av Lars Borgström Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna

(1 Kor. 15:3)

Jesu Kristi apostel Paulus skriver till församlingen i Korint att â€Kristus dog för vÃ¥ra synder enligt Skrifternaâ€. De skrifter det är frÃ¥ga om är naturligtvis Gamla testamentets 39 skrifter, eftersom Nya testamentet ännu inte var skrivet – bortsett frÃ¥n nÃ¥gra av breven – och ännu mindre sammanställt. Paulus hävdar alltsÃ¥ att Jesu Kristi död för vÃ¥ra synders skull klart finns belagd i Gamla testamentet.

Detta är ocksÃ¥ nÃ¥got som ocksÃ¥ Jesus Kristus själv gör gällande, t.ex. dÃ¥ Han sÃ¥som uppstÃ¥nden mötte nÃ¥gra av sina lärjungar pÃ¥ vägen till Emmaus. Han klandrade dem dÃ¥ för deras oförstÃ¥nd. De hade nämligen inte gett akt pÃ¥ vad profeterna hade sagt och varit sÃ¥ tröga till att tro (Luk. 24:25). Han förklarade för dem att Messias hade varit tvungen att lida först innan Han kunde gÃ¥ in i sin härlighet. â€Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om Honom i alla Skrifterna†(Luk. 24:27). När de sedan hade brutit bröd med Honom och känt igen Honom sade de till varandra sedan Han lämnat dem: â€Brann inte vÃ¥ra hjärtan när Han talade med oss pÃ¥ vägen och öppnade Skrifterna för oss?†(Luk. 24:32).

Hela Gamla testamentet vittnar om Jesus. Det stÃ¥r att Han visade lärjungarna vad som var sagt om Honom i alla Skrifterna. Han sade vidare till dem: â€Detta är vad jag sade till er, medan jag ännu var hos er: Allt mÃ¥ste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna†(Luk. 24:44). â€Sedan öppnade Han deras sinnen, sÃ¥ att de förstod Skrifterna†(Luk. 24:45).

De judar som tillhörde det sanna Gudsfolket, de sanna Abrahamsbarnen, kom till tro pÃ¥ den utlovade Messias när Han väl uppenbarat sig för dem och evangeliet förkunnats för dem. Men den stora majoriteten av dem var förstockade och avvisade sin och hela världens Frälsare. Paulus skriver i 2 Kor. 3:14-16: â€Men deras sinnen blev förstockade. Än idag finns samma slöja kvar när gamla förbundets skrifter föreläses, och den tas inte bort, först i Kristus försvinner den. Ja, än i dag ligger en slöja kvar över deras hjärtan när Mose föreläses. Men närhelst nÃ¥gon omvänder sig till Herren, tas slöjan bortâ€.

Min önskan och bön är därför att Gud nu ville lyfta bort alla slöjor från våra ögon så att vi kan skåda undren i Hans undervisning. Vi skall göra några nedslag i Gamla testamentets skrifter och där se hur Jesu död för våra synder profeteras och förebildas.

Vi kan inledningsvis säga att Gamla testamentet pÃ¥ olika sätt pekar fram emot Jesu försoningsdöd. Dels har vi profetior som tydligt, pÃ¥ ett direkt sätt, pekar pÃ¥ Han död. Den mest kända är den om Herrens lidande tjänare (Jes. 53). Om Honom sägs det ju att “Han ryktes bort frÃ¥n de levandes land” (v 8), att Han var hos “en rik i sin död” (v 9) och att Han skulle fÃ¥ de starka som byte, “eftersom Han utgav sitt liv i döden” (v 12). Jag kommer inte i detta föredrag att gÃ¥ in pÃ¥ Jes. 53, utan istället visa pÃ¥ andra gammaltestamentliga ställen. Innan vi lämnar Jes. 53 vill jag ändÃ¥ bara nämna att “i sin död” (v 9) i grundtexten stÃ¥r i pluralis. Vi kan inte säga “dödar” pÃ¥ svenska, och mÃ¥ste därför skriva “död” i singularis. Men grundtextens plurala “död” eller “dödar” i v 9 visar att den lidande tjänarens död var en exceptionell död, en ställföreträdande död som innefattade alla människors död. Paulus skriver i 2 Kor. 5:14 att “vi är övertygade om att en dött i allas ställe, och därför har alla dött”. Rosenius sjunger: “Att en dött för alla, att en dött för alla, och alla i en.”.

