Skattkistan

av Lars Borgström Predikan andra e påsk (tredje i påsktiden)

Joh. 10:22-30

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår, barmhärtig, god, som oss till Dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss Ditt Ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.

Jesus säger: “Mina fÃ¥r lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig nÃ¥gonsin gÃ¥ förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand” (Joh. 10:27-28). Jesus talar här om sig själv under bilden av en herde. Han gör det med tydliga anspelningar till Gamla testamentets heliga texter. När Jesus säger att Hans fÃ¥r följer Honom tänker vi kanske närmast pÃ¥ den 23: e psaltarpsalmen. Där sägs ju Herden föra sina fÃ¥r till gröna ängar och rogivande vatten (Ps. 23:2) och fram pÃ¥ de rätta vägarna (Ps. 23:3). När Jesus säger att Hans fÃ¥r aldrig skall gÃ¥ förlorade, att de aldrig skall ryckas ur Hans hand, vill Han nog att vÃ¥ra tankar bl.a. skall gÃ¥ just till Herden i Psaltaren 23, vars käpp och stav tröstar fÃ¥ren och skyddar dem frÃ¥n de vilda djuren. Inga fiender kan komma och riva hjorden när de är hos Honom.

Eftersom Ps. 23 inleds med orden “Herren är min herde” förstÃ¥r vi vilka oerhörda ansprÃ¥k som ligger i Jesu ord om sig själv som den som utövar denna herdevÃ¥rd. Han säger faktisk ocksÃ¥ uttryckligen “Jag är den gode herden” (Joh. 10:11). Jag är är det heliga gudsnamnet som Herren uppenbarade för Mose (2 Mos. 3:14) och den gode herden i bestämd form är ocksÃ¥ det en tydlig anspelning pÃ¥ Herren. Jesus kommer med gudomliga ansprÃ¥k.

Jesus är alltsÃ¥ den Ende Sanne Guden. “Gud beslöt att lÃ¥ta hela fullheten bo i Honom” (Kol. 1:19). “Sonen utstrÃ¥lar Guds härlighet och uppenbarar Hans väsen” (Hebr. 1:3). Jesus säger i dagens evangelium: “Jag och Fadern är ett” (Joh. 10:30). Därför gäller det som Jesus säger pÃ¥ ett annat ställe: “Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern” (Joh. 5:23). Inget utrymme lämnas Ã¥t nÃ¥gra privata religiösa funderingar kring vem Gud är. Gud är inte som var och en uppfattar Honom. Den som inte tror pÃ¥ Jesus tror inte pÃ¥ den Ende Sanne Guden. SÃ¥ enkelt är det. VÃ¥rt förhÃ¥llande till Jesus är detsamma som vÃ¥rt förhÃ¥llande till Gud.

Nu är det så, att människors förhållande till Jesus, den gode Herden, ser olika ut. Predikans första del vill framhålla att

Många går vilse

FÃ¥r som vandrar pÃ¥ egen hand kommer genast bort frÃ¥n sin hjord och den goda herdevÃ¥rden. FÃ¥r är enfaldiga djur. De gÃ¥r vart som helst där det ser en öppning. De stannar inte för att tänka. De kan inte tänka. De ser en öppning i stängslet, gÃ¥r igenom och lämnar fÃ¥llan, vandrar vidare och bort, tills de förlorar sig själva och inte vet vägen tillbaka. De ramlar utför stup och branter. De fastnar i hÃ¥lor och gropar. Vägarna är besvärliga och farliga. FÃ¥ren har svÃ¥rt att hitta betesmarker och källor och dör därför av svält. De kan rÃ¥ka ut för vilda djur, för vargen. De kan ocksÃ¥ rÃ¥ka ut för dÃ¥liga herdar som inte skyddar dem utan förstör dem och leder dem ännu mer vilse. Det finns mÃ¥nga sÃ¥dana falska profeter och präster, och det i vÃ¥r tid mer än förut. Över dem uttalar Herren domsorden: “Ve över de herdar som fördärvar och förskingrar fÃ¥ren i min hjord! säger Herren. Därför säger Herren, Israels Gud, sÃ¥ om de herdar som för mitt folk i bet: Det är ni som har förskingrat mina fÃ¥r och drivit bort dem och underlÃ¥tit att söka deras bästa. Men se, nu skall jag hemsöka er för ert onda levernes skull, säger Herren” (Jer. 23:1-2).

