av Lars Borgström Kristus uppstod på tredje dagen enligt skrifterna

I Kor. 15:4

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår barmhärtig, god, som oss till Dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss Ditt Ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.

Jesus uppstod pÃ¥ tredje dagen enligt skrifterna, skriver Paulus till korintierna. Denna bibelvers finns för övrigt med i den nicaenska trosbekännelsen, i den andra artikeln om Sonen. Vi säger där att Jesus Kristus “pÃ¥ tredje dagen har uppstÃ¥tt, efter skrifterna.” Som jag nämnde i mitt förra föredrag, det om Kristi död enligt skrifterna, syftar Paulus pÃ¥ gamla förbundets skrifter. Var nÃ¥gonstans kan vi dÃ¥ i Gamla testamentet läsa om Frälsarens uppstÃ¥ndelse? Vi har faktiskt nÃ¥gra ställen i Nya testamentet som direkt förklarar att vissa gammaltestamentliga ord handlar om Kristi uppstÃ¥ndelse. Det första jag här vill nämna är

Petrus pingstpredikan (Apg. 2:24-32)

I Petrus tal pÃ¥ den första kristna pingstdagen citerar han orden i Ps. 16:8-11: â€Jag har alltid haft Herren för ögonen, Han är pÃ¥ min högra sida, jag skall inte vackla. Därför gläder sig mitt hjärta och jublar min ära, ocksÃ¥ min kropp fÃ¥r bo i trygghet. Ty du skall ej lämna min själ Ã¥t dödsriket, du skall ej lÃ¥ta din fromme se förgängelsen. Du lär mig livets väg. Inför ditt ansikte mättas jag av glädje, av ljuvlighet pÃ¥ din högra sida för evigtâ€. Han menar att dessa ord syftar pÃ¥ Kristi uppstÃ¥ndelse. Nu läste jag direkt frÃ¥n Ps. 16:8-11, frÃ¥n Folkbibelns översättning av den hebreiska texten, men Petrus citerar istället frÃ¥n LXX, den grekiska översättningen av GT frÃ¥n 200-talet f. Kr., och därför skiljer sig Apg. 2:25-28, där Petrus citerar Ps. 16:8-11, frÃ¥n Ps. 16:8-11 till ordalydelsen om än inte nämnvärt till innehÃ¥llet. Petrus citerar dock inte helt exakt frÃ¥n LXX, men nästan.

Som en parentes skall vi här ta upp ett problem till behandling. Det finns nämligen s.k. bibelforskare som p.g.a. att NT citerar GT ganska fritt menar att Bibelns verbalinspiration mÃ¥ste förkastas. (Verbalinspirationen innebär att den Helige Ande ord för ord ingivit de mänskliga författarna vad de skulle skriva.) Avvikelserna mellan de olika testamentena, där ibland ett citat kan vara utvidgat eller sammansatt av flera gammaltestamentliga ställen, eller – som i vÃ¥rt fall – formella avvikelser i ordalydelsen föreligger, tar dessa bibelkritiker till intäkt för att hävda att apostlarna inte betraktade den gammaltestamentliga texten som inspirerad ord för ord.

Hur skall man då som bibeltroende hantera eller betrakta detta fenomen? Enligt NT, t.ex. 1 Petr. 1:10-12, är det samme Ande som förut talade genom profeterna som nu talar genom evangelisterna och apostlarna. I NT citerar alltså den Helige Ande sig själv från GT och har fri förfoganderätt över sina egna ord. Han vet exakt vad Han har menat med sina profetiska ord i GT och kan därför citera sig själv ganska fritt för att klart framhäva den egentliga meningen eller en viktig detalj. Den Helige Ande låter inte bara evangelisterna och apostlarna citera den gammaltestamentliga texten utan ibland också utlägga den eller framhäva hur den uppfyllts i och med Kristus. När LXX, som på apostlarnas tid var allmänt spridd, inte fördunklade meningen i GT, kunde den översättningen citeras rakt av. När så inte var fallet grundas citatet i NT istället på en direktöversättning från den hebreiska grundtexten. Ibland förhåller sig den Helige Ande fri i förhållande till både LXX och den hebreiska grundtexten och utrycker den egentliga eller innersta poängen med nya ord.