Jesu försoningsdöd förebildas också genom de offerceremonier som utfördes i templet i Jerusalem. Här är väl bockens blod som stänktes över nådastolen en av de mest kända (3 Mos. 16). Lammet som slaktades vid påsk är en annan sådan framåtsyftande förebild (2 Mos. 12).

Men så förebildas Jesus och även Hans död också av personer som med sina liv och handlingar förebådar olika egenskaper hos Honom och händelser i Hans liv. Ibland utsägs i Nya testamentet direkt detta samband mellan personer i Gamla testamentet och Jesus som t.ex. när Hebreerbrevets författare i kapitel 5, 6 och 7 visar hur prästkonungen Melkisedek, han som var kung i Salem och kom ut och mötte Abraham med bröd och vin (1 Mos. 14: 18), förebildar vår Överstepräst Jesus Kristus. Men oftast är det inte direkt utsagt, man får istället ana sig till och själv upptäcka de förebildande dragen hos de gammaltestamentliga gestalterna.

Vi skall komma ihÃ¥g att alla dessa personer som tjänade som förebilder i Gamla testamentet naturligtvis endast är mycket bristfälliga skuggor av den som de profetiskt visade fram emot. De var syndare som du och jag och inga fullkomliga människor. David begick t.ex. bÃ¥de äktenskapsbrott och mord (2 Sam. 11) och ändÃ¥ fÃ¥r han tjäna som en framÃ¥tsyftande förebild för Jesus, som t.o.m. kallades “Davids son”. Det är alltsÃ¥ inte genom syndfrihet som de är förebilder till Frälsaren. De kan naturligtvis vara värda att efterlikna i den mÃ¥n de visar Kristuslika drag, men det är mer händelser i deras liv som pÃ¥ olika sätt förebildar de frälsningshistoriskt avgörande händelserna med Jesus.

Med detta sagt skall vi nu först uppmärksamma det s.k. protoevangeliet,

Det första evangeliet (1 Mos. 3:15)

Gud hade pÃ¥ syndafallets dag utlovat att kvinnans avkomma skulle krossa ormens, djävulens, huvud, samtidigt som denne fiende skulle hugga sin besegrare i hälen (1 Mos. 3:15). Kvinnans avkomma, en kvinnas son, en Människoson, skulle alltsÃ¥ utföra frälsningsverket. Denne kvinnans avkomma är Jesus, som ju kallar sig Människosonen (t.ex. Matt. 20:28) och om vilkens försoningsverk Paulus skriver: “Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen” (Gal. 4:4).

Men frälsningsverket, krossandet av djävulen, skulle alltsÃ¥ inte ske smärtfritt. Ormen skulle samtidigt hugga kvinnans avkomma i hälen. Denna första profetia om frälsningen gick med lÃ¥ngtgÃ¥ende exakthet i uppfyllelse dÃ¥ Jesus led och dog pÃ¥ korset. Där triumferade Han en gÃ¥ng för alla över djävulen och alla dennes onda änglar. Där klädde Han av dem och förevisade dem offentligt. (Det är en bild som är hämtad frÃ¥n segerrika fältherrars triumftÃ¥g dÃ¥ de lät krigsfÃ¥ngarna gÃ¥ nakna framför vagnen.) Jesus förevisade ondskans makter offentligt, dÃ¥ Han pÃ¥ korset spikade fast det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss (Kol. 2:14-15). Samtidigt fick Jesu lida nÃ¥got oerhört. Han fick t.o.m. smaka döden i dennas fulla mening. Han var pÃ¥ korset övergiven av Gud och fick därmed lida helvetets alla fasliga kval i tid sammanpressade till nÃ¥gra timmar. “SÃ¥som Jesu smärta var aldrig nÃ¥gons varit har” (Sv. ps. 142).

