av Lars Borgström Rättfärdiggörelsen enligt Bibeln och bekännelsen

1. Rättfärdiggörelsen i Bibeln

I tvÃ¥ föredrag skall vi undersöka vad Bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna lär om rättfärdiggörelsen. Vi börjar, som sig bör, med den Heliga Skrifts undervisning i detta ämne. Vad menar Bibeln när den talar om rättfärdiggörelse? Vi kan säga att det i grunden finns tvÃ¥ olika uppfattningar om detta. Den romersk-katolska kyrkan menar med rättfärdiggörelse en gradvis förändring till det bättre hos den människa som rättfärdiggörs. Hon förvandlas och blir alltmer rättfärdig ju mer hon lÃ¥ter sig pÃ¥verkas av Guds nÃ¥d och samverkar med denna för att föröka den. I Katolska kyrkans katekes läser vi t.ex.: â€Rättfärdiggörelsen omfattar alltsÃ¥ syndernas förlÃ¥telse, helgelse och förnyelse av de inre människan†(KKK, s 529). Den lutherska uppfattningen är den, att rättfärdiggörelsen innebär en frikännande dom; människan förklaras vara rättfärdig. Det är alltsÃ¥ inte nÃ¥got som förändrar människan utan istället ett konstaterande; ett friande domstolsutslag. Därav brukar man kalla den lutherska uppfattningen för forensisk. Adjektivet â€forensisk†har ju med domstolar och rättsväsen att göra. PÃ¥ forumet, torget, den offentliga platsen i de antika städerna, kunde domstolarna skipa rättvisa.

Hur skall vi dÃ¥ fÃ¥ reda pÃ¥ vilken av dessa tvÃ¥ uppfattningar som är riktig, om nu nÃ¥gon är det? Vi fÃ¥r naturligtvis undersöka hur Bibeln använder begreppet â€rättfärdiggöraâ€, pÃ¥ Gamla testamentets hebreiska hisdi´q, och pÃ¥ Nya testamentets grekiska dikaioún. Skall man ta reda pÃ¥ vad ett ord verkligen betyder skall man inte gÃ¥ till ett lexikon, utan till de ställen där ordet förekommer och av sammanhanget avgöra vilken betydelse ordet har. SprÃ¥ken användes ju lÃ¥ngt innan olika lexika sammanställdes.

1. 1. Rättfärdiggörelsen i GT

I Gamla testamentet är den hebreiska termen för rättfärdiggöra som sagt hisdi´q och en av de första gÃ¥ngerna vi möter detta ord är i 5 Mos. 25:1: â€Om en tvist uppstÃ¥r mellan män och de kommer inför rätta, och man där dömer mellan dem, skall man fria den oskyldige och fälla den skyldige.†I svenska översättningar används olika ord för att Ã¥terge hebreiskans hisdi´q, och här har Folkbibeln valt â€friaâ€. Bakom â€fria†ligger alltsÃ¥ det hebreiska ordet hisdi´q, rättfärdiggöra. Vi skulle, med otympligare svenska, kunna översätta versen sÃ¥ här istället: â€Om en tvist uppstÃ¥r mellan män och de kommer inför rätta, och man där dömer mellan dem, skall man rättfärdiggöra den oskyldige och fälla den skyldige.†Vi förstÃ¥r genast att det här inte kan vara frÃ¥ga om att man förbättrar den som ställs inför rätta, att denne skulle bli moraliskt bättre under rättegÃ¥ngsprocessen. Det är istället frÃ¥ga om att fälla en frikännande dom över den oskyldige, att förklara denne rättfärdig.

Vi gÃ¥r till ett annat ställe, Ord. 17:15: â€Den som frikänner en brottsling och den som fördömer en rättfärdig är bÃ¥da styggelser för Herren.†Här översätter Folkbibeln hisdi´q med â€frikännerâ€. Skulle vi översätta med ordet rättfärdiggöra blir versen enligt följande: â€Den som rättfärdiggör en brottsling och den som fördömer en rättfärdig är bÃ¥da styggelser för Herren.†Återigen förstÃ¥r vi att det inte är frÃ¥ga om att förbättra en brottsling när man rättfärdiggör honom i domstolen. Det är istället frÃ¥ga om ett frikännande, sÃ¥som Folkbibeln översatt ordet. Detta, att förklara en brottsling rättfärdig, är för övrigt nÃ¥got som Herren enligt Bibeln vänder sig emot. Det är en styggelse att förklara nÃ¥gon rättfärdig som inte är det. Vi ser hur som helst att den romersk-katolska förstÃ¥elsen av vad rättfärdiggörelsen innebär, den gradvisa positiva förvandlingen av en människa, inte stämmer. Skulle man rättfärdiggöra en brottsling i rättegÃ¥ngssituationen, blir för övrigt den troliga följden inte alls att han förbättras, utan det sannolika är att han förhärdas och blir ännu värre än han var före den frikännande domen.

Vi tar ett sista exempel frÃ¥n Gamla testamentet. I Jes. 5:22-23 stÃ¥r det: â€Ve dem som är hjältar i att dricka vin och duktiga att blanda starka drycker, dem som för mutor frikänner den skyldige och berövar den rättfärdige hans rätt.†Återigen översätter Folkbibeln hisdi´q med â€frikännaâ€. Ett ve uttalas över dem som för mutor rättfärdiggör den skyldige och berövar den rättfärdige hans rätt. Det är uppenbart att â€frikänner†är den rätta förstÃ¥elsen av hisdi´q. Skulle den romersk-katolska uppfattningen vara riktig, innebär detta att det är förkastligt att förbättra den skyldige, att göra brottslingen till en rättfärdig man. Men av andra bibelställen vet vi att det inte är förkastligt att medverka till att brottslingen förbättras, att syndaren omvänder sig. T.ex. säger Jesus: â€Om din broder har begÃ¥tt en synd, sÃ¥ gÃ¥ och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar pÃ¥ dig, har du vunnit din broder†(Matt. 18:15). DÃ¥ uppfylls Herrens vilja med den människan. â€Jag finner ingen glädje i nÃ¥gons död, säger Herren, HERREN. Vänd därför om, sÃ¥ fÃ¥r ni leva†(Hes. 18:32).

1. 2. Ställföreträdaren

Vi har alltsÃ¥ sett att rättfärdiggörelsen i Gamla testamentet innebär att bli förklarad rättfärdig, att fÃ¥ en frikännande dom uttalad över sig. Vi har ocksÃ¥ sett att Gud förbjuder att nÃ¥gon förklaras rättfärdig som inte är det. Det är en styggelse i Herrens ögon att förklara den skyldige rättfärdig. DÃ¥ mÃ¥ste vi genast ställa oss frÃ¥gan hur människor av Gud kan förklaras vara rättfärdiga – t.ex. räknade Gud Abraham, som dÃ¥ ännu hette Abram, som rättfärdig dÃ¥ denne trodde pÃ¥ Guds löfte om den välsignade avkomman (1 Mos. 15:6) Det stÃ¥r ju pÃ¥ mÃ¥nga ställen att alla människor är onda, orättfärdiga och fulla av synder. â€Hennes hjärtas tankar är onda ända frÃ¥n ungdomen†(1 Mos. 8:21), â€Alla har avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda†(Ps. 14:3), â€I synd blev jag född, och i synd blev jag till i min moders liv†(Ps. 51:7) är bara nÃ¥gra bibelställen i Gamla testamentet som uttrycker det allmänna och genomgripande syndafördärv hela människosläktet är underkastat. Hur kan dÃ¥ Gud förklara den som är orättfärdig för rättfärdig? Gör inte Gud själv det som är en styggelse i Hans egna ögon? Varje kristen vet svaret pÃ¥ den frÃ¥gan, men behöver höra det gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng, ja t.o.m. dagligen, för att denna hemlighet skall förbli bofast i hjärtat, för att svaret pÃ¥ denna frÃ¥ga skall verka frälsning, liv och salighet hos en.

