av Lars Borgström Romarbrevet

Detta är en genomgång av Romarbrevet med särskild vikt lagd vid kap. 6, 7 och 8. Jesus beskrivs i dessa kapitel som vår Frälsare från synden (kap. 6), lagen (kap. 7) och döden (kap. 8).

Inledning

Romarbrevet är den viktigaste skriften i hela Bibeln. Luther skriver följande i sitt företal till denna bibelbok: “Detta brev är skriften framför alla andra i Nya testamentet. Det innehÃ¥ller evangelium i all dess klarhet och renhet och är väl värt, att en kristen icke blott kan det utantill ord för ord utan dagligen tar för sig därav sÃ¥som av ett själens dagliga bröd. [—] det har i sig självt ett flödande ljus, ensamt tillräckligt att belysa hela skriften”.

Tyvärr är det väl få som kan hela Romarbrevet ord för ord, såsom Luther önskar att kristna skall kunna. Men om man i alla fall förstår detta brev rätt, har man såsom Luther hävdar ett ljus som lyser upp hela Bibeln i övrigt, en nyckel till förståelse av hela Skriften, och därmed av hela den kristna tron, som ju uteslutande bygger på Guds Ord. Och det kristna trosinnehållet är det enda i hela världen som kan föra oss till Himmelen. Det finns alltså inget viktigare man överhuvudtaget kan göra i livet än att studera just Romarbrevet. Tänk därför vilken nåd det är av Gud att vi nu under två dagar får vara samlade till studium kring tre centrala kapitel av detta kärnbrev. Låt oss be till Herren att Han välsignar denna stund:

Herre, samla oss nu alla Kring ditt dyra nådesord,

Likt ett vårregn låt det falla På vårt hjärtas torra jord!

Värdes oss din Ande sända Och din eld ibland oss tända.

Mätta ljuvligt de elända, Herre, vid ditt rika bord! Amen.

Bakgrund

Innan vi ger oss i kast med kap. 6 skall vi kort se på bakgrunden och sammanhanget. Paulus skriver detta brev mot slutet av sin tredje och sista missionsresa. Han är i den grekiska hamnstaden Korinth och det är vinter mellan år 55 och 56, alltså drygt 20 år efter Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd. Han är på väg till urförsamlingen i Jerusalem med insamlad kollekt till de fattiga där, men sedan tänker han bryta ny mark i västra delen av Romarriket. Flera församlingar har redan grundats i östra riksdelen och nu vill han använda församlingen i Rom som bas för missionen västerut, mot världens ände, d.v.s. mot Spanien (Rom. 15:23-26).

Skillnaden mellan församlingen i Rom och de övriga församlingar som Paulus skriver till är att de andra antingen har grundats av honom eller är välkända för honom, men i församlingen i Rom har han aldrig varit. Vem som grundat församlingen vet vi inte, men den bestod av både jude- och hednakristna och finns omnämnd första gången år 49 (i en profan källa). Just för att Paulus och församlingen till stor del är är okända för varandra skriver Paulus så utförligt om sin lära eller förkunnelse. Brevet blir som ett slags introduktionsbrev där han deklarerar det rena evangeliet han predikar. Det är det mest teologiska av alla hans brev, det som minst liknar privatbreven. Detta har gjort att det blivit flitigt citerat av kyrkans stora teologer och lärare och fått oerhört stor betydelse i kyrkans historia. Det var ju t.ex. genom studiet av detta brev som Luther nådde fram till sitt reformatoriska genombrott. Och långt före honom hade kyrkofadern Augustinus fått sina ögon öppnade för evangeliet med hjälp av Romarbrevet.

De fem första kapitlen

Låt oss helt kortfattat, på knappa tio minuter, gå igenom de fem första kapitlen.

Kap. 1. Det finns anledning att stanna till redan vid den första versen. Den lyder: â€FrÃ¥n Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för Guds evangelium.†När Paulus kallar sig apostel, är det för att ge till känna med vilken auktoritet han tar till orda. Det är inte vem som helst, som skriver. Det är en, som Jesus Kristus kallat till att tala pÃ¥ Hans uppdrag. Apostel betyder en som är utsänd, i detta fall underförstÃ¥tt av Herren själv.

PÃ¥ ett ställe säger Jesus till sina apostlar: â€Den som tar emot er tar emot mig†(Matt. 10:40). AlltsÃ¥ har apostlarna Jesu egen myndighet. Därför tar vi emot apostlarnas ord sÃ¥som vi tar emot Jesu eget vittnesbörd. Därför lyssnar vi till varje bevarat ord frÃ¥n Paulus sÃ¥som kommande frÃ¥n Jesus själv. Paulus fungerar som Jesu mun.

Vad är det dÃ¥ för budskap som Paulus skall framföra? Det är evangeliet om Guds Son, som blivit utlovad redan tidigare av profeterna (v. 2-4). Evangeliet skall förkunnas offentligt, vilket framhÃ¥lls i vers 5: â€Genom Honom (Jesus) har vi fÃ¥tt nÃ¥d och apostlaämbete för att bland alla hednafolk föra människor till trons lydnad för Hans namns skull.â€

Evangeliet, som går ut över hela världen, vinner människor för Gud. Likt ett fisknät kastas det ut för fångst och gör syndiga, små och ovärdiga människor till Guds barn. Varje gång evangeliet predikas kastas gudsrikets nät ut. Vem som än hör evangeliet får bekänna och tro att för Jesu lidande och döds skull är alla ens synder förlåtna, för evigt utplånade.

Det är fantastiskt att idag, i apostlarnas efterföljd, såsom Guds Ords förkunnare kunna säga detta till varje stackars människa, hur usel, olycklig och sjunken i synder han eller hon än är. Jesus dog för varje människa. Ingen enda är undantagen frälsningsverket. Alla är inbegripna.

Paulus skriver i v. 16-17: â€Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. Rättfärdighet frÃ¥n Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det stÃ¥r skrivet: Den rättfärdige skall leva av troâ€. â€Av tro till tro†är ett rätt sÃ¥ märkligt uttryck. Med detta avses att evangeliet, det glada budskapet att frälsningen är av nÃ¥d allena och mottas gratis genom eller av tron, är ett sÃ¥ underbart budskap att det ocksÃ¥ väcker tro hos den som hör det. Därav uttrycket att evangeliet är â€av tro till troâ€.

Efter inledningen, då Paulus presenterat sig som apostel fördömer han de grova, yttre synderna. Dessa beror på avgudadyrkan. Istället för att dyrka den ende Guden har de ogudaktiga vänt sig till avgudar. Det finns inget försvar för dem. Det finns nämligen en allmän eller naturlig gudskunskap som skapelsen vittnar om. Guds makt och härlighet uppenbaras i de storslagna verk han åstadkommit. Tecken på ogudaktigheten är sexuell orenhet, framför allt homosexualitet, vidare skrytsamhet, uppfinningsrikedom i det onda, tanklöshet, kärlekslöshet o.s.v. Förutom att de ogudaktiga själva lever så, uppmuntrar de även andra att göra det. Den onaturliga otukten är ett straff som de ogudaktiga själva ådragit sig. Gud har tagit sin hand ifrån dem och utlämnat dem åt sig själva (v. 24, 26 och 28).

Kap. 2. Här drabbar Guds vrede även dem som visserligen till det yttre lever efter lagen, men i hjärtat hatar lagen och alltså egentligen helst skulle vilja leva såsom om ingen lag hade funnits. Detta är skenhelighet. Dessutom dömer dessa dem som till det yttre bryter mot Guds lag, fastän de i sina hjärtan själva är likadana. Ingen frikänns alltså från synd. Guds vrede gäller även dem som med sina naturliga krafter eller med sin yttre fria vilja tror sig leva rätt. Dessa är inte ett dugg bättre än de uppenbara syndarna. Udden är här riktad mot judarna som av egen kraft trodde sig vara rättfärdiga.

