av Lars Borgström Predikan fastlagssöndagen

Luk.18:31-43

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O, Fader vår barmhärtig, god, som oss till Dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss Ditt Ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.

Jesus sade till sina tolv lärjungar: â€Se, vi gÃ¥r upp till Jerusalem, och allt som genom profeterna är skrivet om Människosonen skall gÃ¥ i uppfyllelseâ€(Luk. 18:31). SÃ¥ säger Han ocksÃ¥ idag till oss sentida lärjungar: â€Se, vi gÃ¥r upp till Jerusalem.†Han vill att vi liksom för vÃ¥r inre blick skulle följa Honom upp till den heliga staden och se vad Han där hade att uträtta. Fastlagen, de tre sista dagarna av förfastan, inleds idag och pÃ¥ onsdag, askonsdagen, börjar den egentliga fasteperioden som leder fram till lÃ¥ngfredag och pÃ¥sk. Och det är just lÃ¥ngfredagens och pÃ¥skens händelser Jesus syftar pÃ¥ dÃ¥ Han sade att allt som genom profeterna är skrivet om Människosonen skulle gÃ¥ i uppfyllelse i Jerusalem. â€Tyâ€, sade Han, â€Människosonen kommer att utlämnas Ã¥t hedningarna. De skall hÃ¥na och skymfa Honom, spotta pÃ¥ Honom, och pÃ¥ tredje dagen skall Han uppstÃ¥â€.

Hur tog Hans första lärjungar emot detta? De hade nu vandrat tillsammans med Honom i tre Ã¥r och fÃ¥tt den bästa undervisning av ingen mindre än Mästaren själv, men ändÃ¥ stÃ¥r det att â€lärjungarna förstod ingenting av detta. Det var fördolt för dem, sÃ¥ att de inte fattade vad Han menade†(Luk. 18:34). Detta därför att

Lärjungarna var inte andligt klarseende

Lärjungarna trodde att Jesus var Messias. De trodde t.o.m. att Han var den levande Gudens Son (Matt. 16:16). DÃ¥ var de väl ändÃ¥ andligt vakna och seende? Nog var lärjungarna redan vid detta tillfälle troende Guds barn, men särskilt befästa i sin tro var de inte. Men handlar det inte om att tro att Jesus är Guds Son? Nej, en sÃ¥dan tro är inte det avgörande och behöver inte ens vara frälsande. I Kapernaums synagoga fanns en demon som hade tagit en stackars man i besättelse. Är det inte förresten märkligt att denne orene ande kunde vistas i en synagoga som skulle vara den levande Gudens hus, en helig plats? Detta säger oss nÃ¥got om den döda religionen bland fariséerna och de skriftlärda under Jesu tid. Demonen trivdes tydligen i deras helgedom. Där dväljdes den. Först när Jesus kom in i synagogan blev platsen outhärdlig för den orena anden och den besatte mannen ropade: â€Vad har vi med dig att göra, Jesus frÃ¥n Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige†(Mark. 1:24). Även djävlarna vet alltsÃ¥ vem Jesus är, att Han är den levande Gudens Son, men de bävar (jfr Jak. 2:19).

Vad är dÃ¥ den frälsande tron? Den frÃ¥gan är mycket lätt att besvara. När Jesus senare, bortom lÃ¥ngfredag och pÃ¥sk, bortom kors och grav, sÃ¥som uppstÃ¥nden visade sig för sina lärjungar i Jerusalem, sade Han till dem: â€Det stÃ¥r att Messias skall lida och pÃ¥ tredje dagen uppstÃ¥ frÃ¥n de döda, och att omvändelse och syndernas förlÃ¥telse skall predikas i Hans namn för alla folk, med början i Jerusalem†(Luk. 24:46-47). Det var detta, omvändelse frÃ¥n synden till rättfärdigheten och syndernas förlÃ¥telse i Jesu namn som lärjungarna skulle predika för en i synd fallen värld. De människor som i tro tog emot budskapet om syndernas förlÃ¥telse i Jesu namn, d.v.s. pÃ¥ grundval av Hans blodiga försoning, blev, och blir fortfarande idag, frälsta.

Jesus hade före den första påsken flera gånger för sina lärjungar förklarat att Han skulle få lida. Men lärjungarna hade antingen häftigt opponerat sig, såsom Petrus vid Caesarea Filippi (Matt. 16:22), eller varit helt oförstående.

Det berodde inte pÃ¥ att Jesus var otydlig, att Han likt mÃ¥nga ordvrängare bland vÃ¥ra teologer och kyrkoledare idag lÃ¥ter ett visst ord i själva verket betyda nÃ¥got annat. Nej, för Honom som uppmanade sina lärjungar att lÃ¥ta ett â€ja†vara ett â€ja†och ett â€nej†ett â€nejâ€, betydde verkligen â€gissla och döda†â€gissla och döda†och â€uppstÃ¥ pÃ¥ tredje dagen†â€uppstÃ¥ pÃ¥ tredje dagenâ€. Det var inte nÃ¥gon otydlighet frÃ¥n Jesu sida som gjorde att lärjungarna inte kunde förstÃ¥. ÄndÃ¥ förstod de ingenting av detta.