Svaret på frågan hur Gud kan förklara den orättfärdige rättfärdig har att göra med vad någon annan har gjort. Det är p.g.a. någon annans förtjänst en människa kan förklaras rättfärdig. Detta finns belagt i flera bibeltexter i Gamla testamentet, men för enkelhetens skull går vi genast till den mest kända, den som kanske också utgör höjdpunkten i hela den gammaltestamentliga uppenbarelsen om människans rättfärdiggörelse; Jes. 53.

All den orättfärdighet, all synd och ondska, som människosläktet gjort sig skyldigt till lades pÃ¥ Herrens lidande tjänare, som är Jesus Kristus (Apg. 8:32-35). I Jes. 53:4-6 läser vi: â€Men det var vÃ¥ra sjukdomar Han bar, vÃ¥ra smärtor tog Han pÃ¥ sig, medan vi höll Honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för vÃ¥ra överträdelsers skull, slagen för vÃ¥ra missgärningars skull. Straffet var lagt pÃ¥ Honom för att vi skulle fÃ¥ frid, och genom Hans sÃ¥r är vi helade. Vi gick alla vilse som fÃ¥r, var och en gick sin egen väg, men all vÃ¥r skuld lade HERREN pÃ¥ Honom.†Allt det som gjorde att vi inte var rättfärdiga; överträdelser, missgärningar och skuld, straffades Jesus för. Detta brukar inom dogmatiken kallas Kristi passiva eller lidande lydnad. Han led pÃ¥ korset den eviga förtappelsens alla kval, helvetets oändliga pinor, för att vi inte skulle behöva göra det.

Guds lag kräver emellertid även en positiv buduppfyllelse för att en människa skall anses vara rättfärdig. Det stÃ¥r ju i 3 Mos. 18:5: â€Ja, ni skall hÃ¥lla fast vid mina stadgar och lagar, ty den människa som följer dem skall leva genom dem. Jag är HERREN.†Och i 3 Mos. 19:2: â€Ni skall vara heliga, ty jag, HERREN, er Gud, är helig.†Nu gÃ¥r vi tillbaka till Jes. 53 och ser att även detta har Jesus gjort i vÃ¥rt ställe. I v 11 läser vi: â€Genom sin kunskap förklarar min rättfärdige tjänare de mÃ¥nga rättfärdiga.†I en not i Folkbibeln stÃ¥r det om det hebreiska ord, som vanligtvis betyder kunskap: â€betyder inte bara vetskap utan ocksÃ¥ gemenskap, här Messias syndfria gemenskap med Gudâ€. AlltsÃ¥ skulle vi kunna omskriva versen enligt följande: â€Genom sin syndfria gemenskap med Gud, d.v.s. genom sitt heliga liv där Han i allt levde efter Guds bud, förklarar min tjänare de mÃ¥nga rättfärdigaâ€. Människan själv kan alltsÃ¥ inte leva i enlighet med Guds vilja och pÃ¥ den grunden förklaras rättfärdig. Men Jesus har levt ett heligt, oskuldsfullt och rent liv i alla människors ställe. Därför profeteras det om Honom i Jer. 23:20, där Han kallas Davids telning, kung och frälsare, pÃ¥ följande vis: â€Detta är det namn man skall ge Honom: HERREN vÃ¥r rättfärdighet.†Jesus själv är vÃ¥r rättfärdighet. Denna buduppfyllelse i vÃ¥rt ställe brukar inom dogmatiken kallas Kristi aktiva eller görande lydnad.

Men vilka syftar â€de mÃ¥nga†pÃ¥ i Jes. 53:11? Vilka är â€de mÃ¥nga†som förklarats rättfärdiga genom Herrens lidande tjänare? De mÃ¥nga betyder här â€allaâ€, precis som när Jesus säger: â€sÃ¥ har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för mÃ¥nga†(Matt. 20:28). Vi vet av andra bibelställen att Jesus gav sitt liv för alla, varför vi förstÃ¥r att â€de mÃ¥nga†är ett uttryck som används synonymt med â€allaâ€. I 1 Tim. 2:6 stÃ¥r det t.ex. att Kristus Jesus â€gav sig själv till lösen i allas ställe†och i 1 Joh. 2:2 läser vi: â€Han är försoningen för vÃ¥ra synder, och inte bara för vÃ¥ra utan ocksÃ¥ för hela världens.†Vi möter alltsÃ¥ här i Jes. 53:11 det som kommit att kallas den allmänna rättfärdiggörelseläran. Alla människor har av Gud förklarats vara rättfärdiga för Jesu skull.

1. 3. Skriftens nyckel

Jesus är alltsÃ¥ vÃ¥r ställföreträdare, bÃ¥de vad gäller strafflidande och buduppfyllelse. FörstÃ¥r man inte detta med Kristi ställföreträdarskap blir mycket i Bibeln, ja själva centrum av Bibelns budskap, obegripligt. Kristi ställföreträdande strafflidande och buduppfyllelse är inte bara Nya testamentets, utan även Gamla testamentets centrum. Om man inte förstÃ¥r detta centrum blir Bibeln en stängd och obegriplig bok. Ta t.ex. en sÃ¥dan text som 2 Mos. 34:6-9. Mose hade just bett Herren: “LÃ¥t mig fÃ¥ se din härlighet” (2 Mos. 33:18). När Mose sedan tidigt nästa dag gick upp pÃ¥ Sinai berg med nya stentavlor sedan de gamla krossats, steg Herren ned i en molnsky och ställde sig där nära intill Mose, gick förbi honom och ropade ut sitt namn. Herrens namn är allt vad Herren är i alla sina egenskaper. Och vad var det dÃ¥ Han uppenbarade av sig själv för Mose, denne man som mer än nÃ¥gon annan i gamla förbundet fick umgÃ¥s med och lära känna Herren, alldeles som tvÃ¥ människor talar med varandra ansikte mot ansikte? Herren uppenbarade sig Ã¥ ena sidan sÃ¥som den helige och straffande Guden och Ã¥ andra sidan sÃ¥som den barmhärtige och nÃ¥dige Guden – pÃ¥ en och samma gÃ¥ng! Detta är fullständigt obegripligt för det naturliga, oomvända förnuftet.

Mose stod alltsÃ¥ där med förbundstavlorna, som strax skulle inristas med de tio budorden, framför sig. Herren försäkrade nu att ingen överträdelse, inga synder mot dessa bud skulle bli ostraffade. Han sade att Han inte skulle “lÃ¥ta nÃ¥gon bli ostraffad” utan att Han “lÃ¥ter straffet för fädernas missgärning drabba barnen och barnbarnen, ja, tredje och fjärde släktledet”. Inte bara syndaren själv utan även hans barn och barnbarn skall alltsÃ¥ bli straffade för synder mot Guds goda och heliga bud. Det är alltsÃ¥ mycket allvarligt att synda. Synden är nÃ¥got fruktansvärt som nedkallar Guds vrede. Det är ju just när Herren skall ge sina tio bud som Han högtidligt försäkrar att ingen skall bli ostraffad, syndarens brott skall t.o.m. straffas intill tredje och fjärde släktledet. Den som syndar drar med all sin synd ned Guds vrede över sig och sina barn, t.o.m. sina barnbarn och barnbarnsbarn!