Kap. 3. Alla människor, sÃ¥väl hedningar som judar, stÃ¥r alltsÃ¥ under domen om de vore hänvisade till sig själva och sin egen rättfärdighet. Lagen, som judarna haft, kan bara ge insikt om synd och dÃ¥ drivs den misströstande och förkrossade människan till Jesus Kristus, som är syndares vän och Frälsare. Genom tron pÃ¥ Kristus blir syndaren räknad som rättfärdig. Rom. 3:19-31, som pÃ¥ ett klart sätt utlägger detta, förtjänar egentligen att läsas i sin helhet, men vi nöjer oss här med v 23-24: “Alla har syndat och saknar härligheten frÃ¥n Gud, och de stÃ¥r som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av Hans nÃ¥d, därför att Kristus Jesus friköpt dem.”

Kap. 4. Här bevisar Paulus att rättfärdiggörelsen mottogs genom tron allena även i gamla förbundet. Han gör det genom att anföra Abraham som exempel. I v 3 anknyter han till 1 Mos. 15:6: “Och Abraham trodde pÃ¥ HERREN, och Han räknade honom det till rättfärdighet.” LikasÃ¥ citerar han i v 7 Davids ord i Ps. 32:1 för att visa att rättfärdiggörelsen är oberoende av laggärningar: “Salig är den som fÃ¥tt sin överträdelse förlÃ¥ten, sin synd övertäckt. Salig är den människa som HERREN ej tillräknar svek”.

Det vore alltså ett missförstånd att tro, såsom är vanligt, att Gamla testamentet är lagiskt medan Nya testamentet är förlåtande och evangeliskt, att skillnaden mellan judendom och kristendom skulle vara att judarna håller sig till Gamla testamentet och de kristna till Nya testamentet. Det föreligger ingen motsättning mellan testamentena. Skillnaden mellan judendomen och kristendomen ligger däri att judarna missuppfattat Gamla testamentet medan de kristna har den rätta tolkningen av Gamla testamentet, den som kommer fram i Nya testamentet. Båda testamentena innehåller såväl lag som evangelium.

Kap. 5. Först utläggs trons frukter och gärningar, sÃ¥dana som frid, glädje, kärlek till Gud och alla människor, trygghet, mod och hopp mitt i allt bekymmer och lidande. Guds kärlek till oss syndiga människor framhÃ¥lls i v 8: “Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vÃ¥rt ställe, medan vi ännu var syndare.” Gud älskar alltsÃ¥ inte bara det fina, det älskansvärda, utan även syndare. Dessa vill Han föra till omvändelse. Detta är agape, Guds omotiverade och självutgivande kärlek. Inte nÃ¥gon annanstans ges en sÃ¥dan uppenbarelse av Guds kärlek som i Kristi korsdöd. Där, och endast där, lär vi känna den gudomliga kärlekens djupaste innebörd.

Sedan används Adam och Kristus för att ge en frälsningshistorisk överblick av människans situation. Adams synd gjorde att fördömelse drogs över hela människosläktet. Kortfattat kan sägas att Kristus frälser oss frÃ¥n den skada och fördömelse som Adam orsakade oss. Paulus skriver i v 20 att där synden genom lagen, d.v.s. kännedomen om Guds vilja, “blev större, där överflödade nÃ¥den mer.”

Romarbrevet kap. 6. Frihet från synden

Kap. 6.

Så är vi då framme vid det kapitel som detta föredrag om frihet från synden skall handla om. Paulus börjar med att skriva i v 1-4:

Vad skall vi nu säga? Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? Nej, visst inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den? Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till Hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med Honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.

Paulus avslutade kap. 5 med att säga, att ju större synden blev, desto mer överflödade nåden. Nu ligger genast en förvänd logik nära till hands som drar slutsatsen att då är ju synden någonting bra, eftersom den framhäver nåden. Låt oss därför synda ännu mer! Paulus anklagades faktiskt för att själv dra sådana slutsatser.

Redan i Rom. 3:8 hade Paulus redogjort för denna invändning frÃ¥n motstÃ¥ndare och sagt att den är osann. Han skriver där: “Varför inte säga: ´LÃ¥t oss göra det onda, för att nÃ¥got gott skall komma av det?´ SÃ¥ säger man hÃ¥nfullt om oss, och sÃ¥ pÃ¥stÃ¥r även somliga att vi lär. De skall fÃ¥ den dom som de förtjänar.” Paulus hade även i slutet av kap. 3 skrivit: “Sätter vi dÃ¥ lagen ur kraft genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthÃ¥ller lagen.” Evangeliet leder alltsÃ¥ inte till moralisk slapphet och att synden fÃ¥r fria tyglar. Detta anklagades inte bara Paulus för av sina fariseiska motstÃ¥ndare, utan även Luther av sina romersk-katolska fiender. Det fria, villkorslösa evangeliet är för farligt, människor tar det inte sÃ¥ noga med vandeln, den kristna livsföringen och de goda gärningarna, menade man.

Paulus tillbakavisade som sagt dessa anklagelser i kap. 3, men argumenterade där inte för sin sak. Det gör han däremot nu i Kap. 6, då han visar varför och på vilket sätt den kristne är fri från synden och hur lagen inte åsidosätts genom evangelium, utan tvärtom upprätthålls, d.v.s. efterlevs. Låt oss också genast slå fast att det här inte är fråga om frihet från syndens fördömelse genom Jesu försoningsdöd (såsom i t.ex. Rom. 8:1), utan det är fråga om frihet från syndens makt, d.v.s. dess dominans, herravälde i den kristnes liv. Hela sammanhanget i kap. 6 gör klart att det är detta som åsyftas.

I v 2 avvisar Paulus bryskt en sÃ¥dan falsk slutsats vi tidigare nämnde, att vi skulle fortsätta att leva i synden. “Visst inte!”, säger han, eller “Bort det!”, som det ocksÃ¥ kan översättas. Vi har ju dött bort frÃ¥n synden! Men hur gick dÃ¥ detta till? Det skedde genom dopet, skriver Paulus i v 3-4. SÃ¥ fÃ¥r vi en djup teologiskt genomgÃ¥ng av dopets innebörd i fortsättningen av kap. 6. Rom. 6 är Bibelns stora dopkapitel.

För att förstÃ¥ detta kapitel mÃ¥ste man förstÃ¥ det som sades i kap. 5 om Adam och Kristus. I Adam tillhör vi alla en och samma kropp, syndens kropp. Kroppens huvud, Adam, har genom syndafallet blivit ställd under syndens och dödens herravälde. Och det som skett med huvudet gäller även varje enskild lem eller kroppsdel. Men i dopet har vi blivit införlivade i en ny kropp, Kristi kropp, som har Kristus som huvud. I 1 Kor. 12:13 skriver Paulus: “I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp.” Den kristne har i dopet blivit begravd med Kristus och uppväckt med Honom, till att leva det nya livet.

Som vi märker anknyter Paulus här till det vanliga dopsättet i urkyrkan och lÃ¥ngt fram i tiden. Man sänktes ned under vattnet, vilket visar pÃ¥ begravningen med Kristus, dödandet av det gamla syndalivet, och när man lyftes upp ur vattnet visar detta pÃ¥ den andliga uppstÃ¥ndelsen till det nya livet med Kristus. Paulus anknyter för övrigt till denna symbolik även i 1 Kor. 10:1-2, där han skriver om ökenvandrarna: “Bröder, jag vill att ni skall veta att vÃ¥ra fäder var under molnskyn och att alla gick genom havet. Alla blev i molnskyn och i havet döpta till Mose.” (Mose framställs här som en förebild till Kristus.) När Israels barn lämnade det gamla livet i Egypten, syndens träldomsland, bakom sig gick de ned i havet, och när de kom upp pÃ¥ andra sidan var de pÃ¥ väg mot det förlovade löfteslandet. Bakom dem i havet lÃ¥g ocksÃ¥ faraos förföljande härar begravda.

I Jes. 51:9 sägs det stora havsvidundret Rahab ha blivit dödat. Rahab är, som framgÃ¥r av Jes. 30:7, en bild av Egypten, som är Guds folk fiende. När Rahab ligger dödad i Röda havet visar detta – om vi nu behÃ¥ller Israels barns räddning genom havet som en förebild till det kristna dopet – hur djävulen mister sin makt över den som nedsänks i och uppväcks ur dopvattnet.

