av Lars Borgström Predikan 2:a sön i fastan Matt. 15:21-28

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

Omkring ditt Ord, o Jesus, oss stilla gör

och fram till livets källa av nåd oss för.

Du ser i varje hjärta dess djupa nöd,

du ensam kan oss mätta med livets bröd. Amen.

Jesus hade tillsammans med sina lärjungar befunnit sig vid Genesaret. Ryktet om att Jesus kunde bota alla slags sjukdomar hade spritt sig och därför förde man fram alla som var sjuka till Honom. â€Och alla som rörde vid [hörntofsen pÃ¥ Hans mantel] blev friska†(Matt. 14:36).

Efter ett stridssamtal med några fariseer och skriftlärda drog sig Jesus undan tillsammans med de tolv till området kring Tyrus och Sidon. Det var hedniska trakter. Trots att detta område bara låg fyra-fem mil norr om Jesu uppväxtstad Nasaret, var det en annan värld. Ännu var inte tiden kommen för folket här att kallas in i Guds rike. Ännu hade inte Jesus lidit och dött och så gjort de två, hedningar och judar, till ett (Ef. 2:14-15) och befallt sina lärjungar att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar (Matt. 28:19). Ännu var judarna Guds särskilda egendomsfolk.

Det var inte ofta som Jesus lämnade judarnas land, men detta var ett sådant tillfälle. Troligtvis var det för att få dra sig undan en stund för välbehövlig vila åt sig och sina lärjungar. I parallellstället i Markus står det i alla fall att Jesus ville hemlighålla sin vistelse i Tyrus område (Mark. 7:24).

Men även i detta omrÃ¥de norr om Galileen hade ryktet spridits om Jesu undergörande förmÃ¥ga. SÃ¥ fort Jesus, efter djävulens ökenfrestelse som vi hörde om förra söndagen, pÃ¥börjat sin offentliga verksamhet, där predikandet av evangeliet och botandet av sjukdomar intog en central plats, gick ryktet om Honom t.o.m. â€ut över hela Syrien och man förde till Honom alla som led av olika slags sjukdomar och plÃ¥gor, besatta, mÃ¥nadssjuka och lama, och Han botade dem†(Matt. 4:24).

En av de åkommor som Jesus gjort sig känd för att kunna bota var alltså besatthet. I dagens evangelium möter vi också

Ett fall av demonbesättelse

Bland dem som hört talas om Jesus var en syrisk-fenicisk kvinna, eller som hon kallas i vÃ¥r text frÃ¥n Matteusevangeliet, en kanaaneisk kvinna, som hade en demonbesatt dotter. Ihärdigt trängde hon sig fram sÃ¥ nära hon nu vÃ¥gade utan att väcka anstöt, och ropade: â€Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är svÃ¥rt besattâ€.

Det var inte alldeles ovanligt med demonbesättelser vid denna tid. Kanske var det extra rörelse och aktivitet i andevärlden nu när Jesus framträdde och Hans frälsningsverk närmade sig sin fullbordan.

Det finns olika grader av besättelser. De onda andarna är dels olika mäktiga och ondskefulla i olika utsträckning (Luk. 11:25), och dels kan de i olika antal besätta en människa (Mark. 5:9, 16:9). Nu heter det så hemskt om den stackars kanaaneiska kvinnan, att hennes dotter var svårt besatt. Här rörde det sig tydligen om en av de värsta sorterna av besättelse. Och av parallellstället i Markusevangeliet ser vi att dottern var liten, hon var bara ett barn (Mark. 7:30). Så fruktansvärt för den kanaaneiska kvinnan! Tänk vilken sorg och vånda hennes moderskänslor måste försatt henne i! De av er som själva har barn kan enkelt leva er in i hur det måste ha känts att se sitt eget barn plågas och torteras av en farlig och ondskefull djävulens demon.

Det märkliga var nu att Jesus inte genast hjälpte kvinnan med hennes dotter. Vad kan detta ha berott på? Varför dröjde Jesus så med sitt svar och sin hjälp? Det finns åtminstone två förklaringar till detta, som båda är sanna. Vi har redan något berört en av dem, men kan utveckla detta med

Guds frälsningshistoriska ordning

I Guds frälsningsekonomi, Hans hushÃ¥llning med det frälsande evangeliet, har judarna en särställning. Det var Guds mening att evangeliet först skulle predikas för egendomsfolket. â€Evangelietâ€, säger Paulus, â€Ã¤r en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken†(Rom. 1:16).