Men är Gud verkligen sådan? Det är ju fruktansvärt! Vem kan bestå inför Honom? Ja, Herrens helighet skall injaga skräck i oss. Hans vrede är en förtärande eld. Men den som nu misströstar och är skrämd, den som syndat mot Guds bud och vet med sig att han inte kan bestå inför Herren, han skall veta en sak till. När Herren steg ned till Mose och ropade ut sitt namn uppenbarades samtidigt att Herren är barmhärtig och nådig.

Han sade att Han är “HERREN! HERREN! – en Gud, barmhärtig och nÃ¥dig, sen till vrede och stor i nÃ¥d och sanning, som bevarar nÃ¥d mot tusenden och förlÃ¥ter överträdelse, synd och skuld”. Därför finns det hopp och frälsning för alla. Herren förlÃ¥ter synd. Den som syndat fÃ¥r be om förlÃ¥telse för vad han har gjort sig skyldig till och möta den barmhärtige Guden som bevarar nÃ¥d mot tusenden, en nÃ¥d som t.o.m. överträffar förbannelsen som bara sträckte sig till tredje och fjärde släktledet.

Men hur är detta möjligt? Motsäger inte Herren sig själv när Han till Mose säger att Han inte lÃ¥ter nÃ¥gon bli ostraffad och samtidigt att Han förlÃ¥ter alla synder? Kan Gud verkligen vara vred och kärleksfull pÃ¥ samma gÃ¥ng? Hur kan Han vara “stor i sanning” dÃ¥ Han säger detta som verkar sÃ¥ motsägelsefullt för vÃ¥rt mänskliga förnuft? Är det inte sÃ¥ att Bibeln i själva verket är en bok full av fel och motsägelser, en bok som vi därför inte behöver bry oss särskilt mycket om?

Svaret är att pÃ¥ en punkt, en enda, gÃ¥r Guds vrede och Hans kärlek ihop, och det sker i den kristna religionens hjärtpunkt: Kristi kors. Där möts Guds vredgade straffdom över världens synd och Hans kärleksfulla förlÃ¥telse. Gud är rättfärdig och straffar synden. Det skedde när Han straffade Jesus som bar all världens synd och skuld. Inte en enda synd förblev ostraffad. Alla Guds vredes böljor östes över Jesus som dränktes i dem. Han led det fulla straffet för dina och hela världens alla synder. Detta var nÃ¥got ofattbart hemskt. Han klagade under svÃ¥r Ã¥ngest: “Din vrede ligger tung pÃ¥ mig, alla dina böljors svall lÃ¥ter du gÃ¥ över mig [—]. Din vredes lÃ¥gor gÃ¥r över mig, dina fasor förgör mig” (Ps. 88:8, 17).

Jesus har själv tömt Guds vredes bägare för att vi skulle slippa göra det. Det gjorde Han pÃ¥ Golgata. I Getsemane bad Han tre gÃ¥nger att om det var möjligt sÃ¥ skulle vredesbägaren gÃ¥ ifrÃ¥n Honom, men Han överlät allt i Guds händer. Han sade: “Men inte som jag vill utan som du vill” (Matt. 26:39). Av dessa ord framgÃ¥r vilken oerhörd vÃ¥nda Han led – för vÃ¥r skull! Han tog hela vÃ¥r syndaskuld pÃ¥ sig och blev räknad bland missgärningsmän och dödad. Han tömde den kalk, som Guds vrede rÃ¥gat, under loppet av nÃ¥gra timmar. Skulle vi ha druckit den drycken hade vi aldrig blivit färdiga med det, men Han, Guds Son, som själv är evig och vars gärningar är eviga, kunde tömma den pÃ¥ nÃ¥gra timmar.

Här, på Golgata kors, uppenbaras Guds kärlek till de förlorade människobarnen, till oss var och en. Istället för att straffa oss, förövarna, blev Gud själv människa och bar straffet i vårt ställe. Därför kan vi på en och samma gång säga:

PÃ¥ korset ser vi hur mycket Gud hatar synden och syndaren.

På korset ser vi hur mycket Gud älskar syndaren.

PÃ¥ korset skedde ett saligt byte. Jesus tog vÃ¥r synd och vi fick Hans rättfärdighet. Jesus tömde vredens bägare för att vi skulle fÃ¥ dricka välsignelsens bägare. Han utstod lidande för vÃ¥ra synders skull och utkämpade en fruktansvärd strid i vÃ¥rt ställe. Han var ensam om det, det var ingen enda av oss människor som kunde utföra det eller ens vara vÃ¥r Frälsare behjälplig, sÃ¥ nedsmittade av synd och ondska som vi människor är. Inte ens Petrus kunde i all sin iver göra det allra minsta för sin Mästare. I farans stund flydde han tillsammans med de övriga lärjungarna och övergav Jesus. I Jes. 53:6 läser vi: “Vi gick alla vilse som fÃ¥r, var och en gick sin egen väg, men all vÃ¥r skuld lade HERREN pÃ¥ Honom”.

Allt har sammanfattats i Sonen, sÃ¥väl vreden som förlÃ¥telsen. Vreden har haft sin gÃ¥ng. Inte en enda synd har förblivit ostraffad. Och en främmande rättfärdighet, Kristi rättfärdighet, har tillräknats oss. I Jes. 1:27 stÃ¥r det: â€Genom rätt skall Sion friköpas, genom rättfärdighet de som vänder tillbaka.†Ja, vi har verkligen blivit friköpta, rättfärdiggjorda pÃ¥ helt rättslig grund. Vid vÃ¥r rättfärdiggörelse, dÃ¥ Herren förklarar oss rättfärdiga, bryter Han inte mot sitt eget ord, som säger: â€Den som frikänner en brottsling och den som fördömer en rättfärdig är bÃ¥da styggelser för Herren†(Ord. 17:15). Det är för Jesu Kristi skull vi förklarats rättfärdiga.

1. 4. Rättfärdiggörelsen i Nya testamentet

Som tidigare påpekats är det nytestamentliga ordet för rättfärdiggöra dikaioún. Vilken innebörd har då detta? Låt oss genast slå fast att det har precis samma forensiska, rättsliga innebörd som det hebreiska hisdi´q. Varken i Nya testamentet eller i någon text på klassisk grekiska har man kunnat finna någon annan innebörd, t.ex. moralisk förbättring, som romersk-katolsk teologi vill lägga in i begreppet rättfärdiggörelse. Bara på ett enda ställe i LXX (Septuaginta), den grekiska översättningen av Gamla testamentet, har det en sådan innebörd, nämligen i Ps. 73:13, där dikaioún återger det hebreiska verbet för rena. Men detta behöver vi inte fästa så stort avseende vid. LXX är bara en översättning, ett människoverk, och inte i sig själv helig text.

Ett tydligt exempel pÃ¥ dikaioúns forensiska karaktär är Rom. 8:33-34. Där läser vi: â€Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter pÃ¥ Guds högra sida och ber för oss.†Bakom Folkbibelns â€frikänna†finns det grekiska â€dikaioúnâ€, rättfärdiggöra. Det har här â€fördöma†som motsats. Skulle katolikerna ha rätt, att rättfärdiggöra innebär en gradvis moralisk förbättring, skulle motsatsen inte varit att fördöma, utan att förvärra, förhärda, försämra eller liknande.

