av Lars Borgström Predikan Septuagesima Matt. 20:1-16

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår, barmhärtig, god, som oss till dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss ditt ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara! Amen.

Söndagen Septuagesima betyder â€den sjuttiondeâ€, d.v.s. den sjuttionde dagen före pÃ¥sk. Detta är, märkligt nog, missvisande eftersom det bara är nio veckor, d.v.s. sextiotre dagar, kvar till pÃ¥sk. Hur som helst lämnar vi nu jul- och trettondedagstiden bakom oss och riktar in oss mot LÃ¥ngfredag och PÃ¥sk.

De sextiotre dagarnas förberedelsetid börjar idag med Jesu liknelse om vingårdsarbetarnas lön eller, om vi så vill, liknelsen om vingårdsägarens godhet. Den har mycket att lära oss. Låt oss först i korthet förklara liknelsen. Gud är vingårdens herre. Vingården är Kristi kyrka. Arbetarna är medlemmar av den synliga, yttre kyrkan, sådan hon framträder här på jorden. I den kyrkan finns både Guds sanna barn, sådana som har den levande tron i sina hjärtan, och namnkristna, sådana som bär det kristna namnet, men som inte är födda på nytt. Deras tro är antingen hycklad eller inbillad. Med de olika timmarna på dagen kan förstås de olika tider, då Gud på ett särskilt sätt har kallat människorna till sin kyrka. Förvaltaren som skall dela ut lönen är Jesus. Vilken är då lönen som delas ut? Lönen, en denar, som räcks lika åt alla, är rätten att få del i den kristna kyrkans friheter och förmåner, som förvärvats av Jesus. Lönen är därför att få leva i Guds rike med syndernas förlåtelse, att ha frid med Gud och vara delaktig av det eviga livet redan här och nu. Lönen i liknelsen om vingården är kort sagt nåden.

Vi möter i denna liknelse två olika sätt att tänka när det gäller vårt förhållande till Gud. Först något om

Det rättvisa sättet

Frälsningshistoriskt sett hade judarna arbetat länge i vingården, ända sedan morgonen. De hade burit de ceremoniella lagarnas ok under den långa dagens hetta, under de långa århundradenas väntan på Messias. Aftonen kan sägas vara nya förbundets tid.

Skulle nu judarna därför få större rätt till den kristna kyrkan och alla dess välsignelser när Jesus väl kommit och fullbordat sitt verk? Det vore väl rättvist, kan man tycka, att de skulle ha större förmåner än hedningarna, som kommit till vingården först vid aftonen. Eller om vi överför det hela från det frälsningshistoriska planet till det personliga: Skall inte en människa, som hela sitt liv varit kristen, som troget tjänat Herren i alla sina år, som samvetsgrant gett av både sin tid och sina pengar till församlingen, ha rätt till större lön än den som kommer till Jesus i livets slutskede, kanske till och med på dödsbädden? Lönen skall väl stå i proportion till arbetsinsatsen?

Ja, i en vanlig vingård, på en världslig arbetsplats, är detta en rättvis princip. Lön skall ges efter förtjänst. En duglig arbetare skall ha mer ersättning än en mindre flitig eller kompetent, en som arbetar mycket skall få mer än den som arbetar lite.

För vi nu över denna rättvisa princip pÃ¥ det andliga omrÃ¥det blir resultatet detta: Den som kommer till vingÃ¥rdens Herre, löneutbetalaren, och Ã¥beropar sitt eget livsverk, det tunga slitet i solhettan, kommer att fÃ¥ höra Hans förebrÃ¥ende ord: “Ta det som är ditt och gÃ¥” (Matt. 20:14). Vad detta i verkligheten betyder är detta: â€Ta det som är ditt och gÃ¥ – gÃ¥ bort ifrÃ¥n mig till den eviga elden, som är beredd Ã¥t djävulen och hans änglar†(Matt. 25:41).