När Jesus sände ut sina tolv lärjungar pÃ¥ missionsuppdrag före lÃ¥ngfredag och pÃ¥sk, sade Han till dem: â€GÃ¥ inte in pÃ¥ hedningarnas omrÃ¥de eller in i nÃ¥gon samaritisk stad. GÃ¥ istället till de förlorade fÃ¥ren av Israels hus†(Matt. 10:5-6). Först efter sin uppstÃ¥ndelse befallde Han dem att gÃ¥ ut och göra alla folk till lärjungar genom att döpa dem i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn och lära dem att hÃ¥lla allt vad Han hade lärt dem (Matt. 28:19-20). Det är mot bakgrund av detta förhÃ¥llande Jesus till sist, efter att först bemött den kanaaneiska kvinnan med tystnad, svarade henne: “Jag är sänd endast till de förlorade fÃ¥ren av Israels hus.” Och när hon inte gav sig utan fortsatte att be â€Herre, hjälp migâ€, svarade Jesus henne: â€Det är inte rätt att ta brödet frÃ¥n barnen och kasta det Ã¥t hundarnaâ€. Barnen är judarna och hundarna är hedningarna. Brödet är Jesus själv och Hans välgärningar. Ännu var alltsÃ¥ inte tiden kommen dÃ¥ Jesus, det bröd som kommit ned frÃ¥n Himmelen för att ge världen liv (Joh. 6:51, 58), skulle räckas och delas ut Ã¥t alla folkslag, stammar, länder och sprÃ¥k (jfr Upp. 7:9).

Men därmed har vi ännu inte sett till alla förklaringar till Jesu agerande. Att Jesus kände sig bunden vid Guds frälsningsplan är inte heller en i sig tillräcklig förklaring. Undantag frÃ¥n ordningen hade gjorts tidigare. Skökan Rahab i Jeriko (Jos. 6:25) och moabitiskan Rut (Rut 4:10) – för att ta tvÃ¥ exempel – var bÃ¥da av hednisk härkomst men kunde ändÃ¥ inlemmas i Guds folk, ja de finns t.o.m. med i Jesu släkttavla (Matt. 1:5). Om nu ett och annat undantag redan tidigare hade kunnat göras frÃ¥n den allmänna regeln om judarnas exklusiva rätt till frälsningslöftena, kunde Jesus göra det även nu. Vi fÃ¥r därför tänka att Jesus hade ett särskilt syfte med att först avvisa den kanaaneiska kvinnan. Detta syfte var att

Jesus ville pröva kvinnans tro

Denna förtvivlade kvinna hade en rätt tro. Det första vi skall lägga märke till är att hon bad Jesus om förbarmande. â€Herre, Davids Son, förbarma dig över mig!†ropade hon. Hon kom inte och Ã¥beropade nÃ¥gon egen förtjänst. Allt hon hoppades pÃ¥ var Jesu förbarmande. Det andra vi skall lägga märke till är att hon dessutom trodde att Jesus var den utlovade Messias. â€Davids Sonâ€, kallade hon Honom. Vad som lÃ¥g i hennes tilltal â€herre†är svÃ¥rt att veta. LÃ¥g där en bekännelse till Herren, den ende, sanne Guden? Det är svÃ¥rt att avgöra, jag Ã¥terkommer nÃ¥got kring detta.

Den första prövningen hon möter är Jesu tystnad. â€Han svarade henne inte med ett ordâ€, stÃ¥r det. Denne prövning, utebliven bönhörelse, har alla kristna erfarenhet av. Vi vill sÃ¥ gärna ha ögonblicklig eller Ã¥tminstone snar bönhörelse. Och när vi inte fÃ¥r som vi tänkt det, kan det ligga nära till hands att anse att vÃ¥ra böner bara beds rätt ut i tomma luften. Men Herren hör varje bön som beds av dem som tror pÃ¥ Honom. Anledningen till att Han inte genast svarar kan i sÃ¥ fall vara att vi skall öva oss i tÃ¥lmodig förtröstan pÃ¥ Honom, att kunna tro pÃ¥ Hans godhet även dÃ¥ vi inte kan se den eller uppleva den.

