av Lars Borgström Predikan Bönsöndagen Matt. 6:5-8

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

Omkring ditt ord, o Jesu, oss stilla gör

och fram till livets källa av nåd oss för.

Du ser i varje hjärta dess djupa nöd

Du ensam kan oss mätta med livets bröd! Amen.

Jesus talar i bergspredikan, varifrån dagens evangelium är hämtat, till sina lärjungar om hur de skall be. Det första Han säger till dem är att

De inte skall be som hycklarna

Den grupp Jesus här närmast syftade på var fariseerna. Det fanns ingen grupp Jesus så ofta klandrade som denna, och en av de återkommande anklagelserna mot dem från Honom var just beskyllningen för hyckleri. Att hyckla är att ge sken av att vara någonting man inte är, att framställa sig själv på ett sätt som inte motsvarar verkligheten. P.g.a. det utbredda hyckleriet bland människor, är det som syns utåt ofta någonting annat än hur det är fatt invändigt, i hjärtat.

Jesus sade vid ett tillfälle om fariséerna: â€Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av rofferi och omÃ¥ttlighet. Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, sÃ¥ blir ocksÃ¥ utsidan ren. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. UtanpÃ¥ ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och allt slags orenhet. SÃ¥ är det ocksÃ¥ med er. UtanpÃ¥ ser ni ut att vara rättfärdiga, men inuti är ni fulla av hyckleri och ondska. [—] Ni ormar, ni huggormsyngel, hur skall ni kunna undgÃ¥ att dömas till Gehenna? (Matt. 23:25-33).

Fariseerna var den högst aktade gruppen bland judarna vid denna tid. Bland folket i gemen var den allmänna uppfattningen att om nÃ¥gra var rättfärdiga och himmelriket värdiga, sÃ¥ var det fariseerna. De var allvarliga och mycket noga med att iaktta lagens bud. Aposteln Paulus var före sin omvändelse farisé, och hade sin stolthet i detta. Ingen kunde ifrÃ¥ga om det yttre mäta sig med Paulus, eftersom, som han skriver i Filipperbrevet, han bland andra företräden även â€i frÃ¥ga om lagen var en farisé†(Fil. 3:5). PÃ¥ utsidan sÃ¥g allt fint och snyggt ut, men invändigt var fariseerna döda, och den andliga döden spred stank och orenhet omkring sig, som gravarnas döda ben.

Innan vi ser lite närmare pÃ¥ deras böneliv, skall vi pröva oss själva, ta till oss varningen att vara en hycklande farisé. Tänk om det skulle vara sÃ¥ att vi är fariseer i kristen, bekännelsetrogen klädnad! Tänk om vi gÃ¥r omkring och tror att vi har varit bättre än andra människor – och att det är därför vi blivit kristna! Tänk om nÃ¥gon tror att han är rättfärdig och Himmelen värdig därför att han gÃ¥r i kyrkan – ja t.o.m. vänt den avfälliga Svenska kyrkan ryggen och gÃ¥r pÃ¥ bekännelsetrogna gudstjänster! Tänk om nÃ¥gon tror att han har det rätt ställt med Gud eftersom han säger nej till kvinnliga präster, homosexualitet, aborter och annat antikristligt som den ogudaktiga världen säger ja till. Tänk om nÃ¥gon tror att han är ett Guds barn därför att han inte tar del av världsliga nöjen, inte dansar, gÃ¥r pÃ¥ bio o.s.v. Den som grundar sitt barnaskap, sin tillhörighet till Gud, pÃ¥ sÃ¥dana saker är en farisé i kristen dräkt.

Fariseismen var ett judiskt parti vid tiden för Jesu jordiska framträdande. Det var ocksÃ¥ den riktningen som efter Jerusalems förstörelse levde vidare i den judiska rabbinismen och alltsÃ¥ blev den normerande judendomen för framtiden. Vi är inga judar, men därmed kan vi inte slÃ¥ oss fria frÃ¥n fariseismens fara. Jesus sade en gÃ¥ng till sina lärjungar, de som var kristna och därmed i starkaste motsatsställning till fariseerna: â€Ta er i akt för fariseernas surdeg, hyckleriet!†(Luk. 12:1).

En surdeg är nÃ¥got som växer inifrÃ¥n. Den hotar inte gemenskapen utifrÃ¥n, utan inifrÃ¥n växer den sig stark, utbreder sig och genomsyrar till sist hela degen, gemenskapen, församlingen, om den inte drivs ut. Fariseismen var alltsÃ¥ inte bara ett judiskt parti, utan är även ett väsende, egenrättfärdigheten, som vill in överallt. Detta väsende finns även i de yttre kyrkosamfunden, inte bara i synagogan – det finns kristen fariseism likaväl som judisk. Ja, detta väsende finns hos oss var och en, eftersom vi alla bär pÃ¥ vÃ¥rt egenrättfärdiga, stolta, högfärdiga kött i lika hög grad som det inte blivit tuktat, kväst och undertryckt av Guds Helige Ande.