En mänsklig författare har rätt att citera sig själv helt fritt, eftersom han själv bättre än någon annan vet vad han avsett med sina ord. Samma rätt har naturligtvis även den Helige Ande. Men om evangelisterna och apostlarna inte varit inspirerade av samme Ande som inspirerat profeterna, hade de varit tvungna att citera ordagrant. Det är ju bara den som själv vet vad han menat med sina ord som kan citera sig själv på ett fritt sätt. Petrus sätt att citera Ps. 16:8-11 vittnar alltså för Skriftens verbalinspiration och inte mot den. Därmed sätter vi punkt för denna parentes om NT´s citerande av GT.

Petrus hävdar alltsÃ¥ att David i Ps. 16:8-11 profeterat om Kristi uppstÃ¥ndelse (v 25). Argumentet Petrus använder för att bevisa att David inte talat om sig själv är att Davids grav fortfarande finns att beskÃ¥da i Jerusalem. AlltsÃ¥ kan inte den uppstÃ¥ndelse som profetian talar om syfta pÃ¥ David själv. Petrus sade: â€Mina bröder, jag fÃ¥r väl öppet säga er att vÃ¥r stamfader David är bÃ¥de död och begraven, hans grav finns ibland oss än i dag. Han var profet och visste att Gud med ed hade lovat att sätta nÃ¥gon av hans ättlingar pÃ¥ hans tron. I förväg sÃ¥g han Kristi uppstÃ¥ndelse och sade: Han skall inte lämnas kvar i graven, och Hans kropp skall inte se förgängelsen. Det var denne Jesus som Gud har uppväckt, och vi är alla vittnen till det. Sedan Han nu genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern tagit emot den utlovade helige Ande, har Han utgjutit detta som ni ser och hör. Ty David har inte farit upp till himlen. Men han säger: Herren (Gud Fadern) sade till min Herre (Gud Sonen): Sätt dig pÃ¥ min högra sida, tills jag har lagt dina fiender som en fotpall under dina fötter. Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni har korsfäst, Honom har Gud gjort bÃ¥de till Herre och Messias†(Apg. 2:29-36).

Mitt i denna sin pingstpredikan, i v 30, hänvisar även Petrus till en rad gammaltestamentliga löften om att en Davidsättling skulle sättas pÃ¥ Davids tron och där regera till evig tid. Vi finner dessa ställen om det eviga konungadömet i 2 Sam. 7:12-13, Ps. 89:4-5, 36-37 och 132:11. Vi kan läsa ett av dem. I 2 Sam. 7:12-13 talar Natan Ã¥ Herrens vägnar till David: “När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter dig upphöja den avkomling som skall uppgÃ¥ ur ditt liv, och jag skall befästa Hans kungadöme. Han skall bygga ett hus Ã¥t mitt namn, och jag skall befästa Hans kungatron för evigt”. I Luk. 1:32 säger ängeln Gabriel till Maria om den son hon skall föda: “Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och Hans rike skall aldrig fÃ¥ nÃ¥got slut.†Jesus är alltsÃ¥ den Davidsättling som är den evige Konungen. Jesaja hade sagt om den kommande Frälsaren: “Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. PÃ¥ Hans axlar vilar herradömet, och Hans namn är: Under, RÃ¥dgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. SÃ¥ skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike. Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet frÃ¥n nu och till evig tid.” Vi kan ta även detta som en indirekt profetia om Hans uppstÃ¥ndelse – eller Ã¥tminstone som en profetia om att Davidsättlingen skall leva för evigt. Han är den Evige som regerar ett rike som är evigt. I Upp. 1:18 säger Han: “Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheternas evigheter och har nyklarna till döden och helvetet”.

Innan vi lämnar Petrus pingstpredikan kan vi se vad följden av den blev. Petrus talade om Jesus, hurdan Han hade varit, och vad de, israeliterna, hade gjort med Honom: spikat fast Honom på korset och dödat Honom. Petrus talade också om vad Gud sedan hade gjort med Honom: Uppväckt Honom och upphöjt Honom med sin högra hand.

Helt oförskräckt, uppfylld av den helige Ande, kastade han dem i ansiktet sanningen, att denne Jesus, som de hade korsfäst, Honom hade Gud, den Allsmäktige, uppväckt! Hans ord blev spjut och pilar. De som hörde dem fick ett styng i hjärtat. De förstod att de hade korsfäst härlighetens Herre (1 Kor. 2:8) och nu var Han uppväckt till liv igen! Och inte bara det! Han hade ocksÃ¥ blivit upphöjd till Faderns högra sida, mottagit allmakten och skall nu bekämpa alla Guds fiender tills de lagts som en fotpall under Guds fötter (Apg. 2:29-34). Bävande av fruktan, med hugg i sina hjärtan, frÃ¥gade de pÃ¥ nÃ¥d och onÃ¥d Petrus och de andra apostlarna: “Bröder, vad skall vi göra?” (Apg. 2:37). DÃ¥ fick de det apostoliska svaret: “Omvänd er och lÃ¥t er alla döpas i Jesu Kristi namn, sÃ¥ att era synder blir förlÃ¥tna. DÃ¥ skall ni fÃ¥ den helige Ande som gÃ¥va. Ty löftet gäller er och era barn och alla dem som är lÃ¥ngt borta, sÃ¥ mÃ¥nga som Herren vÃ¥r Gud kallar” (Apg. 2: 39).