När Jesus hängde pÃ¥ korset var han omgiven av fiender som hÃ¥nade Honom. I den Messianska psalmen 22 klagar Han i v 17: “Hundar omger mig, de ondas hop omringar mig, mina händer och fötter har de genomborrat”. Men även nÃ¥gra av Hans vänner var där, t.ex. Hans mor Maria och lärjungen Johannes. En intressant detalj vid korsfästelsen är att Jesus inte kallar Maria för â€moderâ€, utan säger: â€Kvinna, se din sonâ€. Varför säger Jesus sÃ¥? Det gör Han därför att nu är den stora uppfyllelsens stund inne. Genom detta sitt ordval ville Jesus pÃ¥minna Maria om det första evangeliet frÃ¥n 1 Mos. 3:15. DÃ¥ nu Maria sÃ¥g sin Sons blödande hälar, hur ormen huggit hennes Son, skulle hon förstÃ¥ att Skriftens Ord nu gick i uppfyllelse. â€Genom detta skulle hon lÃ¥ta sig tröstas och väckas till beundran av Guds kärlek och vishet, som genom en kvinnas avkomma nu botat den skada, som den första kvinnan förorsakat, och segerrikt utfört domen över den första kvinnans förförare†(Rambach).

Vi går vidare till 1 Mos. 22 och till berättelsen om hur

Abraham skulle offra Isak (1 Mos. 22)

Här möter vi ett tydligt exempel pÃ¥ hur olika personer förebildar Jesu död. Isak fÃ¥r genom denna händelse en mycket viktig roll i frälsningshistorien. Han är nämligen det tysta, lidande offret, en skuggbild av Honom som skulle bli â€Guds rena Lamm, oskyldig pÃ¥ korset för oss slaktad†(Sv. ps. 143: 1).

Berättelsen förbereds genom de inledande orden om att Abraham sattes pÃ¥ prov (v 1). Guds befallning kommer sedan till Abraham pÃ¥ ett sÃ¥dant sätt, att den genast slÃ¥r bort varje möjlig invändning. Gud sade: â€Tag din son Isak, din ende son, som du älskar, och gÃ¥ till Moria land och offra honom där som brännoffer pÃ¥ ett berg som jag skall visa dig†(1 Mos. 22: 2).

â€Tag din son Isak†– Det är ju löftessonen, den till vilken välsignelse för en hel människovärld är knuten! Det var ju genom honom Abrahams säd skulle bli till välsignelse. Abraham kunde ha invänt: â€Men det är ju Isakâ€. Men denna invändning hade Gud redan tagit ifrÃ¥n honom genom att uttryckligen säga att det var just Isak som skulle offras.

â€Din ende son†– Abraham hade kunnat säga: â€Men han är min ende, sedan det nu har gÃ¥tt med Ismael som det har gÃ¥ttâ€. Men även detta motargument var redan tillintetgjort.

â€Som du älskar†– Inte ens detta kunde Abraham invända, eftersom ocksÃ¥ det redan var sagt. Samtidigt ligger i det som sägs om Isak en profetia om Kristus, Faderns enfödde Son, Faderns älskade Son.

SÃ¥ stÃ¥r Abraham svarslös. I uttrycket â€pÃ¥ ett berg som jag skall visa dig†återkommer den ursprungliga kallelsestundens â€till ett land som jag skall visa dig†(1 Mos. 12: 1). Tids nog skall Abraham fÃ¥ veta platsen. Han fÃ¥r, som Lina Sandell sjunger, ta â€Blott en dag, ett ögonblick i sänder …†(Sv. ps. 249).

Men så mycket blir redan sagt, att offret skall ske på ett berg i Moria land. Enligt 2 Krön. 3: 1 var detta berg detsamma som det där David hade fått uppenbarelsen att Israels tempel skulle byggas. En förgrening av samma bergmassiv skulle en gång bära namnet Golgata.

Om Abraham startade i Beer-Sheba (1 Mos. 21:33), är tre dagsresor en rimlig restid till Moria berg i det nuvarande Jerusalem. Tre dagar framhärdade han i lydnad och tålamod, mot allt förnuft. I samma lydnad hade han ägnat tid och omsorg åt de smärtsamma förberedelserna: insamlandet och klyvandet av veden, sadlandet av åsnan och inte minst insamlandet, tändandet och bevarandet av de glödande kolen, som inte fick slockna under tredagarsresan.