Enligt Guds Ord är alla människor fördärvade i grund, inför Gud är ingen bättre än nÃ¥gon annan (Rom. 3:23). Av nÃ¥d allena kallar Gud ut människor ur världens mörker och insätter dem i sin älskade Sons rike (Kol. 1:13). Men om det är av nÃ¥d allena, â€vad kan vi dÃ¥ berömma oss av? Allt beröm är uteslutet. Genom vilken regel? Genom gärningarnas? Nej, genom trons regel (Rom. 3:27). Det som skiljer en kristen frÃ¥n en icke-kristen är att den kristne fÃ¥tt se hur fattig och eländig han är, och sÃ¥ genom tron flytt till den enda hjälp som finns: Frälsaren Jesus Kristus. Han är inte stolt, högmodig och nedlÃ¥tande mot andra människor, utan barmhärtig, kärleksfull och förlÃ¥tande. Han vet ju att han själv förtjänar samma dom, om Gud skulle döma honom sÃ¥som hans synder har förtjänat och Guds rättvisa kräver. Farisén däremot trycker ned sin omgivning. Farisén tycker sig vara en lyckad â€selfmade manâ€, och han klandrar dem som inte kommit lika lÃ¥ngt i rättfärdighet som han själv.

En farisé avhåller sig från att på ett yttre sätt bryta Guds bud därför att han vill bli och förbli rättfärdig, han går i kyrkan för att synas och avhåller sig från världsliga, farliga nöjen för att kunna imponera med sin gudfruktighet. En kristen är rädd för att bryta Guds bud därför att Han fruktar Gud och samtidigt älskar Honom; den man älskar vill man inte bedröva. Den kristne håller sig borta från avfälliga församlingar, inte för att han vill tillhöra en religiös elitgrupp, utan för att han är rädd för det andliga gift de falska prästerna sprider från predikstolarna. En kristen söker sig till sådana församlingar där Herdens röst ljuder från predikstolen, eftersom det bara är det sanna Ordet som kan ge själen liv. En kristen håller sig borta från farliga nöjen inte därför att han vill utmärka sig i gudaktighet, utan därför att han är rädd att bli insnärjd i djävulens nät.

Av Jesu ord förstÃ¥r vi att fariseerna tyckte om att synas när de utövade sin religion. De älskade â€att stÃ¥ och be i synagogorna och i gathörnen för att synas av människor†(Matt. 6:5). SÃ¥ skall inte Jesu lärjungar göra. Det är inte människors gunst vi skall söka. Bönen skall vara hjärtats, den stängda kammarens, fördolda samtal med Gud. Jag Ã¥terkommer om detta.

Eftersom fariseerna var andligt döda, deras hjärtan stinkande gravar, var naturligtvis inte heller deras bön behaglig inför Gud. Orden frÃ¥n Romarbrevet, som gäller människorna i allmänhet, skulle kunna tillämpas pÃ¥ dem: â€En öppen grav är deras strupe [—] Huggormsgift är bakom deras läppar†(Rom. 3:13). Deras böner steg upp som en stank under Guds näsborrar. ÄndÃ¥ framträdde de som fromma, heliga människor och vann folkets aktning. Men det var den enda lön de fick för sina böner. De var inte Guds barn och därför bad de inte heller till Gud som till sin Himmelske Fader. I själva verket hade de djävulen till sin fader, enligt vad Jesus säger i Joh. 8:44.

Prof. Hugo Odeberg, den främste kännaren i Sverige under 1900-talet av fariseisk judendom, skriver i en liten uppsats, â€Att tigga i Jesu namn†(Rannsakan, Verbum 1968), att för fariseerna var begärbönen nÃ¥got mindervärdigt. Det anstod knappast en farisé att komma till Gud och begära nÃ¥got konkret, utan bönen skulle vara lov- och tackbön, förbön och bön om syndernas förlÃ¥telse. Men hur är det egentligen med smÃ¥ barn som kommer till sina fäder? Tänker de att deras önskningar skall vara förfinade och ädla? Tänker de att de inte skall be om att fÃ¥ saker som de önskar sig? Naturligtvis inte! De kommer direkt och ber om exakt det som de för stunden vill ha och behöver. Odeberg menar att det grekiska ordet för bedja i Joh. 16:23 – där Jesus säger att vad helst lärjungarna ber om i Hans namn, det skall de fÃ¥ – bäst borde översättas med tigga. Vad helst lärjungarna tigger om i Jesu namn, det skall de fÃ¥. Begärbönen är alltsÃ¥ inte pÃ¥ nÃ¥got sätt mindervärdig, utan Jesus uppmuntrar oss att be om allt vi behöver. Det tycks mig som att en stänk av fariseernas syn pÃ¥ bönen kommit med i Sv. ps. 213, som börjar sÃ¥ här: â€Att bedja är ej endast att begära, att själviskt ropa: Giv mig, Herre, giv!â€. Man behöver kanske inte tolka dessa ord i fariseisk riktning, som att begärbönen nedvärderas – det är ju den själviska begärbönen som klandras – men helt klart finns en sÃ¥dan möjlighet.