Det uppstod en mäktig rörelse av Petrus predikan. Men vad var det Petrus predikade som hade en sÃ¥ kraftfull verkan? LÃ¥t oss först säga vad han inte predikade. Han uppehöll sig inte vid det stora Andeunder som han själv just fÃ¥tt uppleva. Hur fantastiskt detta än var kunde det inte föra nÃ¥gon människa till tro. Han predikade inte om vad han själv fÃ¥tt uppleva. Han predikade ännu mindre för dem att de nu själva skulle lägga sig vinn om att fÃ¥ tungotalets gÃ¥va. MÃ¥nga predikningar handlar om hur man skall uppfyllas med den helige Ande och som ett tecken pÃ¥ detta fÃ¥ tungotalets gÃ¥va. Men sÃ¥ predikade inte Petrus. Han predikade Kristus! Han predikade lagen för dem, han talade om för dem hur illa de handlat mot Gud och Hans enfödde Son. Han sade dem rakt upp i ansiktet som det var, att de tillhörde ett bortvänt släkte (Apg. 2:41). Detta gav dem ett styng i hjärtat. De sÃ¥g att de var förtappade och frÃ¥gade stammande: “Bröder, vad skall vi göra?” SÃ¥ fick Petrus predika evangeliet om syndernas förlÃ¥telse för den som kommer till Jesus Kristus för dem, med den fantastiska följden att antalet lärjungar den dagen ökade med omkring tre tusen (Apg. 2:41).

Petrus Ã¥hörare greps av fruktan och vÃ¥gade inte längre vara Guds fiender utan blev omvända. Lina Sandell frÃ¥gar oss var och en: â€Har du mod att bliva borta, När din Konung kallar dig, kallar dig till evig glädje, Evig salighet hos sig? Har du mod att välja döden, När dig livet bjudes än? Har du mod at lÃ¥ta Jesus Ohörd vända om igen? Har du mod att vända ryggen Till Guds rikes bröllopssal Och i stället sorglöst vandra Mot ett djup av evigt kval?†(L H 289:1-2)

Men är det dÃ¥ fel att uppfyllas av den helige Ande? Nej, lÃ¥ngt ifrÃ¥n! Det är en absolut nödvändighet att ta emot den Helige Ande. Den som inte har den helige Ande boende i sitt hjärta är ingen kristen. Det är bara det att det inte gÃ¥r till sÃ¥som svärmarna gärna föreställer sig det. Petrus talade i sin pingstpredikan om att fÃ¥ den helige Ande som gÃ¥va. Men han sade inte till Ã¥hörarna att dessa nu skulle vara med om ett nytt pingstunder med eldstungor frÃ¥n himlen och börja tala i tungor. Det var ju en engÃ¥ngsföreteelse i frälsningshistorien, uppfyllelsen av Joels profetia. Han gav dem istället det apostoliska svaret: “Omvänd er och lÃ¥t er alla döpas i Jesu Kristi namn, sÃ¥ att era synder blir förlÃ¥tna. DÃ¥ skall ni fÃ¥ den helige Ande som gÃ¥va” (Apg. 2:38).

Ett annat GT-ligt ställe som i NT sägs handla om Kristi uppståndelse är

Jona boks 2:a kapitel (Matt: 12:40)