Det rättvisa sättet är fariséernas. De ville ha lön efter förtjänst. De räknade med egen lagrättfärdighet som skulle belönas. Men när det kommer till förtjänst är det inte sÃ¥ att Gud pÃ¥ nÃ¥got sätt är skyldig oss nÃ¥got, inte nÃ¥gon människa. Det är vi som stÃ¥r i en för oss obetalbar skuld till Gud. Det är därför vi förpassas till helvetet om vi skulle fÃ¥ det som är vÃ¥rt. Att likt fariséerna, eller alla egenrättfärdiga människa i alla tider – för det fariseiska väsendet sitter djupt i vÃ¥r natur – följa och räkna med lagens väg innebär att det dÃ¥ ocksÃ¥ blir pÃ¥ lagens väg man blir bemött av den helige Guden. DÃ¥ skall de självrättfärdiga ocksÃ¥ fÃ¥ höra den rättvisa lagens slutord. Deras beräkningar slÃ¥r fel. Himmelriket gÃ¥r dem förbi och de stannar i döden och mörkret. Det är därför Jesus varnar för fariseismens surdeg, d.v.s. deras lära (Matt. 16:6, 11-12) Han säger: “Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! Ni stänger himmelriket för människor. Själva kommer ni inte in, och dem som försöker komma dit hindrar ni att komma in. Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! Ni far omkring över land och hav för att göra nÃ¥gon till en proselyt (medlem), och när han har blivit det, gör ni honom till ett Gehennas barn, dubbelt värre än ni själva” (Matt. 23:13-15).

De missbelÃ¥tna arbetarna i vÃ¥r liknelse visar genom sin attityd till bÃ¥de lönen och arbetet i vingÃ¥rden att de inte var Guds sanna, pÃ¥nyttfödda barn. De blängde pÃ¥ den framräckta denaren och visade genom detta sitt förakt för nÃ¥den. VingÃ¥rdens herre sade till dem: “FÃ¥r jag inte göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon pÃ¥ att jag är sÃ¥ god” (Matt. 20:15).

De sÃ¥g det inte heller som en förmÃ¥n att ha fÃ¥tt vara i vingÃ¥rden, utan som ett tungt arbete de ville slippa ifrÃ¥n. De skulle naturligtvis istället varit glada och sett det som en stor nÃ¥d att de hade fÃ¥tt vara i vingÃ¥rden sÃ¥ länge. De pÃ¥minner mycket om den äldre, hemmavarande sonen i liknelsen om den förlorade sonen. Han sade till sin fader, som liksom förvaltaren i vÃ¥r liknelse, motsvarar Jesus: “Här har jag alla dessa Ã¥r slavat under dig och aldrig överträtt ditt bud” (Luk. 15:29). I den satsen, liksom i vingÃ¥rdsarbetarnas klagande ord “De där som kom sist har gjort en timme, och du har jämställt dem med oss, som har stÃ¥tt ut med dagens slit och hetta“, röjer sig det oomvända sinnet. Den äldste sonen, och vingÃ¥rdsarbetarna som arbetat sedan tidiga morgonen, var bara namnkristna. De hade inte kommit till Jesus, som säger: “Kom till mig, alla ni som arbetar och bär pÃ¥ tunga bördor, sÃ¥ skall jag ge er vila. Ta pÃ¥ er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. DÃ¥ skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt” (Matt. 11:28-30).

Rättvisans princip, såsom fariséerna uppfattade den, råder alltså inte i Guds rike. Låt oss nu istället se på

Evangeliets sätt

Vägen till Himmelen är den smala väg som heter Jesus allena, nÃ¥den allena. De som vandrar pÃ¥ den vägen räknar inte med sig själva. De vet att de inte gjort nÃ¥got förtjänstfullt. De vet att när deras frälsning vanns var det inte de som arbetade utan istället vingÃ¥rdens förvaltare. VÃ¥r Frälsare fick själv lida för vÃ¥ra synders skull och utkämpa den svÃ¥ra kampen i vÃ¥rt ställe.. Han var ensam om det, det var ingen enda av oss människor som kunde utföra det eller ens vara vÃ¥r Frälsare behjälplig, sÃ¥ nedsmittade av synd och ondska som vi är. Inte ens Petrus kunde i all sin iver göra det allra minsta för sin Mästare. I farans stund flydde han tillsammans med de övriga lärjungarna och övergav Jesus. I Jes. 53: 6 läser vi: “Vi gick alla vilse som fÃ¥r, var och en gick sin egen väg, men all vÃ¥r skuld lade HERREN pÃ¥ Honom”. Det enda vi gjorde var att med vÃ¥ra synder föröka Hans lidande.