I Svenska kyrkan ingick för länge sedan, liksom faktiskt fortfarande i Danska kyrkan om jag är rätt underrättad, i dopakten ett moment där man avsvär sig djävulen. I spädbarns fall fÃ¥r faddrarna göra det i barnets ställe. Jag vill med anledning av vad som här just sagts läsa Jes. 51:9-11, där med detta bildsprÃ¥k i minne besegrandet av Egypten/djävulen, dopets död och uppstÃ¥ndelse samt frälsningens glädje kommer fram: “Vakna upp, vakna upp, kläd dig i styrka, du HERRENS arm! Vakna upp som i forna dagar, i förgÃ¥ngna tider. Var det inte du som högg Rahab i bitar, som genomborrade havsvidundret? Var det inte du som torkade ut havet, det stora djupets vatten, och som gjorde havsdjupen till en väg, där de Ã¥terlösta kunde gÃ¥ fram? SÃ¥ skall HERRENS friköpta vända tillbaka och komma till Sion med jubel. Evig glädje skall kröna deras huvuden, frid och glädje skall komma över dem, men sorg och suckan skall fly bort.”

Med den rika symbolik som ligger i detta nedsänkande och upptagande ur vattnet kan man kanske beklaga att vi vanligtvis endast begjuter dopbarnets huvud med vatten. Det är hur som helst en fri sak hur man i detta avseende utgestaltar dopakten, om det sker genom begjutning eller nedsänkning.

P.g.a. allt detta bildsprÃ¥k skulle man ju möjligtvis kunna tro att Paulus har en s.k. symbolisk dopsyn, sÃ¥dan som baptister, pingstvänner m.fl. har. Med detta menas att dopet endast pÃ¥ ett yttre sätt symboliserar det som skett pÃ¥ ett inre plan, nämligen hjärtats pÃ¥nyttfödelse. Men sÃ¥ lär inte Paulus. Han skriver i Tit. 3:4-6: “Men när Guds, vÃ¥r Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste Han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan pÃ¥ grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse genom den helige Ande, som Han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vÃ¥r Frälsare.” Här sägs klart och tydligt att dopet, badet där pÃ¥nyttfödelsen sker, frälser. Det symboliserar inte frälsningen, utan frälser, reellt. Att dopet handlar om realiteter kommer även mycket starkt fram i de nästföljande verserna av Rom. 6 (v 5-7):

Ty är vi förenade med Honom genom en död som Hans, skall vi också vara förenade med Honom genom en uppståndelse som Hans. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är friad från synd.

I dopet blev vi förenade med Kristus. Det är mycket starka ord. Det innebär att vi blev sammanvuxna till en kropp med Honom. Gud kan inte förkasta oss om vi tillhör Kristi kropp. I Ef. 5:29 skriver Paulus: â€Ingen har nÃ¥gonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och vÃ¥rdar den, sÃ¥ som Kristus gör med församlingen, eftersom vi är lemmar i Hans kropp.†Liksom vi föll i Adams syndafall har vi nu dött och uppstÃ¥tt med Kristus. Paulus gÃ¥r nu vidare i förhÃ¥llande till det föregÃ¥ende och förklarar mer precist vad det var i oss som dog, och hur det dog. Det var vÃ¥r gamla människa, köttet, syndens kropp, som blev “korsfäst.”

Korsfästelse var en fruktansvärt grym form av avrättning som man bara tillämpade pÃ¥ de värsta brottslingarna. Detta avrättningssätt är mycket passande när det gäller sÃ¥dana syndare som vi alla är genom att efterfölja vÃ¥ra första föräldrar Adam och Eva. Den onda natur hela människosläktet fick dÃ¥ den gamle ormen sprutade in sitt djävulsgift i syndafallet, kan inte annat än att ständigt vara inriktad mot det onda, ända frÃ¥n födseln. Herren säger i 1 Mos 8:21 att människans hjärtas tankar är onda ända frÃ¥n ungdomen. Denna syndens kropp mÃ¥ste “berövas sin makt, sÃ¥ att vi inte längre är slavar under synden.” Detta sker genom att syndens kropp dör. Det stÃ¥r i v 7: “Ty den som är död är friad frÃ¥n synd.” En död människa kan ju inte agera, inte utföra nÃ¥gra handlingar över huvud taget. Inte heller kan hon utsättas för pÃ¥verkan, stimuli eller frestelser utifrÃ¥n. Därför är det sÃ¥ att en död människa inte syndar. SÃ¥ definitiv är alltsÃ¥ den skilsmässa frÃ¥n det onda, som genom tron blir verklighet för oss i och med förtröstan pÃ¥ Kristi försoningsverk. Vi kan klämma, skaka eller sticka en död lem hur mycket som helst. Den förnimmer ändÃ¥ ingenting. Döden upphäver all gemenskap och gör slut pÃ¥ alla förbindelser. Är vi döda för synden, vänder vi den ryggen och i tron säger vi: “Jag vill inte synda” eller t.o.m. “Jag kan inte synda!” SÃ¥ befängt dÃ¥ av Paulus motstÃ¥ndare att säga att han föresprÃ¥kade synden, därför att nÃ¥den dÃ¥ skulle överflöda ännu mer!

Det är här av helt avgörande betydelse att förstÃ¥ detta pÃ¥ ett rätt sätt. Paulus ger inte ett bud eller en hotelse, t.ex. “Dö frÃ¥n synden, annars dödar den dig!” DÃ¥ skulle vi röra oss pÃ¥ lagens och självförbättringens omrÃ¥de. Han uppmanar oss inte heller: “LÃ¥t oss dö bort frÃ¥n synden!” Han visar oss istället gÃ¥van som vi redan fÃ¥tt i Kristus: Vi är redan genom tron döda frÃ¥n synden. VÃ¥r innersta tillhörighet är den ställning som dopet försatt oss i: vi har dött och uppstÃ¥tt med Kristus. Detta är Guds verk som genom tron kommer oss till del. Denna sanning kommer fram i dopsÃ¥ngen 230:3 i Lova Herren: “När jag frestas vill jag svara: Jag är döpt i Jesu namn.” Den kristne är alltsÃ¥ död frÃ¥n synden. Syndens kropp har redan berövats sin makt. Det nya livet, förlossningen frÃ¥n det onda, är redan vÃ¥r tillhörighet, den finns till för oss i Kristus och blir genom tron vÃ¥r egendom. Kristus är vÃ¥r rättfärdighet inför Gud, denna rättfärdighet tar vi emot genom tron allena, och den visar sig i att den för oss blir till frigörelse frÃ¥n synden.

Detta nya liv kallas helgelse. Som jag försökt säga går det inte att helgas genom lagen. Det går bara genom att redan betrakta sig som död för synden genom Jesu korsfästelse. Ett rikligare mottagande av evangelium är alltså helgelsens hemlighet. På Kristus fäster den troende sin blick och söker inte frigörelsen från synden hos sig själv, utan i det som Kristus är. Genom att tron omfattar Kristus, blir Han i oss roten till en god vilja som inte vill, ja t.o.m. inte kan synda. Även här, och inte bara i försoningen, håller Paulus fram den döde, korsfäste Jesus för oss. När vi frestas till synd skall vi ställa oss bredvid den korsfäste och skåda upp på Honom. Då ser vi genast klart när vi i frestelsen ställs inför frågan om vi skall synda eller inte.

I v 7 skriver Paulus som vi läste: “Ty den som är död är friad frÃ¥n synd.” Hittills har jag utlagt detta â€den som†sÃ¥som en allmän syftning, som gäller alla döda människor. Men “den som” kan ocksÃ¥ förstÃ¥s sÃ¥som syftande pÃ¥ Kristus. InnehÃ¥llsligt blir det ingen skillnad, men tankeledet blir lite annorlunda. Kristi död är fokus i detta avsnitt och källan till det nya livet hos den kristne. Kristi död, som den kristne ocksÃ¥ genomgÃ¥r i dopet, är förutsättningen för att det nya livet sÃ¥som ett Guds barn, skall kunna levas. Genom döden i dopet är ju den kristne inte längre ett djävulens barn. Om vi nu tänker oss att â€den som†i v 7 syftar pÃ¥ Kristus, passar detta mycket bra in i det som sedan följer (v 8-10):

Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också skall leva med Honom. Vi vet att Kristus aldrig mer dör, sedan Han blivit uppväckt från de döda. Döden har inte längre någon makt över Honom. Ty Hans död var en död från synden en gång för alla, men det liv Han lever, det lever Han för Gud.