Som bekant kastades profeten Jona i havet under en fasansfull storm. “Men Herren sände en stor fisk som slukade Jona, och han var i fiskens buk i tre dagar och tre nätter” (Jona 2:1). Efter de tre dagarna talade Herren till fisken och den kastade upp Jona pÃ¥ land (Jona 2:11). Undret med Jona har även en djupare betydelse. Det tjänar, enligt Jesu ord i Matt 12:40, som en profetia om att Jesus skulle dö och bli begraven och pÃ¥ tredje dagen stÃ¥ upp ifrÃ¥n de döda. Samtidigt innebär Jonas tecken ocksÃ¥ en profetia om människornas uppstÃ¥ndelse frÃ¥n den andliga döden till livet i Kristus, sÃ¥som Jesus antyder i Luk. 11:29-32: â€Detta släkte är ett ont släkte. Det begär ett tecken, men det skall inte fÃ¥ nÃ¥got annat än Jonas tecken. Ty liksom Jona var ett tecken för folket i Nineve, sÃ¥ skall Människosonen vara det för detta släkte. Drottningen frÃ¥n Söderlandet skall vid domen träda upp mot detta släkte och bli det till dom. Ty hon kom frÃ¥n jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet. Och se, här är mer än Salomo. Män frÃ¥n Nineve skall vid domen träda upp mot detta släkte och bli det till dom. Ty de omvände sig vid Jona predikan. Och se, här är mer än Jonaâ€.

Nineviterna visste inget om det under som hade inträffat med Jona. Eller, om de hört om det genom hans egen berättelse, sÃ¥ saknade de bevis för att han talade sant. Men den profetiska kraften i hans förkunnelse grep dem och förde dem till omvändelse och tro. När Jesus pÃ¥ ytterligare ett ställe, Matt. 16:4, talar om Jonas tecken utan att närmare förklara uttryckets innebörd, kan det därför betyda, att Han Ã¥syftar bÃ¥de sin egen uppstÃ¥ndelse och det nya livet hos de trogna, det liv som genom tron levs i Kristi uppstÃ¥ndelses kraft (Fil. 3:10). Vi skall alltsÃ¥ inte bara läsa berättelsen om hur Jona räddades ur valfiskens buk som en profetia om den uppstÃ¥ndne Frälsaren, utan även som ett förebÃ¥dande om den hjärtanas â€uppstÃ¥ndelse†som Jonas predikan Ã¥stadkom i den stora staden Nineve, och om den uppstÃ¥ndelse frÃ¥n dödens och mörkrets värld som varje kristen gÃ¥r igenom, dÃ¥ han genom tron försätts i den älskade Sonens rike.

När Jesus i Luk. 11 talar om Jonas tecken säger Han också att män från Nineve skall träda upp mot Hans obotfärdiga samtids människor och bli det till dom. Assyrierna i Nineve var bättre än de, eftersom de tog emot Jonas domspredikan och gjorde bot och bättring. Drottningen av Saba eller Söderlandet skall också på domens dag bli Jesu samtida till dom. Hon for ju från världens ända för att höra Salomos visdom.

Detta gäller också vår egen tid och vår egen generation. Jesus är mer än både Jona och konung Salomo. Vi har fått det större ljuset ibland oss. Jesus är mer än alla profeter och predikanter och är mitt ibland oss med sitt Ord och sina sakrament.

Salomo och Jona tillhörde Guds egendomsfolk och trodde på den ende sanne Guden. De var båda förelöpare till Jesus. De gav ett svagt, men ändå märkbart återsken från det stora ljuset Kristus. Ändå kunde hedningar ta vara på deras predikan och visdom som den dyrbaraste skatt, för vilken de offrade vad som helst. En gång skall vi alla svara för hur vi tagit vara på det evangelium, som förkunnats i vårt land. Den som inte tar emot Kristus som sin Frälsare, den som inte gör bot och bättring såsom nineviterna, han eller hon skall en gång stå med skammen på den yttersta dagen och få en så mycket hårdare dom. Han skall få blygas inför alla hedningar alltifrån Salomos och Jonas dagar, vilka kommit till tro på Kristus.

Drottningen av Söderlandet kom från världens yttersta gräns för att höra Salomos visdom. Vi har något mycket större än Salomos vishet, vi har Kristus själv mitt ibland oss. Men kyrkvägen är idag för lång för alltför många, trots att vi har både buss och bil. Vi har ljuset mitt ibland oss i Ordet och sakramenten, ja t.o.m. i bokhyllan därhemma, men vi möter ett oerhört förakt för Guds Ord idag. Kommer ninevitiska män på domens dag träda fram och bli oss till dom, för vår lättja och likgiltighet?

——————————-

Ps. 16.8-11 och Jona 2 var alltså två gammaltestamentliga ställen som tydligt och klart i Nya testamentet sägs handla om Kristi uppståndelse. Men vi kan finna åtminstone ytterligare en gammaltestamentlig profetia som i Nya testamentet sägs handla om Kristi uppståndelse, om vi tillåter oss en tankeoperation i två led.

