av Lars Borgström Predikan 1:a sön i fastan Matt. 4:1-11

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O, Fader vår barmhärtig, god, som oss till Dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss Ditt Ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.

Det har sagts att den onde anden djävulen i sin kamp emot kyrkan, som ju är alla kristtrogna människor, använder sig av två olika metoder. Han växlar mellan dem från tid till tid alltefter framgång och effektivitet, taktiken skiftar också från plats till plats.

Den första metoden är förföljelse. Den onde upptänder dÃ¥ ett kristendomshat hos statsmakten och uppviglar folkmassorna. Det blir först frÃ¥ga om tilltagande marginalisering, sedan fängslanden, lynchning och sÃ¥ smÃ¥ningom dödanden. De romerska kejsarna avrättade mÃ¥nga kristna under fornkyrkans tid, liksom i senare tid mÃ¥nga kristna dödades bakom den kommunistiska järnridÃ¥n. Dödandet av kristna pÃ¥gÃ¥r ocksÃ¥ i denna stund i flera länder, främst i muslimvärlden. Det har ändÃ¥ rent historiskt visat sig, att där förföljelserna varit hÃ¥rda, där har ocksÃ¥ ofta växten kommit. “Martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde” hette det t.ex. under kristendomens första tid. Där själafienden inte lyckas särskilt väl med sitt uppsÃ¥t genom förföljelse, tillgriper han sin andra metod: förförelse.

Det är om förförelsen dagens predikan handlar. Det är också detta vi i vårt land blivit mest utsatta för. Jag vill nu först tala om frestelserna och syndens straff i allmänhet och sedan om de tre specifika frestelser som djävulen ansatte vår Frälsare med.

Frestelserna

har alltid ett och samma syfte och det är att störta oss i fördärvet, men det förstÃ¥r vi ofta inte, därför att frestelserna pyntas ut och kommer i en ljusskimrande och lockande gestalt. Djävulen säger aldrig vad han vill, för han vill aldrig annat än en människas fördärv. Det är inte sÃ¥ lätt att se detta alla gÃ¥nger, särskilt som synden syns sÃ¥ lockande härlig, men sÃ¥ är det. Det vet vi därför att djävulen är en lögnare, ja t.o.m. â€lögnens fader†(Joh. 8:44). Om vi hade detta bättre klart för oss, om vi klarare förstod att det finns en motstÃ¥ndare, en edsvuren fiende som bara vill oss illa, som aldrig blir nöjd förrän han fört oss ända ned i helvetets eviga pina, dÃ¥ skulle det bli mer allvar med vÃ¥r kamp mot frestelserna och synden. Om det är sÃ¥ att du lever i nÃ¥gon synd som du tror att du kan behÃ¥lla, mÃ¥ste du veta att du är bedragen av djävulen, men Gud icke lÃ¥ter gäcka sig (Gal. 6:7). Du kan hÃ¥lla din synd hemlig för mig och för alla andra människor, men Herren ser och vet allt, ända ner i hjärtats grund pÃ¥ en människa. Hela ditt liv, alla dina gärningar och alla dina tankar ligger som en uppslagen bok inför Herrens blick. Ingen synd är sÃ¥ liten att den kan tillÃ¥tas i Guds rike. Vill du behÃ¥lla den mÃ¥ste du gÃ¥ förlorad.

Tänk på alla de hundratals miljoner människor som nu ligger och pinas i helvetet. De tog det lätt med synden. De trodde inte att det var något allvar med Guds varningar. Tänk om de nu fick komma tillbaka hit till oss. Visst skulle de inte leva på samma sätt som förr och riskera den eviga fördömelsen för de synder som de levt i! De skulle naturligtvis ändra sina liv, de skulle omvända sig till Herren Jesus, överge sina synder och byta bort sin tidigare pinoort mot Himmelen. De skulle aldrig leva förbannelsens liv en gång till, de skulle vara livrädda för synden och undvika den så att den inte på nytt skulle tända helvetets flammor omkring dem och dra Guds vrede över dem. Men någon sådan ny chans ges inte. En människa dör bara en gång. Hon har bara en själ och det finns bara en evighet.

Eller tänk om en ängel förde dig till en plats, där du kunde få en blick både av Himmelens glädje och helvetets fasor. Du skulle då bli lika övertygad om dessa platsers realitet som Ordet betygar det. När du sedan återvände igen skulle du knappast leva så slarvigt som du gör. Och ändå vet du ju av Guds Ord, att Jesus själv på det allra mest allvarliga och inträngande sätt, varnar för helvetet. Det är väl verklighet nog när varningarna kommer från Honom som är Sanningen själv (Joh. 14:6)!

