Fråga: Är inte Antiokus Epifanestanken ursprungligen ett katolskt försvar enär reformatorer, bl.a. Luther, förstod att det i profetiorna om vilddjuret i Daniels bok och Uppenbarelseboken var fråga om påvemakten (katolska kyrkan)?
Tidpunkt: 2009-01-03 kl 16:49:23

Svar: I Daniels bok 8:23ff och 11:21ff. beskrivs en osedvanligt ond kung och hans fruktansvärda illdåd. Bibelforskningen identifierar denne man som seleukidkungen Antiokus IV Epifanes (175-163 f. Kr.). Frågeställaren tycks hålla möjligheten öppen att denna identifiering skulle vara ett romersk-katolskt påfund. Den onde kungen bär ju tydliga antikristliga drag, och eftersom den verklige antikrist är påven, skulle alltså påståendet att den onde kungen är Antiokus IV Epifanes vara en romersk-katolsk vilseledande manöver för att avleda från sanningen att påven är antikrist. Allt detta om jag förstått frågeställaren rätt.

För att kunna identifiera vem kungen är mÃ¥ste vi sätta in bibelställena i deras sammanhang. I Daniel kap 8 (Daniels andra syn), skildras ett rike som en bock som kom västerifrÃ¥n och hade ett väldigt horn i pannan (8:5). När ängeln Gabriel sedan förklarar synen för Daniel säger han: â€Den raggiga bocken är Javans (d.v.s. Greklands) kung och det stora hornet mellan hans ögon är den förste kungen.â€

I sin första syn hade Daniel fÃ¥tt se hela världshistorien spelas upp under bilden av olika djur (kap. 7). De olika djuren är alltsÃ¥ olika världsimperier. Javans/Greklands förste kung mÃ¥ste vara Alexander den store, den förste hellenistiske världshärskaren. Hans grekiska rike kom att erövra Persien och regera hela den dÃ¥ kända världen (jfr Dan. 2:39). Enligt synen i kap 8 sÃ¥g Daniel ocksÃ¥ att när bocken var som starkast â€brast det stora hornet sönder och fyra andra stora horn kom upp i dess ställe†(8:8). â€Det betyderâ€, förklarade Gabriel, â€att fyra riken ska uppstÃ¥ av hans folk, men hans kraft ska de inte ha†(8:22). OcksÃ¥ detta kom att gÃ¥ i uppfyllelse. Alexander den stores väldiga rike uppdelades efter hans död pÃ¥ fyra av hans generaler: Kassandros fick Makedonien med Grekland, Lysimakos Mindre Asien, Ptolemaios Egypten och Seleukos Syrien och Babylonien.

FrÃ¥n Dan. 8:23ff. möter vi den osedvanligt onde kungen. Det stÃ¥r att han skall uppstÃ¥ â€vid slutet av deras (d.v.s. de fyra rikena som uppstod ur Alexander den stores rike) välde†(8:23). Strax före Romarrikets uppseglande som den dominerande världsmakten – vilket fÃ¥r sägas ha skett i slutet av juni 168 f. Kr., dÃ¥ Rom under en enda vecka segrade över Makedonien, lade Egypten under sitt beskydd och tvingade seleukiderna att böja sig för dess diktat – skulle alltsÃ¥ den onde kungen framträda.

Allt detta passar med lÃ¥ngtgÃ¥ende exakthet in pÃ¥ Antiokus IV Epifanes. Han framträdde alldeles i slutet av det grekiska världsrikets tid. I Dan. 11 beskrivs tvÃ¥ av de hellenistiska rikenas inbördes kamp och rivalitet; det ptolemeiska riket, Egypten (kallat Söderlandet) och det seleukidiska riket (kallat Nordriket). FrÃ¥n v 21 fÃ¥r vi följa den onde kungen i Nordlandet och hans attacker dels mot Söderlandet, men ocksÃ¥, och framför allt, mot â€det heliga förbundet†(v 28, 30), d.v.s. Guds förbundsfolk judarna i det heliga landet och dess heliga gudstjänstordningar. Det är mycket hemska saker som beskrivs. Genom sÃ¥väl förförelser (v 32) som förföljelser (v 33) plÃ¥gar han Guds folk. Samma sak beskrivs mer kortfattat i det andra bibelstället som handlar om denne onde kung (se Dan. 8:24-25).