Jesus dog frÃ¥n synden en gÃ¥ng för alla. Han kom till jorden för att betala mänsklighetens syndaskuld. PÃ¥ korset blev Han gjord till synd (2 Kor. 5:21) och straffades för allt vad synd heter. Syndens lön är döden, och det är just detta Jesus genomgÃ¥tt. Priset är betalt. Kristus är färdig med synden. Nu och för alltid lever Han i härlighet, helighet och salighet inför Gud. Detta liv är det Paulus Ã¥syftar när han skriver: â€Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi ocksÃ¥ skall leva med Honom.†Paulus skriver i Ef. 2:6 att Gud redan nu har uppväckt oss med Kristus och satt oss med Honom i den himmelska världen. SÃ¥ kan Paulus alltsÃ¥ skriva p.g.a. att vi blivit sammanvuxna med Kristus. Aposteln fortsätter (v 11-14):

Så skall ni också se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus. Synden skall därför inte härska i er dödliga kropp, så att ni lyder dess begär. Ställ inte era lemmar i syndens tjänst, som vapen åt orättfärdigheten, utan ställ er själva i Guds tjänst. Ni som var döda men nu lever, ställ era lemmar i Guds tjänst som vapen åt rättfärdigheten. Synden skall inte längre vara herre över er, ty ni står inte under lagen utan under nåden.

Efter att ha redogjort för Kristi död och uppväckelse frÃ¥n de döda tillämpar Paulus nu detta pÃ¥ den kristne. Det är noga med denna följdordning. Jesus har gÃ¥tt före och gjort det möjligt för den kristne att leva för Gud. Paulus uppmanar här till tre saker. För det första skall vi betrakta oss som döda frÃ¥n synden och levande för Gud i Kristus Jesus. Ett sÃ¥dant perspektiv leder till dramatiska förändrar i ens liv, ja till ett helt nytt liv. I 2 Kor. 5:17 skriver aposteln: â€Om nÃ¥gon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit.†Det andra Paulus uppmanar till, och som blir möjligt först genom detta nya perspektiv, är att inte lÃ¥ta synden härska i vÃ¥r dödliga kropp, sÃ¥ att vi lyder dess begär. Inte heller skall vi ställa vÃ¥ra lemmar i syndens tjänst, som vapen Ã¥t orättfärdigheten. Att motstÃ¥ synd är en ständig sysselsättning i den kristnes liv. Detta kan lÃ¥ta motsägelsefullt i jämförelse med vad som sades tidigare om att vara död frÃ¥n synden. En död mottar ju inga intryck, retningar eller impulser utifrÃ¥n. Men ändÃ¥, tvärtemot vad mÃ¥nga helgelserörelser och syndfrihetsteologer hävdar, frestas den kristne till synd. Detta ser vi inte minst i nästa kapitel av Romarbrevet, där Paulus redogör för sina egna erfarenheter (7:18-19). Inte heller skall vi tro att vi nÃ¥gonsin lämnas ifred av djävulen, som gÃ¥r omkring som ett rytande lejon och vill uppsluka oss (1 Petr. 5:8). Men det är just i dessa lägen vi skall minnas Paulus uppmaning att se pÃ¥ oss själva sÃ¥som döda för synden. Genom tron, d.v.s. till vÃ¥r nya människa, är denna död verklighet redan här och nu. Och det är denna nya människa vi dagligen skall lÃ¥ta uppstÃ¥, som Luther skriver i Lilla katekesens förklaring till dopets sakrament. Det är att leva i sitt dop, liksom att dagligen genom Ã¥nger och omvändelse dränka och döda den gamla människan.

Att inte låta synden härska är bara en del av det kristna livet. För det tredje uppmanar Paulus oss nämligen att ställa oss själva i Guds tjänst, till att låta våra lemmar vara vapen åt rättfärdigheten. I kap. 12-14 ger Paulus praktiska exempel på hur vi dagligen kan tjäna Gud.

Jag har framhållit det nödvändiga i följdordningen som Paulus beskriver. Oomvända människor kan inte utföra goda gärningar som är behagliga för Gud eftersom de inte kan betrakta sig som döda för synden. Utan tro är det omöjligt att behaga Gud (Hebr. 11:6), och alla ens gärningar är döda (Hebr. 6:1), hur glänsande och vackra de än kan synas vara i människors ögon. Ett gott, Gud behagligt liv, kan bara levas efter det att Kristi försoningsverk har tagits emot i tro och ett helt nytt liv, ett liv som inte funnits tidigare, skapats. Att bara befalla någon att göra något, d.v.s. tillämpa lagen, kan aldrig leda till det som behagar Herren och det som Paulus här talar om.

Vad det handlar om, hur synden bekämpas och ett rättfärdigt liv levs, kommer fram i orden: â€Synden skall inte vara herre över er, ty ni stÃ¥r inte under lagen utan under nÃ¥den.†Budorden i sig leder inte till goda gärningar. Det kan bara uppskattningen av vad Kristus gjort för oss göra. Där tron pÃ¥ Jesu försoningsverk finns, där finns ocksÃ¥ ofelbart goda gärningar som är välbehagliga inför Gud. Luther skriver i sitt företal till Romarbrevet att â€tron är ett levande, ivrigt, verksamt, mäktigt ting, sÃ¥ att det är omöjligt, att den icke oavlÃ¥tligt skulle verka vad som är gott. Den frÃ¥gar icke heller, om man skall göra goda gärningar, utan innan man frÃ¥gar, har den gjort dem och är ständigt i färd därmed.†Nu förstÃ¥r vi hur evangeliet upprätthÃ¥ller lagen, som Paulus skrivit i slutet av kap. 3 som svar till dem som förtalat honom och menat att han uppmanat till synd för att nÃ¥den skulle bli större. NÃ¥den gör, att vi älskar lagen. Friheten frÃ¥n synden, som är detta föredrags rubrik, innebär alltsÃ¥ en frihet till att av fri vilja bara göra det goda och att utan lagens piska leva rätt. Friheten är en andlig frihet, som inte upphäver lagen utan ger det som lagen kräver, nämligen kärlek till Guds bud och vilja. â€AlltsÃ¥ är kärleken lagens uppfyllelseâ€, skriver Paulus i Rom. 13:10.

Min tid är ute. Det gör nu inte så mycket. Det viktigaste har blivit sagt, och utifrån det redan sagda har vi goda förutsättningar att förstå återstoden av Rom. 6, som vi nu läser i ett stycke:

Hur är det alltså? Skall vi synda, eftersom vi inte står under lagen utan under nåden? Naturligtvis inte! Vet ni inte att om ni gör er till slavar under någon och lyder under honom, då är ni hans slavar och det är honom ni lyder, antingen under synden, vilket leder till död, eller under lydnaden, vilket leder till rättfärdighet? Men Gud vare tack! Ni var syndens slavar men har nu av hjärtat blivit lydiga mot den lära som ni blivit överlämnade åt. Nu är ni slavar under rättfärdigheten, sedan ni har befriats från synden. – För er mänskliga svaghets skull använder jag en så enkel bild. – Ty liksom ni förr ställde era lemmar i orenhetens och laglöshetens slavtjänst, till ett laglöst liv, så skall ni nu ställa era lemmar i rättfärdighetens slavtjänst, till helgelse. Medan ni var syndens slavar, var ni fria från rättfärdigheten. Men vad skördade ni då för frukt? Jo, det som ni nu skäms för. Slutet på sådant är döden. Men nu, då ni befriats från synden och blivit Guds slavar, blir frukten att ni helgas och till slut får evigt liv. Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.

Som vi hörde är syndens lön döden. Vi är alla syndare och förtjänar den eviga döden. Men genom döden i dopet dog vi bort från synden och har fått evigt liv. Dopets död gör att vi slipper dö den eviga döden. Amen.

Romarbrevet. Kap. 7. Frihet från lagen.

