av Lars Borgström Betraktelse Jes. 9:2-7

“Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset strÃ¥la fram” (Jes. 9:2). Orden frÃ¥n Jesajas bok handlar inte om vintermörkret som nu sÃ¥ tätt sluter sig kring oss eller om de ljus vi tänder för att lysa upp och skapa julstämning. Det är ett helt annat slags mörker det här är tal om och om ett helt annat slags ljus än det vi kan framskapa. Det är frÃ¥ga om nÃ¥got mycket mer genomgripande, nämligen om andliga, världsomspännande realiteter.

Mörkret Jesaja talar om är hela vår fallna värld

Den värld vi lever i är inte normal. Vi ser det redan i djurvärlden. I en normal värld, skapad av den gode Guden, bor vargar tillsammans med lamm, leoparder ligger bland killingar. Kalvar och unga lejon är tillsammans och lÃ¥ter sig vallas av smÃ¥ barn. Spädbarnen leker utan fara vid huggormens hÃ¥l (Jes. 11:6-8). Men i vÃ¥r värld är det inte sÃ¥. Räven river hela bondgÃ¥rdens hönsbestÃ¥nd och katten “leker” med sina offer, d.v.s. plÃ¥gar dem i en sällsynt utstuderad tortyrlek.

Vi ser det ännu tydligare i människovärlden. I en normal värld dödar inte människor varandra. Där skjuter inte en ung man, uppfylld av hat mot hela mänskligheten, ihjäl tio skolkamrater för att sedan ta livet av sig själv. I en normal värld vältrar sig inte vissa människor i lyx medan små barn i andra länder dör av svält. I en normal värld hoppar inte fem unga pojkar på en flicka och våldtar henne. I en normal värld utgör inte vapen, narkotika och pornografi några av de absolut största marknaderna i världen. Men sådan är vår abnorma värld.

Varför är det pÃ¥ detta sätt? Johannes svarar: “Hela världen är i den ondes vÃ¥ld” (1 Joh. 1:19). Djävulen har gjort sig till denna världens herre. Därför ser världen ut som den gör. Men minnet frÃ¥n den sjätte skapelsedagen, dÃ¥ Herren Gud sÃ¥g pÃ¥ sin fullbordade, fulländade skapelse och konstaterade att den var mycket god (1 Mos. 1:31), finns kvar. Därför skriver Paulus, att “hela skapelsen ännu samfällt suckar och vÃ¥ndas” (Rom. 8:22) och längtar efter den dag dÃ¥ den skall “befrias frÃ¥n sitt slaveri under förgängelsen” (Rom. 8:21).

I denna mörka, av synden präglade värld, lever vi. Men hur hamnade världen i den ondes vÃ¥ld? Den var ju frÃ¥n början Guds goda skapelse. Den har, som Paulus säger, “blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder” (Rom. 8:20). Här syftar Paulus möjligtvis pÃ¥ Adam (Paulus skulle ocksÃ¥ kunna syfta pÃ¥ Gud, som straffande lade skapelsen under förgängelsen. Aposteln skulle även kunna syfta pÃ¥ djävulen, som genom sin förförande verksamhet lyckades leda in skapelsen i förgängelsen), människosläktets anfader, som skapades helig, ren och rättfärdig, som skulle vara Gud lik, Hans avbild, men som föll i synd. Genom människans synd har döden kommit in i världen och vunnit herravälde. Inte bara människan själv, utan ocksÃ¥ den värld, i vilken vi lever, har blivit döden underkastad. Marken är förbannad för människans skull (1 Mos. 3:17). Hela den tillvaro, i vilken vi är infogade, är alltsÃ¥ ställd under förgängelsens träldom.

O, vilket mörker! Vilket kompakt mörker! Och detta mörker finns nu inte bara runt omkring oss, i de rikas utsugning av de fattiga, i de starkas förtryck av de svaga, i vÃ¥ldsamheterna och dödandet. Nej, detta mörker, som övertäcker hela världen, präglar ocksÃ¥ vÃ¥ra egna hjärtan. Till det allmänna syndafördärv som präglar varje människa frÃ¥n födseln, hör bl.a. egoism, hat, girighet, egenrättfärdighet och högmod. I oss finns ingenting gott som hÃ¥ller mÃ¥ttet inför Gud. Det material vi är gjorda av är inte dugligt till nÃ¥got som helst pÃ¥ det andliga omrÃ¥det. Jesaja säger: “Vi är alla orena, alla vÃ¥ra rättfärdiga gärningar är som en smutsig klädsel” (Jes. 64:6). Ja, vi är verkligen “det folk som vandrar vi mörkret, det folk som bor i dödsskuggans land”. Men om detta folk säger Jesaja ocksÃ¥, att de skall se ett stort ljus som strÃ¥lar fram över dem.

