av Lars Borgström Predikan 4:e sön e trefaldighet Luk. 13:1-5

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår, barmhärtig, god, som oss till Dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss Ditt Ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.

Jesus befinner sig pÃ¥ vandring frÃ¥n Galileen till Jerusalem. Han hade just talat om omvändelsens nödvändighet här och nu. Han hade sagt till folket: â€När du är pÃ¥ väg till domaren tillsammans med din motpart, sÃ¥ gör under vägen vad du kan för att förlikas med honom, sÃ¥ att han inte drar dig inför domaren, och domaren överlämnar dig Ã¥t rättstjänaren, och rättstjänaren kastar dig i fängelse. Jag säger dig: Du skall inte slippa ut, förrän du har betalat till sista öret†(Luk. 12:58-59).

Att vara på vägen betyder i detta sammanhang att vara på väg mot den stora domen då räkenskap för allt i ens liv skall avläggas. Alla människor är därför på denna väg så länge de lever här på jorden. Rättstjänaren är döden. Om en människa vid döden har oförlåtna synder kommer rättstjänaren att kasta henne i fängelse, d.v.s. i helvetet. Därifrån kommer hon inte ut förrän hon betalat till sista öret, och det kan aldrig ske i evigheters evigheter, eftersom hennes skuld inför domaren är oändlig.

Därför är det så oändligt viktigt att genast omvända sig till Herren Gud och få sin sak uppklarad, sin skuld förlåten. Väl i fängelset är det för sent att förhandla och göra överenskommelser, att be om nåd och förlåtelse. Och

döden kan komma när som helst

Just när Jesus inskärpt omvändelsens nödvändighet och brådska, eftersom den bara är möjlig medan man befinner sig på vägen, nås Han och de omkring Honom av ett budskap. Några kom och berättade om en fruktansvärd händelse. Män från Galiléen hade begett sig till Jerusalem för att offra vid templet. Pilatus hade då låtit hugga ned och döda dem, tydligen på själva tempelplatsen, eftersom deras blod blandats med offerdjurens.

Denna händelse omnämns inte i andra bevarade källor från denna tid, så vi får anta att de galileiska männen var ganska få till antalet. Men att dessa galileiska män, som var Herodes undersåtar, dödades av Pilatus stred emot de politiska bestämmelserna och hotade den ömtåliga maktbalansen. Möjligtvis var det denna händelse som ledde till att Herodes och Pilatus blev ovänner (se Luk. 23:12). Men dessa maktens män blev senare vänner igen i samband med hånandet av Jesus och rättegångsprocessen mot Honom, som tycktes ha en enande effekt på dem (Luk. 23:12).

Varför kom de uppdykande männen till Jesus och meddelade detta skändliga dåd som Pilatus utfört? Kanske var det bara för att de tyckte att det kunde ligga i Jesu intresse att några landsmän till Honom från Galiléen blivit avrättade, kanske ville de göra Honom upprörd och få Honom att samla en befrielsearmé för att hämnas på ockupationsmakten, kanske ville de varna och avstyra Jesus från att bege sig upp till Jerusalem för att tillbe eftersom Han då kunde gå samma öde till mötes som de avrättade galileiska männen. Kanske, med tanke på Jesu svar att de avrättade inte var större syndare än andra, ville de också antyda, att fastän Pilatus handlat orätt med dem, så var de avrättade egentligen onda människor eftersom Gud tillät något så fruktansvärt att ske dem.