Ibland hÃ¥ller Herren alltsÃ¥ inne med bönhörelsen enbart därför att vi skall öva oss i att ännu mer och ivrigare bestorma Honom med vÃ¥ra böner. Han vill att vi, likt den ihärdiga änkan inför stadens domare i en av Hans liknelser (Luk. 18:1-8), klänger oss fast vid Honom och sätter vÃ¥rt enda hopp till Honom. Änkan fick till slut rätt hos domaren, som varken fruktade Gud eller hade respekt för människor. Om den inträngande, uthÃ¥lliga och allvarliga bönen till och med övervinner en orättfärdig domare pÃ¥ jorden, “skulle dÃ¥ inte Gud skaffa rätt Ã¥t sina utvalda, som ropar till Honom dag och natt, dÃ¥ Han ju lyssnar tÃ¥ligt till dem?” (Luk. 18:7). Den kanaaneiska kvinnan var som denna ihärdiga änka, och sÃ¥ vill Jesus att ocksÃ¥ vi skall vara. Vi människor är nog mest som den orättfärdiga domaren, vi tycker det är besvärande med efterhängsna människor som tjatar och tjatar om nÃ¥gon tjänst eller gÃ¥va – men Jesus tycker om att vi klänger oss fast vid Honom och inte ger upp vÃ¥ra böner.

Den andra prövningen den kanaaneiska kvinnan mötte var oförstående lärjungar. Så kan det vara även idag. Församlingarna är ingalunda ett hem för felfria helgon. Tror man det blir man snart besviken. Visserligen är församlingen en plats av underbar gemenskap där den kristna brödra- och systrakärleken råder, men eftersom medlemmarna är människor som fortfarande bär på sitt gamla kött kommer det även där alltid att syndas, ske oförrätter och begås övertramp. Det måste man vara på det klara med. Men sådant kan och skall redas ut och läggas under förlåtelsen.

Det kan ändÃ¥ vara nog sÃ¥ svÃ¥rt att möta fördomsfulla kristna. För en del kan sÃ¥dant leda till fall. Detta mÃ¥ste vi, som är kristna, ha klart för oss. Det heter i ett talesätt att vi kristna är de utanförstÃ¥endes biblar. De läser av oss och skaffar sig pÃ¥ sÃ¥ sätt en uppfattning om vad kristen tro kan handla om. Förhoppningsvis kan de dÃ¥ fÃ¥ nÃ¥gon aning om att â€Guds rike bestÃ¥r [—] i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande†(Rom. 14:17). Men tänk om vi istället blir nÃ¥gon till fall genom ohövlighet, högmod, vredesutbrott eller annan synd.

Den kanaaneiska kvinnan rÃ¥kade ut för oförstÃ¥ende och ohjälpsamma lärjungar. När hon pÃ¥kallade Jesu uppmärksamhet bad lärjungarna sin Mästare: â€Skicka i väg henne! Hon följer ju efter oss och ropar.†Kvinnan lät sig emellertid inte heller nedslÃ¥s av detta.

Men dÃ¥ sade Jesus plötsligt: â€Jag är sänd endast till de förlorade fÃ¥ren av Israels hus.†Detta blev kvinnans tredje prövning. Här bröts tystnaden frÃ¥n Jesus, men inte för att trösta eller hjälpa henne, utan för att avslÃ¥ hennes begäran! Han gav henne ett motargument; hon tillhörde inte dem som Han blivit sänd för att hjälpa. Men kvinnans tro pÃ¥ Jesu kärlek och makt att hjälpa var sÃ¥ stor att hon inte ens lät sig nedslÃ¥s av detta svar. Istället för att tvivla pÃ¥ Jesus verkar det som att hon ifrÃ¥gasatte sig själv. Istället för att anklaga Jesus för kärlekslöshet och ohjälpsamhet, verkar hon ha misstänkt sig själv och ansett att felet legat hos henne. Hon tänkte nog att hon i sin första begäran inte varit tillräckligt ödmjuk och vördnadsfull gentemot Jesus, och föll nu därför ned pÃ¥ marken framför Honom och bad ännu en gÃ¥ng om hjälp. Det grekiska verb som uttrycker att hon föll ned för Jesus kan ocksÃ¥ översättas med att hon tillbad Honom. SÃ¥ översätts det t.ex. i Karl XII´s Bibel. DÃ¥ skulle hennes ord â€Herre, hjälp mig†vara uttryck för att hon förstod att Jesus inte bara var Messias, Davids Son, utan även Herren själv. Det är ju endast Herren som fÃ¥r tillbedjas.

Kvinnan ville hur som helst inte argumentera med Jesus angÃ¥ende att Hans uppdrag bara gällde de förlorade fÃ¥ren av Israels hus. Hon fortsätter, rakt emot allt förnuft, att be om Hans förbarmande. Israelit eller inte, sÃ¥ klänger hon sig fast vid Davids Son och vägrar att ge sig, vägrar att sluta hoppas pÃ¥ Hans förbarmande. Det är som att man skulle kunna stoppa den gamle patriarken Jakobs ord frÃ¥n brottningen vis Jabboks vadställe i hennes mun: â€Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig†(1 Mos. 32:26).