I Apg. 8:26-40 möter vi skildringen om hur Filippus träffar den etiopiske hovmannen. Denne satt i sin vagn och läste Jes. 53. På hans fråga vem profeten talar om svarade Filippus att Jesaja 53 handlade om Jesus (Apg. 8:35). Vi skall nu se hur Jes. 53 tydligt talar om den lidande tjänarens, d.v.s. Kristi, uppståndelse.

Jag förutsätter att profetian om Herrens lidande tjänare är någorlunda känd och tänker därför inte förklara den utan gå direkt till de verser i Jes. 53 som talar om tjänarens uppståndelse.

I v 10 betonas att det som skett genom tjänarens lidande och försoningsdöd var Herrens vilja. Det var Herrens vilja att slÃ¥ Honom och lÃ¥ta Honom lida, eller mera ordagrant â€att krossa Honom, att slÃ¥ Honom med sjukdomâ€, dvs. lÃ¥ta Honom drabbas av hela vÃ¥rt syndafördärv och dess yttersta konsekvenser. Jesaja visar att Han tagit till sig Guds uppenbarelse om Messias och Hans frälsningsverk när han tilltalar Gud med orden: â€När du gör Hans liv till ett skuldoffer, fÃ¥r Han se avkomlingar och leva längeâ€(v 10). Skuldoffret innebär en betalning. Syndarna kan inte lösas eller friköpas utan betalning. Det krävs ett felfritt offer till ett värde som täcker skulden. Guds Lamms blod har tillräcklig köpkraft för att friköpa alla människor Ã¥t Gud.

I Uppenbarelseboken tillbeds och prisas det slaktade Lammet med följande ord: â€Med ditt blod har du Ã¥t Gud köpt människor av alla stammar och tungomÃ¥l och folk och folkslag†(Upp 5:9). Det slaktade Lammet uppstÃ¥r till liv igen: det fÃ¥r se avkomlingar och länge leva. Den uppstÃ¥ndne Jesus säger till Johannes: â€Jag var död, och se, jag lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och helvetet†(Upp 1:18).

I v 11 ser vi att Messias återvändande till livet är en följd av Hans själs möda. Genom att Han helt gick in under Guds vilja, var lydig Fadern i allt och tåligt led och dog för hela mänsklighetens synd mot Gud, får Han på nytt se livet och Han är tillfreds över sitt fullbordade frälsningsverk. Som fullkomlig var Han ett omöjligt byte för döden.

I v 12 talas det slutligen om Messias segerbyte. Genom Hans segerrika försoningsverk behövs ingen ytterligare laguppfyllelse och skuldbetalning. Han har köpt â€de mÃ¥ngaâ€, dvs. alla, Ã¥t Gud med sitt blod. Han vann seger – mot allt mänskligt förnuft – genom att Han utgav sitt liv i döden. Paulus anknyter till dessa ord i Filipperbrevet 2: â€Han utgav sig själv [—] ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden pÃ¥ korset†(v. 7, 8). Jesaja anger tydligt att orsaken till Messias segerbyte är hans offerdöd (â€eftersom han utgav sitt liv i dödenâ€).

Att Messias skall få de många som sin del och de starka som byte förutsätter naturligtvis att Han själv lever. Han får nu, såsom uppstånden, motta belöningen för den vedermöda Hans själ har utstått då Han led och dog: de människor Han återlöst.

Jag vill nu lyfta fram ytterligare ett gammaltestamentligt ställe som inte talar direkt om Kristi uppståndelse, men väl om

Kristi Himmelsfärd (Ps. 47:6)

Psaltarversen lyder: â€Gud har farit upp under jubel.†Indirekt kan man naturligtvis säga att denna vers ändÃ¥ förutsätter Kristi uppstÃ¥ndelse, nämligen om man känner till och förutsätter hela händelseförloppet efter Kristi död. För att Kristus skulle kunna fara upp till Himmelen mÃ¥ste Han ju först uppstÃ¥.

Efter det att Han dött på korset för världen synder och uppstått från de döda, har han, enligt denna vers, lyft sig från jorden och farit i en härlig triumf till Himmelen som en segerfurste, intagit Himmelen som dess Herre. Han har satt sig på tronen och äger nu all makt. Han regerar och uppbygger den troende kyrkan på jorden genom att skänka den Helige Ande.

Man kan föreställa sig vilket jubel det blev bland Guds änglar när Guds Son återvände till sin forna härlighet efter fullbordat frälsningsverk på jorden. Vilken glädje även för Fadern och den Helige Ande!

