Recension av Lilla katekesen och dess förklaring. Den kristna läran.

Det fanns en tid då det i Sverige undervisades flitigt i Luthers Lilla katekes. Varje medborgare skulle äga kunskap i den kristna trons grunder, och Lilla katekesen är ju oöverträffad vad gäller såväl kortfattat bibliskt innehåll som pedagogisk framställning. Prästerna fann det dock angeläget att fördjupa undervisningen och utarbetade efterhand följdfrågor till Luthers frågor och svar. Så uppkom på olika håll i landet lokala katekesförklaringar, eller utvecklingar av Lilla katekesen.

Denna flora av katekesförklaringar medförde problem under enhetskyrkans tid (1600-talet). Eftersom det för medborgarna var en plikt att vara lutherskt kristna, skulle t.ex. de som önskade ingÃ¥ äktenskap kunna visa prästen att de hade tillräckliga kristendomskunskaper – hur skulle de annars kunna ge kommande barn kristen fostran? Men om nu en av de blivande makarna kom frÃ¥n en trakt där man använde en annan katekesförklaring, med andra frÃ¥gor och annorlunda formulerade svar, kunde det vara svÃ¥rt att besvara prästens frÃ¥gor. Bl.a. därför växte önskemÃ¥let fram, att det skulle utformas en enhetlig katekesförklaring för hela riket. Uppdraget gavs Ã¥t ärkebiskop Olof Svebilius och 1689 var den färdig och antagen. Den medborgerliga plikten att vara kristen visar sig i frÃ¥ga 1, â€Ã„r du en kristen?â€, där det rätta svaret helt sonika är â€Jaâ€!

Svebilii katekesförklaring är den bästa som officiellt antagits av Svenska kyrkan (dess förtjänster erkändes för övrigt genast av samtiden som utan diskussioner tog emot den – det hör ju annars till det â€obligatoriska†att nya kyrkliga böcker möter protester frÃ¥n olika hÃ¥ll). Den stÃ¥r stadigt pÃ¥ den lutherska ortodoxins lärogrund (dock företräder den senortodoxins felaktiga utkorelselära, där nÃ¥davalet sker med hänsyn till tron, intuitu fidei, och vilodagen uppfattas pÃ¥ gammaltestamentligt vis). Den ersattes senare av den lindblomska frÃ¥n 1810 och 1878 kom den senast antagna. Det är symptomatiskt att Svenska kyrkan, som präglas av läropluralism och ett extremt ointresse för dogmatiska frÃ¥gor, inte utarbetat nÃ¥gon ny katekesförklaring under de senaste 130 Ã¥ren. 1878 Ã¥rs katekesförklaring har väl inte officiellt förkastats, men däremot helt fallit i glömska.

Desto mer glädjande är det att det på sina håll framställs nya katekesförklaringar på den bibliska, evangelisk-lutherska grunden. En sådan är den i denna recension anmälda, som Finlands Konfessionella Lutherska Kyrka (på finska är förkortningen STLK) utgav 1990, men som först i år översatts till svenska (av Johan Lumme) efter att ha spridits på ryska, ukrainska, engelska och de tre baltiska språken.

Det första som slår en när man tar boken i sin hand är dess yttre skönhet. Omslag, layout och illustrationer är mästerliga, främst tack vare den erkänt skicklige konstnären Kimmo Pälikkö, som tillhör STLK.

När det sedan kommer till innehÃ¥llet, som ju naturligtvis är det viktigaste, blir man inte besviken. Här finns frÃ¥gor och svar pÃ¥ de omrÃ¥den man är van vid frÃ¥n tidigare katekesförklaringar. Dessutom finns en del tillägg hämtat frÃ¥n Luthers övriga undervisning. Förutom det tillägg om nyckelmakten som Luther själv tillfogade Lilla katekesen, finns här självprövande frÃ¥gor inför nattvarden (s 33-36) och en värdefull undervisning kring Herrens välsignelse (s 273-275). Som förklaring till den andra välsignelsen, att â€Herren lÃ¥te sitt ansikte lysa över dig och vare dig nÃ¥digâ€, sägs sÃ¥ trosstärkande: â€Här välsignar Herren oss sÃ¥ att han lÃ¥ter vÃ¥r Frälsares milda och nÃ¥diga ansikte lysa över oss, sÃ¥ att det skiner över oss som ‘rättfärdighetens sol’ (Mal. 4:2). FrÃ¥n hans ansikte strÃ¥lar syndernas förlÃ¥telse för oss syndare, och vi fÃ¥r kraft att i tro komma till honomâ€.

Varje tid har sina särskilda problem, som inte tidigare generationer haft att handskas med, åtminstone inte i samma utsträckning. Det är därför välgörande att STLK´s katekesförklaring ger klart besked där djävulen just nu särskilt angriper vår allra heligaste kristna tro. Så svävar den inte på målet när det gäller Bibelns ofelbarhet (fråga 6) eller skapelseverkets tidsperiod och förkastandet av evolutionismen (fråga 155). Den förklarar också vår tids folksynder som abort (fråga 72), homosexualitet (fråga 84) och samboskap (fråga 89) vara brott emot Guds bud.

Här, i anknytning till undervisningen kring sjätte budet, mÃ¥ste jag dock göra min enda invändning. Det sägs i svaret till frÃ¥ga 88, â€Ã„r förlovningen bindande?â€, att den är det för samvetet. Som stöd för detta hänvisas till Matt. 1:20-24, där ängeln kallar Maria Josefs hustru, fastän de endast var förlovade och bodde Ã¥tskilda. Vad man här förbisett är att den dÃ¥tida samhälleliga lagstiftningen bland judarna var annorlunda än vÃ¥r. Den tidens trolovning var juridiskt bindande och nÃ¥gonting annat än vÃ¥r tids förlovning. Naturligtvis skall en kristen inte handskas lättvindigt med en sÃ¥ allvarlig sak som förlovning, men absolut bindande för samvetet, sÃ¥som en vigsel är, skall inte förlovningen göras.

Det rÃ¥der stor oklarhet pÃ¥ trons omrÃ¥de i vÃ¥ra dagar, och denna förvirring nÃ¥r allt längre in i vÃ¥ra bibel- och bekännelsetrogna led. En del av vÃ¥ra ungdomar dras till karismatiska sammanhang, där det är lite â€fartâ€, trots att sÃ¥ mycket villfarelse förekommer där. Min förhoppning är därför att denna katekesförklaring genom sin klara och handfasta undervisning kan fÃ¥ utgöra ett värn mot detta. Inte minst viktigt i detta sammanhang är ett av tilläggsstyckena, där det ges en sund och biblisk undervisning kring nÃ¥degÃ¥vorna och undren (s 276-280).

Lars Borgström

Markku Särelä (red.): Lilla katekesen och dess förklaring. Den kristna läran, 291 s.

Suomen Tunnustuksellinen Luterilainen Kirkko. ISBN 978-951-9318-43-1, Lahtis 2008.