Jesus avfärdar genast en sÃ¥dan tanke och anknyter inte heller till nÃ¥gon av de andra tänkbara motiven till att detta budskap frambars till Honom. Han lÃ¥ter istället galiléernas plötsliga död bli en predikan om omvändelsens brÃ¥dska och nödvändighet. Det är som om han ville säga: â€Omvänd er! Annars kommer ni, mina Ã¥hörare, liksom dem att gÃ¥ under – men i en ännu mycket värre undergÃ¥ngâ€

Ingenstans går man säker i denna värld. Om man någonstans borde vara säker skulle det väl vara just på tempelplatsen i Jerusalem. Dråpen hade dessutom ägt rum nära altaret, på prästernas förgård, dit judiska män bara ibland, när de själva hade med sig offer, blev insläppta. Här hade definitivt inga hedningar rätt att vara. Ändå hade Pilatus soldater trängt in där och dödat de galileiska männen. Det är därför mycket förståeligt om det var denna händelse som var anledningen till att Herodes och Pilatus för en stund blev ovänner.

Ingenstans går man alltså säker. Den mänskliga ondskan tar ingen hänsyn och gör inte ens halt vid heliga platser. Död, dråp och mordattentat kan ske överallt och var som helst. För ett par år sedan kunde man i tidningarna läsa om en massmördare som slagit till i en kyrka i USA under gudstjänsttid. Han sköt vilt omkring sig och sände åtskilliga i döden. Var alltså ständigt beredd på att bryta upp från denna värld, så att inte rättstjänaren döden kastar dig i fängelse!

Men inte bara mänsklig ondska utgör ett hot mot oss människor. Denna värld är i sig ofullkomlig och farlig. Det kan ske naturkatastrofer som t.ex. tsunamin i Sydostasien för ett par år sedan. Det kan också ske olyckor där den s.k. mänskliga faktorn, och inte utstuderad ondska eller den ofullkomliga skapelsen, bär skulden. Så tycks fallet ha varit 1994 när Estonia sjönk, och Jesus nämner en sådan händelse i sitt tal till folket när han påminner dem om Silaomtornets fall.

Vid Silaomdammen hade ett torn rasat, troligtvis i samband med byggnadsarbeten för att leda vatten från Gihonkällan in till stadens befolkning. Arton människor hade dött. Jesus låter även denna händelse bli en påminnelse om omvändelsens nödvändighet. Genom oförutsedda händelser kan vem som helst skickas in i döden på ett ögonblick. Var därför beredd genom att genast omvända dig! Man kan också tänka sig att Jesus låter Silaomtornets fall stå som en liten förebild till den yttersta domen. Den dagen kommer hela den gamla världen att gå under, och den som då inte hunnit omvända sig kommer att kastas i helvetet.

Genom att Jesus uttalat sitt â€nej†till tanken att de galileiska männen eller Silaomolyckans offer var större syndare än andra, behöver vi inte behandla detta ämne närmare. Vi kan bara konstatera att olyckan inte drabbar efter nÃ¥gon moralisk mÃ¥ttstock. Men vi kan ocksÃ¥ lägga märke till, att även

Guds folk får lida i denna värld

Om de galileiska männen var gudfruktiga eller inte vet vi inte. Att de begett sig till tempelplatsen för att offra skulle kunna tyda på det, men å andra sidan var ju detta något som hörde till, något som alla gjorde. Den yttre kulten var i stort sett allas angelägenhet, from som ofrom, sant troende som hycklare. Att de dödats av Pilatus och hans soldater och inte av judarna skulle kunna tyda på att de var politiska dissidenter, selotiska upprorsmän kanske, som utgjorde ett hot mot den romerska ordningen och överhögheten. Men om dessa saker kan vi ingenting veta. Allt vi vet, eftersom Jesus säger det, är att de inte var värre syndare än andra.

Eftersom de ändå var medlemmar av Guds folk, judarna, kan vi i alla fall betrakta dessa dräpta galileiska män som förebilder till de kristna martyrerna. Av sin samtid betraktades de i alla fall som martyrer, liksom varje jude som dödats av de politiska inkräktarna.

Denna händelse skulle i så fall säga oss att den kristne inte på något sätt är undantagen prövningar, olyckor och lidanden. Från denna stad, Uppsala, har under ca 25 års tid framgångsteologin förkunnats och spridits ut över Sverige. Den har spridits med viss framgång, men betraktad i Bibelns ljus håller inte den teologin måttet. Tvärtom är det ofta de kristna som får lida mer än andra, just därför att de är kristna. Ofta, idag mer än någonsin tidigare, får de t.o.m. besegla sin tro med döden och genom blodsdopet ingå i martyrernas skara.