För att göra all vidare diskussion överflödig vilken innebörd ordet dikaioún har i Nya testamentets grekiska, vill jag lyfta fram Luk. 7:29: â€Och allt folket som lyssnade, ocksÃ¥ publikanerna, gav Gud rätt och döptes med Johannes dop.†När det här stÃ¥r att folket gav Gud rätt, stÃ¥r det att de rättfärdiggjorde Gud. Det är alltsÃ¥ verbet dikaioún som används. Kan folkets rättfärdiggörande av Gud innebära att Gud förbättrades och blev mer helig och sannfärdig? Naturligtvis inte! Gud kan inte förändras, Han är â€ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker†(Jak. 1:17). Folkets rättfärdiggörande av Gud innebar istället att de ansÃ¥g Honom vara rättfärdig, i detta fall att de gav Honom rätt i Hans förordning angÃ¥ende dopet till omvändelse och syndernas förlÃ¥telse. Verbet dikaioún har alltsÃ¥ en tydlig forensisk innebörd.

1. 5. Den imputativa rättfärdiggörelseläran

I Jer. 23:20 kallades Jesus själv â€vÃ¥r rättfärdighetâ€. Eftersom Hans rättfärdighet tillräknas oss, kallas den bibliska rättfärdiggörelseläran imputativ, av latinets imputare, â€att tillräknaâ€. Finns det nÃ¥got ställe i Nya testamentet som pÃ¥ motsvarade sätt framhÃ¥ller denna dyrbara sanning? I 1 Kor. 1:29 stÃ¥r det att ingen människa skall berömma sig inför Gud. Anledningen framhÃ¥lls i de nästföljande verserna: â€Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och Ã¥terlösning, för att det skall ske som stÃ¥r skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.†Gud har alltsÃ¥ gjort Jesus Kristus till vÃ¥r rättfärdighet, och Han sitter nu pÃ¥ Faderns högra sida i Himmelen. Där kan ingen djävul eller nÃ¥gon över huvud taget komma och fläcka ner, göra om intet eller pÃ¥ nÃ¥got sätt ifrÃ¥gasätta Honom. VÃ¥r rättfärdighet är helt oantastbar. I 2 Kor. 5:21 skriver Paulus: â€Den som inte visste av synd, Honom har Gud i vÃ¥rt ställe gjort till synd, för att vi i Honom skulle stÃ¥ rättfärdiga inför Gudâ€.

Fler beläggställen för den imputativa rättfärdiggörelsen är alla de ställen där det talas om att vara klädd i den vita dräkten, bröllopsdräkten eller dylikt (Jes. 61:10, Luk.15:22, Upp.3:18, 6:11, 7:9, 16:15). Med detta menas att tro pÃ¥ Jesus som sin Frälsare och därmed tillräknas Hans rättfärdighet; att vara lika ren, oskuldsfull och helig som Han är. Paulus skriver till de troende i Galatien: â€Alla är ni Guds barn genom tron pÃ¥ Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus†(Gal.3:26-27). Detta är en sÃ¥ stor och märklig sak att det inte nog kan begrundas under en människas livstid. Tänk att vara iklädd Guds Son, en person i den heliga treenigheten! Vi som tror pÃ¥ Jesus är iklädda Gud! Vem kan egentligen fatta detta?

1. 6. Rättfärdiggörelsen i Romarbrevet

Efter att ha fastställt betydelsen av själva ordet dikaioún, â€att rättfärdiggöra, frikännaâ€, skall vi nu undersöka hur rättfärdiggörelsen framställs i Romarbrevet. Romarbrevet är nämligen den viktigaste skriften i hela Bibeln. Luther skriver följande i sitt företal till denna bibelbok: “Detta brev är skriften framför alla andra i Nya testamentet. Det innehÃ¥ller evangelium i all dess klarhet och renhet och är väl värt, att en kristen icke blott kan det utantill ord för ord utan dagligen tar för sig därav sÃ¥som av ett själens dagliga bröd. [—] det har i sig självt ett flödande ljus, ensamt tillräckligt att belysa hela skriften”.

Tyvärr är det väl få som kan hela Romarbrevet ord för ord, såsom Luther önskar att kristna skall kunna. Men om man i alla fall förstår detta brev rätt, har man såsom Luther hävdar ett ljus som lyser upp hela Bibeln i övrigt, en nyckel till förståelse av hela Skriften, och därmed av hela den kristna tron, som ju uteslutande bygger på Guds Ord. Och det kristna trosinnehållet är det enda i hela världen som kan föra oss till Himmelen. Det finns alltså inget viktigare man överhuvudtaget kan göra i livet än att studera just Romarbrevet. Det är det mest teologiska av alla Pauli brev, det som minst liknar privatbreven. Detta har gjort att det blivit flitigt citerat av kyrkans stora teologer och fått oerhört stor betydelse i kyrkans historia. Det var ju t.ex. genom studiet av detta brev som Luther nådde fram till sitt reformatoriska genombrott.

LÃ¥t oss börja med Rom. 1:17. Där stÃ¥r: â€Rättfärdighet frÃ¥n Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det stÃ¥r skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.†Här möter vi pÃ¥ grekiska tvÃ¥ ord, dikaiosy´nä theoú, som Luther kämpade mycket med. Orden betyder Guds rättfärdighet, men hur skulle dessa ord förstÃ¥s? Fram till sitt reformatoriska genombrott hade Luther trott att Guds rättfärdighet var en norm, Guds lag, som människan mÃ¥ste leva upp till genom goda gärningar, sedlig vandel o.s.v. för att inte bli bestraffad av Guds rättvisa. I hemlighet gick han omkring och bar pÃ¥ ett hat emot Gud som ställde sÃ¥ höga krav att han, Luther, inte kunde leva upp till dem.

Men genom flitigt bibelstudium såg han plötsligt att Guds rättfärdighet innebär en gåva, en redan färdig, himmelsk rättfärdighet, Kristi rättfärdighet, som syndaren fritt och för intet får ikläda sig genom tron. Dikaiosyn´nä theoú är en rättfärdighet från Gud, som Gud räcker fram till syndaren, och som denne fritt och för intet får ta emot genom tro. Luther upplevde nu att paradisets portar stod på vid gavel för honom. Eftersom denna insikt ägde rum i klostrets torn kallas den Luthers turmerlebnis, hans tornupplevelse. Den ägde rum någon gång 1518-1519.

â€Av tro till tro†är förresten ett rätt sÃ¥ märkligt uttryck. Med detta avses att evangeliet, det glada budskapet att frälsningen är av nÃ¥d allena och mottas gratis genom eller av tron, är ett sÃ¥ underbart budskap att det ocksÃ¥ väcker tro hos den som hör det. Därav uttrycket att evangeliet är â€av tro till troâ€.

I Rom. 3:21-22a läser vi sedan: â€Men nu har utan lagen en rättfärdighet frÃ¥n Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet frÃ¥n Gud genom tron pÃ¥ Jesus Kristus, för alla som tror.†Ordet â€lagen†används här i tvÃ¥ olika bemärkelser. Första gÃ¥ngen ordet nämns Ã¥syftas Guds lag, som vi är skyldiga att lyda. Denna rättfärdighet som uppenbaras frÃ¥n Gud är helt oberoende av lagen; utan lagen, vid sidan av denna, har den blivit uppenbarad. Att den blivit uppenbarad innebär att den redan finns; den är färdig, fullständig. Den framställs inte som en möjlighet, utan som nÃ¥got fullbordat, nÃ¥got förhandenvarande. Andra gÃ¥ngen ordet â€lagen†nämns syftar det pÃ¥ Moseböckerna. Denna rättfärdighet frÃ¥n Gud, som tas emot genom tron pÃ¥ Jesus Kristus, är omvittnad redan i Gamla testamentets skrifter, i lagen (Moseböckerna) och profeterna. Paulus lär alltsÃ¥ inte nÃ¥got nytt, utan samma budskap som vi ocksÃ¥ sÃ¥g vara Gamla testamentets budskap.

