av Lars Borgström Predikan Sexagesima

Luk. 8:4-15

Nåd vare med er och frid från Gud vår fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår, barmhärtig, god, som oss till dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss ditt ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara! Amen.

En såningsman går ut för att så. Jesus förklarar att säden är Guds Ord. Att detta Ord kan tas emot på olika sätt framgår också då Jesus förklarar sin liknelse. Innan vi ser närmare på dessa olika sätt, som i liknelsen om de olika sädesåkrarna är fyra, måste vi först ha klart för oss

vad det är för ett Ord som sås ut

Ordet som sÃ¥s ut är evangeliet. Om detta rÃ¥der ingen som helst tvekan. Evangeliet är nämligen “Guds kraft som frälser var och en som tror” (Rom. 1:16). Och det heter uttryckligen i vÃ¥r evangelietext att den som förlorar det Ord som sÃ¥ningsmannen sÃ¥r gÃ¥r miste om frälsningen. Jesus utlägger liknelsen om vägen enligt följande: “De vid vägen är de som har hört Ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, sÃ¥ att de inte kan tro och bli frälsta”. Ordet som sÃ¥ningsmannen sÃ¥r är alltsÃ¥ det frälsande evangeliet.

Men vad är då evangeliet för något? Det är inte självklart. I den kyrka jag tidigare var präst, Svenska kyrkan, sade en tongivande teolog, min lärare i predikokonst, att evangeliet var budskapet om alla människors, mäns och kvinnors, lika värde. Det var mer ett koncentrat av FN´s deklaration om de mänskliga rättigheterna än en redogörelse av vad evangelium är för något. I den romersk-katolska kyrkan har man inte heller någon klar blick för vad evangeliet är. Man tänker sig inte att det är något specifikt, konkret budskap, utan den kristna undervisningen i största allmänhet. För snart 500 år sedan skedde något stort och underbart genom Martin Luther och andra. Reformationen på 1500-talet innebar nämligen en återupptäckt av evangeliet, som under lång tid varit fördolt bakom människotankar i form av irrläror, gärningsrättfärdighet, helgondyrkan och ren vidskepelse.

Först skall vi slÃ¥ fast att evangeliet är nÃ¥got mycket specifikt. Evangeliet är ett glatt budskap som har ett bestämt innehÃ¥ll. Det gÃ¥r inte att töja pÃ¥ ordets gränser och lägga in lite vad som helst i begreppet evangelium. Det finns nämligen bara ett evangelium. Paulus skriver till galaterna: “Jag är förvÃ¥nad över att ni sÃ¥ hastigt avfaller frÃ¥n Honom som har kallat er genom Kristi nÃ¥d och väntar er ett annat evangelium, fast det inte finns nÃ¥got annat. Däremot finns det nÃ¥gra som skapar förvirring bland er och vill förvränga Kristi evangelium. Men om det än vore vi själva eller en ängel frÃ¥n himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, sÃ¥ skall han vara under förbannelse” (Gal. 1:6-8). Han varnar ocksÃ¥ för att ta emot ett främmande evangelium (2 Kor. 11:4).

Evangeliet i såväl biblisk som reformatorisk mening, det sanna evangeliet, är att Jesus är din Frälsare, som har lidit och dött till försoning för dina synder, så att du får allt förlåtet genom Honom, och att Han har hållit alla Guds bud för din räkning, så att du får del av Hans fullkomliga rättfärdighet, Hans renhet och helighet. Den blir din egen egendom. Du får stå fram inför Gud lika oskyldig och fullkomlig som Jesus själv är. Och allt detta utan varje egen förtjänst från din sida utan enbart p.g.a. Guds nåd! Tänk att det kan vara på detta sätt! Människa, vem du än är, du är älskad av Gud, Himmelens och jordens Herre! Ja, Han älskar dig så mycket att Han sände sin ende Son till världen och utgav Honom på korset för att du inte skall gå förlorad p.g.a. av dina synder, utan genom tron på Honom ha evigt liv. Jesus har räddat dig, frälst dig för att du skall leva med Honom för evigt. Först här på jorden en tid i tro, och sedan för alltid i Himmelen i full åskådning och fullkomlig salighet. Detta är det budskap som såningsmannen sår ut i Jesu liknelse och som nu också, ännu en gång, just blivit utsått här i Rudskoga.