Inledning

Det är mycket vanligt att över kap. 6 sätta rubriken “Frihet frÃ¥n synden”, över kap. 7 “Frihet frÃ¥n lagen” och över kap. 8 “Frihet frÃ¥n dödenâ€. SÃ¥ har vi ocksÃ¥ gjort här. Därmed är vi framme vid friheten frÃ¥n lagen, när vi nu skall gÃ¥ igenom kap. 7.

Först vill jag tala om att det finns ett ont, fördärvbringande samband mellan synden, lagen och döden. I 1 Kor. 15:56 stÃ¥r det: â€Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen.†Döden är â€den siste fienden†(1 Kor. 15:26), den fruktansvärda makt som skördar människor som offer. Men sin makt äger döden endast genom synden. Synden är det vapen, den udd, som döden använder för att förgöra människan. Gud hade ju sagt till Adam att han inte fick äta av frukten pÃ¥ trädet med kunskap om gott och ont, för dÃ¥ skulle han döden dö (1 Mos. 2:17). Hade Adam aldrig syndat hade döden inte haft nÃ¥gon makt över honom. Paulus avslutade ocksÃ¥ kap. 6 med att säga att syndens lön är döden. Men synden skulle i sin tur inte ha haft nÃ¥gon makt om inte lagen funnits. Om inte Gud gett sin vilja tillkänna hade det ju inte funnits nÃ¥gon lag att överträda, d.v.s. att synda mot. Därav förstÃ¥r vi orden att â€dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen.â€

â€Men Gud vare tackâ€, skriver Paulus i nästa vers, â€som ger oss segern genom vÃ¥r Herre Jesus Kristus.†Jesus frälser oss frÃ¥n sÃ¥väl synden, lagen som döden. Genom att i sin egen död ha tagit bort synden, har Han tagit bort dödens udd, det farliga i döden. Ett spjut eller en pil är ju ofarliga om man tar bort udden frÃ¥n dem. SÃ¥ är ocksÃ¥ döden ofarlig när dess udd, synden, är borttagen. En kristen kan därför dö den kroppsliga döden med frimodighet. Det enda som kan skada honom eller henne i döden, synden, är ju borta. Därför blir döden för den kristne bara en vinst (Fil. 1:21). Men ve den människa som dör i sina synder, vilket alla människor gör som inte tror pÃ¥ Jesus (Joh. 8:24). För dem är dödens udd, synden, obruten kvar och därför skadas de av den andra döden, d.v.s. den eviga döden eller helvetet. Den kristne hamnar däremot inte i helvetet. I Upp. 2:11 stÃ¥r det att den som segrar, d.v.s. den som bevaras i tron pÃ¥ Jesus genom detta liv och fÃ¥r ett saligt slut, â€skall inte skadas av den andra döden.â€

I kap. 6 såg vi hur Jesus frälste oss från synden. Nu skall vi, när vi går igenom kap. 7, se hur Han frälser oss från lagen och imorgon skall vi vid genomgången av kap. 8 se hur Han frälser oss från döden. Låt oss först be:

O Fader vår, barmhärtig, god som oss till dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla.

LÃ¥t komma, Gud, till oss ditt ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.

Kap. 7

Paulus inleder med att slå fast en princip i den första versen:

Eller vet ni inte, bröder – jag talar till sådana som känner lagen – att lagen råder över människan så länge hon lever?

En lag – vilken lag som helst – äger sin giltighet bara så länge en människa lever. När hon är död kan inte lagen längre göra några anspråk på henne. Det går inte att ställa en död människa inför rätta. När hon är död är hon fri från lagen. Det är den princip Paulus inledningsvis slår fast. Han fortsätter sedan med att exemplifiera från det vanliga livet (v 2-3):

Så är en gift kvinna genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men när mannen är död, är hon fri från den lag som band henne vid mannen. Därför kallas hon äktenskapsbryterska, om hon ger sig åt en annan man så länge hennes man lever. Men om mannen dör, är hon fri från lagen och är inte någon äktenskapsbryterska, om hon blir en annan mans hustru.

En änka får alltså gifta om sig med en ny man. Så länge hennes första man lever får hon inte gifta om sig, men när han dör är hon fri. Döden sätter alltså stopp för den gamla förutsättningen, den förändrar saker och ting. Det är endast det som Paulus vill säga med detta exempel. En del bibelutläggare försöker pressa detta exempel av Paulus för hårt, som om det vore en allegori där varje aktör och varje led motsvarar något i verkligheten. Men så kan man inte göra, eftersom det här inte är fråga om en allegori. Det hela går inte ihop om man närmar sig dessa verser på det sättet. Så kan ju t.ex. inte Kristus vara både den förste mannen, som genom sin död upphäver lagen, och samtidigt den andre mannen, som kvinnan är fri att ingå äktenskap med. Det är ju samme Kristus som dör och uppstår och inte två olika män.

En del förnumstiga bibelforskare är t.o.m. fräcka nog att här beskylla Paulus för bristande stringens i tanken, eller för att ha valt ett dåligt exempel för att illustrera en andlig sanning o.s.v. Men Paulus vill som sagt med detta exempel endast klargöra att döden innebär sådana förändrade förhållanden, att en lag inte längre är tillämplig.

Efter detta exempel från vardagslivet går Paulus nu vidare och visar att denna princip även gäller på det andliga området. Även där förändrar döden saker och ting. Den lossar lagens grepp och frigör till nytt liv. I v 4 skriver Paulus:

Så har också ni, mina bröder, genom Kristi kropp blivit dödade från lagen, så att ni tillhör en annan, Honom som har uppstått från de döda, för att vi skall bära frukt åt Gud.

Den kristne har blivit â€dödad frÃ¥n lagenâ€. En död har inträffat, sÃ¥ att lagen förlorat sitt ansprÃ¥k pÃ¥ honom. Den kristne kan nu ingÃ¥ ett nytt förhÃ¥llande, sÃ¥ att han inte längre tillhör lagen, utan â€nÃ¥gon annanâ€, nämligen â€Honom som har uppstÃ¥tt frÃ¥n de döda.â€

LÃ¥t oss noggrant reda ut detta. Lagen som riktar sina krav till alla människor, begär helt rättmätigt att varje överträdare skall bestraffas. Att vara föremÃ¥l för lagens bestraffande makt är det naturliga tillstÃ¥ndet för varje man, kvinna och barn alltsedan Adams syndafall. Paulus har visat genom ett vardagligt exempel att det enda sättet att frigöras, att undantas frÃ¥n lagens ansprÃ¥k, är genom döden. Först när vi dödats i detta ords samtliga bemärkelser (kroppslig, andlig och evig död, som vi skall tala mer om imorgon) har lagens ansprÃ¥k pÃ¥ oss hävts. Det märkliga, underbara med Guds frälsningsrÃ¥dslut är nu att Han gjort frälsningen möjlig för syndare, som alltsÃ¥ inte behöver dö. Gud har sänt en ställföreträdare, sitt offerlamm, att dö i syndares ställe. Denna ställföreträdande död tillräknas syndarna. Dessa behöver nu inte själva dö utan har redan, skriver Paulus, â€genom Kristi kropp blivit dödade frÃ¥n lagenâ€. Detta skedde pÃ¥ Golgata dÃ¥ Kristus spikades fast pÃ¥ korset.

Samma tanke som mötte oss i kap. 6, att vi genom dopets död blivit begravda med Kristus, möter oss här i kap. 7, där det sägs att vi genom Kristi kropp blivit dödade. I kap. 6 blev följden frihet från synden, och nu, i kap. 7, blir följden frihet från lagen.

Följden av detta blir, genom Guds nÃ¥d och vishet, att lagens grepp om oss, dess ansprÃ¥k pÃ¥ oss, helt har upphört. Detta öppnar en helt ny möjlighet för oss, nämligen att vi kan â€tillhöra en annan, Honom som har uppstÃ¥tt frÃ¥n de dödaâ€. Precis som kvinnan vars make hade dött, vilket gjorde det möjligt för henne att ingÃ¥ ett nytt äktenskap, har syndarens död frÃ¥n lagen och dess ansprÃ¥k gjort det möjligt för honom eller henne att ingÃ¥ ett nytt förhÃ¥llande, nämligen med Kristus.