Men hur skall man dÃ¥ kunna skilja mellan sanna och falska underherdar? Det är ganska enkelt för en vaken kristen. De sanna herdarna förkunnar bara vad den högste Herden i sitt heliga Ord sagt Ã¥t dem att predika. De bär inte självsvÃ¥ldigt fram nÃ¥got eget budskap, utan förkunnar alltid den “den tro som en gÃ¥ng för alla har överlämnats Ã¥t de heliga” (Jud. v. 3). När denna förkunnelse ljuder samlas Jesu sanna fÃ¥r. De känner nämligen igen den högste Herdens röst. Jesus säger oss idag: â€Mina fÃ¥r lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig†(Joh. 10:27). De falska profeterna däremot predikar “sina egna hjärtans ingivelser” (Jer. 23:16) och följer “sin egen ande” (Hes. 13:3).

Fåren är klena och försvarslösa djur. Utan herden är de alldeles hjälplösa. Det finns massor av människor som exakt passar in på beskrivningen av de vilsegångna fåren. De är förlorade på grund av tanklöshet. De har inte förstått hur helt nödvändigt det är att följa den gode Herden. Så har de gått vilse. De vet inte vad de skall göra eller hur de skall leva sina liv. De vet inte vad de skall tro eller vart vägen går. De råkar ut för faror och frestelser. De styrs vind för våg av dem som ropar högst ute i det avkristnade samhället.

Man glömmer helt bort Jesus och kommer långt ut i vildmarken. Så lockas man kanske att ljuga eller stjäla, fiffla och bedra för att klara sig vidare. Då har man kommit rejält vilse, för så gör man inte i Jesu närhet. Då råkar man ut för vargen, som är ett annat namn på djävulen. Denne själafiende kommer för att röva bort människor från Jesus. Han sätter begärligt klorna och tänderna i de små fåren.

Är det så att du har gått bort från Jesus, från Hans Ord och Hans kyrka, så har du ingen som kan försvara dig. Du kan inte heller själv finna vägen tillbaka. Det kan inte ett vilsegånget får. Är då allt förlorat för tid och evighet? Nej, allt är inte förlorat! Det finns ett hopp! Hoppet står till Herden. Predikans andra del blir därför:

Jesus letar reda på sina får

Jesus vill inte att nÃ¥gon skall gÃ¥ förlorad utan att alla skall omvända sig. Därför är det med stor sorg Han ser hur människor vandrar bort frÃ¥n Honom pÃ¥ otrons och syndens väg. MÃ¥nga är de som likt tanklösa fÃ¥r irrar sig bort i vildmarken, där rovdjuren lurar. De leker med synden eftersom de tror att den är ofarlig. SÃ¥dana människor vill Jesus omvända. När Han ser dessa folkskaror, “förbarmar Han sig över dem, eftersom de är rivna och slagna, som fÃ¥r utan herde” (Matt. 9:36). Han är den gode herden som ger sig av och söker upp fÃ¥ren.

Det låter så vackert med den gode herden. Vi ser kanske framför oss en herde vandra över ängar, där bäcken porlar och sol och vind leker i hans hår. Men denna vackra bild har mycket litet att göra med det hårda herdelivet. Livet är sällan gröna ängar och solig lycka. Herden måste ofta på ömma sönderskurna fötter vandra över skarpa stenar för att leta reda på ett får, som störtat ned i en bergsklyfta eller gått vilse fjärran från hjorden och fastnat i en törnbuske. Varken dag eller natt får den gode herden unna sig någon vila.