Salig är du om du tar detta till dig och tror det. Då är du inte lik de människor som Jesus liknar vid en väg.

Vägmänniskorna

slÃ¥r nämligen ifrÃ¥n sig Ordets utsäde och lÃ¥ter det plockas bort av fÃ¥glarna, som är själafienden och hans onda anhang. De tar inte ens emot Guds Ord. De lÃ¥ter det genast rinna av sig. De visar sitt förakt för predikan och Guds Ord. De är förprogrammerade att stöta bort evangeliet när de nÃ¥gon gÃ¥ng kommer inom Ordets hörhÃ¥ll – och inom hörhÃ¥ll kommer alla människor nÃ¥gon gÃ¥ng, om inte annars sÃ¥ vid en begravning av nÃ¥gon anhörig i släkten. â€En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dÃ¥rskap för henne, och hon kan inte förstÃ¥ det, eftersom det mÃ¥ste bedömas pÃ¥ ett andligt sätt†(1 Kor.2:14). Att predika för vägens människor är som att tala till en vägg.

Dessa människor kan sinsemellan vara mycket olika. De kan vara vänliga eller ovänliga, artiga eller fientliga, men de har alla det gemensamt, att de är fast beslutna att inte ta till sig ett enda ord av det som sägs. De vill bevaras i sin oberördhet och likgiltighet. De är för stolta. De vill inte ha någon förlåtelse eftersom de inte anser sig behöva det. De är självtillräckliga, på bibliskt språk egenrättfärdiga. Ordet liksom studsar tillbaka från deras hjärtan, alldeles som sädeskornen, när de faller på den hårda vägen.

Vi möter alla sÃ¥dana människor i olika sammanhang. De har redan pÃ¥ förhand bestämt sig: “Vi skall minsann inte lÃ¥ta oss pÃ¥verkas”. Vägens människor är de som är minst mottagliga av alla. Deras motstÃ¥nd är nämligen det svÃ¥raste av alla slag. SÃ¥ länge de upprätthÃ¥ller den hÃ¥llningen, kan ingenting ske med dem. Det är helt omöjligt. Djävulen har helt förblindat dem (2 Kor. 4:4). Det kan aldrig bli nÃ¥gon frukt, eftersom säden inte ens hinner slÃ¥ rot och gro i deras hjärtan.

Visst finns det olika slags människotyper. Av naturen kan vissa vara hårda till sin läggning, andra är istället åt det ödmjuka hållet. En del är riktigt vänliga och snälla till sin karaktär. Men detta kan man vara helt utan den Helige Andes övernaturliga, nyskapande verk. Det är visserligen en tillgång att vara vänlig och snäll. Vi kan kalla ett sådant sinnelag en naturgåva och sådant skall inte föraktas. Men det hör till skapelsens plan och inte till frälsningen. Även en snäll människa hamnar i helvetet om hon inte tar emot evangeliet i sann tro. Snälla eller ovänliga, mjuka och behagliga eller hårda och kalla stöter de evangeliet ifrån sig om de är den hårda vägens människor.

PÃ¥ det andliga omrÃ¥det är vi alla eller har varit den hÃ¥rda vägen. Vi har inte velat ha med Gud att göra. Paulus citerar Ps. 14 och skriver: â€Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förstÃ¥ndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda. [—] De har inte gudsfruktan inför sina ögon†(Rom. 3:11-18). SÃ¥dana är vi av naturen och sÃ¥dana förblir vi, om inte en djupgÃ¥ende förändring sker med oss. Det är frÃ¥ga om ett underverk som bara Gud själv kan Ã¥stadkomma. Han plöjer upp den hÃ¥rda vägen och bevattnar den med Ã¥ngerns tÃ¥rar. Det sker när vi kommer till självinsikt och förfärat säger: “Den hÃ¥rda vägen, det är ju jag, som föraktar Guds Ord sÃ¥ skamlöst”.