I kap. 6 hade Paulus visat att friheten frÃ¥n syndens slaveri inte leder till ett tygellöst liv, utan tvärtom till helgelse (v 22). Här säger Paulus samma sak om friheten frÃ¥n lagen. Kristus led och dog i vÃ¥rt ställe för att frigöra oss frÃ¥n lagen, för att â€vi skall bära frukt Ã¥t Gudâ€.

För den människa som blivit fri från lagen utgör denna naturligtvis inte någon drivkraft till goda gärningar. Den människa som står kvar under lagen bär istället frukt av ett helt annat slag, nämligen döda gärningar. Paulus fortsätter i v 5-6:

Ty så länge vi behärskades av vår onda natur, var de syndiga begär som väcktes till liv genom lagen verksamma i våra lemmar, så att vi bar frukt åt döden. Men nu är vi lösta från lagen, eftersom vi har dött bort från det som höll oss fångna. Så står vi i Andens nya tjänst och inte i bokstavens gamla tjänst.

Paulus är noga med att inte säga att lagen är ond. Den är ju Guds lag och uttryck för Hans heliga och goda vilja. Det är istället â€vÃ¥r onda natur†och â€vÃ¥ra syndiga begär†som utgör problemet. Det är dessa, inte lagen som sÃ¥dan, som bär frukt Ã¥t döden. Paulus kommer alldeles strax att närmare gÃ¥ in pÃ¥ lagens verkningar, men här nöjer han sig med att säga att det inte är den som gör det möjligt för den kristne att leva ett helgat liv. Denna förmÃ¥ga kommer frÃ¥n en helt annan källa, frÃ¥n Anden. â€Men nu är vi lösta frÃ¥n lagenâ€, skriver Paulus, â€eftersom vi har dött bort frÃ¥n det som höll oss fÃ¥ngna. SÃ¥ stÃ¥r vi i Andens nya tjänst och inte i bokstavens gamla tjänstâ€. Den Helige Ande verkar tacksamhet över Guds nÃ¥d i den kristne, och denna tacksamhet visar sig i ett nytt liv av kärlek till Gud och tjänande av nästan utan lagens piska.

Trots att Paulus aldrig sagt att lagen är ond, förstår han att det som han här skrivit kan uppfattas så. Därför garderar han sig och skriver genast (v 7a):

Vad skall vi då säga? Att lagen är synd? Nej, visst inte!

Paulus hade skrivit att lagen väckte till liv syndfulla begär som var verksamma i vÃ¥ra lemmar, sÃ¥ att vi bar frukt Ã¥t döden. Av detta kan ju möjligtvis den slutsatsen dras att Guds lag är ansvarig för synden. â€Nej, visst inte!â€, skriver Paulus. Han stÃ¥r nu inför uppgiften att förklara sambandet mellan synden och lagen. Det gör han nu i Ã¥terstoden av kap.7. I v 7-13 beskriver han lagens funktion i sitt tidigare, fariseiska liv, och i v 14-25 beskriver han sitt nuvarande, kristna liv. Det är avgörande att vi har denna Ã¥tskillnad klar för oss. MÃ¥nga bibelutläggare genom kyrkans historia har velat ha det till att även v 14-25 beskriver Paulus som farisé, men sÃ¥ är alltsÃ¥ inte fallet. Vi Ã¥terkommer till det och studerar först v 7-13. Paulus inleder försvaret av Guds lag med att hänvisa till dess avslöjande makt (v 7b):

Men det var först genom lagen jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär.

Det Paulus här skildrar i jag-form, första person singularis, är allmängiltigt. Att Paulus ändå väljer att tala om sig själv har nog att göra med att han vill visa att han inte bara framlägger en teori, utan talar av egen erfarenhet. Han har själv upplevt detta!

â€Att begära†har ett vitt betydelseomrÃ¥de. Det kan innebära även goda önskningar, men här menar Paulus det som kommer fram i det nionde och tionde budordet; att inte ha begärelse till nÃ¥got som tillhör ens nästa. Paulus hade frÃ¥n barnsben lärt sig att det är synd att stjäla. Men han hade inte pÃ¥ ett djupare plan förstÃ¥tt Guds vilja, att det även är synd att vilja ta eller ens ha tankar om att pÃ¥ nÃ¥got sätt komma över nästans egendom. Detta, att begäret som sÃ¥dant är synd, hade alltsÃ¥ Paulus inte känt till tidigare. Lagen gjorde nu Paulus den tjänsten att den visade honom det som var synd och skadligt, alldeles som t.ex. en vägskylt som markerar â€farlig kurva†framför ett stup är till stor nytta för bilisten. AlltsÃ¥ är lagen som sÃ¥dan god, och den var ocksÃ¥ till nytta för Paulus – ända tills synden slog till. Paulus skriver (v 8-9):

Men synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär i mig. Ty utan lagen är synden död. Förr levde jag utan lagen, men när budordet kom, fick synden liv och jag dog.

â€Utan lagen är synden dödâ€, skriver Paulus. Med detta menar han inte att synden inte finns där inte Guds lag är klart uttalad och uppenbarad som t.ex. i de tio budorden. En sÃ¥dan tanke har han redan motsagt i kap. 2, där han skriver i v 14-15: â€Ty när hedningar som saknar lagen, av naturen gör vad lagen befaller, dÃ¥ är de sin egen lag, fastän de inte har lagen. De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om det vittnar ocksÃ¥ deras samveten och, när de är tillsammans, deras tankar, som anklagar eller försvarar demâ€. Paulus hade ocksÃ¥ i Rom. 1:20 hänvisat till Guds egenskaper som är uppenbarade i skapelsen, och sagt att p.g.a. dem är hedningarna utan ursäkt.

Det Paulus vill säga är istället att syndens verksamhet är annorlunda där Gud inte har uppenbarat konkreta bud. Vi skulle kunna omskriva orden â€utan lagen är synden död†med orden â€utan den uppenbarade lagen med dess konkreta budord är synden slumrande, vilande i overksamhetâ€. Synden finns hela tiden där, men den behöver en tydlig lagens markering, en gränsdragning för det tillÃ¥tna, för att genom överträdelse klart visa sig som synd. Därför kan Paulus skriva att lagen, Guds budord, gav upphov till, erbjöd synden â€tillfälletâ€. SÃ¥ var det i Paulus liv, vilken han just skildrat: â€Men synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär i mig.â€

LÃ¥t mig ta ett enkelt, vardagligt exempel för att komma Ã¥t vad Paulus menar. PÃ¥ en för allmänheten tillgänglig nymÃ¥lad vägg sätter mÃ¥laren vanligtvis upp en skylt: â€NymÃ¥lad. Rör ej!†Skulle ingen skylt hänga där skulle ingen komma pÃ¥ tanken att gÃ¥ fram och peta pÃ¥ väggen. Men just för att skylten hänger där mÃ¥ste folk göra det. Att sÃ¥ sker är inte skyltens fel, utan de sjuka, fördärvade människornas fel. SÃ¥ kan det alltsÃ¥ komma sig att den instruktion, det bud, som var ägnat att vara till hjälp och skydd i själva verket är den utlösande orsaken till fingeravtrycken pÃ¥ den nymÃ¥lade väggen, eller att synden väcks till liv hos människan. Hos Paulus var det sÃ¥: Budet som tillkännagav Guds vilja gjorde att synden â€fick liv†i honom. Han fortsätter att skriva (v 10-12):

Då visade det sig att budordet som skulle föra till liv, blev till död. Ty synden grep tillfället och bedrog mig genom budordet och dödade mig genom det. Alltså är lagen helig och budordet heligt, rätt och gott.

Det är alltsÃ¥ synden, och inte Guds lag, som är roten till det onda. Synden bedrog Paulus. Frestelsen att begÃ¥ synd innehÃ¥ller alltid olika förledande, bedrägliga försvarsargument: â€alla andra gör detâ€, â€ingen kommer till skada av detâ€, â€det skänker sÃ¥ stor njutningâ€, â€det är helt nödvändigt om man över huvud taget skall överleva i en mörk, i synd fallen värld†o.s.v. Frestelsen erbjuder alla möjliga förföriska argument för att uppmuntra till att överträda buden – ända tills syndaren har fallit i fällan. Frukten av överträdelsen blir sedan den uttalade dödsdomen, det rättvisa straffet för att synda mot Guds i lagen uppenbarade vilja. Paulus skriver i 1 Kor. 15:56: â€syndens makt kommer av lagen†och lagen visar sin makt när den dundrar: â€syndens lön är döden†(Rom. 6:23). Lagen som alltsÃ¥ gavs till att vara en hjälp visar sig medföra död.