Ps. 47 uppmanar även alla människor att jubla och lovsjunga Guds Son. Alla trogna bör fröjdas, glädjas, jubla, spela och sjunga eftersom Jesu Kristi Himmelsfärd är majestätisk eftersom Han intagit tronen, segerrik eftersom Han nedslagit synd, död, djävul, helvete och världen (Ef. 1:20-21) och trösterik eftersom Han säger att Han farit upp till sin Fader och vår Fader, sin Gud och sin Gud (Joh. 20:17) och att Han gått till sin Faders hus för att bereda plats för oss (Joh. 14:2).

Med dessa klara skriftbelägg för att Kristi uppståndelse finns belagd i Gamla testamentet, skall vi nu se på några andra gammaltestamentliga skriftställen som inte kan anses vara beläggställen, men som ändå låter oss ana Kristi uppståndelse. Vi har då först en vers ur

Hannas lovsång (1 Sam. 2:6)

I glädjen över att hon äntligen fött en son, Samuel, och att han mottagits i templet för tjänst Ã¥t Herren, bad hon en tack- och lovsägelsebön till Herren. FrÃ¥n 1 Sam. 2:6 läser vi en vers ur denna bön: â€Herren dödar och gör levande. Han för ned i graven och upp därifrÃ¥nâ€.

Dessa ord uttrycker en allmän bekännelse till Herrens makt över såväl livet som döden, även innefattande Hans makt att uppväcka från döden. Dessa ord talar inte specifikt om Kristi uppståndelse, men kan ändå sägas inrymma den.

Nästa exempel är

Offret av Isak (Hebr. 11:17-18)

Jag har redan i mitt tidigare föredrag, “Kristus dog för vÃ¥ra synder enligt skrifterna”, utförligt visat hur tydligt Isak, som var pÃ¥ väg att offras av sin far Abraham, förebildar Jesus som verkligen offrades av sin Himmelske Fader. Med denna nära identifikation Isak och Jesus emellan i minne, lÃ¥ter Hebreerbrevet Isakhistorien bli en profetia om Jesu uppstÃ¥ndelse. I Hebr. 11:17-19 läser vi: “I tron bar Abraham fram Isak som offer, när han blev satt pÃ¥ prov. Ja, sin ende son bar han fram som offer, fastän han hade löftena. Och till honom hade Gud sagt: Genom Isak skall du fÃ¥ dina efterkommande. Abraham räknade med att Gud hade makt till och med att uppväcka frÃ¥n de döda. DärifrÃ¥n fick han honom ocksÃ¥ tillbaka, bildligt talat.” Det som var bildligt i Isaks fall blev bokstavligt i Jesu fall.

————————————

Genom bildlig, s.k. allegorisk bibeltolkning, kan man finna fler ställen där Jesu uppståndelse finns inbäddad i de gammaltestamentliga berättelserna. Sådana ställen kan man naturligtvis inte använda som bevis eller argument, men den fromma fantasin tillåter sig gärna att göra sådana tolkningar eller utläggningar. Det är viktigt att göra åtskillnad mellan klara beläggställen och friare tolkningar. Vi får bara göra lära av klara, entydiga bibelord, annars svävar vi ut i rena godtyckligheterna. Enda gången vi får använda allegorier då vi skall formulera eller belägga vad som är rätt lära är när Skriften själv allegoriserar, som t.ex. när Paulus i Gal. 4:21-31 låter Hagar och Sara beteckna två förbund. Hagar föder sina barn till lagens slaveri och Sara sin till evangeliets frihet. Med detta i åminnelse skall vi nu se hur Kristi uppståndelse kan skönjas i berättelsen om

Jakob och brunnslocket (1 Mos. 29:1-14)

Efter det att Jakob under sin flykt frÃ¥n sin äldre bror Esau hade haft sin dröm om himlastegen i Betel fortsatte han sin färd till Österlandet. Han kom sedan fram till den brunn där bygdens herdar, bland dem även Labans folk, brukade vattna sina fÃ¥r. Över brunnens öppning lÃ¥g en mycket tung sten, som skulle hindra obehöriga att förse sig av det dyrbara vattnet. Tre herdar hade kommit dit med smÃ¥ fÃ¥rhjordar och lÃ¥g och väntade pÃ¥ att nÃ¥got skulle hända. Jakob undrade vad de väntar pÃ¥. Det var ännu en god stund kvar till kvällningen, och det är dÃ¥ligt använd tid att lÃ¥ta fÃ¥ren ligga, när de hade kunnat söka sig bete. Svaret blir, att de tre väntar pÃ¥ att samtliga herdar skall samlas, därför att först dÃ¥, med förenade krafter, kunde de välta stenen frÃ¥n brunnskaret. Just dÃ¥ kommer Labans dotter Rakel fram till brunnen med sin faders fÃ¥rhjord. Innan hon hunnit inom hörhÃ¥ll har Jakob frÃ¥gat herdarna vem hon är. Sedan läser vi: â€När Jakob fick se sin morbror Labans dotter Rakel komma med Labans fÃ¥r, gick han fram och vältrade bort stenen frÃ¥n öppningen till brunnen och gav sin morbror Labans fÃ¥r vatten. Jakob kysste Rakel och brast i grÃ¥t†(v 10-11). Ã…synen av den unga flicka, som han vid första ögonkastet fattade kärlek till och som han förstod att han skulle förenas med, gjorde honom sÃ¥ stark, att han ensam kunde välta undan stenen. SÃ¥ skakad blev han sedan av Ã¥synen av den älskade, att han brast i grÃ¥t när han gav henne sin hälsningskyss.