När han pÃ¥ tredje dagen – märk parallellen till Jesu död och uppstÃ¥ndelse! – fick se den plats som Gud sade var den utsedda, handlade han pÃ¥ ett sätt som steg för steg föregriper Jesu vandring till Getsemane och Golgata.

Han sade till tjänarna att stanna med Ã¥snan, medan han och pojken gick bort ett stycke för att be. Jesus sade till lärjungarna vid ingÃ¥ngen till Getsemane: â€Stanna här, medan jag ber†(Mark. 14:32).

Även i detta ögonblick bars han av vissheten, att Gud skulle hÃ¥lla sitt löfte: â€Det är genom Isak som du skall fÃ¥ din avkomma†(1 Mos. 21:12). Hur kunde en sÃ¥dan tro vara möjlig? Hebreerbrevets författare ger svaret: Han räknade med att Gud hade makt att till och med uppväcka frÃ¥n de döda (Hebr. 11:17-19). PÃ¥ nytt lyser den profetiska syftningen pÃ¥ Kristus igenom.

Abraham lade veden pÃ¥ den lilles axlar men behöll själv elden och kniven, saker som man inte anförtror ett litet barn. In i det sista är han försiktig och vill inte skada sonen. Offret bär själv offerveden – vilket osökt för tanken till Honom som själv bar sitt kors av trä (Joh. 19:17). Den lille gÃ¥r vid faderns sida tyst och lydig, â€lik ett lamm som förs bort till att slaktas, lik ett fÃ¥r som är tyst inför dem som klipper det†(Jes. 53:7) skulle vi kunna tillägga.

Tystnaden bryts till sist, och frÃ¥n detta ögonblick är det klart, att det nu är Isak, inte Abraham, som är huvudpersonen. Isak bryter tystnaden med ordet â€Abba!â€. Det är ett vardagligt ord som har ljudlikhet med vÃ¥rt â€Pappa!â€. Detta ord upprepade Jesus under sin bönekamp i Getsemane och vi fÃ¥r för Hans skull använda det när vi ropar till Gud. Detta ord vore alltför svindlande för en sÃ¥dan användning, om inte Jesus, Guds Son, hade lärt oss att börja bönen Fader vÃ¥r just sÃ¥. Detta ord tillÃ¥ter ofta inte vÃ¥rt eget hjärta oss, men Anden, Kristi Ande, lär oss att använda det: â€barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: ´Abba, Fader!´†(Rom. 8:15).

Abraham svarar: â€Ja, min son?†Barn har en förmÃ¥ga att frÃ¥ga om det som föräldrar minst av allt skulle vilja bli tillfrÃ¥gade om, och nu sätts fingret pÃ¥ den ömma punkten med frÃ¥gan: â€Vi har eld och ved, men var är lammet till brännoffret?†Förr har det hänt, att Abraham ljugit i svÃ¥ra situationer. Men sÃ¥ sker inte nu. Det svar han ger, har han fÃ¥tt ovanifrÃ¥n. Svaret är, som en bibelutläggare (Hellmuth Frey) säger, en gÃ¥va, ännu varm av Givarens hand. Abraham säger: â€Gud kommer att utse Ã¥t sig lammet till brännoffret, min son.†Detta svar ansluter ocksÃ¥ till de ord som Anden gav Johannes döparen i uppfyllelsens tid: â€Se Guds Lamm, som tar bort världens synd†(Joh. 1: 29).

â€När de kommit fram till den plats som Gud hade sagt till Abraham†– sÃ¥ börjar 1 Mos. 22:9 berättelsen om de sista förberedelserna. â€När de kom till den plats, som kallas Golgata†(Matt. 27:33) – sÃ¥ börjar Matteus sin berättelse om de sista förberedelserna för korsfästelsen. Platsen var den plats som Gud hade utsett, och den tid och plats som Gud har utsett är för Guds lydiga barn den rätta.