Eller tänk dig om det för varje synd du begÃ¥r genast skulle slitas loss ett stycke kött frÃ¥n dina ben med en glödande tÃ¥ng. Skulle du dÃ¥ fortsätta med att ljuga, baktala, skvallra, umgÃ¥s med otuktiga tankar, fiffla med pengar eller vad det nu kan vara? Säkert inte. Fruktan för straffet skulle avhÃ¥lla dig. Ja, även när dina begär vore starka, skulle du darra vid tanken pÃ¥ det straff, du säkert skulle möta. Och sÃ¥ är syndens straff sÃ¥ mycket värre än kroppslig skada! Det är ju din odödliga själ som tagit skada! “Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ?” (Matt. 16: 26). Sedan kastas hon med bÃ¥de kropp och själ i det evigt brinnande Gehenna.

Hur kär din särskilda skötosynd än tycks dig, hur omistlig du än anser den vara, mÃ¥ste du bekänna den som synd inför Herren och be om att i Hans kraft överge den. Jesus säger att “det är bättre för dig att en av dina lemmar gÃ¥r förlorad än att hela din kropp kastas i Gehenna” (Matt. 5: 29). Med detta menar Han att även om din speciella synd känns lika nödvändig för dig som ditt öga eller din hand, är det ändÃ¥ bättre att ingÃ¥ stympad i Himmelen än att “hela kroppen kommer till Gehenna” (Matt. 5:30).

Men varför flyr då inte alla människor från djävulen till Gud? Varför detta tvekande och denna slapphet med synden? Varför detta haltande på båda sidor? Varför denna lek och vårdslöshet med den egna själen och dess eviga öde? Ja, det är verkligen märkligt. Men allt har sin grund i djävulens list och bedrägeri:

Han väljer först ut nÃ¥gra fÃ¥ frestelser för att genom dem erövra själen. Blev alla synder pÃ¥ en gÃ¥ng presenterade för en syndare, skulle varje människa fly. Men när det bara kommer nÃ¥gra fÃ¥ i taget, verkar synden ofarligare. Djävulen väljer inte alltid ut de grövsta och farligaste. Ofta kan â€smÃ¥synder†göra stora erövringar, där de stora synderna inte skulle ha vunnit nÃ¥got land. Inte heller väljer han samma frestelser för de olika själar, som han försöker erövra. Han ger noga akt pÃ¥ sin fiende och finner snart dennes svaga punkt. Och sÃ¥ väljer han ut sina frestelser och rycker fram till strid. För en väljer han smÃ¥lögner, för en annan fÃ¥fänglighet, för en tredje otukt, för en fjärde girighet o.s.v.

I frestelsens stund blir synden sÃ¥ lockande härlig. Hela vÃ¥rt kött gör sig pÃ¥mint med all sin kraft: det vill synda. Vi blir blinda för hur förfärlig synden egentligen är. Vi glömmer goda föresatser och ser inte de förfärliga följderna av synden. Frestelsen skymmer blicken. Synden kommer till oss i strÃ¥lande förklädnad: Vi räcker ut händerna emot den och tar den i vÃ¥r famn – och ser inte, att vi famnar den onde själv.

Det är helt vansinnigt att synda. Synden kan inte göra oss något gott, bara skada oss. En frisk och andligt vaken, kristen själ vill inte synda utan är tvärtom rädd för den och vill undvika den till varje pris.

Men en kristen pÃ¥ avfallets väg eller kanske rent av redan avfallen, tar det inte sÃ¥ noga. Han tröstar sig med, att efter fallet finns det nÃ¥d att fÃ¥. Han är mer och mer medveten om vad han gör – och ändÃ¥ gör han det! Efterhand behöver frestelsen inte göra sÃ¥ stora ansatser för att segra – motstÃ¥ndet mot synden blir svagare och svagare för varje fall – och till slut segrar synden nästan helt utan kamp.

Den avfallne kristne har med full vilja och klart medvetande valt ett liv i synden. Kanske fortsätter han ännu med sina religiösa övningar och gäller ännu inför andra för att vara en kristen, men han lever i sitt hjärta borta från Gud och har slitit sig loss från Jesus.

