av Lars Borgström Så fann den gode Herden mig

Jag har blivit ombedd att berätta om hur jag blev kristen, eller hur Jesus fann mig. Då är det på sin plats att först beskriva hur det gick till när

Jag blev ett Guds barn

Jag föddes i Stockholm en höstdag för ganska jämnt 36 år sedan. Min mor var kyrksam, men far hade ingen kontakt alls med kyrkan utan var en helt världslig människa. Eftersom min mor ville ha mig döpt, men nog anade att det, möjligtvis, skulle kunna uppstå besvärliga diskussioner med min far tog hon tillfället i akt att utnyttja den allmänna glädjen över att deras första (och enda, skulle det visa sig) barn just blivit fött och ordnade med ett omedelbart dop som förrättades av sjukhusprästen. Hon bedömde det som lättast att få igenom sin önskan om hon handlade raskt. Ungefär så har hon berättat för mig att det gick till. Det var alltså inte dödsfara som gjorde att jag hastigt döptes av sjukhusprästen bara två dagar gammal.

Jesus har befallt sina lärjungar att inte bara döpa alla folk, utan också att undervisa dem. Tyvärr stannar det för de flesta vid dopet, men för min del fick det en fortsättning. Min mor lät min kristna fostran ske i

Söndagsskolan

Från några års ålder fram till ungefär nio-tioårsåldern gick jag i Katarina församlings söndagsskola. Jag har inte många detaljerade minnen från detta, men antar att vi barn fick med oss en viss bibelkunskap.

Det var dock andra saker än Jesus och den andliga världen som upptog mina intressen. Fotboll, lek och kompisar var det som livet kretsade kring. Bönen Gud som haver barnen kär bad jag dock varje kväll, och detta slutade jag inte med ens i tonåren. När jag sov över hos kompisar skedde bönen i smyg under täcket för att ingen skulle få veta.

Tyvärr gick det med mig som med många andra dopbarn. Det omedvetna barnaskapet hos Gud, den oreflekterade barnatron, dog ut. Den möjlighet som konfirmationsläsningen sedan innebar togs varken tillvara av mina konfirmationspräster eller av mig själv, och jag blev

Den förlorade sonen

I övre tonÃ¥ren började jag festa och drack en hel del alkohol. Studierna missköttes, idrottandet lades pÃ¥ hyllan och jag gick helt in för ett liv där jag â€slösade bort det jag ägdeâ€. Eftersom jag mer tyckte om att festa och dricka alkohol än att studera hoppade jag av andra ringen i gymnasiet och började om pÃ¥ nytt i en ny klass Ã¥ret därpÃ¥. Detta var nödvändigt om jag alls skulle kunna ta studentexamen med godkända betyg.

Det fanns de bland vännerna som till det yttre var mer sjunkna än jag, men svåra synder saknades inte heller hos mig. Sådana syndaminnen svider fortfarande när jag tänker tillbaka på dem. Värre än allt detta var dock själva grundsynden; att jag i otro hade vänt mig bort från Herren. Hur detta exakt hade gått till vet jag inte. Jag minns inte någon avgörande punkt då jag medvetet, i berått mod, lämnade den goda vägen. Det var mer ett omärkligt, successivt bortglidande. Jag tror det går till så i de flesta fall.

En yttre vändpunkt

Efter gymnasiet följde militärtjänst med placering i Kungsängen, Svea livgarde. Den militära disciplinen, kraven på ordning och reda, den hårda fysiska träningen och inte minst att jag insattes i ett nytt sammanhang och därmed åtminstone till en del kom bort från det destruktiva livsmönster jag tidigare levt i, gjorde att jag nu i yttre bemärkelse fick bättre ordning på mitt liv.

Men fortfarande var Jesus okänd för mig. Jag vet inte hur det kom sig att en av ledargestalterna, en â€tuff†kille, plötsligt frÃ¥gade mig när mÃ¥nga andra stod runt omkring och lyssnade: â€Borgström, är du kristen?†Det var verkligen en märklig frÃ¥ga, eftersom jag inte förstÃ¥r – varken dÃ¥ eller nu i efterhand – hur han kunnat fÃ¥ för sig att frÃ¥ga sÃ¥. Men desto bättre minns jag vad jag svarade: â€Nej!â€. Trots att det var ett sanningsenligt svar kändes det inte bra och jag fick inte riktigt ro.

En gÃ¥ng, under en fältvecka i tält, skulle vi göra â€patron urâ€. Vi satt i en ring i tältet med vÃ¥ra automatkarbiner i händerna och när proceduren avslutades med att man pÃ¥ prov tryckte av för att försäkra sig att ingen patron var kvar i vapnet, small plötsligt ett skott av. Det var soldaten mitt emot mig som varit ouppmärksam och vars automatkarbin fyrade av ett skott – tvÃ¥, tre decimeter ovanför mitt huvud! Det var visserligen lös ammunition, men pÃ¥ det korta avstÃ¥ndet utan lösskjutningsanordning pÃ¥ pipan, och dÃ¥ vi dessutom inte hade vÃ¥ra hjälmar pÃ¥, kunde det ha slutat pÃ¥ sämsta tänkbara sätt. Ovanför mitt huvud syntes skotthÃ¥len i tältduken. När jag idag tänker tillbaka pÃ¥ detta ryser jag. Jag var den gÃ¥ngen inte omvänd…

Teologiska studier

Efter militärtjänsten började mina universitetsstudier. Först idéhistoria, men sedan, eftersom de existentiella frågorna lockade mest, fortsatte mina studier med religionsvetenskap. Lärarna, ofta präster i Svenska kyrkan, var förstås bibelkritiker och liberalteologer, vilket i hög grad påverkade undervisningen. Inte desto mindre tyckte jag studierna var intressanta. Jag hade också en allmän, ideell önskan om att sprida kärlek och förlåtelse, att verka för en bättre värld. Därför anmälde jag mitt intresse att bli präst till Stockholms stift och antogs som prästkandidat. Fortfarande var jag inte omvänd.