Som i slow motion, moment för moment, fÃ¥r vi nu följa vad som sker. Abraham räcker ut handen. Han tar kniven. Han skall i nästa ögonblick slakta sin son. DÃ¥ ropar Herrens ängel hans namn: â€Abraham! Abraham!†(1 Mos. 22:11).

Vi känner alla till upplösningen. Baggen som var insnärjd i törnen, får dö i Isaks ställe. Den törnesnärjda baggen blir nu förebild till den törnekrönte, som var Guds Lamm. Baggen offras i Isaks ställe liksom Jesus blev offrad i stället för dig och mig. Eftersom ingen förebild kan mer än i brottstycken likna den Fullkomlige, måste i tur och ordning i denna berättelse först Abraham, sedan Isak och till sist baggen tjäna som förebilder. I 3 Mos. 1:4 framgår, hur brännoffret, offerdjuret, fick tjäna som ställföreträdare för en människa som förtjänat döden. Vår Ställföreträdare är Jesus.

Tre dagar hade Abraham och med honom Isak vandrat genom dödsskuggans dal. Men på tredje dagen fick fadern tillbaka sin son från de döda, bildligt talat (Hebr. 11:19). Det vibrerar ett påskens evangelium genom de orden.

11 Mos. 31:42 och 53 fÃ¥r Gud ett egendomligt namn. Ordagrant stÃ¥r där â€Isaks fruktanâ€. Man kan frÃ¥ga sig om skräcken frÃ¥n det ögonblick dÃ¥ Isak sÃ¥g kniven glimma dröjt sig kvar i själen och präglat hans gudsförhÃ¥llande.

Vi går nu vidare till nästa bibelbok, 2 Mos, där vi bl.a. kan läsa om påskalammet.

Lammets blod (2 Mos. 12)

När Israels barn skulle lämna Egypten ville Farao inte släppa folket. Gud sände dÃ¥ tio plÃ¥gor, varav den sista var den värsta. Allt förstfött i Egyptens land skulle dö, bÃ¥de bland människor och boskap. Israels barn skulle dock räddas genom att blodet av ett “felfritt, Ã¥rsgammalt lamm av hankön” (2 Mos. 12:5) skulle strykas pÃ¥ bÃ¥da dörrposterna och pÃ¥ övre dörrträet pÃ¥ dörrarna till deras hus.

Evangelisten Johannes är noga med att visa hur noggrant GT gÃ¥r i fullbordan i och med Jesu korsfästelse. Herren hade gett Mose och Aron följande instruktioner om pÃ¥skalammet: â€Ni fÃ¥r inte krossa nÃ¥got ben pÃ¥ det†(2 Mos. 12:46). Och i Davids profetia i Ps. 34:21 läser vi hur det skulle gÃ¥ den Rättfärdige: â€Han (Gud) bevarar alla Hans ben; inte ett enda av dem skall sönderslÃ¥s.â€

Efter det att Jesus sagt â€Det är fullbordat†och utandats sin sista suck, blev Han behandlad i enlighet med 2 Mos 12:46 och Ps. 34:21: â€Soldaterna kom [—] och krossade benen pÃ¥ dem som var korsfästa tillsammans med Honom, först pÃ¥ den ene och sedan pÃ¥ den andre. När de därefter kom till Jesus och sÃ¥g att Han redan var död, krossade de inte Hans ben.â€

Johannes skriver detta för att vi skall tro att Jesus är Guds slaktade Lamm, som i allt uppfyllt vad som i GT stÃ¥r skrivet om Honom. Men vad vill det dÃ¥ säga att Jesus är vÃ¥rt Lamm? I Egypten, under den tionde och svÃ¥raste plÃ¥gan, slaktade judarna den första pÃ¥sken ett felfritt lamm av hankön (2 Mos. 12:5) och strök med isop (2 Mos. 12:21, jfr Joh. 19:29!) dess blod pÃ¥ dörrposterna, sÃ¥ att inte Guds straffdom skulle nÃ¥ huset och döda den förstfödde. Ty när Herren sÃ¥g blodet, skulle Han gÃ¥ förbi. PÃ¥ hebreiska heter “gÃ¥ förbi” pesach, vilket är namnet pÃ¥ den judiska pÃ¥sken.