Den dagpenning, denaren, som den gode vingÃ¥rdsägaren delar ut till vingÃ¥rdens arbetare är ingenting mindre än den fullkomliga lösepenning som förvaltaren, Herren Jesus Kristus, har betalat för hela människosläktets samlade syndaskuld, Hans ställföreträdande tillfyllestgörelse. Detta visas av att omedelbart efter vÃ¥r liknelse följer Jesu undervisning till de tolv lärjungarna: â€Se, vi gÃ¥r nu upp till Jerusalem, och Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda. De skall döma Honom till döden och utlämna Honom Ã¥r hedningarna, som skall hÃ¥na och gissla och korsfästa Honom. Och pÃ¥ tredje dagen skall Han uppstå†(Matt. 20: 18-19).

Vi förstÃ¥r nu vingÃ¥rdens Herres gränslösa godhet; Guds oförskyllda nÃ¥d träder i dagen. Dagslönen kan inte pÃ¥ nÃ¥got sätt förtjänas, den kan bara tas emot som en fri och oförtjänt gÃ¥va. Dagslönen är vÃ¥rt pÃ¥skalamm, Jesus Kristus, Han som är “försoningen för vÃ¥ra synder, och inte bara för vÃ¥ra utan ocksÃ¥ för hela världens” (1 Joh. 2:2). Ja, lösepenningen, dagslönen, räcks fram Ã¥t världens alla människor. Den är lika för alla, vare sig man kom med i vingÃ¥rden, Guds rike, pÃ¥ morgonen som spädbarn genom dopet och levt kvar i döpelsenÃ¥den ändÃ¥ till aftonen, eller om man kom med i livets själva aftonskymning som den botfärdige rövaren. Fastspikad pÃ¥ korset, under dödskramp, vände han sig till Frälsaren och bad Honom om en tanke: “Jesus, tänk pÃ¥ mig, när du kommer till ditt rike” (Luk. 23:42). Han gavs dÃ¥ genast hela lösepenningen. Helt oförtjänt fick han hela dagslönen, den som Jesus just dÃ¥ genom sitt lidande höll pÃ¥ att förvärva Ã¥t honom och Ã¥t alla andra människor. “Amen, sannerligen”, svarade Jesus, “idag skall du vara med mig i paradiset” (Luk. 23:43). Tron förlitar sig pÃ¥ vingÃ¥rdsägarens godhet och Ã¥beropar Jesu dagsverk. De som arbetat ända sedan morgonen och hänvisade till detta sitt arbete när betalning skulle ges fick gÃ¥ bort till den eviga elden tillsammans med djävulen och hans onda änglar. Men denne rövare, denne Gud Faders välsignade som kom i den sista skälvande minuten, fick “ta i besittning det rike som stÃ¥tt färdigt Ã¥t honom (er) frÃ¥n världens begynnelse” (Matt. 25:34). “SÃ¥ skall de sista bli de första och de första bli de sista” (Matt. 20:16).

Avslutningsvis vill jag säga att

Guds nådefulla, barmhärtiga sätt, evangeliets sätt, samtidigt är det rättvisa sättet

Jag sade tidigare att fariséernas uppfattning om rättvisans princip var felaktig. De trodde ju att Gud skulle belöna dem för deras gärningar. Nu är det visserligen sÃ¥ att Gud verkligen är rättvis. Jesus säger: “De som har gjort gott skall uppstÃ¥ till liv, och de som har gjort ont skall uppstÃ¥ till dom. Jag kan inte göra nÃ¥got av mig själv. Efter det jag hör dömer jag, och min dom är rättvis. Ty jag söker inte min egen vilja utan Hans vilja som har sänt mig” (Joh. 5:29-30. Se även Rom. 2:5, 1 Petr. 2:23). Men denna rättvisa motsäger inte att Gud är barmhärtig och nÃ¥dig mot de sina och efterskänker skuld. Han har funnit pÃ¥ ett sätt att vara barmhärtig och nÃ¥dig utan att trubba av pÃ¥ sin heliga rättfärdighet i vilken Han bestraffar synd och vedergäller efter gärningar.