â€Genom tron pÃ¥ Jesus Kristus, för alla som tror†visar det sätt, varpÃ¥ denna rättfärdighet frÃ¥n Gud tas emot. Det sker genom tron. Gud har, som vi skall se i Rom. 4:25 och 5:18, genom Jesus förklarat alla människor rättfärdiga. Denna frikännande dom kan antingen tas emot genom tron eller avvisas i otro. Det är inte tron som skapar rättfärdigheten, utan rättfärdigheten finns där redan som ett objektivt faktum. När denna förkunnas genom evangelium och människan tar emot detta underbara budskap, fÃ¥r hon andligt liv. När evangeliet mottas genom tron blir det en levande verklighet för mig personligen. Vi blir inte rättfärdiggjorda p.g.a. tron utan genom tron. Tron är bara det mottagande instrumentet. Detta mottagande, budskapets implementering (som jag sÃ¥g det kallas i en gammal skrift) – alltsÃ¥ dess förverkligande i mitt eget liv – kan vi med ett passande ord kalla den subjektiva rättfärdiggörelsen. DÃ¥ har nämligen den objektiva verkligheten, Guds rättfärdiggörelse av alla människor, blivit en sanning som jag själv omfattar genom tron.

I Rom. 3:22b-24 förklaras Jesus Kristus vara den enda orsaken till att alla människor förklarats rättfärdiga. Det finns ingenting hos dem själva som kan Ã¥beropas. Tvärtom är alla människor fördömda p.g.a. sin synd: â€Ty här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten frÃ¥n Gud, och de stÃ¥r som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av Hans nÃ¥d, därför att Jesus har friköpt dem.†Lägg märke till: Liksom alla har syndat och saknar härligheten frÃ¥n Gud, stÃ¥r de (alla!) nu som rättfärdiga.

I Rom. 3:25-26 möter vi Jesus Kristus sÃ¥som nÃ¥dastol. Vi hinner nu inte gÃ¥ närmare in pÃ¥ detta, men tanken är att liksom bockblodet, som under gamla förbundet stänktes över nÃ¥dastolen (locket pÃ¥ förbundsarken i templet), överskylde alla Israels synder, överskyler Jesu blod hela mänsklighetens synder. Att förklara hela mänskligheten rättfärdig var inget som kunde göras lättvindigt. SÃ¥som vi sÃ¥g vid genomgÃ¥ngen av rättfärdiggörelsen i Gamla testamentet, och dÃ¥ i synnerhet när vi tittade pÃ¥ Jes. 53, framställs ocksÃ¥ här rättfärdiggörelsen sÃ¥som helt korrekt ur laglig, juridisk aspekt. Gud har inte sett mellan fingrarna dÃ¥ han förlät synden, utan rättvisa har skipats fullt ut, eftersom alla synder nu blivit bestraffade i Jesus. Vi läser Rom. 3:25-26: â€Honom (Jesus) har Gud, genom Hans blod, ställt fram som en nÃ¥dastol, att tas emot genom tron. SÃ¥ ville Han visa sin rättfärdighet, eftersom Han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begÃ¥ngna, under tiden för Guds tÃ¥lamod. I den tid som nu är ville Han visa sin rättfärdighet: att Han själv är rättfärdig, när Han förklarar den rättfärdig som tror pÃ¥ Jesus.â€

Som en kort sammanfattning av den bibliska rättfärdiggörelseläran skriver Paulus i Rom. 3:28: â€Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar.â€

I Rom. 4:25 läser vi: â€â€¦Han (Jesus) som utlämnades för vÃ¥ra synders skull och uppväcktes för vÃ¥r rättfärdiggörelses skull.†Jesus uppväcktes för, eller p.g.a. (gr. diá) vÃ¥r rättfärdiggörelses skull. Detta betyder att hade inte vi förklarats rättfärdiga, hade Jesus aldrig lämnat graven. Lika visst som orsaken till att Jesus utlämnades för, eller p.g.a. (gr. diá) vÃ¥ra överträdelsers skull, uppväckes Han för vÃ¥r rättfärdiggörelses skull. Vilka människors rättfärdiggörelse var det som orsakade Kristi uppväckelse? Lika visst som det var alla människors synder som orsakade Hans utlämnande, var det alla människors rättfärdiggörelse som orsakade Hans uppväckande. Liksom soningen för synderna avser alla, sÃ¥ är denna rättfärdiggörelsedom ocksÃ¥ allmän. Den tomma graven är kvittot pÃ¥ att all syndaskuld är betald och hela världen är rättfärdig i Kristus. Kristi uppstÃ¥ndelse innebar en faktisk avlösning eller syndaförlÃ¥telse. Gud lade vÃ¥ra synder pÃ¥ Kristus, sÃ¥ att de blev tillräknade Honom som vÃ¥r ställföreträdare. SÃ¥som Gud straffade vÃ¥ra synder i Kristus, sÃ¥ avlöste Han Honom ocksÃ¥ frÃ¥n vÃ¥ra synder. Därför, när Han uppväckte Kristus frÃ¥n de döda, sÃ¥ avlöste Han ocksÃ¥ oss i Honom.

I Rom. 5:18-19 läser vi: â€AlltsÃ¥, liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, sÃ¥ har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv. Liksom de mÃ¥nga stod som syndare pÃ¥ grund av en enda människas olydnad, sÃ¥ skulle ocksÃ¥ de mÃ¥nga stÃ¥ som rättfärdiga pÃ¥ grund av den endes lydnad.†Precis som en människas, Adams, olydnad ledde till att en fördömelsedom avkunnades över alla människor, sÃ¥ har en endas, Kristi, lydnad lett till att en frikännande dom avkunnats över alla människor, sÃ¥ att de alla stÃ¥r som rättfärdiga. Att â€de mÃ¥nga†i v 19 avser alla människor är uppenbart. Dels sägs ju uttryckligen i v 18 att en frikännande dom uttalats över alla människor, och dels sägs ju ocksÃ¥ om â€de mÃ¥nga†att de stod som syndare p.g.a. Adams olydnad. Lika visst som alla människor är syndare, är ocksÃ¥ alla människor rättfärdiga p.g.a. Kristi lydnad.

Trots att alla människor av Gud i Himmelen är förklarade rättfärdiga, blir bara en minoritet av mänskligheten frälst. Det glada budskapet måste också tas emot genom tro. Detta skulle vi, såsom tidigare nämnts, kunna kalla den subjektiva rättfärdiggörelsen. Evangeliet måste predikas, så att tron kan uppstå och sedan bevaras. De människor som inte hört evangeliet, eller de människor som har hört det men inte velat tro det, går evigt förlorade. De som inte tar emot gåvan, finner ingen tröst och glädje i den. De lever i mörkret och är blinda för den gåva som erbjuds hela världen. Genom att gåvan, syndernas förlåtelse för Jesu skull, inte blir mottagen, förblir de i mörkret där utanför, och hamnar sedan i helvetet. De måste nämligen då själva svara för sin syndaskuld och får sitt välförtjänta straff. Man kan alltså vara rättfärdiggjord i objektiv mening, vilket alla människor är, men inte i subjektiv mening – det är bara ett fåtal som är det.

