i att Han har medlidande när det gäller det elände människorna råkat i genom synden (Luk. 1:78-79).

Att Gud är nådig visar sig i Hans gunst, Hans välvilja gentemot människorna fastän de inte är värdiga Hans förbarmande (Tit. 3:5).

Guds långmodighet visar sig i att Han väntar på syndarnas omvändelse och inte genast straffar synden med evigt fördärv, vilket de förtjänat (2 Petr. 3:9).

Allra sist vill jag återigen lyfta fram den sanningen, att

Jesus är Gud

Jag nämnde tidigare att den grekiska översättningen av Bibeln från 200-talet f. Kr översatte det högheliga gudsnamnet JHWH med Kyrios, Herre. I Nya testamentet används detta namn om Jesus. Han är Herren, den ende sanne Guden, Kyrios.

Som ni minns betyder JHWH Jag är, på grekiska ego eimi. Särskilt i Johannesevangeliet använder Jesus detta högheliga namn om sig själv. Vid ett tillfälle sade Han till judarna att innan Abraham, som levde 1800 år tidigare, blev till så var Han Jag är, ego eimi, alltså JHWH (Joh. 8:58). När judarna hörde Jesus säga så, tog de upp stenar för att kasta på Honom, eftersom straffet för Gudsförsmädelse enligt Mose lag var döden.

I Kristushymnen som Paulus skrivit ned i Fil. 2 stÃ¥r det: â€Fastän Han var till i Gudsgestalt, räknade Han inte tillvaron som Gud sÃ¥som segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt dÃ¥ Han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden, döden pÃ¥ korset. Därför har ocksÃ¥ Gud upphöjt Honom över allting och gett Honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och pÃ¥ jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren†(v 6-11).

Jesus har fÃ¥tt det högheliga namnet JHWH, namnet över alla namn. Ett litet barn kan inte lära sig de olika hebreiska namnen pÃ¥ Gud, men om barnet lärt känna Jesus har det lärt känna Gud, â€ty i Honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt†(Kol. 2:19). Svaret pÃ¥ detta lÃ¥nga föredrags rubrik, â€Vem är Gudâ€, skulle därför kunna sammanfattas i fem bokstäver: JESUS.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga.

Amen.