Jag har redan sagt det tidigare i denna predikan, men kan upprepa och vidareutveckla det. Att nåden räcks oss beror på att Jesus arbetat åt oss. Han har lidit straffet för våra synder. Skriften lär oss, att en syndare, som skall straffas för sin synds oändliga straffvärde och skuld måste bortkastas i det yttersta mörkret för att där pinas för evigt. Där måste han betala sin skuld till yttersta skärven, d.v.s. tills allt är betalt (Matt. 18:34), vilket inte i evighet kan ske. En syndare har nämligen inte oändliga krafter till att uthärda allt vad synden förtjänar. Han har inte nog styrka att låta samla över sig de eviga kvalen för att utstå dem på en kortare tid. De kan inte koncentreras och öka i intensitet för att förkortas i tid. Då syndaren skall utstå sitt straff måste därför de oändliga plågorna mätas ut åt honom så mycket åt gången, att han kan uthärda det utan att bli till intet. Och under varje stund av sina kval syndar han på nytt mot Gud genom förtvivlan, smädelser m.m. och hopar därmed bara mer och mer skuld över sig. Alltså måste syndaren vara förtappad i all evighet om det inte genom tillräkning går att gottgöra skulden.

När Jesus hängde på korset samlades alla människors skuld på Honom. De tillräknades Honom. De eviga straffen koncentrerades, förtätades och förhöjdes till oändlig bitterhet och svårighet då de ökades i höjd och djup. På det sättet kunde de eviga kvalen förkortas i tid, så att allt gottgjordes under timmarna på Golgata. Endast en person som själv är evig kunde tömma hela vredesbägaren på några timmar. Jesus Kristus, Guds evige Son, är den fullkomlige hjälten som kämpade och vann seger på Golgata. Guds rättfärdighet, som kräver fullkomlig gottgörelse innan den kan efterskänka och utstryka syndaskulden, hade fått sitt.

Därför dömer Gud rättvist dÃ¥ Han frikänner den som lÃ¥tit sig friköpas genom lösepenningen. Guds nÃ¥defulla, barmhärtiga sätt, evangeliets sätt, är samtidigt det rättvisa sättet. Den som däremot inte vill ta emot den fria nÃ¥den, förlÃ¥telsen för Jesu Kristi skull, mÃ¥ste själv betala priset, lida straffet för sina synder. Och detta blir han som sagt aldrig färdig med i evigheters evigheter. MÃ¥ det inte sluta sÃ¥ för nÃ¥gon av oss. Det är ju nu sÃ¥ väl att vi har en Frälsare som betalat hela skulden med sitt heliga, dyra, gudomliga blod. Lammets blod är nyckeln in i själva Himmelen. LÃ¥t inte det blodet vara pÃ¥ dig förspillt sÃ¥ som det blev för den obotfärdige rövaren. Gör istället som den botfärdige rövaren. Vänd dig till Jesus och be Honom om nÃ¥d. Har du inte gjort det förut sÃ¥ gör det nu, om det än är i ditt livs elfte timme. DÃ¥ skall ocksÃ¥ du fÃ¥ vara med Frälsaren i paradiset. Det stÃ¥r ju i dagens evangelium: “De som hade blivit lejda vid elfte timmen kom dÃ¥ fram och fick var sin denar” (Matt. 20:9). Tro pÃ¥ Jesus och Hans underbara löften och det skall vara dig som du tror.

Ditt stora verk fullbordat är

Guds nåd och stränghet se vi här:

En helig Gud för mänskors brott

har offer krävt och offer fått;

en nådig Gud, en himmelsk Far

till sina barn oss återtar. Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga.

Amen.