I Upp. 6:9 läser vi vad som sker med martyrerna sedan de blivit dräpta. Deras själar samlas under Guds altare. Varför är de under altaret? Altaret har med offer att göra. För förnuftet verkar det inte vara så ärofullt att bli offrad, men för tron är det den högsta ära.

Här måste vi göra en liten utvikning och se vad Gamla testamentet säger om offertjänst och i synnerhet om dricksoffret. Vi läser om det dagliga brännoffret och om dricksoffret i 4 Mos. 28:1-10. Där ser vi att i tillägg till brännoffret – ett felfritt lamm – skulle man varje morgon och kväll också offra dricksoffer – en fjärdedels hin vin, d.v.s. 1,5 liter. Lammet var huvudoffret, det var lammets blod som bringade försoning, precis som i Nya testamentet där det uteslutande är Guds Lamms, Jesu, blod som tvättar oss rena från synden. Men till lammet skulle också offras dricksoffer. Likadant var det varje sabbatsdag (4 Mos. 28:9-10), liksom vid de stora högtiderna. Man kunde inte komma ifrån dricksoffret.

Vad har dÃ¥ gamla förbundets dricksoffer med martyrerna i Upp. 6:9-11 och drÃ¥pet av de galileiska männen pÃ¥ prästernas förgÃ¥rd vid Jerusalems tempel att göra? I 2 Tim 4:6 skriver Paulus: â€Själv offras jag redan som ett dricksoffer, och tiden för mitt uppbrott är inneâ€. Och i Fil. 2:17 skriver han: â€Ja, även om mitt blod blir utgjutet dÃ¥ ni bär fram er tro som offer, är jag glad och gläds med er allaâ€.

Lidandet för Jesu skull har sin förebild i dricksoffret i Gamla testamentet. Ingen kunde försonas med Gud genom bara ett dricksoffer. Det var inget självständigt offer, utan alltid förenat med nÃ¥got av de stora huvudoffren. SÃ¥ kan heller ingen vinna frälsning genom att lida för Jesu skull. Men det är ofrÃ¥nkomligt att om vi vittnar om den enda frälsning som finns, vilket vi skall göra, dÃ¥ fÃ¥r vi ocksÃ¥ känna av att offras som dricksoffer, pÃ¥ ett eller annat sätt. Paulus skriver till sin vän och medarbetare Timoteus: â€Skäms alltsÃ¥ inte för vittnesbördet om vÃ¥r Herre och inte heller för mig, Hans fÃ¥nge, utan bär ocksÃ¥ du ditt lidande för evangelium efter den kraft som Gud ger†(2 Tim. 1:8).

De galileiska männens utrunna blod får påminna oss om dessa saker. Deras blod blandades med offerdjurens, som ju förebildade Jesu offer. Hur det än förhöll sig med deras personliga fromhet utgör dråpet av dem, där deras blod blandades med offerdjurens, en påminnelse om den kristnes lidande, ända in i döden, i sin Herres efterföljd. Skulle den kristne tvingas till martyrdöden innebär inte denna något nederlag. I världens ögon ser martyrdöden ut som ett fullständigt nederlag, men den kristne förenas då på ett fullkomligt sätt med sin Frälsare, liksom galiléernas blod flöt ut och blandades med det renande offerblodet.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram den sanningen, att

Gud styr allt, lycka som olycka, till det bästa för sitt folk

I samband med Estonia- och tsunamikatastroferna framträdde falska kyrkliga ledare och förklarade att Gud inte på något sätt hade med dessa händelser att göra. Gud är inte allsmäktig utan kämpar tillsammans med människan mot det onda och svåra i tillvaron. Han står på vår sida och vill oss bara väl, även om Han inte rår på alla svårigheter i världen. Men Han försöker i alla fall.