Luther skriver i Lilla katekesen som förklaring till varför vi kallar Gud â€Faderâ€: â€Gud vill härigenom med mildhet uppmuntra oss, att vi skola tro, att Han är vÃ¥r rätte Fader och vi Hans rätta barn; pÃ¥ det vi skola bedja Honom frimodigt och med all tillförsikt, sÃ¥som goda barn sin käre Faderâ€.

Tänk så tragiskt det var med fariséerna! De trodde sig vara andligt högtstående och dömde ut den enkla, okonstlade begärbönen, samtidigt som de själva var andligt döda. Jesus framställde alltså de hycklande fariseerna som negativa exempel. Så säger Han också till sina lärjungar att

De inte heller skall be som hedningarna

Dessa rabblar långa böner och menar att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Även i vår tid kan hedningar framträda som religiösa specialister; försänka sig i djup meditation och framstå som mästare i olika slags bönetekniker. Många av dem kommer från Indien eller bortre Asien och ofta kan de imponera på rotlösa, av materialismens tomhet plågade västerlänningar. Kanske kan de även göra mindre stadfästa kristna osäkra, få dem att undra om det kanske hos dessa gurus finns något att hämta som de själva saknar.

Låt mig här och nu, i brist på utrymme, helt kort säga att Gud inte svarar på en enda stavelse av deras mumlande och bönerabblande. Om det inte är fråga om åkallande av onda andar är det bara fråga om ett talande eller hummande rätt ut i luften. Luther säger, att ingen, som är utanför Kristus, förmår be en enda bokstav, som gäller inför Gud, och som är Honom behaglig (WA 45, 540f.).

Om hedningarnas böner och meditationstekniker skänker dem lugn och stillhet, ligger sådant helt på de naturliga känslornas plan och har ingenting med Guds frid att göra. Det är bara fråga om en bedräglig frid, och om inte nådens Helge Ande stör dem i deras sömn, så att de vaknar upp till verkligt, sant andligt liv i Jesus Kristus, slutar de i den eviga förtappelsen. Endast böner i Jesu namn når fram till Allmaktens tron i Himmelen, och därmed är vi framme vid

De kristnas bön

Jesus säger att Hans lärjungar skall gå in i sin kammare, stänga dörren och be till sin Fader i det fördolda. Då skall de bli bönhörda.

Nu skall inte dessa ord missförstÃ¥s, sÃ¥ att endast den bön som beds i ensamhet och hemlighet, är riktig. Vi har mÃ¥nga föredömliga bibliska exempel pÃ¥ gemensamma böner som betts av trons människor, och dessa böner har skett bÃ¥de i slutenhet och i öppenhet. Alla dessa exempel visar att Jesus inte förkastar offentlig bön. Vad Han menar med att all bön skall ske i det fördolda, är att bönen skall vara hjärtats samtal med den Himmelske Fadern. Liksom den sanna tron endast kan ses av Gud själv – Han som ensam rannsakar vÃ¥ra hjärtan och njurar – är det ocksÃ¥ Han som ser om det är en verklig bön eller en bön som beds för att bli prisad av människor. Han ser ocksÃ¥ om det bara är frÃ¥ga om bönerabbel.

Mitt i den larmande hopen på gatan, i bussen eller på tåget, på motorvägen, bland skol- eller arbetskamrater, i föreläsningssalen eller på kontoret, i verkstaden, i sjuksalen, mitt under arbetet – men också i stillheten i det egna hemmet eller i kyrkan – får vi gå in i bönekammaren och ropa till vår himmelske Fader i det fördolda, i hemlighet.

Att detta är möjligt, att vÃ¥ra böner nÃ¥r Allmaktens tron i Himmelen, beror pÃ¥ att vÃ¥r bönekammare har en dörr som heter Jesus. Han säger: â€Jag är dörren. Den som gÃ¥r in genom mig skall bli frälst†(Joh. 10:9). SÃ¥som ett frälst, Ã¥terlöst folk, har vi blivit ett konungsligt prästerskap (1 Petr. 2:9). I gamla förbundet fick bara översteprästen träda in i det allra heligaste, den innersta kammaren i Jerusalems tempel, för att be för folket. Men i nya förbundet – sedan förlÃ¥ten, det tjocka draperiet som avskilde det heligaste rummet, i samband med Jesu död rämnade uppifrÃ¥n och ända ned – fÃ¥r varje kristen gÃ¥ in i det allra heligaste, stÃ¥ inför Fadern och frambära alla sina önskningar.

VÃ¥ra hjärtan, som av naturen är lika orena som fariséernas, har blivit tvättade rena i Lammets blod. Där kan Gud själv finna en beredd boning, och till och med själv be Ã¥t oss. Det är faktiskt sÃ¥ att den Helige Ande ber Ã¥t oss. â€Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, och Han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga sÃ¥ som Gud vill†(Rom. 8:26-27). Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och varda saliga. Amen.

SÃ¥nger ur Lova Herren: Psalmer ur Sv. ps.:

Ingång: 262 Ingång: 4

Lovsång: 1 Lovsång: 10

Gradual: 592 Gradual: 211

Predikstol: 245 Efter pred.: 212

Efter pred.: 574 Nattvard: 72

Nattvard: 234 Slutpsalm: 210

Slutsång: 566