Ljuset Jesaja talar om är vår Frälsare Jesus Kristus

Han som hos Jesaja kallas Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste (Jes. 9:6), Han är densamme som i Nya testamentet heter Jesus Kristus, avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria. Han är den genom vilken världen skapats (Joh. 1:3). Han är den som redan pÃ¥ syndafallets dag utlovats som Frälsaren, den heliga avkomman som skulle söndertrampa ormens huvud (1 Mos. 3:15), som är djävulens makt och välde. Genom Honom äger människorna en öppen tillgÃ¥ng till nÃ¥d och liv. Jesus är det sanna ljuset som övervinner allt ondskans mörker. Ljuset som utgÃ¥r frÃ¥n barnet i krubban lyser upp en mörk värld. Änglarna gläder sig. Över krubban, i herdarnas Ã¥syn, var plötsligt en himmelsk här som prisade Gud: “Ära vare Gud i höjden och frid pÃ¥ jorden, till människor Hans välbehag” (Luk. 2:14).

Änglarnas sÃ¥ng rymmer hela julens glädjebudskap. Varje ord är till bredden fyllt med evangelium. “Ära vare Gud” betyder ett erkännande av Hans höghet, Hans härlighet, Hans outsägliga väsen, detta kraftfulla ljus som pÃ¥ en och samma gÃ¥ng fÃ¥r oss att känna oss saliga och bäva. Det är frÃ¥ga om nÃ¥got som fyller oss med lycka och drar oss till sig, samtidigt som det fÃ¥r oss att falla ned i stoftet och skyla vÃ¥ra ansikten. Det är frÃ¥ga om det ljus som vÃ¥ra jordiska ögon inte kan uthärda, det ljus som ingen av oss kan komma till (1 Tim. 6:16). När Jesaja fick en skymt av det i templet utropade han: “Ve mig, jag förgÃ¥s”. Och herdarna, som ändÃ¥ bara sÃ¥g en av Herrens änglars härlighet lysa, blev “mycket förskräckta” (Luk. 2:9).

Genom vår synd skulle vi för evigt vara utestängda från detta ljus. Men nu har det stora undret skett. Gud steg ned på jorden. Inte i förintande strålglans utan såsom ett lindebarn lagt på krubbans strå. Himmelens änglar blickar häpna och lyckliga ned över Undret i krubban (jfr 1 Petr. 1:12) och sjunger betagna att äran för detta tillhör Gud. Hos Honom finns makten och härligheten, den som fyller alla himlar med lovsång. Men nu stiger den ned på ett sådant sätt att den också bereder frid på jorden.

Frid innebär att Adams skada läks. Nu Ã¥terställs den ursprungliga ljuvliga, trygga och lycksaliga ordning, som satan fördärvat. Allt blir väl igen. FörlÃ¥telsen, förnyelsen, den gudomliga barmhärtighetens alla goda krafter sänker sig ned över människorna – till dem som nu kallas “Guds välbehags människor” (Luk. 1:14). Med det menas att Gud har behag till oss människor. Guds välbehag är Hans faderskärlek, Hans frälsarvilja, Hans barmhärtighet som aldrig tröttnar pÃ¥ att förlÃ¥ta.

Allt detta omsluter nu människorna genom Jesus, som genom sin död pÃ¥ korset skulle sona all världens synd. PÃ¥ det lilla barnets späda axlar vilar herradömet (Jes. 9:6), men som förutsättning för detta var samma axlar – nedtryckta av hela människosläktets samlade syndaskuld – tvungna att trettio Ã¥r senare bära den tunga träbjälken längs smärtornas väg (Joh. 19:17). Krubban och korset hör samman, som vi kan läsa pÃ¥ annan plats i denna tidning.

Amen.