Ja, Gud är verkligen pÃ¥ vÃ¥r sida, men inte pÃ¥ det ytliga sätt som dessa falska biskopar och präster menar. â€Jag danar ljuset och skapar mörkret, jag ger lycka och skapar olycka. Jag, HERREN, gör allt dettaâ€, säger Herren (Jes. 45:7). Och genom sin profet Amos lÃ¥ter Han säga: â€Händer det en olycka i en stad utan att HERREN har vÃ¥llat den?†(Amos 3:6). Gud är allsmäktig, det är Han som sitter pÃ¥ tronen och hÃ¥ller allt i sin hand. I 1878 Ã¥rs förklaringen till Luthers lilla katekes läser vi i stycke 106:

Vad bör vi tänka om de olyckor, som träffar människorna här i världen? De olyckor som träffar människorna, bör vi aldrig anse vara slumpens eller ett blint och obevekligt ödes verk, utan de är skickade av Gud för syndens skull för att straffa, varna och väcka de ogudaktiga och pröva de gudfruktiga och stärka deras hopp, kärlek och förtröstan på Gud.

Detta är en mycket god biblisk förklaring. Alla människor förtjänar enbart straff eftersom de är syndare i tankar, ord och gärningar. Det är alltså p.g.a. synden som det finns lidande i världen. Skulle människan aldrig syndat skulle de fullkomliga förhållanden som härskade i Edens trädgård fortfarande råda.

Men sambandet mellan synden och lidandet är allmänt. Det går inte att peka ut ett visst lidande och säga att detta har drabbat just den människan p.g.a. den och den synden. Ett sådant samband kan visserligen också finnas, t.ex. så att den som missbrukar alkohol lättare drabbas av sjukdomar och olycksfall, den som slösar med sina tillgångar lättare drabbas av fattigdom, den som är argsint och otrevlig lättare drabbas av fiendskap från människorna runt omkring o.s.v. Men generellt drabbar inte lidandet efter någon moralisk måttstock.

Katekesförklaringen lär oss ocksÃ¥ att Gud sänder lidandet i ett särskilt syfte. De ogudaktiga skall genom det som hänt skakas om i sin trygga tillvaro i syndens och otrons värld, förstÃ¥ att de lever farligt, ja evighetsfarligt, och genast omvända sig till den ende sanne Guden, Han som straffar synd med helvete, men som visar barmhärtighet mot varje syndare som kommer med bön om förlÃ¥telse i Jesu namn, d.v.s. i tro pÃ¥ Guds Sons ställföreträdande strafflidande pÃ¥ Golgatas kors. Det är detta, omvändelsens nödvändighet Jesus vill pÃ¥minna om i anslutning till de galileiska männens och Silaomolyckans offers brÃ¥dstörtade död: â€Om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gÃ¥ under som deâ€.

Men även de kristna drabbas av lidanden. Det kan vara tuktan för att kväsa köttet, för att döda den gamla människan. Det kan ocksÃ¥ vara frÃ¥ga om det som katekesförklaringen nämner; för att â€pröva de gudfruktiga och stärka deras hopp, kärlek och förtröstan pÃ¥ Gudâ€. Skulle allt gÃ¥ oss kristna väl och precis som vi hoppas i alla situationer skulle risken vara stor att vi skulle bygga oss ett eget litet paradis här pÃ¥ jorden, och inte längre ha blicken och längtan riktad mot Himmelen, i väntan pÃ¥ Guds Son som skall komma pÃ¥ den brustna skyn för att döma världen och hämta hem de sina till Himmelen. Det kristna lidandet blir ett sätt för Gud att hÃ¥lla himmelslängtan levande hos oss sÃ¥ att ordet i 2 Petr. 3:13 stämmer om oss: â€Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi pÃ¥ efter Hans löfteâ€.

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga. Amen.