SÃ¥ kan det vara med kyrkogÃ¥ngare ocksÃ¥ idag. De läser med i trosbekännelsen. De förnekar ingenting av vad som sägs där, men det viktigaste, ja det enda nödvändiga, att Jesus Kristus, Guds enfödde Son, för dem har blivit â€korsfäst, död och begravenâ€, det förstÃ¥r de inte nödvändigheten av eller poängen med. Inte blir det bättre av att mÃ¥nga falska profeter iklätt sig prästkläder och sprider ut sitt gift frÃ¥n predikstolarna. Om de över huvud taget berör Jesu död pÃ¥ korset säger de kanske att Gud pÃ¥ korset bara har demonstrerat sin kärlek till oss människor sÃ¥ att vi skall förstÃ¥ att Han är mild, förlÃ¥tande och kärleksfull. Men skulle det bara vara frÃ¥ga om en manifestation är det verkligen ett märkligt sätt att visa kärlek pÃ¥ att lämna ut sin enfödde Son Ã¥t sina fiender till en kvalfylld död!

Eller man säger att Jesus har prövat på alla slags lidanden, t.o.m. tortyr, och att därför inget mänskligt lidande är Honom främmande. Vad vi människor än upplever har vi en vän som har varit där och känner med oss, förstår oss. Detta är förvisso sant, men det är inte anledningen till att Jesus led och dog för oss på korset.

Det var verkligen kusligt för nÃ¥gra Ã¥r sedan dÃ¥ en känd biskop i Svenska kyrkan just dött. TV sände dÃ¥ den sista intervjun med honom. Reportern frÃ¥gade: â€Vad betyder korset för biskopen?†och biskopen svarade: â€LÃ¥t mig först säga vad det inte betyderâ€. SÃ¥ förklarade han hur man tidigare vanligtvis hade betraktat meningen med Jesu korsfästelse och lade i samband med detta ut den sanna, bibliska läran, nämligen att Jesus hade offrats i vÃ¥rt ställe, att Han hade burit hela mänsklighetens samlade syndaskuld pÃ¥ sig och utstÃ¥tt Guds heliga och rättfärdiga vredes straffdom i vÃ¥rt ställe. Kanske han inte uttryckte sig sÃ¥ klart, men innebörden av kyrkans gamla budskap hade biskopen ändÃ¥ klar för sig, nämligen att Jesus vunnit syndernas förlÃ¥telse Ã¥t oss genom att offras i vÃ¥rt ställe. â€Menâ€, sade han sedan i TV-kameran, â€det är inte sÃ¥ jag vill uppfatta korsetâ€. SÃ¥ talade han om Guds solidaritet och medkänsla med de lidande o.s.v. Detta sade en man, en andlig ledare, en biskop, strax före sin död och avvisade därmed syndernas förlÃ¥telse i Jesu namn. Denne blinde man var satt att leda andra. Men det gÃ¥r inte väl när blinda skall leda blinda. De faller bÃ¥da i gropen.

Men varför förstod inte lärjungarna vad Jesus talade om? Varför förstår inte heller de flesta människor idag nödvändigheten av Jesu lidande och död? Låt oss se på

Anledningen till den andliga blindheten

När en människa inte kan förstå varför Jesus måste lida beror det på att hon inte blivit upplyst genom lagen, d.v.s. att den Helige Ande inte fått avslöja henne som en lagöverträdare, en syndare och upprorsmakare mot Gud, den högste. Hon förstår inte att Herren är den helige som står i total motsättning till allt vad synd och ondska heter och att därför alla syndare måste förgås i Hans närhet. Hon har inte heller förstått vidden av den egna synden. Ingen människa här på jorden har visserligen sett det fulla djupet av sitt eget syndafördärv. Liksom ingen människa kan se Gud och leva (2 Mos.33:20), eftersom Herrens härlighet är en förtärande eld för varje syndare, kan ingen människa heller se det fulla avgrundsdjupet av sin synd utan att helt gå under av förfäran. När den Helige Ande leder en människa till tro på Jesus och Hans försoningsverk låter Han henne se så pass mycket av det egna fördärvet så att det skall vara tillräckligt för att hon skall förtvivla om de egna krafterna och den egna rättfärdigheten, som ju bara är fläckade trasor, och istället fly till Frälsaren och svepas in i Hans fullkomliga rättfärdighet som Jesus fritt och för intet skänker var och en.

Men sÃ¥ länge man inte har nÃ¥gon syndakännedom nöjer man sig med â€Jesu kärleksläraâ€, den kristna etiken och den sociala och världsförbättrande kristendomen. DÃ¥ finns det ingen plats för Jesu försoningslidande. Han är föredömet, en av oss. Han hjälper oss genom att ge inspirerande exempel, och vi skall nu hjälpa Honom med fortsättningen av Hans pÃ¥började verk, nämligen att sprida rättvisa och fred pÃ¥ jorden.