Det mÃ¥ste med all skärpa framhÃ¥llas, att läran om rättfärdiggörelsen genom tron hör intimt samman med läran om nÃ¥demedlen. Det är bara genom Ordets förkunnelse och sakramenten som en människa kan komma till tro och bevaras i tro. PÃ¥ en predikantdag i ett missionssällskap som ELS-BV kan det vara särskilt pÃ¥ sin plats att som avslutning pÃ¥ detta föredrag läsa Rom. 10:13-15: â€Var och en som Ã¥kallar Herrens namn skall bli frälst. Men hur skulle de kunna Ã¥kalla den som de inte har kommit till tro pÃ¥? Och hur skulle de kunna tro pÃ¥ den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar? Och hur skulle nÃ¥gra kunna predika, om de inte blev utsända? Det stÃ¥r skrivet: Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet.â€

2. Rättfärdiggörelsen enligt bekännelsen

Efter genomgången av vad Bibeln lär om rättfärdiggörelsen skall vi nu se vilken ståndpunkt den lutherska bekännelsen har. Vid genomgången av de bibliska skrifterna uppehöll vi oss en del kring den allmänna rättfärdiggörelseläran. Låt oss genast säga att det inte är något som de lutherska bekännelseskrifterna gör. Huvudfrågan på 1500-talet var inte den objektiva sidan av saken, utan den subjektiva; rättfärdiggörelse genom tro allena. Därför finner vi i bekännelseskrifterna endast undantagsvis, liksom i förbifarten, yttranden som likställer rättfärdiggörelsen och försoningen.

Vissa teologer hävdar att försoningen är allmän, att den omfattar och gäller alla människor, men att rättfärdiggörelsen endast gäller de kristna. Så uttrycker sig dock varken Skriften eller bekännelsen. Dessa begrepp, försoningen och rättfärdiggörelsen, används istället som synonymer.

I Skriften talas det bÃ¥de om försoning och rättfärdiggörelse i sÃ¥väl objektiv som subjektiv bemärkelse. Den objektiva försoningen framställs t.ex. i 2 Kor. 5:19: â€Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och Han har anförtrott Ã¥t oss försoningens ordâ€. Den subjektiva försoningen kommer fram redan i nästföljande vers: â€Vi ber er Ã¥ Kristi vägnar: lÃ¥t försona er med Gud.†När det gäller den objektiva rättfärdiggörelsen, som alltsÃ¥ är detsamma som den objektiva försoningen, kan vi, förutom de ställen vi förut tog upp frÃ¥n Romarbrevet, nämna versen som sedan kommer i 2 Kor. 5 (v 21): â€Den som inte visste av synd, Honom har Gud i vÃ¥rt ställe gjort till synd, för att vi i Honom skulle stÃ¥ rättfärdiga inför Gud.†Den subjektiva rättfärdiggörelsen, som är detsamma som den subjektiva försoningen, kommer t.ex. fram i Gal. 3:8: â€Och dÃ¥ Skriften förutsÃ¥g att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro, förkunnade den i förväg detta glada budskap för Abraham: I dig skall alla folk bli välsignadeâ€.

När det gäller bekännelseskrifterna har vi följande ställen i Augsburgska bekännelsens apologi där försoningen och rättfärdiggörelsen uttryckligen sägs ha samma betydelse: â€Det är sÃ¥lunda uppenbart, att dÃ¥ rättfärdiggörelsen är lika med försoning för Kristi skull, vi rättfärdiggöras genom tron, emedan det är visst, att vi mottaga syndernas förlÃ¥telse genom tron allena.†(SKB, s 128), â€Men ehuru det av det ovan framhÃ¥llna stÃ¥r fast, att rättfärdiggörelsen icke blott betecknar början till förnyelsen, utan utgör den försoning, varigenom vi även i fortsättningen äro Gud behagliga†(SKB, s 128f.). I Konkordieformeln läser vi: â€Trons rättfärdighet är sÃ¥lunda, sÃ¥som de (teologerna av den Augsburgska bekännelsen, egen anm.) lära, syndernas förlÃ¥telse, försoning med Gud och upptagandet av oss till Guds barn endast för Kristi lydnads skull†(SKB, s 578) och â€trons rättfärdighet inför Gud bestÃ¥r endast i försoning av nÃ¥d och syndernas förlÃ¥telse (SKB, s 583).

Med dessa övergripande, inledande synpunkter, skall vi se lite närmare efter i de olika bekännelseskrifterna från 1500-talet, hur de undervisar om rättfärdiggörelsen. Vi skall också något beröra de historiska förhållanden, vari dessa skrifter tillkom.

2. 1. Augsburgska bekännelsen, art. IV.

I den Augsburgska bekännelsen frÃ¥n 1530, ofta kallad Augustana och som brukar sägas vara den lutherska kyrkans huvudbekännelse, uttrycker sig Philipp Melanchthon sig tämligen försiktigt i artikeln om rättfärdiggörelsen, (art. IV). Detta har att göra med att Augustana i hög grad är ett ekumeniskt strävande dokument. Melanchthon, kallad “den moderate reformatorn”, tog hänsyn till den politiska situationen sÃ¥väl i kyrkan som i riket dÃ¥ han författade denna bekännelse. Tre principer var styrande vid författandet. För det första betonas de läropunkter där läromässig enhet med pÃ¥vekyrkan förelÃ¥g, t.ex. treenighetsläran. För det andra avgränsas mot sÃ¥dana motstÃ¥ndare till pÃ¥vekyrkan som man ofta sammanfördes med, t.ex. vederdöparna. För det tredje förtigs eller Ã¥tminstone tonas sÃ¥dana läropunkter ned, som stod i uppenbar strid med pÃ¥vekyrkan. Exempel pÃ¥ det sistnämnda är läran om arvsynden, pÃ¥vens överhöghet, nattvarden och – det för oss intressanta – läran om rättfärdiggörelsen. Melanchthon nöjer sig med att i denna artikel (IV) konstatera att människan inte genom egen kraft eller förtjänst kan bli rättfärdiggjord utan att rättfärdiggörelsen i stället sker genom tron pÃ¥ syndernas förlÃ¥telse. Han polemiserar inte direkt mot den katolska uppfattningen. Artikeln är kort, sÃ¥ vi kan läsa den i dess helhet (SKB, s 58):

Vidare lära de (de lutherska församlingarna), att människorna icke

kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst

eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för

Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nåden och att

syndernas förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit

tillfyllestgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud som

rättfärdighet inför honom, Rom. 3 o. 4.

Luther kallade Augustana för en Leisetreterin, “en som gÃ¥r försiktigt fram”. Man kan även förstÃ¥ de lutheraner som ansÃ¥g Melanchthon svekfull, dÃ¥ han varit sÃ¥ kompromissvänligt inställd vid riksdagen i Augsburg.

2. 2. Augsburgska bekännelsens apologi, art. IV.

Situationen var annorlunda 1531. Brytningen med Rom var nu en realitet av helt annat slag än Ã¥ret dessförinnan. Melanchthon tar nu i Apologin tillfället i akt att utförligt redogöra för den lutherska stÃ¥ndpunkten i denna läroartikel, som i den lutherska traditionen alltid ansetts vara “den artikel med vilken kyrkan stÃ¥r eller faller”. Han gör det pÃ¥ inte mindre än 72 sidor i SKB. Där är tonen en helt annan. Där säger han rakt pÃ¥ sak att de pÃ¥viska teologerna är “andligen blinda” och att genom sina villfarelser “begrava de Kristus” (SKB, s 106).