Kvinnans ord â€Herre, hjälp mig†kan förstÃ¥s som en fortsatt vädjan om hjälp för hennes demonbesatta lilla dotter. Men den korta och kraftfulla bönen kan även förstÃ¥s som ett svar pÃ¥ Jesu ord om att Han bara kommit till Israels hus: Om Messias bara kommit för dem, vad skall det dÃ¥ bli av mig och de mina – â€Herre, hjälp mig!†Bönen kan även förstÃ¥s som ett rop pÃ¥ hjälp i denna prövningens stund. Kanske tyckte kvinnan att det var svÃ¥rt att framhärda i sin tro, när hon fick sÃ¥dana nedslÃ¥ende besked, och därför ropade anfäktad: â€Herre, hjälp mig!†Kanske var det allt detta pÃ¥ en och samma gÃ¥ng hennes rop pÃ¥ hjälp handlade om.

DÃ¥ kom Jesu svar: â€Det är inte rätt att ta brödet frÃ¥n barnen och kasta det Ã¥t hundarna.†Detta blev kvinnans fjärde prövning. Skulle hon nu knäckas? Märkligt nog lät hon sig fortfarande inte hejdas. Ödmjukt, likt den förlorade sonen som sade till sin fader att han inte var värd att kallas dennes son (Luk. 15:19, 21) gav hon Jesus rätt dÃ¥ Han indirekt kallat henne hednisk hund, och gav sÃ¥ det geniala svaret: â€Jo, Herre, ocksÃ¥ hundarna äter smulorna som faller frÃ¥n deras herrars bord.†Det är som om hon menade: â€Vi arma hedningar har naturligtvis inte rätt att förvänta oss dina, o Herre, Davids Sons, välgärningar som ju tillhör judarna. Men dessa dina landsmän börjar ju redan nu att förakta maten, de klagar pÃ¥ den och till och med kastar bort den. DÃ¥ kan väl nÃ¥got av den ratade maten, en liten smula som faller till golvet, fÃ¥ tas tillvara av en fattig och ovärdig hedning som jag?†Detta svar blev henne givet ovanifrÃ¥n. Det är som om svaret, dÃ¥ det uttalades av kvinnan, ännu var varmt av Givarens hand. Herren hade hört hennes bön om hjälp och nu äntligen var tiden inne för bönesvaret. Kvinnan var ödmjuk nog att nöja sig med smulorna och hon hade tro nog att räkna med att Jesus skulle ge dem Ã¥t henne. Jesus svarade henne: â€Kvinna, din tro är stor. Det skall bli som du vill.†Och frÃ¥n det ögonblicket var hennes dotter botad. Aldrig mer skulle nÃ¥gon djävulens demon besätta flickan. Jesus kungjorde helbrägdagörelsens under: Han sade, och det blev sÃ¥.

Den hedniska, kanaaneiska kvinnans tro var verkligen anmärkningsvärd. Den var stor, sade Jesus. Och efter denna prövning hade den naturligtvis blivit ännu större. Det är ju precis detta som är prövningens syfte; att stärka tron, öva den troende i tillitsfull förtröstan trots alla, ja t.o.m. ibland på tvärs emot alla yttre omständigheter. Den tro som kommer ur prövningen är som ett i eld härdat lerkärl. Tron dog inte utan stärktes, liksom ungens eld inte spräckte kärlet utan gav det fasthet.

En enda gÃ¥ng annars hade Jesus berömt nÃ¥gons tro. Det var den hedniske officeren som begärt hjälp för sin sjuke tjänare (Matt. 8:5-13). När Jesus hade sett hur oreserverat officeren trodde pÃ¥ Hans makt att bota, sade Han: â€I Israel har jag inte hos nÃ¥gon funnit en sÃ¥dan stark tro. Jag säger er: MÃ¥nga skall komma frÃ¥n öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man grÃ¥ta och skära tänder†(Matt. 8:10-12).

Den kanaaneiska kvinnan upphöjdes, eftersom hon ödmjukat sig och var en hund i egna ögon. Men mÃ¥nga av judarna, som berömt sig över sin släktskap med Abraham (Matt. 3:9, Joh. 8:39) blev sedan stämplade som hundar. â€Se upp för hundarnaâ€, varnade Paulus församlingen i Filippi och syftade pÃ¥ de lagfromma fariseerna (Fil. 3:2). SÃ¥ visar sig Ã¥terigen den omvända ordningen i Guds rike: â€Men mÃ¥nga som är de första skall bli de sista, och mÃ¥nga som är de sista skall bli de första†(Matt. 19:30).

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga. Amen.