Hur är det då med

den steniga markens människor?

Jesus säger att dessa människor “tar emot Ordet med glädje när de har hört det. Men de har ingen rot. De tror bara till en tid, och i frestelsens stund kommer de pÃ¥ fall”. MÃ¥nga människor, alltför mÃ¥nga, passar in pÃ¥ beskrivningen av den steniga marken. Här har visserligen likgiltigheten och motstÃ¥ndet brutits igenom. Ja, det kan till och med bli ett livligt intresse för kristendomen, för gudstjänster och bibelstudier. Men bara till en tid.

Även här finns det lite olika slags människor när vi talar om det vanliga livet, det som hör till deras medfödda natur. Det finns sådana som är karaktärsfasta, medan andra är mer labila och obeständiga. Men de som tagit emot Guds Ord, får nog förr eller senare uppleva något liknande, som Jesus beskriver i liknelsen och dess utläggning. De upptäcker den steniga, torra marken i sina hjärtan.

Ofta är det så, att det liksom går av sig själv i början, när en människa tagit emot Guds Ord. Hon blir glad och lycklig. Allting är nytt, intressant, ja, mer än så: man är hänförd över att få vara kristen. Man deltar ivrigt och flitigt i alla gudstjänster, man läser Bibeln och andra andliga böcker med brinnande intresse. Och så, antingen plötsligt eller så småningom, i små, nästan omärkliga steg, tar intresset slut. Tröghet till att bruka Guds Ord, kanske t.o.m. leda inför det och längtan tillbaka till det gamla livet, kan infinna sig. Jesus säger att det för den steniga markens människor sker, när frestelser och förföljelse kommer. Det kan vara orena begärelser, som sätter in. Det kan vara kamraters och vänners hån och hot, som får en att dra sig tillbaka.

Det gör mycket ont att se detta. Plötsligt en söndag är någon borta från kyrkan eller missionshuset för att aldrig visa sig mer. De är rädda för korset, för skammen och hånet. De ville ha en glad, livsbejakande kristendom som inte på något sätt stöter nutidsmänniskan, en populär, människovänlig kristendom, eller vad det nu kan kallas. En modern kristendom för vår tid! De ville inte strida för sin tro, inte hamna i några konflikter. De ville inte lida.

I olika variationer känner alla, som börjat vandra den kristna vägen, igen detta. Eftersom vi alla människor har stengrunden, stenhjärtat, innerst inne, kommer vi förr eller senare att upptäcka det om Gud fÃ¥r lysa pÃ¥ oss med sitt avslöjande ljus. Även om det inte blir yttre förföljelser, sÃ¥ är det nog sÃ¥ svÃ¥rt att vara kristen med ett stenhjärta i bröstet. “Det lönar sig inte att försöka”, kanske man tänker. “Jag kan inte bli annorlunda. Det var bara ungdomliga, svärmiska drömmar, det där med min kristendom”, tänker man. Och sÃ¥ försvinner den ene efter den andre. Det började sÃ¥ bra, det var sÃ¥ underbart och vackert – men det tog slut lika fort.

Det blir ingen frukt, inget bestÃ¥ende resultat hos den steniga markens människor – om inte ett stort underverk sker, ännu ett underverk, sÃ¥ att stengrunden sprängs sönder. Det behövs en djupgÃ¥ende omvändelse, för att stengrunden skall krossas i hjärtats Ã¥ker. För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt: “Är inte mitt Ord som en eld, säger Herren, och likt en slägga som krossar klippan?” (Jer. 23:29).