Detta är en höjdpunkt i berättelsen, framför allt genom den profetiska aning som läsaren nu får om den kommande Kristus. Församlingen är Kristi brud. Kristus har sett henne och fått henne kär. Kärleken har gjort Honom så stark att Han ensam, Han och ingen annan, har vält undan stenen som låg framför graven i Josefs av Arimateas örtagård. Han har inte gjort det för sin egen skull. Hans uppståndelsekropp var inte beroende av att stenen skulle bortvältas. Han kunde ju gå genom stängda dörrar (Joh. 20:19). Han har istället gjort det för brudens, församlingens skull, så att denna skulle kunna luta sig in i graven och se att den var tom. Så har Kristi tomma grav för oss blivit en livets brunn.

Vi går vidare till Jakobs näst yngste son, hans förstfödde med älsklingshustrun Rakel, nämligen Josef. I 1 Mos. 37 läser vi om

Josef i brunnen

Josefs bröder var avundsjuka pÃ¥ Honom därför att han var faderns favorit. Det gÃ¥r sÃ¥ lÃ¥ngt att de kastar ned honom i en brunn. I bibliskt sprÃ¥kbruk och gammaltestamentligt bildsprÃ¥k gÃ¥r det associationsbanor mellan begreppen grop (eller brunn), fängelse, grav och dödsrike. I Ps. 88:7 är t.ex. det svenska ordet â€grav†en Ã¥tergivning av samma hebreiska ord, som i Josefs historia betecknar den brunn som han kastades i. En sÃ¥dan grop kunde ofta tjänstgöra som fängelse (Jer. 38:6), och i själva verket var det forntida fängelset ofta en grop i vilken fÃ¥ngen bokstavligen kastades ner. Samma ord är därför i Jes. 24:22 Ã¥tergivet med â€fÃ¥nggropen†och i Jes. 38:18 med â€gravenâ€. När Josef ligger i brunnen, är denna djupa grop samtidigt en symbol för fÃ¥ngenskap och död, och hans Ã¥terhämtande upp ur gropen antyder Ã¥tervändandet till livet. Gropen var för Josef vad graven var för Jesus: den mörka plats frÃ¥n vilken han skulle Ã¥tervända till livet.

Vi har ännu en parallell till Jesu uppståndelse i berättelsen om Josef, nämligen

Josef i fängelset

Josef fördes som handelsvara ned till Egypten och köptes där av Potifar, som var chef för konungens livvakt (1 Mos. 39:1). Josef fick ett så stort förtroende, att allt i hans ägares hus ställdes under hans vård, och genom Josef spred sig välsignelsen över hela detta hus (1 Mos. 39:5).

Josef utsattes dock för en svÃ¥r frestelse. Potifars hustru kastade sina ögon pÃ¥ honom och sade: â€Ligg med mig!†(1 Mos. 39:7). Frestelsen var särskilt svÃ¥r eftersom den under lÃ¥ng tid upprepades dag efter dag (1 Mos. 39:10). Men Josef var stÃ¥ndaktig och föll inte. Potifars hustrus försmÃ¥dda Ã¥trÃ¥ förvandlas till hämndlystnad, och oskyldigt anklagad för att ha försökt locka henne till lättsinne (1 Mos. 39:14), kastades Josef i fängelse. Han blev där tjänare Ã¥t tvÃ¥ andra fÃ¥ngar, Faraos hovmästare och bagare (1 Mos. 40:1-4). De tvÃ¥ fÃ¥ngarna berättade sina drömmar och Josef gav tydningen. Med allt starkare betoning framträder de tre dagarna (1 Mos. 40:10, 12, 16, 18, 19, 20). Hovmästaren och bagaren skulle bÃ¥da upphöjas efter tre dagar. Josef befann sig i fängelset, en bild av dödsriket. Hade hovmästaren hÃ¥llit sitt löfte att efter sin frigivning rädda Josef, sÃ¥ skulle han redan pÃ¥ tredje dagen efter drömtydningen ha blivit befriad ur fängelset. Men Jesus uppstod ur sin grav pÃ¥ tredje dagen. Där infriades löftet.