För att klart och tydligt ange skillnaden mellan romersk och evangelisk förstÃ¥else av rättfärdiggörelsen anknyter Melanchthon inledningsvis till de tvÃ¥ huvudbegreppen lag och evangelium. “Hela Skriften bör uppdelas i dessa tvÃ¥ huvuddelar” (SKB, s 104), menar han. Lagen är den morallag som kodifierats i bl.a. de tio budorden. Det är alltsÃ¥ inte frÃ¥ga om de gammaltestamentliga samhälls- eller ceremoniallagarna. Denna morallag skall hÃ¥llas pÃ¥ ett fullkomligt sätt, inte endast till de yttre, borgerliga gärningarna. Morallagen kräver “lydnad mot Gud i döden och i alla prövningar” (SKB, s 104). “Ty lagen fordrar av oss, att vi med vÃ¥ra gärningar skall vara fullkomliga” (SKB, s 110). Ã… andra sidan lovar oss evangeliet syndaförlÃ¥telsen, rättfärdiggörelsen och det eviga livet för Kristi skull (SKB, s 104). Skolastikerna däremot följer filosoferna och talar endast om “förnuftets rättfärdighet”, d.v.s. den utvärtes borgerliga rättfärdigheten. De talar visserligen om sorg över synden, men även denna blir till en merit, som vid sidan av alla andra goda gärningar bidrar till förtjänandet av syndernas förlÃ¥telse (SKB, s 104).

De skolastiska teologerna talar vidare om att kunskapen om Kristus (med detta avses blott historiskt kunskap, ej förtröstan att detta skedde för oss, pro nobis) gör att vi lättare kan älska Gud. Viljan kan redan av naturen älska Gud, men kunskapen om Kristi förtjänst gör att vi kan göra det mer villigt och glatt. Denna förmÃ¥ga är en första nÃ¥d som man förtjänar genom föregÃ¥ende goda gärningar. Med sin pÃ¥följande samverkan med denna nÃ¥d kan man genom lagens gärningar förtjäna nÃ¥dens tillväxt och det eviga livet (SKB, s 105f.). Det handlar som synes mycket om vad människan skall göra, inte om förtröstan pÃ¥ Kristus och Hans välgärningar. Därför fäller Melanchthon en hÃ¥rd dom över det skolastiska system han sammanfattande beskrivit: “PÃ¥ detta sätt begrava de Kristus” (SKB, s 106). Istället för att förtrösta pÃ¥ Kristus bygger de alltsÃ¥ upp ett system av olika slags gärningar: meritum congrui (billighetsförtjänst) medföljer de gärningar som kan Ã¥stadkommas redan före Guds nÃ¥ds utgjutande. Lönen för dessa bestÃ¥r i att Guds nÃ¥d ges, och denna försätter i sin tur människan i ett tillstÃ¥nd att prestera meritum de condigno (gärning med ansprÃ¥k pÃ¥ lön, alltsÃ¥ verkligt förtjänstfulla gärningar). Melanchthon förkastar allt detta och förklarar skolastikernas system med att de är andligen blinda, “ty av naturen förtrösta alltid människor pÃ¥ sin egen rättfärdighet” (SKB, s 106).

Men hurdan ser dÃ¥ den rättfärdiggörelselära ut som Melanchthon själv företräder? Man kan sammanfatta den med tvÃ¥ ord: den är forensisk och imputativ. Med det första menas, som vi sÃ¥g i det förra föredraget, att den troende förklaras rättfärdig. Rättfärdiggörelsen innebär alltsÃ¥ inte en process, där en inre förvandling, Ã¥stadkommen genom ingjuten nÃ¥d eller kärlek, kommer till stÃ¥nd. Det är istället frÃ¥ga om ett punktuellt skede, där den troende av Gud frikänns. Inom parentes kan sägas, att de moderna exegeterna i allmänhet ger Melanchthon rätt. Av t.ex. Rom. 8:30-34 framgÃ¥r det, som vi sÃ¥g under förra föredraget, att “rättfärdiggörelsen” stÃ¥r i motsats till fördömelsen. Skulle katolikerna ha rätt, att rättfärdiggörelsen är ett gradvis skeende i takt med att den kristne blir allt mer lik Gud, borde “rättfärdiggörelsen” istället ha till sin motsats att bli allt mer ond, förhärdas eller dylikt. Men sÃ¥ är som sagt inte fallet.

Med den andra bestämmelsen till rättfärdiggörelsen, att den är imputativ, menas att det frikännande som Gud uttalar över den människan, inte sker pÃ¥ grundval av nÃ¥gra goda egenskaper hos henne. Det är istället en annans rättfärdighet, Kristi, som tillräknas henne. Därför kan människans rättfärdighet sägas vara främmande, iustitia aliena. Denna rättfärdighet tas emot genom tron. Det är här inte frÃ¥ga om enbart historisk kunskap om Kristi verk, utan det handlar istället om förtröstan pÃ¥ de löften som är knutna till detta verk. Det gäller att “känna Kristi välgärningar” (SKB, s 120). Det klaraste beläggstället i Apologin för denna forensiska och imputativa rättfärdiggörelselära finner vi pÃ¥ s 158 i SKB: “Att rättfärdiggöra betyder pÃ¥ detta ställe [Rom. 5:1] i enlighet med forensiskt sprÃ¥kbruk att frikänna den anklagade och förklara honom rättfärdig, men för en annans, d.v.s. Kristi, rättfärdighets skull, vilkens främmande rättfärdighet kommer oss till del genom tron. DÃ¥ sÃ¥lunda här vÃ¥r rättfärdighet är lika med tillräknandet av en annans rättfärdighet… [—] Men medan Kristi rättfärdighet kommer oss till del genom tron, är tron pÃ¥ imputativt sätt en rättfärdighet i oss, d.v.s. det, varigenom vi bliva Gud behagliga…”

2. 3. Schmalkaldiska artiklarna (andra delen), art. I

Luther skrev de Schmalkaldiska artiklarna i december 1536. Bakgrunden var den att kurfursten i Sachsen, Johan Fredrik den ädelmodige (sÃ¥ vackra namn kunde man ha pÃ¥ den tiden!) – en av ledarna inom det Schmalkaldiska förbundet av protestantiska furstar som tillsammans stod emot kejsaren – bett Luther att avfatta en skrift, som sammanfattade de lutherska lärostÃ¥ndpunkterna. Syftet var att ha ett dokument inför det allmänna kyrkomöte, som av pÃ¥ven hade aviserats skulle äga rum i Mantua den 23 maj 1537. Luther är ensam ansvarig för de Schmalkaldiska artiklarna, men han inhämtade synpunkter frÃ¥n sina teologvänner, bl.a. Melanchthon, Bugenhagen och Justus Jonas. Nu blev det inget kyrkomöte, eftersom krig utbröt mellan kejsaren och Frankrike. Artiklarna var ändÃ¥ skrivna och blev snart mycket populära bland lutheranerna. Flera kyrkor jämställde dem med Augsburgska bekännelsen och 1580, när Konkordieboken sammanställdes, kom Schmalkaldiska artiklarna med bland den lutherska kyrkans bekännelseskrifter.