Men är det en kristen människa, som är med pÃ¥ livets smala väg, sörjer han över synden. Den plÃ¥gar honom mer än allt annat. Har han fallit i nÃ¥gon synd, eller genom Ordet blivit överbevisad om nÃ¥gon tidigare synd, sÃ¥ flyr han genast till Jesus och ber om förlÃ¥telse. Jesus är ju syndares Frälsare, som burit världens synd och skuld. Inte en enda synd förblev ostraffad pÃ¥ Golgata. Allt kastades pÃ¥ Jesus som led det fulla straffet för dina och hela världens alla synder. Här, pÃ¥ Golgata, huvudskalleplatsen, uppenbarades Guds kärlek till människorna. Istället för att straffa oss, förövarna, blev Guds evige Son människa och bar straffet i vÃ¥rt ställe. Jesus, vÃ¥r blödande Frälsare hängde fastspikad pÃ¥ korset för vÃ¥ra synders skull. Med sin törnekrona och sina förskräckliga sÃ¥r – sÃ¥r pÃ¥ den enda syndfria, alltigenom heliga kroppen! – och sina själakval vann Han Ã¥t oss en segerkrona som aldrig vissnar. Du som genom dina synder var skyldig till helvetets eld fick helt oförtjänt en ställföreträdare som trädde emellan. Istället för att du skulle kastas i det eviga eldshavet svallade Guds vredes böljor över Honom (Ps. 88:8). Han ropade i pina och Ã¥ngest: “Din vredes lÃ¥gor gÃ¥r över mig, dina fasor förgör mig” (Ps. 88:17).

â€Kom, lÃ¥t oss gÃ¥ tillrätta med varandra, säger HERREN. Om än era synder är blodröda (och det är de verkligen), skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull†(Jes. 1:18). â€Jesu Kristi, Guds Sons blod, renar oss frÃ¥n all synd!†(Joh. 1:7).

————————–

Nu vill jag övergÃ¥ till att tala mer specifikt om de frestelser som djävulen angrep Jesus i öknen med. I Hebreerbrevet heter det: “vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med vÃ¥ra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd”. Han var frestad i allt. Alla de frestelser vi fallit för har Han utstÃ¥tt och i vÃ¥rt ställe övervunnit. Precis varenda en. De nämns inte var och en särskilt i Nya testamentet, men tre av dem möter vi här.

Frestelserna hade samma syfte, nämligen att föra in Jesus på en väg, som inte var Guds kallelses, och därmed leda Honom bort från Gud och uppdraget att bli vår och hela världens Frälsare. Och frestarens metod är i dag densamma. Samma frestelser som mötte vår Frälsare utsätts kyrkan och var och en enskild kristen för idag. Frestaren brukar mindre skrämsel och hat än hycklad vänskap och förståelse för att förvilla, så att lögnen ser ut som det sanna, det goda. Den första lögnen som själafienden försöker föra oss vilse genom är att

levebrödet är viktigare än Livets bröd

“Om du är Guds Son, sÃ¥ befall att de här stenarna blir bröd”.

Frestaren talar full av förställd omsorg om de hungrande, han talar som en god vän som har ett stort hjärta för de behövande. Men vÃ¥r Frälsare hörde den falska klangen. Han sÃ¥g bländverket. Han hade förstÃ¥tt frestarens djupaste avsikt, nämligen att intala att levebrödet, det jordiska brödet, är det viktigaste. Frestaren menar egentligen: “Vad tjänar det till att tala om Livets bröd för själen, sÃ¥ länge människor fortfarande hungrar eller rent utav svälter?” Jesus avvisade lögnen med ett ord frÃ¥n 5 Mosebok: “Det stÃ¥r skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgÃ¥r frÃ¥n Guds mun“.

Frestaren försöker idag bedra kyrkan med samma argument: “Vad är väl detta, som kallas Livets bröd? Vad tjänar förkunnelsen av Guds Ord och Guds rike till? Varför predika om Jesus? Vore det inte bättre att mätta de hungrande med verkligt bröd istället?” Den kyrka som börjar att lyssna till frestarens röst blir allt mindre bekymrad över själarnas nöd, hunger och eviga frälsning. Det yttre, det synliga träder i förgrunden.

Även den enskilde kristne kan lockas av frestarens tal. Lögnen omsluter honom eller henne sakta. Den första yttringen är vÃ¥rdslöshet om själen: “Betyder det egentligen sÃ¥ mycket att läsa Guds Ord sÃ¥ ofta?” blir den undermedvetna attityden. Denna vÃ¥rdslöshet fÃ¥r sedan till följd att Gud blir alltmer overklig. Det andliga liksom försvinner. Det yttre blir det verkliga. I och med detta förlorar själen all kraft att stÃ¥ emot frestaren. Man blir till sist helt uppslukad av det mÃ¥ngahanda.