Som vi sett visar Paulus tydligt att lagen inte är orsaken till det onda. Det var synden som bedrog honom och dödade honom. â€Lagenâ€, skriver Paulus, är â€helig†och â€budordet heligt, rätt och gottâ€.

Lagen är alltså god, men man kan ändå inte komma ifrån att den bringar död. Paulus känner att han måste ta upp den frågan till ytterligare behandling, och fortsätter därför (v 13):

Har då det som är gott blivit min död? Nej, visst inte! Men synden har blivit det, för att den skulle framstå som synd. Genom det som är gott åstadkom den min död. Så skulle synden genom budordet framstå som i högsta grad syndig.

Paulus förnekar inte att lagen dömer syndaren till döden, men även denna dödsdom tjänar ett gott syfte. Den visar hur allvarlig synden är och därmed framkallar den ånger och blir ett led i omvändelsen, som består av två delar: ånger och tro. När jag ser den vida, avgrundsdjupa klyftan mellan vad Gud begär av mig i sin lag och vad jag gjort i mitt liv, inser jag hur vidrigt syndig jag är och i vilken dödsfara jag svävar. Jag är ju på väg mot helvetet! Jag behöver hjälp, jag behöver en Frälsare. Lyckligtvis finns det en Frälsare för alla människor: Jesus Kristus.

Lagens uppgift är alltså en annan än att rättfärdiggöra och ge liv. Den överbevisar människan om synd (Rom.3:20), och den driver synden till dess höjd. När Gud rättfärdiggör människan är det uteslutande fråga om Guds gärning i Kristus. En kristen är fri från lagen därigenom att han eller hon blivit förklarad rättfärdig helt utan lagens medverkan.

Behovet av en Frälsare försvinner inte när man blir kristen. Det är inte sÃ¥ att omvändelsen, tron pÃ¥ Jesus, ger oss en ny start, nollställer oss, sÃ¥ att vi nu med den Helige Andes kraft kan börja leva ett heligt liv i enlighet med Guds lag och bli rättfärdiga av oss själva. Nej, nej och Ã¥ter nej! eller â€bort det!†som Paulus skulle ha sagt. Att hävda sÃ¥dant är ingenting annat än att pÃ¥ nytt, genom bakdörren, föra in lagen som frälsningsväg. Det avsnitt vi nu kommer till, v 14-25, fyller den oerhört viktiga funktionen att visa, att lagen aldrig nÃ¥gonsin, under inga förhÃ¥llanden, kan vara en frälsningsväg, inte heller för den redan kristne.

Det är istället tron pÃ¥ Jesus som mottar den Frälsarens fullkomliga rättfärdighet som Gud tillräknar oss. Gud ser pÃ¥ den troende som helt och hÃ¥llet helig för Jesu skull. Rättfärdiggörelsen är ett Guds eget verk och redan Ã¥stadkommen. Den är inte en fortlöpande process som gradvis fullbordas hos den troende, utan Jesu fullkomliga rättfärdighet fÃ¥r den kristne vara insvept i hela livet, allt ifrÃ¥n dopet. I Gal. 3:27 skriver Paulus: “Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus”.

Det nya trons liv som börjat spira hos den kristne är ändå hela tiden ett liv i vardande, i mognad och tillväxt. Denna process kallas helgelse och sker genom ett ständigt, allt rikare, mottagande av evangelium. Den kristne får uppleva allt mer av Guds nåd och godhet.

Helgelsen handlar alltså om växt och mognad, och detta i sig antyder ju att den är ständigt pågående. Den blir aldrig fullbordad på jorden. Det kristna livet kantas hela tiden av synder och misslyckanden, som vi ständigt får bekänna och be om förlåtelse för. Att det är på detta sätt i våra egna liv borde inte förvåna oss, eftersom det även var så i den store aposteln Paulus liv, som vi nu skall se i avslutningen av kap. 7. Paulus börjar med att beskriva sitt kristna liv så här (v 14-17):

Vi vet att lagen är andlig, men själv är jag köttslig, såld till slav under synden. Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag. Om jag nu gör det jag inte vill, samtycker jag till lagen och säger att den är god. Men då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig.

Som jag nämnde tidigare har det varit mÃ¥nga och ingÃ¥ende diskussioner mellan bibelforskare om vem “jag” är i detta avsnitt. Talar Paulus om sitt tidigare, fariseiska jag, eller talar han om sitt nuvarande, kristna jag? För att mycket kort redogöra de bÃ¥da sidornas argument är huvudargumentet för att Paulus talar om sitt tidigare, oomvända jag, att han talar sÃ¥ nedsättande om sitt liv. Kan man verkligen säga om den kristne, att han är “köttslig, sÃ¥ld till slav under synden”? Har inte Anden tvärtom, som vi t.ex. sett i kap. 6, brutit syndens makt hos den kristne sÃ¥ att han verkligen kan göra det han vill, d.v.s. Guds vilja? Jo, menar man frÃ¥n detta hÃ¥ll och hävdar att det alltsÃ¥ mÃ¥ste vara om sitt gamla, oomvända jag Paulus talar.

Huvudargumenten för att Paulus talar om sitt nuvarande, kristna liv är för det första att ett förutsättningslöst läsande av Romarbrevet naturligt ger vid handen en sådan uppfattning. Nyss, i v 7-13, talade Paulus om något förflutet, men nu talar han om något närvarande, eftersom han övergår till presensformen. Sedan, och det är Luthers huvudargument, säger sig Paulus ha en vilja att göra det goda. En sådan vilja, menar reformatorn, finns inte förrän i pånyttfödelsen. Jag är liksom Luther och även Augustinus övertygad om att Paulus här talar om sitt pånyttfödda tillstånd och den följande utläggningen kommer förhoppningsvis att klargöra det.

Nyckeln till att förstå Paulus tal i v 14-25 är att hålla den kristnes två naturer i minne. Han är både kött och ande, både gammal och ny människa. Detta innebär att den nya, trons människa alltid är behäftad med den gamla, syndfulla naturen. Dessa båda naturer ligger i strid med varandra och den kristne bär dem inom sig och kommer så att göra så länge han lever på jorden, såvida han förblir en kristen. Upphör striden och det blir lugnt och fridfullt betyder det att köttet har segrat och vi står inför ett fullbordat avfall.

Att betrakta den kristne pÃ¥ detta vis stämmer mycket väl med vad Paulus skrev till församlingen i Galatien. I Gal 5:16-17 stÃ¥r det: “Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, sÃ¥ kommer ni inte att göra vad köttet begär. Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De tvÃ¥ strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill”.

FörstÃ¥r vi denna dubbelhet hos den kristne har vi inte nÃ¥gra svÃ¥righeter att förstÃ¥ att Paulus kan skriva som han gör om sitt pÃ¥nyttfödda jag i v 14-25. Han är född pÃ¥ nytt, men samtidigt en syndare i tankar, ord och gärningar. Vi skall ändÃ¥ komma ihÃ¥g att fastän den gamla och den nya människan finns sida vid sida är de ändÃ¥ inte av samma dignitet. Den kristne identifierar sig med den nya människan. Det är denna, inte hans gamla människa, som är hans sanna “jag”. När Paulus säger “jag” i detta avsnitt är det genomgÃ¥ende den nya människan han syftar pÃ¥ – utom vid ett tillfälle, i v 18, men dÃ¥ poängterar han särskilt att det är sin köttsliga människa han syftar pÃ¥. Det stället blir alltsÃ¥ undantaget som bekräftar regeln.

Eftersom denna köttsliga natur häftar vid Paulus mÃ¥ste han erkänna att han fortsätter att synda dagligen. Ja, den gamle Adams grepp om honom är faktiskt sÃ¥ hÃ¥rt att han kan beskriva sig som “sÃ¥ld till slav under synden”. Men detta innebär inte att Paulus stÃ¥r under syndens herravälde, att han domineras av synden. Kap. 6 handlade ju om motsatsen, att syndens herravälde bröts genom Kristi död, och att den kristne blivit delaktig i denna befrielse genom sitt dop. Synden regerar inte i Paulus liv, men den dyker gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng upp och gör sig gällande och tillintetgör t.o.m. Paulus bästa avsikter. Han mÃ¥ste konstatera: “Jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag”.