Ã…r 168 f. Kr, hade Antiokus IV Epifanes företagit sig ett misslyckat fälttÃ¥g mot Egypten. Den överlägsna romerska makten hade anlänt och befallde Antiokus IV Epifanes att omedelbart lämna Egypten. Under Ã¥tertÃ¥get tillbaka till Syrien passade han pÃ¥ att attackera judarna (se Dan. 11:29-31). De händelser som dÃ¥ utspelade sig i Jerusalem kan man mer utförligt läsa om i den apokryfa Första Mackabeerboken (troligtvis skriven ca 100 f. Kr). FrÃ¥n 1 Mack. 1:54-64 läser vi följande: “Den femtonde dagen i mÃ¥naden kislev Ã¥r 145 (enligt seleukidisk tideräkning) lät kungen bygga den vanhelgande skändligheten pÃ¥ brännofferaltaret; även runt om i Juda städer byggdes altaren, och man tände rökelse vid husdörrarna och pÃ¥ gatorna. Alla skriftrullar med lagen som pÃ¥träffades blev sönderrivna och uppbrända. Om man fann nÃ¥gon som ägde förbundets bok eller nÃ¥gon som höll lagen i ära, betydde kungens pÃ¥bud döden för honom. MÃ¥nad efter mÃ¥nad fortsatte deras vÃ¥ldsdÃ¥d mot alla israeliter som de ertappade i städerna. Den tjugofemte dagen i var mÃ¥nad offrade de pÃ¥ det altare som blivit uppfört pÃ¥ brännofferaltaret. Kvinnor som lÃ¥tit omskära sina pojkar dödades, sÃ¥ som kungen hade förordnat, och de späda barnen hängdes vid halsen pÃ¥ dem. OcksÃ¥ deras familjer och de som utfört omskärelsen blev dödade. Men mÃ¥nga israeliter fann mod och styrka inom sig till beslutet att inte äta nÃ¥got orent. De föredrog döden framför att vanhelga sig själva genom maten och skända det heliga förbundet. Och de led döden. Fruktansvärd var vreden som drabbade Israel”.

Den förödelsens styggelse, eller “vanhelgande skändlighet” som det översattes med i 1 Mack., var ett Zeus- eller Jupiteraltare, som Antiokus IV Epifanes alltsÃ¥ lät uppresa pÃ¥ brännofferaltaret i Jerusalems tempel.

Antiokus IV Epifanes mål var att skada och helt förgöra Guds folk. Men det lyckades han inte med. Han fick många att avfalla, men det sanna Israel, den lilla resten, kvarlevan, renades och luttrades genom dessa händelser. Många av dem blev visserligen dödade, men vann då martyrkronan.

Genom denna ganska utförliga genomgång förstår vi att identifieringen av den illasinnade kungen i Dan 8:23ff. och 11:21ff. som Antiochos IV Epifanes inte är något senare romersk-katolskt påfund utan Daniels syner var en profetia som gick i exakt uppfyllelse på 160-talet f Kr, många århundraden innan påven framträtt. Det är alltså inte påven som beskrivs på dessa ställen, men däremot hans gammaltestamentlige förebild.

När Daniel hade sett hur fruktansvärt Antiokus IV Epifanes skulle plÃ¥ga Guds folk blev han â€kraftlös och lÃ¥g sjuk en tid†(Dan. 8:27). SÃ¥ fräckt och illasinnat skulle denne kung angripa den sanne Guden och Hans folk, att Antiokus IV Epifanes blev en prototyp för Guds och Hans folks ärkefiende, i NT kallad antikrist, som enligt andra ställen i Daniels bok, Dan. 7:8, 20ff. skulle träda fram under det fjärde världsrikets tid (Romarriket och dess följdriken intill den yttersta dagen). Man skulle kunna säga att Antiokus IV Epifanes är den gammaltestamentlige antikrist och pÃ¥ven den nytestamentlige. Liksom sin gammaltestamentlige förebild har pÃ¥ven plÃ¥gat Guds folk genom sÃ¥väl förförelse (falsk lära, guld och prakt m.m.) som förföljelse (inkvisition, tvÃ¥ngslagar m.m.). Att utförligare visa att pÃ¥ven är antikrist är dock ämnet för en särskild trosfrÃ¥ga.