Frestaren kommer sällan med uppenbart onda uppmaningar. DÃ¥ skulle han inte lyckas leda sÃ¥ mÃ¥nga vilse. Människan vill ju vara och uppfattar i regel sig själv som god. Frestaren uppmanar därför inte till ytterligare förtryck och utsugning av de fattiga. Nej, han talar som de utsattas vän och uppmanar till solidaritet och bistÃ¥nd. Det är bara det att han sätter denna omsorg i motsättning till kyrkans verkliga uppgift: att göra alla folk till Jesu lärjungar (Matt. 28:19). Det är därför det hela blir sataniskt. Frestaren lÃ¥ter gärna de fattiga fÃ¥ mat sÃ¥ länge de undanhÃ¥lls Livets bröd som är Kristus. Han vet ju att hur mycket jordiskt bröd de än äter kan de aldrig äta sig in i Himmelriket. Det kan man bara genom det andliga ätandet av den mat som är Livets bröd eller Jesus själv. Frälsaren säger: “Jag är det bröd som ger liv, det bröd som har kommit ner frÃ¥n Himlen. Den som äter det brödet skall leva i evighet” (Joh. 6:51).

Var och en kristen skall akta sig för frestarens (rent mänskligt sett) förnuftiga argument och istället lyssna till sin Mästares röst: “Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ?” (Matt. 16:26).

Den andra lögnen som själafienden försöker föra oss vilse genom är att

tecknen är viktigare än tron

“Sedan tog djävulen Honom till den heliga staden och ställde Honom pÃ¥ tempelmurens utsprÃ¥ng och sade: “Om du är Guds Son, sÃ¥ kasta dig ner! Det stÃ¥r ju skrivet: Han skall ge sina änglar befallning om dig, och de skall bära dig pÃ¥ händerna, sÃ¥ att du inte stöter din fot mot nÃ¥gon sten“.

Vilka underbara följder, vilka andliga väckelser skulle det inte bli, om människorna fick se Guds Son komma ned från den heliga stadens högsta topp, själva tempelplatsen, omsluten av en skara änglar, som skulle föra Honom fram i segertåg. Skulle något kunna vara mer övertygande än detta tecken? Här skulle ju något påtagligt visa sig. Ingen skulle kunna förneka det. Det skulle inte vara fråga om bara ord, utan om övertygande handling.

Vi känner igen frestarens resonemang även frÃ¥n vÃ¥r tid. Otrons människor säger: “LÃ¥t oss se ett tecken, som bevisar att det ni tror pÃ¥ är sant! Varför griper inte Gud in när människor lider, när en stackars människa drabbas av olyckan? Varför är änglarna overksamma? Var finns de? De är bara sagoväsen! Vad är det för mening med en tro som inte kan övertyga genom handling, bevis, tecken?”

Men även bland de människor som vill vara kristna har frestarens förförelse vunnit ingÃ¥ng. Tecknen blir viktigare än tron. Vi ser gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng i denna tid, som utmärks av stor andlig förvirring, hur kristna människor anstränger sig till det yttersta för att Ã¥stadkomma det ovanliga och övernaturliga. PÃ¥ detta sätt vill de bli övertygade om den levande Guden. Känslorna skall stegras, man skall ropa “Halleluja”, tala i tungor eller vrida sig i olika extatiska rörelser för att bli viss om Gud. Man vill uppleva märkliga tecken för att bli övertygad om att Gud är levande.

Frestaren jublar. Han har alltid förvillat människor genom att inbilla dem, att trons förtröstansfulla överlåtelse åt Gud är litet och till ringa värde i jämförelse med de spektakulära tecknen.

Den stackars själen har förvillats och är inne pÃ¥ fel väg. Den behöver ständigt starkare rörelser, kraftigare väckelser, tydligare tecken ända tills den till sist ligger där dödstrött i kramp och totalt andligt utarmad. Det skall ocksÃ¥ kommas ihÃ¥g att Jesus säger att i den sista tiden “Falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra tecken och under för att om möjligt leda de utvalda vilse” (Mark. 13:22).