Johannes fick senare i en syn se, att de slutligt frälsta i Himmelen “övervann [satan] genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord” (Upp. 12:11). Lammets blod, Jesu pÃ¥ Golgata kors utrunna blod, renar frÃ¥n all synd. PÃ¥ lÃ¥ngfredagen slog Herren – inte Egyptens förstfödda – utan sin egen enfödde Son (Matt. 26:31) som bar mänsklighetens synd i sin kropp upp pÃ¥ korset, pÃ¥ vars trä det sanna pÃ¥skalammets blod rann. Herren har därför redan tömt ut allt sitt hat mot synden, och där synden är bestraffad, utstruken och borttagen, där har satan, Ã¥klagaren, inte längre nÃ¥gonting att anklagande peka pÃ¥. Där mÃ¥ste han gÃ¥ förbi med outrättat ärende. Där evangeliets ord om frälsningen genom Jesu korsdöd förkunnas och mottas i troende hjärtan, där är satan alldeles maktlös. Det är därför han pÃ¥ allt sätt försöker att rycka bort evangeliets säd sÃ¥ fort det har sÃ¥tts ut i nÃ¥gon människas hjärta (Matt. 13:9). Den slutligt frälsta människoskaran i Himmelen hade använt sig av det enda vapen som finns mot den mäktige satan: “Lammets blod och sitt vittnesbörds ord” (Upp. 12:11).

Vi lämnar nu 2 Mos. och går över till 3 Mos. En stor del av 3 Mos. utgörs av offerlagar. Det är lätt att tröttna på de många, detaljerat beskrivna ceremonierna. Många är de, som beslutat sig för att läsa hela Bibeln i ett streck, från pärm till pärm, men gett upp i 3 Mos. Men även denna läsning skänker glimtar av det tillkommande goda i Kristus. Vi skall nu se på två sådana exempel. Det första jag tänker på är

De två duvorna (3 Mos. 14:49-53)

Av två fåglar skall den ena slaktas, den andra släppas fri. I ceremonin ingår att den skonade fågeln tillsammans med bl.a. isop skall doppas i friskt vatten, blandat med den slaktade fågelns blod. Det är omöjligt för en kristen att här inte tänka på Honom, som utan synd blev offrad för vår skuld och genom vars blod vi blir frälsta och fria, som en frisläppt fågel. Isopen, en sinnebild av rening, finns med här liksom vid Jesu kors (Joh. 19:29).

En annan offerceremoni som beskrivs i 3 Mos. är i det 16:e kapitlet.

Bockblodet och nådastolen (3 Mos. 16)

NÃ¥dastolen var det gyllene locket pÃ¥ förbundsarken där de tio budens tvÃ¥ stentavlor förvarades i botten (2 Mos. 25:17-22). Förbundsarken stod i det innersta rummet i templet som kallades “det allra heligaste”. Detta rum var sÃ¥ heligt att det avskildes genom en förlÃ¥t, ett tjockt draperi. Endast översteprästen fick gÃ¥ in dit en gÃ¥ng om Ã¥ret. Det skedde pÃ¥ den stora försoningsdagen, yom kippur, dÃ¥ han bestänkte nÃ¥dastolen med blodet av en bock (3 Mos. 16:15-16). Yom kippur betyder ordagrant “övertäckardagen”, d.v.s. den dag dÃ¥ förbundsarken övertäcktes med bockens blod. Alla Israels synder under det gÃ¥ngna Ã¥ret förläts pÃ¥ den stora försoningsdagen.

Israels barns synder mot budorden, vars tavlor låg i botten av förbundsarken, vittnade emot dem och genom denna sin skuld var de fördömelsevärda. De var inte ett heligt folk och skulle därför inte kunna vara den helige Gudens folk, om nu inget inträffade som förändrade situationen. Det var just detta som skedde på försoningsdagen, övertäckardagen. När nådastolen, locket på förbundsarken, av översteprästen övertäcktes med blodet från bocken, utraderades brotten mot budtavlorna. När Gud blickade ned på förbudsarken såg Han bara blodet som överskylde arken med dess överträdda budord. Genom blodet utplånades alltså alla synder under det gångna året.