Detta kan en människa leva efter och hålla för sann kristendom, så länge hon inte genom den Helige Ande blir upplyst om hur det egentligen är ställt med henne. Hon förstår inte hur djupt syndafördärvet sitter i hela mänskligheten och i varje enskild individ. Hon förstår det inte, därför att hon inte lärt känna sig själv, inte med Guds Andes ljus skådat in i det egna hjärtats bottenlösa hav av fördärv.

Vad skall man under sÃ¥dana förhÃ¥llanden med Kristi försoning till? Finns det dÃ¥ inte viktigare saker att syssla med än meningen med Jesu försoningsdöd när världen hÃ¥ller pÃ¥ att gÃ¥ under genom den orättvisa fördelningen av resurser, av krig och krigslarm mellan nationer och av motsättningar mellan olika befolkningsgrupper? Är det inte löjligt och enfaldigt att inför ett sÃ¥dant katastrofhot syssla med teologiska och dogmatiska frÃ¥gor som varför Jesus mÃ¥ste lida och dö? Vad hjälper det en människa om hon räddar sin själ, om hela världen gÃ¥r under, frÃ¥gar man med det underförstÃ¥dda svaret: â€Ingenting!â€. Men Jesus säger precis tvärtom: â€Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ?†(Matt. 16:26).

Ja, vad hjälper det nutidsmänniskan om hon skulle lyckas reda upp alla politiska och sociala problem – vilket hon i och för sig inte kan p.g.a. det djupa syndafördärvet – om hon förlorar Himmelen och själens eviga salighet?

Den som inte ser sin egen synd, den som inte blickat in i det egna hjärtats fördärv och förskräckts av den synen, behöver inte Jesu försoning. För den människan är alltsammans fördolt, så att hon inte fattar någonting av det utan avfärdar det hela som verklighetsfrämmande dogmer.

Hur skall en andligt blind människa dÃ¥ bli en andligt seende människa? Det kan hon inte av sig själv. Men när hon likt den blinde tiggaren vid vägen utanför Jeriko ropar till Frälsaren: â€Jesus, Davids Son, förbarma dig över mig†(Luk. 18:38, 39), â€Herre, gör sÃ¥ att jag kan se†(Luk. 18:41), dÃ¥ blir det sÃ¥, att

Jesus botar blindheten

Att en människa kommer i nöd och ropar till Herren är redan det ett Guds eget verk. Det är Faderns som drar (Joh. 6:44), Jesus som klappar på hjärtats port (Upp. 3:20), den Helige Ande som kallar. Det är också ett Guds verk rakt igenom att den frälsande tron på Jesus, syndares Frälsare, uppstår och människan får andlig klarsyn. Hur detta går till visade Jesus sina oförstående lärjungar med den fysiskt blinde mannen som åskådningsexempel. De förstod väl inte innebörden den gången, på vägen upp till Jerusalem, men efterhand gav Jesu exempel klarhet. Händelsen bevarades ju i lärjungarnas minne och nedtecknades sedan.

Den blinde tiggaren som ropade till Jesus om förbarmande och bad om att få sin syn, är bilden av en människa, som fått upp ögonen för sin egna andliga blindhet, för sitt bottenlösa fördärv, och som en utblottad tiggare kommer till Jesus och tigger om hjälp och frälsning. Som så ofta annars gestaltar Jesus här en liknelse i handling istället för att berätta den. Genom sitt allvetande visste Jesus att den blinde mannen skulle befinna sig just där vid den tiden. Han ville lära sina lärjungar, som fortfarande hade en sådan ytlig andlig kunskap, en viktig sanning och förde dem därför på vägen upp till Jerusalem där och då. Just innan de kom fram till den blinde förklarade Jesus för lärjungarna hur allt som står skrivet om Honom själv hos profeterna skulle gå i uppfyllelse, hur Han skulle få lida, bli hånad, skymfad, bespottad, gisslad och dödad för att sedan uppstå. När de ingenting alls förstod av detta kom de precis förbi den blinde mannen och det var dags att åskådliggöra genom ett praktiskt exempel hur lärjungarna skulle kunna komma att förstå vad Han talade om. Jesus botade den blinde för dennes egen skull, men också för lärjungarnas och för alla kristna i alla tiders skull.

Den som inte inser att han själv är blind utan tror sig vara seende, ber inte om hjälp och kan inte heller bli botad. Ingen är så blind som den blinde, som tror att han kan se. De allra flesta människor är av det slaget.

Först när vi inser dels att vi är blinda, dels att vi ingenting annat är än fattiga tiggare och därför vänder oss till Jesus, först dÃ¥ kan Herren Jesus öppna vÃ¥ra ögon och ge oss synen. Först dÃ¥ är vi mogna för detta undergörande ingrepp av den gudomlige Läkaren och Frälsaren, sÃ¥ att Han kan säga oss: â€Du fÃ¥r din syn. Din tro har frälst dig†(Luk. 18:42).

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga. Amen.

SÃ¥nger ur Lova Herren

Ingång: 146

Gradual: 51

Predikstolspsalm 244

Efter predikan: 47:1-4

Tillredelsepsalm: 233, 234 o.s.v.

Slutpsalm: 47: 5-8