Viktig är den dubbla användningen av ordet â€upphöja†i 1 Mos. 40:19 och 20. Av verserna 21 och 22 framgÃ¥r klart de tvÃ¥ skilda betydelserna. Hovmästaren blev upphöjd i den meningen att han Ã¥terinsattes i alla sina forna rättigheter och värdigheter. Bagaren blev upphöjd i den bemärkelsen, att han hängdes pÃ¥ en pÃ¥le. Den senare användningen av ordet upphöja är ironisk i ett sammanhang sÃ¥ grymt, att skämt borde vara bannlyst. Men troligen använde Josef här ett talesätt som var vanligt. Det var vanligt även pÃ¥ Jesu tid, och användes ocksÃ¥ om Frälsaren i ironisk mening i Joh. 12:34, där â€upphöjd†betyder â€korsfästâ€. Men lägg märke till att Jesus själv använde sig av ordets dubbeltydighet, när Han kort dessförinnan sagt: â€När jag har blivit upphöjd frÃ¥n jorden skall jag dra alla till mig (Joh. 12:32).

Galghumor pÃ¥ den marterades bekostnad är ett uttryck för den fallna människans obeskrivliga grymhet. Under denna grymhet har Gud Son gÃ¥tt in, och först genom Kristi upphöjelse pÃ¥ skampÃ¥len – som pÃ¥ samma gÃ¥ng är en upphöjelse till uppenbarande av Guds gränslösa kärlek – har den dubbeltydiga innebörden i ordet â€upphöja†blivit förklarad, oss till salighet. Jesus blev först upphöjd sÃ¥som bagaren; avrättad. Sedan blev Han upphöjd sÃ¥som hovmästaren; Ã¥terinsatt i sina forna rättigheter och värdigheter dÃ¥ Han Ã¥tervände till den härlighet Han ägt före världens begynnelse.

Ytterligare tvÃ¥ Ã¥r fÃ¥r Josef tillbringa i fängelset, innan situationen förändras genom Faraos drömmar. När de ordinarie drömtydarna misslyckas med sin uppgift, tillkallas Josef frÃ¥n fängelset. Det var hovmästaren, som plötsligt mindes sin gamle medfÃ¥nge och sitt löfte. Josef hade, när han tydde hovmästarens dröm, sagt: â€Tänk pÃ¥ mig, när det gÃ¥r bra för dig.†(40:14). Det hade munskänken lovat göra, men glömt alltsammans. Denna händelse leder vÃ¥ra tankar till den rövare, som pÃ¥ korset bad: â€Jesus, tänk pÃ¥ mig, när du kommer till ditt rike!†(Luk. 23:42). Men den som dÃ¥ svarade honom med löftet om paradiset, glömde inte sina löften.

Det sista stället jag vill ta upp är

Guds folks uppståndelse på tredje dagen (Hos. 6:1-2)

Hos. 6 inleds med följande ord: â€Kom, lÃ¥t oss vända om till HERREN. Ty Han har rivit oss, Han skall ocksÃ¥ hela oss. Han har slagit oss, han skall ocksÃ¥ förbinda oss. Han skall om tvÃ¥ dagar pÃ¥ nytt göra oss levande, ja, pÃ¥ tredje dagen skall Han lÃ¥ta oss stÃ¥ upp,
sÃ¥ att vi fÃ¥r leva inför Hans ansikte.†Dessa verser talar om Guds barns uppstÃ¥ndelse, men med tanke pÃ¥ det nära sambandet mellan Jesu uppstÃ¥ndelse och de kristnas uppstÃ¥ndelse, som vi berörde i samband med Jonas tecken, blir detta ställe hos Hosea en profetia om Jesu uppstÃ¥ndelse. Rom. 6:3-5 belyser sambandet: â€Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till Hans död? Vi är alltsÃ¥ genom dopet till döden begravda med Honom, för att ocksÃ¥ vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes frÃ¥n de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med Honom genom en död som Hans, skall vi ocksÃ¥ vara förenade med Honom genom en uppstÃ¥ndelse som Hans.â€

Amen.