Så har vi då

tistelmänniskorna

Dessa människor “har hört Ordet men kvävs mer och mer av bekymmer, rikedom och njutningslystnad och bär aldrig mogen frukt”. Hur mÃ¥nga är det inte som glömt eller tappat bort Ordet mitt i de allehanda bekymren kring standardförbättring, karriärklättring och löneökning? SÃ¥dant häftar vid alla människor mer eller mindre. Därför gäller det för var och en att särskilt se upp. “De som vill bli rika, de rÃ¥kar ut för frestelser och snaror och mÃ¥nga oförnuftiga och skadliga begär, som störtar människor i fördärv och undergÃ¥ng. Ty kärlek till pengar är en rot till allt ont. I sitt begär efter pengar har somliga kommit bort frÃ¥n tron och vÃ¥llat sig själva mycket lidande” varnar Paulus i 1 Tim. 6:9-10.

Detta är mycket vanligare än man nog föreställer sig i förstone. Framför allt pengar och världslig ära kan bringa på fall, men även de många aktiviteterna som egentligen var helt onödiga. Tidningar, TV och radioprogram, umgänget och fritidsintressena fick mer tid än läsandet av Bibeln och bönen. Den ädla säden förkvävdes mer och mer. Samlingen kring Guds Ord, gudstjänsten och bönen blev allt mer sällsynt. Tistlarna blomstrade för fullt, och många människor berömde deras skönhet och hejade på utvecklingen. Veteplantor, den ädla säden som skall samlas in och tas tillvara av Gud, kan ju inte tävla med tistlar i fråga om blommornas fägring inför världens ögon.

Det var kanske i och för sig ingenting ont man sysslade med. Mycket var ganska nyttigt och t.o.m. nödvändigt. Men det sög musten ur jorden. Det tog mer och mer av krafterna och intresset. Man blev effektiv, var ständigt på sammanträden och almanackan var fullskriven med uppgifter. Arbete, politik, föreningsliv och fritidsaktiviteter tog all tid. Man vann framgång, pengar, ära och vänner. Men det blev ingen frukt för Guds rike. Säden, som en gång frodats, förkvävdes av allt det mångahanda.

Hur skall dÃ¥ tistelmänniskorna kunna bli till god jord? Det kan de inte av egen kraft. Men “Guds Ord är levande och verksamt. Det är skarpare än nÃ¥got tveeggat svärd och tränger igenom, sÃ¥ att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsÃ¥t och tankar. ” (Hebr. 4:12). Det tveeggade svärdet mÃ¥ste hugga ned de vilda tistlarna. Guds Ord mÃ¥ste gÃ¥ till rätta med tistelmänniskorna och avslöja dem. Herren själv skall utföra verket genom sitt Ord. Tänk vilken lättnad att fÃ¥ kasta alla sina bekymmer pÃ¥ Honom! Men man fÃ¥r dÃ¥ inte för egen del fly undan. Det är genom den dagliga Ã¥ngern och omvändelsen, och tillbakavändandet till Guds Ord som dessa faror undanröjs, sÃ¥ att inte tistlarna förkväver den goda säden.

Så har vi då slutligen

Den goda jordens människor

Dessa är de människor som “har hört Ordet och behÃ¥ller det i ett uppriktigt och gott hjärta och bär frukt och är uthÃ¥lliga”.

Den goda jordens människor, det är de människor som säger om sig själva: “Vi är den hÃ¥rda vägen. Herre, uppmjuka vÃ¥ra hÃ¥rda hjärtan! Vi är stengrunden. Herre, krossa vÃ¥ra stenhjärtan! Vi är alldeles kringsnärjda av törnen, av alla världsliga bekymmer. Herre, Hugg av deras rötter med ditt Ords skarpa svärd!”

Kung David skriver: “Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande, ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud” (Ps. 51:19). SÃ¥ ser den goda jorden ut. SÃ¥ blir den till. Där kan säden som är det heliga evangeliet gro, där kan den slÃ¥ rot för att till sist bära riklig frukt. Det är alltigenom ett Guds under, att det kan ske. MÃ¥ det ske med var och en av oss, i Jesu namn.

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga.

Amen.

SÃ¥nger ur Lova Herren:

Ingång: 282 Kom och välkommen

Gradual: 228 Framfaren är natten

Predikstol: 245 Giv oss än en nådestund, o Jesu

Efter pred.: 216 Vad är den kraft, vad är den makt

Slut: 405 Vår Gud är oss en väldig borg