Med denna gammaltestamentliga skuggbild som bakgrund kan vi bättre förstå vad som hände i tidens fullbordan, då Jesus offrades på korset den dag som blev den verkliga försoningsdagen, den sanna yom kippur.

När Jesus instiftade nattvarden sade Han: “Detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för mÃ¥nga till syndernas förlÃ¥telse” (Matt. 26:28). Detta sade Han med tanke pÃ¥ det som skulle ske dagen därpÃ¥. Och det som utspelade sig pÃ¥ Golgata inträffade samtidigt i det himmelska tabernaklet: Kristus gick “en gÃ¥ng för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, och vann en evig Ã¥terlösning” (Hebr. 9:12).

Detta gjorde Han som Överstepräst för ett nytt förbund, ett nådeförbund. Över nådastolen i Himmelen stänkte vår Överstepräst sitt blod, samma blod som just då rann ur Hans kropp, där Han hängde på korset för våra synders skull. Jesu rena, gudomliga blod övertäcker lagtavlorna och alla överträdelser mot dem som hela mänskligheten, genom alla tider, har gjort sig skyldig till.

Jag hoppas att du med ditt hjärtas öga och med trons blick nu ser hur din Överstepräst gick in i det allra heligaste och övertäckte nÃ¥dastolen genom att bestänka den med sitt eget blod och därmed överskylde alla dina brott mot Guds heliga lag. Din Överstepräst har en gÃ¥ng för alla gÃ¥tt in i det allra heligaste med sitt eget blod, stänkt det pÃ¥ nÃ¥dastolen, under vilken lagens tavlor förvarades, och pÃ¥ det viset Ã¥terlöst dig och köpt dig fri frÃ¥n lagens förbannelse. Därmed har ocksÃ¥ vÃ¥r Överstepräst förlossat, förvärvat och vunnit dig ur dödens och djävulens vÃ¥ld och i stället gett dig evigt liv. Vi kan med Lova Herren 432 sjunga: “En nÃ¥dastol Herren Gud oss givit, som genom blodet oss vunnen är. Och Jesus själv en försoning blivit för världens synder, sÃ¥ ordet lär. (Lova Herren 432: 1).

Psaltaren

innehåller rikligt med förutsägelser om Jesu död på korset. Vi skall nu avslutningsvis se på några ställen. Ofta är det David som talar om sig själv och om olika svårigheter han befinner sig. Samtidigt, på ett djupare plan, är dessa psalmer tydliga vittnesbörd om den kommande Messias och Hans smärtsamma försoningsverk. Ju närmare vi kommer Jesu död på korset, desto mer hopar sig profetiorna omkring Honom.

I Ps. 69:22 stÃ¥r det: â€De gav mig galla att äta och ättika att dricka i min törstâ€. Alla fyra evangelisterna ser den profetian uppfylld pÃ¥ Golgata. T.ex. skriver Johannes: “Jesus visste att allt redan var fullbordat, och Han sade därefter för att Skriften skulle uppfyllas: ´Jag törstar´. Där stod ett kärl fullt med ättiksvin, och de fäste en svamp fylld med ättiksvin runt en isopstjälk och förde den till Hans mun. När Jesus hade fÃ¥tt det sura vinet, sade Han: ´Det är fullbordat´. Och Han böjde ner huvudet och gav upp andan” (Joh. 19:30).

Jesu villiga â€ja†till lidandet, Hans ja till Guds vilja, kommer i Psaltaren klarast till uttryck i den 40:e psalmen. Den kan delvis läsas som en Davids och varje gudfruktig människas psalm, men i verserna 7-9 klarnar bilden av den kommande Kristus fram. Där talar Kristus till sin Fader: â€Slaktoffer och matoffer vill du inte ha – du har öppnat mina öron – brännoffer och syndoffer begär du inte. Därför säger jag: ´Se, jag kommer, i bokrullen stÃ¥r skrivet om mig. Att göra din vilja, min Gud, är min glädje, din lag är i mitt hjärta´â€. Ingen annan än Messias kan ta i sin mun vad som där sägs. Slaktoffren, matoffren, brännoffren och syndoffren kunde inte skänka nÃ¥gon verklig försoning mellan Gud och människorna. Men Jesus, den som profeterna vittnat om, kom som det fullkomliga och evigt giltiga offret (Hebr. 7:27, 9:12). Det var ocksÃ¥ Guds vilja att Jesus skulle offras pÃ¥ korset. Endast sÃ¥ kunde människorna frälsas. â€SÃ¥ älskade Gud världen, att Han utgav sin enfödde Son, för att den som tror pÃ¥ Honom inte skall gÃ¥ förlorad utan ha evigt liv†(Joh. 3:16). Därför säger Jesus: â€Se, jag kommer, i bokrullen stÃ¥r skrivet om mig. Att göra din vilja, min Gud, är min glädje, din lag är i mitt hjärtaâ€.