Men Jesu omsorg stannar inte där, vid uppsökandet. De rovdjur som smyger omkring är inte bara rävar, som är farliga för fÃ¥ren, utan vargen kommer ocksÃ¥, som visar tänderna för själve Herden. Herdens huvudgärd är inte en mossbevuxen kulle utan Golgatas kulle. Den pÃ¥skfläkt som ville leka med Hans hÃ¥r, stötte pÃ¥ en törnekrona. Herden gav sitt liv för fÃ¥ren. Det gör nämligen en riktig herde. Jesus säger att “den gode herden ger sitt liv för fÃ¥ren. Den som är lejd och inte är en herde med egna fÃ¥r, han överger fÃ¥ren och flyr, när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar hjorden” (Joh. 10:11-12).

Jesus flydde inte. Han uthärdade Getsemane och vandrade den smärtsamma vägen upp till Golgata där Han utstod vargens klös och gav sitt liv åt hela mänskligheten. Vi var verkligen som försvarslösa får i vargens eller djävulens våld, men Jesus besegrade genom sin död och uppståndelse den onde.

En solig påskmorgon letade den uppståndne Herden samman sin skingrade hjord igen, Hans första lärjungar. Idag vill Han samla oss. Det gör Han kring sitt Ord och sina sakrament. Vi är ju alla får i Hans hjord. Han har en gång tagit oss i sin famn. När gjorde Han det? Det gjorde Han då Han döpte oss. Då nämnde Han oss vid namn och tog oss upp i sin gemenskap. Han känner oss alla. Han vet vilka stackare vi är och hur lätt vi går vilse. Hur skrämda och jagade, vilsegångna och hjälplösa vi är. Skulle du ha fastnat i snåren, i fula och onda tankar, i olydnad och trots, så kommer Han och tar dig i sin famn och bär dig hem till fårahuset. Det kallas förlåtelse. Du är helt utlämnad åt Hans godhet och nåd. Själv kan du ingenting annat göra än att låta dig bäras.

Jo, en sak kan du göra! Du kan stå emot Herdens godhet och förhärda ditt hjärta och gå allt längre bort på vägen från fårfållan så att du aldrig kommer hem igen. Tyvärr får Jesus kalla förgäves på de flesta. De vill inte komma till Honom för att få liv. De vill inte lämna sitt gamla liv i synden och då kan Jesus inget göra för Han tvingar ingen.

Men om du ångar dig och vill föras tillbaka är den gode Herden trofast och tar dig på sina axlar. Då du nu är hemburen igen är det inte meningen att du på nytt skall springa bort från fårfållan. Sådana tilltag kan sluta illa, förfärligt och oåterkalleligt illa. Alla irrfärder slutar inte lyckligt. Inte alla bortsprungna får visar sig i fårfållan igen. Då du fått allt förlåtet skall du nu därför stanna kvar hos Herden. Predikans tredje och avslutande del blir:

Vi skall följa den gode Herden

Som förlÃ¥ten och hemburen vill du nu gärna höra Herdens röst och gÃ¥ dit Han visar vägen. Du fÃ¥r med Honom vila pÃ¥ Ordets gröna ängar. Du leds till vattenkällor, där du finner ro, till gudstjänst och bibelstudier, där din själ fÃ¥r ro. Att följa Jesus är att lyssna och lyda, ibland mot sin vilja. Varför skulle Herden befalla, om du bara behövde följa när det passar? Varje dag fÃ¥r vi överlÃ¥ta vÃ¥r vilja och vÃ¥r lydnad Ã¥t den gode Herden. Varje morgon fÃ¥r vi be: “Herre, visa mig vägen och gör mig villig att gÃ¥ den”.

PÃ¥ det sättet lär vi alltmer känna den gode Herden. Genom att leva i Hans hjord, som är Hans trogna kyrka, och lyssna till Hans röst, som är den Heliga Skrift, lär vi känna Honom. Det betyder ocksÃ¥, att vi litar pÃ¥ Honom, vad som än sker, och tror att Han leder oss rätt. Han vill inte göra vägen besvärligare för oss, som mÃ¥nga tror. “Följ mig”, säger Jesus.

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga.

Amen.