Faran är över oss. Frestaren är försÃ¥tlig. Här har han skrudat sig i en dräkt, som ger intryck av stark andlighet och levande tro. Men det är en lögn. Jesus avfärdade frestarens falska bibelutläggning med orden: “Det stÃ¥r ocksÃ¥ skrivet: Du skall inte fresta Herren, din Gud.” Nej, vi skall inte kräva tecken av Herren. “Ett ont och trolöst släkte kräver ett tecken, men det skall inte fÃ¥ nÃ¥got annat tecken än profeten Jonas tecken” (Matt. 12:39) – nämligen Frälsarens död och uppstÃ¥ndelse – svarade Jesus fariséerna. I detta Jonatecken har vi allt. I Jesu död har vi fullständig förlÃ¥telse för vÃ¥ra synder, i Hans uppstÃ¥ndelse har vi beviset pÃ¥ att Gud accepterade Hans betalning med sitt eget liv i vÃ¥rt ställe. I Hans uppstÃ¥ndelse vet vi ocksÃ¥ att vÃ¥r Frälsare är den Levande Herren som allsmäktig följer oss dag för dag. Till Jonatecknet skall vi ständigt Ã¥tervända. Vi skall inte se till höger eller vänster efter andra tecken. “Herre, när jag har dig frÃ¥gar jag inte efter nÃ¥got pÃ¥ jorden” (Ps. 73:25).

Den tredje lögnen som själafienden försöker föra oss vilse genom är att

härskande är viktigare än tjänande

“Därefter tog djävulen Honom upp pÃ¥ ett mycket högt berg och visade Honom alla riken i världen och deras härlighet. Och han sade: ´Allt detta vill jag ge dig, om du faller ner och tillber mig´”.

Denna frestelse avvisade vÃ¥r Frälsare med orden: “GÃ¥ bort, Satan! Ty det stÃ¥r skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast Honom skall du tjäna.” Men frestaren har under historiens gÃ¥ng inte framställt denna frestelse till makt förgäves. Kyrkan har trott sig kunna bli mer effektiv med jordiska maktmedel i sin hand. I medeltidens korstÃ¥g användes till och med svärd för att, som man trodde, utbreda Kristi rike. PÃ¥ven gjorde sig till jordisk världshärskare.

I vÃ¥r tid är frestelsen att ingÃ¥ kompromisser med en alltmer sekulariserad stat pÃ¥taglig. De kristna samfunden ställs idag inför valet att anpassa sig, tona ned vissa bibliska sanningar som är besvärande och stötande för det moderna, gudlösa samhället eller att mista de privilegier de av hävd har haft. Litar man mer pÃ¥ mammon, pÃ¥ yttre makt, privilegier och säkerhet, än pÃ¥ Guds Ord som när allt annat förgÃ¥r blir det enda som bestÃ¥r (Matt. 24:35), ja, dÃ¥ har man i verkligheten avfallit frÃ¥n den ende sanne Guden och tillber nÃ¥gon annan…Luther säger i Stora katekesen att “en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i nöd tager sin tillflykt till.” (SKB, s 390).

Men hur har inte frestaren flera gånger lyckats snärja även dig och mig! Vi har trott, ofta undermedvetet och outtalat, att makt, inflytande, uppmärksamhet och omnämnande är livets innehåll och rikedom. Men tjänandet, det ofta förbisedda, glömda, föraktade, det har vi trott vara utan värde. Och ändå är det nästan alltid så att det är i de små, undanskymda sammanhangen som Guds rike vinner sina största segrar.

Herren själv kom inte till oss i makt och härlighet med kungaspiran i handen. Han kom som ett värnlöst barn för att som vuxen bli den lidande tjänaren (Jes. 53). Det är i Hans efterföljd vi är kallade att vandra. Vid den sista mÃ¥ltiden med sina lärjungar tvättade Han deras fötter och sade: “Ni kallar mig Mästare och Herre och det med rätta, ty det är jag. Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är ocksÃ¥ ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er” (Joh. 13:13-16).

Återigen har frestaren uppträtt som en ljusets ängel. Han menar att härskandet, makten och de yttre privilegierna är värda vissa kompromisser och eftergifter. Hur effektivt kan man sedan inte verka för Guds rike med dessa maktmedel i sin hand! Men detta är, precis som alla andra hans frestelser, ren lögn.

—————————————-

Mot frestarens lögner säger Guds Ord:

LIVETS BRÖD, SJÄLENS FRID MED GUD, ÄR VIKTIGARE ÄN LEVEBRÖDET

TRO, SJÄLENS FÖRTRÖSTAN PÅ FRÄLSAREN, ÄR VIKTIGARE ÄN TECKNEN

TJÄNANDET, DET OFTA UNDANSKYMDA, ÄR STÖRRE ÄN HÄRSKANDET

AMEN.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss. Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan så att vi inte må vara glömska hörare utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och varda saliga. Amen.