Psaltarens 22:a psalm är enligt sin överskrift av David, och ändÃ¥ är den som talar där en som har blivit korsfäst med spikar. Han säger i v. 17: â€Mina händer och fötter har de genomborrat.†Här skymtar den smädande skaran kring korset i v. 8-9. Steg för steg kan man gÃ¥ igenom denna psalm och ständigt pÃ¥ nytt möta profetior om Jesu lidande pÃ¥ Golgata. Det hinner vi inte göra nu, men vi skall framför allt komma ihÃ¥g, att det var denna psalms första ord, som Jesus citerade, när det stora mörkret hade varat i tre timmar: â€Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?†(Matt. 27: 46).

Det var detta, att bli övergiven av Gud, som utgjorde höjden av Jesu lidande. Hur ohyggligt Hans kroppslidande än var, utgjorde inte detta det huvudsakliga i Hans lidande. Det var det andliga lidandet, Gudsövergivenheten, som var anledningen till Hans svåra stund i Getsemane. Hans själ var bedrövad till döds. Han bad sin Fader i himmelen, att om det var möjligt, så ville Han slippa de lidanden som väntade. Aldrig någonsin har någon människa varit så rädd som Jesus var den stunden. Han svettades blodsdroppar då Han tänkte på det som låg framför Honom (Luk. 22:44). Gud skulle lägga hela tyngden av mänsklighetens samlade syndaskuld på Honom. Jesus kom då att inför Fadern framstå som den ende mänsklige syndaren. Han ansågs i den stunden vara den, som bedrivit alla de otaliga och hemska synder, som begåtts eller kommer att begås av världens alla människor. Han räknades som den som bedrivit all ogudaktighet och alla vidrigheter som någonsin har utövats på denna jord.

Det stÃ¥r i 2 Kor. 5: 21, att Jesus blev gjord till synd, till ett med synden. Och där synden är, där är ocksÃ¥ Guds straff. Eftersom synderna var sÃ¥ mÃ¥nga och grova, att Jesus t.o.m. var gjord till synd, var Guds vrede över Honom total. Ja, Skriften säger att Jesus var förbannad (Gal. 3: 13). Synden skiljer nämligen människan frÃ¥n Gud. Jesus, som tidigare levt i total öppenhet och gemenskap med sin Fader, ropar därför pÃ¥ korset – sedan synden lagts pÃ¥ Honom – i Ã¥ngest med hög röst: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Bandet till Fadern var kapat. Fadern hade vänt bort sitt ansikte frÃ¥n Jesus.

Jesus fick denna stund smaka evigheternas alla hemskaste kval, uppleva den fullständiga gudsövergivenheten. Ingen människa kommer nÃ¥gonsin att ens aningsvis förmÃ¥ att fatta det fasansfulla lidande vÃ¥r Frälsare dÃ¥ utstod eller de känslor, som de timmarna genomströmmade Hans själ. Allt detta underkastade Han sig frivilligt för att du och jag skulle frälsas. Han iklädde sig din och hela världens synd och trädde fram för att möta Guds vrede. Istället för att du skulle kastas i det eviga eldshavet svallade Guds vredes böljor över Honom (Ps. 88:8). Messias säger: â€Din vredes lÃ¥gor gÃ¥r över mig, dina fasor förgör mig†(Ps. 88:17).

I sin sista stund befallde Jesus sin ande i Faderns händer med Davids ord i Ps. 31:6: “I din hand överlämnar jag min ande”.

Amen.