Den gode Herden fann mig

Efter ungefär halva studietiden mötte jag genom patristiska studier (studiet av kyrkofäderna) och Bo Giertz författarskap en annan kristendom än den förfalskning jag ditintills fått mig presenterad. Filmatiseringen av Stengrunden hade väckt mitt intresse för romanen.

Vid denna tid hade jag bildat familj och jag minns hur jag en sen kväll, då bara jag var vaken, läste om pastor Torvik i Stengrundens tredje del, och hur han drömt en mardröm om att han föll ned i den eviga fasans avgrund. I mötet med Guds helighet blev han vägd på en våg och befanns för lätt. Plötsligt förstod jag med förfäran att detta ju faktiskt gällde även mig. Jag var förlorad! Hur skulle mitt möte med Gud sluta när jag en dag till sist måste föras fram inför Honom? Det kunde inte sluta på annat sätt än i katastrof. Detta blev en förfärande insikt som skakade om mig på djupet.

Men Guds Ande, som ledsagade min läsning av Stengrunden, öppnade mina ögon även för nästa sanning, det stora och underbara evangeliet att Jesus burit mitt straff och att Hans rättfärdighet håller måttet inför Gud och att jag, fattige och fördömelsevärde syndare, får ikläda mig denna rättfärdighet fritt och för intet. Jag var återigen ett Guds barn, född på nytt till ett levande hopp.

Jag började nu att söka mig till andra gudstjänster än Svenska kyrkans, som jag inte tyckte gav någonting alls. Först var jag med i EFS, sedan i Kyrkliga Förbundet för evangelisk-luthersk tro och Bibeltrogna Vänner.

Bibeln bevisade sin sanning

En dag såg jag en lapp på en anslagstavla på teologiska institutionen. En person skänkte bort hela årgångar av tidskriften Biblicum. Jag hade aldrig förut hört talas om denna tidning, men tyckte det verkade intressant med en tidskrift som behandlade lärofrågor och annat som hade med Bibeln att göra.

Väl hemma med hela traven av tidningar började jag lite nyfiket att bläddra i några nummer. Ju mer jag läste, desto mer förstod jag hur absolut tillförlitlig Bibeln är i alla sina uppgifter och hur grundlös bibelkritiken, som jag blivit indoktrinerad med under hela min teologiska utbildning, egentligen var. Flera vaknätter följde där jag liksom satt i ett rus, intensivt studerande Bibeln och Biblicum-tidningarna, medan den ena slöjan efter den andra föll från mina ögon. Jag såg de stora sammanhangen i den gudomliga uppenbarelsen, och hur varje liten detalj jag mötte passade in i det stora mönstret. Allt var naturligtvis inte färdigt på en gång – det blir det ju aldrig i detta liv – men så mycket stod klart för mig att Bibeln var Guds ofelbara och absolut förpliktande Ord.

Efter denna upplevelse har jag aldrig betvivlat vad Bibeln lär i någon fråga. Jag håller den för absolut sann i allt, om det nu rör sig om frälsningen genom tro allena, Guds väsen, historiska skildringar eller naturvetenskapliga uppgifter såsom t.ex. att världen blivit till på sex dagar.

Prästvigning och tilltagande problem

I januari 2000 prästvigdes jag för Stockholms stift och började så min prästgärning. Min hustru, som inte alls var på samma linje som jag andligt, lämnade mig bara några månader efter prästvigningen.

Efter ett år som pastorsadjunkt tillträdde jag en komministertjänst i Upplands Väsby. Jag hade nu börjat fundera över ämbetsfrågan: kunde det verkligen vara rätt med kvinnliga präster? Anledningen till denna undran var att de präster som hade något att ge andligt sett alla hade det gemensamt att de höll på den gamla ordningen. Sommaren 2001 studerade jag Nils Johanssons bok 1 Kor. 11-14 och prästvigning av kvinnor och kom då till insikt om den bibliska ämbetsordningen och vilken stor vikt Herren Jesus lägger vid denna.

Det blev med tiden allt svÃ¥rare för mig att verka som präst i Svenska kyrkan. Detta hade inte främst med kvinnoprästfrÃ¥gan att göra, utan mer med min förkunnelse. Att Jesus är den ende Frälsaren, att det finns tvÃ¥ utgÃ¥ngar frÃ¥n detta liv – Himmel och helvete – att vi är syndare som inte kan bli frälsta annat än av nÃ¥d för Jesu skull, att homosex och aborter är brott emot Guds bud o.s.v., ville mina överordnade i Svenska kyrkan inte veta av. MotstÃ¥ndet hÃ¥rdnade, men i alla svÃ¥righeter som följde hade jag hela tiden frid med Gud, och det var det viktigaste – ja det enda nödvändiga. Det systematiska utdrivningsarbetet nÃ¥dde sitt mÃ¥l i april 2007 dÃ¥ jag tvingades lämna min prästtjänst, men det är en annan historia…

Det jag här ville berätta om är hur den gode Herden efter långvarigt letande fann mig, sitt förlorade får, och hur Han i stor nåd och trofasthet bar mig hem på sina axlar. Det förlorade fåret var återfunnet, den förlorade sonen hemma igen. Sådant kan alltså hända ännu idag, mitt i dessa avfallstider.