Andra delens art. 1, den om rättfärdiggörelsen, kallas huvudartikeln. Luther skriver: â€FrÃ¥n denna artikel kan man icke vika eller beträffande densamma kan man icke göra nÃ¥gra eftergifter, om än himmel och jord och vad som icke äger bestÃ¥nd störtade samman.â€. Artikeln är inte särskilt lÃ¥ng, men sammanfattar mycket bra det som vi i förra föredraget sade vara Bibelns lära om rättfärdiggörelsen. Vi läser den i dess helhet pÃ¥ s 313-314 i SKB:

1. Jesus Kristus, vår Gud och Herre, har ´dött för våra synders skull och uppstått för vår rättfärdighets skull´, Rom. 4. Och han allena ´är Guds Lamm, som bär världens synd´, Joh. 1. Och ´Gud har lagt allas vår synd på honom´, Jes. 53. Vidare: ´De äro alla syndare och bliva utan egen förtjänst rättfärdiga av hans nåd genom förlossningen i Jesus Kristus, i hans blod´ o.s.v., Rom. 3. Emedan detta nu måste tros och eljest icke kan uppnås eller omfattas med någon gärning, laguppfyllelse eller förtjänst, så är det klart och visst, att allenast denna tro gör oss rättfärdiga, såsom den helige Paulus säger i Rom. 3: ´Vi hålla före, att människan blir rättfärdig genom tron utan lagens gärningar.´ Vidare: ´På det att han allena må vara rättfärdig och göra den rättfärdig, som är av tron på Jesus.´Från denna artikel kan man icke vika eller beträffande densamma kan man icke göra några eftergifter, om än himmel och jord och vad som icke äger bestånd störtade samman. Ty ´det finns intet annat namn åt människorna givet, genom vilket vi kunna bliva saliga´, säger den helige Petrus Apg. 4. ´Och genom hans sår äro vi helade´, Jes. 53. Och på denna artikel grundar sig allt, som vi i lära och liv bekänna gent emot påven, djävulen och världen. Därför måste vi vara fullt förvissade därom och icke tvivla. Eljest är allt förlorat och kommer påven och djävulen och alla våra fiender att behålla rätt och seger.

2. 4. Konkordieformeln, art. III

Inom den tidiga lutherdomen uppstod en rad strider. I flera av dessa strider stod de två huvudlägren inom lutherdomen, filippisterna (de som följde den senare Melanchthon) och gnesiolutheranerna (äktlutheranerna), mot varandra. Bland striderna kan här nämnas den adiaforistiska, den synergistiska, den flacianska, den kryptokalvinistiska, den osiandriska, den majoristiska och de antinomistiska striderna. De sistnämnda varade i olika omgångar, vilket gjort att man talar om tre antinomistiska strider. Luther var själv inblandad i de två första av dessa, där han tillsammans med Melanchthon bekämpade sin forne vän Johan Agricola, som bara ville att evangeliet skulle predikas, inte lagen. Den tredje antinomistiska striden tog fart efter Luthers död.

Den strid där rättfärdiggörelseläran var ämne för debatt var den osiandriska. Andreas Osiander hade 1550 lagt fram ett antal teser om rättfärdiggörelsen. Han vände sig mot den imputativa och forensiska rättfärdiggörelseläran som omfattades av såväl filippisterna som gnesiolutheranerna. Han menade att om Gud skulle förklara en människa rättfärdig, som i sig själv inte är rättfärdig, då är Han inte rättfärdig. Det måste, enligt Osiander, finnas något i människan som gör att Gud kan förklara henne rättfärdig. Detta något är Kristi gudomliga natur, som, när människan öppnat sig i tro, tagit sin boning i den troendes hjärta. Osiander menade alltså att människan genom tron blir delaktig av Kristi gudomliga natur och därmed reellt rättfärdiggjord.

En som genast opponerade sig mot Osiander var en teolog vid namn Joachim Mörlin. Även Melanchthon trädde upp mot Osiander i en skrift särskilt riktad mot denne. Melanchthon betonade att Kristus verkligen bor i den troendes hjärta, men samtidigt framhåller han att även den kristne fortfarande är så syndig, att det enda som kan skänka verklig frälsningsvisshet och tröst är det faktum att Kristus har dött för ens synder. Man skall tro på Kristus och veta att man i Honom äger syndernas förlåtelse och en nådig Gud (om den osiandriska striden, se t.ex. Torbjörn Johansson, Reformationens huvudfrågor och arvet från Augustinus 1999, s 198-201).

Det var vid denna tid en av inre strider splittrad lutherdom som hade att kämpa mot såväl katoliker som kalvinister. Lärostriderna hade inte bara religiös innebörd. Efter religionsfreden i Augsburg 1555 blev det politiska kontroverser. Lutheranerna som godtagit Augustana fick utöva sin religion i de furstendömen där fursten antagit denna bekännelse. Filippisterna, som avvikit från Augustana, åberopade ändå denna bekännelse och de rättigheter detta medförde. Melanchthon hade efter Luthers död omarbetat Augustana, varför det blev viktigt att som lutheran för tydlighetens skull säga att man bekände sig till Augustana invariata, den oförändrade Augsburgska bekännelsen.

De reformerta, som inte hade kejserlig rätt att utöva sin religion, hade upprättat starka självständiga styrelser i städer som t.ex. Zürich, Basel och Genéve.

Det sÃ¥g onekligen mycket mörkt ut för den lutherska kyrkan. Det tycktes som att den var dömd att gÃ¥ under p.g.a. inre splittring och yttre tryck. Men de lutherska teologerna lyckades enas 1577 genom att anta Konkordieformeln, endräktsformeln. Det var till stor del tre mäns förtjänst: Jakob Andreae, Martin Chemnitz och Nicolaus Selneccer. De tillhörde andra generationens lutheraner och tack vare dem levde lutherdomen vidare. Om Martin Chemnitz sägs det: “Om inte den andre Martin (Chemnitz) hade kommit hade den förste Martin (Luther) knappast kunnat stÃ¥”, d.v.s. utan Chemnitz insatser för att bevara lutherdomen hade den gÃ¥tt under. Men naturligtvis var alltsammans djupast sett Guds verk.

Med hjälp av föregående utredningar är det mycket lätt att sammanfatta Konkordieformelns ståndpunkt i rättfärdiggörelseläran. Det är Melanchthons uppfattning i Apologin som i Konkordieformeln fastslås som den officiella lutherska läran. Det föreligger dock en skillnad i klarhet mellan dessa dokument, vilket får tillskrivas den osiandriska striden, som utkämpades mellan dessa två bekännelsedokuments tillkomst. Konkordieformeln framställer rättfärdiggörelsen än mer tydligt såsom forensisk (punkt 5) och imputativ (punkt 2). Osianders ståndpunkt förkastas uttryckligen (punkt 4 bland antiteserna), liksom förövrigt den romersk-katolska (punkt 3 bland antiteserna).

Jag har inte tagit upp de goda gärningarnas förhållande till rättfärdiggörelsen. Det bör framhållas, att såväl Melanchthon som konkordiefäderna menade att trons frukter alltid finns med i den kristnes liv (för Melanchthons del, se t.ex. SKB, s 115, 123-126, 135 och 138 samt, för Konkordieformelns del, punkt 8). Men som en huvudpunkt framhålls det ständigt, att dessa trons frukter aldrig får blandas in i artikeln om rättfärdiggörelsen. Där är det endast Kristus och Hans välgärningar, samt trons mottagande av detta, som räknas. Inom parantes kan nämnas att även denna sak blev föremål för en strid efter Luthers död, den majoristiska. Vi kan ju som avslutning på detta föredrag läsa Konkordieformeln, art. III, punkt 8:

Vi tro, lära och bekänna, att ehuru den föregående ångern och de

efterföljande goda gärningarna icke höra till artikeln om

rättfärdiggörelsen inför Gud, man dock icke får inbilla sig, att en

sådan tro skulle finnas, vilken kunde bestå jämte och vid sidan av ett

ont uppsåt att synda och handla mot samvetet, utan då människan

rättfärdiggjorts genom tron, dÃ¥ är en sann, levande â€tro verksam

genom kärlekenâ€, Gal. 5. SÃ¥ följa alltid goda gärningar pÃ¥ den

rättfärdiggörande tron och äro förbundna med den, om den eljest är

en sann, levande tro. Ty den är aldrig allena, utan är alltid förenad

med kärlek och hopp.