I v 16 skriver Paulus: “Om jag nu gör det jag inte vill, samtycker jag till lagen och säger att den är god”. Detta kan lÃ¥ta lite kryptiskt, men innebörden kommer fram om vi minns att Paulus fortfarande försvarar lagen som helig, rätt och god (v 12). För att tydligare fÃ¥ fram meningen skulle vi kunna omskriva v 16 sÃ¥ här: “Om jag verkligen inte vill göra det jag faktiskt gör, samtycker jag genom min missvilja till att lagen är god”. När Paulus inte vill göra de onda saker som Gud förbjuder, erkänner han ju samtidigt att Guds lag och budord är goda och riktiga.

Men hur skall vi dÃ¥ förstÃ¥ att Paulus fortsätter att synda när han vet att Gud förbjuder det och dessutom erkänner att Gud har rätt när Han förbjuder det? Paulus svarar: “Men dÃ¥ är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig”.

Detta är inte nÃ¥gon billig undanflykt frÃ¥n Paulus sida, ett raljerande över hans svaga, dÃ¥liga natur för att försvara synden, utan en saklig beskrivning av hans belägenhet. Paulus är en ny skapelse, helt i samstämmighet med Guds vilja. Han vill göra alla de saker Gud vill att han skall göra. Hans nya jag, hans “inre människa” (v 22), gläder sig över Guds lag, men samtidigt häftar det onda, olydiga köttet vid honom. Problemet finns alltsÃ¥ inte hos den kristnes nya natur eller hos Guds lag, utan i synden som fortfarande lever i det gamla köttet, som inte Paulus eller nÃ¥gon annan kan bli av med. Paulus fortsätter (v 18-20):

Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte. Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig.

Dessa verser utgör en nära parallell till v 15-17, men med ett undantag. Paulus identifierar sig här inte med sitt nya jag, utan med sitt gamla, köttsliga jag. I detta kött bor inte nÃ¥got gott. Man kan inte säga: “I en kristen bor inte nÃ¥got gott”. Till sin nya natur är ju den kristne fullkomligt helig, lika behaglig inför Gud som Hans älskade Son Kristus, vars rättfärdighet Han ser när Han ser den troende. Det är endast den gamla, köttsliga människan, som Paulus här syftar pÃ¥.

Paulus avslutar nu kap. 7 med att sammanfatta den situation han (liksom varje kristen) befinner sig i (v 21-25a):

Jag finner alltså den lagen: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig. Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag, men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre!

Det grekiska ordet nomos förekommer fem gÃ¥nger i v 21-23. Det översätts i Folkbibeln genomgÃ¥ende med “lag”. Det är inte fel att göra sÃ¥, men Paulus använder här ordet nomos, “lag”, i tre olika betydelser. Han använder ordet dels i betydelsen “mönster”, dels i betydelsen “lag” (d.v.s. budord), och dels i betydelsen “behärskande makt”. Om vi använder dessa olika översättningar av “nomos” blir v 21-23 enligt följande: “Jag finner alltsÃ¥ detta mönster: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig. Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag, men i mina lemmar ser jag ett annat mönster, som ligger i strid med den behärskande makten i mitt sinne och som gör mig till fÃ¥nge under syndens behärskande makt i mina lemmar.”

I den kristnes liv är det verkliga “jaget” det nya jaget. Detta nya jag gläder sig över Guds lag och vill göra Guds vilja. Men synden stÃ¥r i vägen och förstör den kristnes allra bästa föresatser. Detta är naturligtvis oerhört frustrerande, och med Paulus kan vi alla ropa: “Jag arma människa! Vem skall frälsa mig frÃ¥n denna dödens kropp?” Men för bÃ¥de oss och Paulus finns lösningen pÃ¥ denna vÃ¥nda. Den heter syndernas förlÃ¥telse p.g.a. Kristi fullkomliga offer.

SÃ¥som en som förtröstar pÃ¥ detta löfte om fri och fullständig förlÃ¥telse, utbrister Paulus: “Gud vare tack, Jesus Kristus, vÃ¥r Herre!” Paulus förtvivlar alltsÃ¥ inte. Men han avslutar ändÃ¥ detta kapitel om friheten frÃ¥n lagen med en realistisk beskrivning av sig själv och varje annan kristen (v 25b):

Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.

Fullständig helgelse är inte möjlig här på jorden , men i Himmelen kommer hela den återlösta skaran att vara fullständigt helgad. Eja, eja, vore vi där! Amen.

Romarbrevet kap. 8. Frihet från döden.

Vi är nu framme vid kap. 8, där Paulus skildrar friheten från den sista fienden, döden. Låt oss samla oss i bön innan vi läser de första verserna:

Ack, Herre Jesu, var oss nära, Då i ditt namn vi samlas än!

Kom du att undervisa, lära, Slå ned men trösta ock igen!

Låt Anden själv på färde vara Att Ordet för oss uppenbara! Amen.

Paulus avslutade förra kapitlet med att sakligt konstatera att synden hela tiden finns kvar i den kristnes liv. Men dess skuld har redan blivit betalad genom Kristi, vår Ställföreträdares, oskyldiga blod. Eftersom Hans offer har förvärvat oss syndernas förlåtelse, kan Paulus börja kap. 8 på ett mycket trosvisst sätt (v 1-4):

Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, Han som till det yttre var lik en syndig människa, och i Hans kropp fördömde Gud synden. Så skulle lagens krav uppfyllas i oss som inte lever efter köttet utan efter Anden.

För troende finns det ingen fördömelse för synden eftersom en starkare och mäktigare kraft har uppenbarats, gjort sitt inträde. Genom Kristus Jesus har “livets Andes lag” gjort oss fria frÃ¥n “syndens och dödens lag”. Vi möter här i v 2 Ã¥terigen möter vi det mÃ¥ngtydiga ordet nomos. PÃ¥ bÃ¥da dessa ställen skulle vi istället för “lag” kunna förstÃ¥ det som “makt” eller “herravälde”. Genom Kristus Jesus har den Helige Andes makt eller herravälde, som ger liv, gjort oss fria frÃ¥n syndens makt eller herravälde, som skördar död.

När vi sedan i v 3 möter ordet nomos är det frÃ¥ga om Guds lag i betydelsen Hans krav. Där sägs den vara försvagad genom den syndiga naturen. Lagen är i sig verkligen mäktig. När Herren talade de tio budorden frÃ¥n Sinai dundrade det och kom eldslÃ¥gor frÃ¥n berget. Ett basunljud ljöd och rök steg upp. Allt folket bävade, de trodde de skulle dö om Gud skulle tala direkt till dem (2 Mos. 20:18-19). Just där och dÃ¥ skulle ingen vÃ¥ga synda mot budorden, men människor glömmer sÃ¥ lätt och mycket snart faller de p.g.a. sin fördärvade natur in i det gamla syndalivet igen. Människor förstÃ¥r inte att varje ord i Bibeln är talat av samme Gud som uppenbarade sig pÃ¥ Sinai, och att dessa bud gäller varje stund. När vi t.ex. läser “Du skall inte begÃ¥ äktenskapsbrott” (2 Mos. 20:14) sÃ¥ är det inte bara bokstäver skrivna i en bok, utan den allsmäktige, fruktansvärde Guden som dundrar i eldslÃ¥gor och rök. Detta tänker inte människor pÃ¥ utan tittar ogenerat i slippriga tidningar eller surfar pÃ¥ liknande sidor pÃ¥ internet. De är liksom avtrubbade och känner inte, förstÃ¥r inte, hur Guds vrede är riktad mot detta. De darrar inte ens utan helt fräckt, d.v.s. skamlöst, utan samvetsförebrÃ¥elser, syndar de mot Guds heliga bud. Trots att lagen är sÃ¥ mäktig är människans syndafördärv sÃ¥ djupt att det pÃ¥ ett sätt är mäktigare än Guds lag. Människan har blivit sÃ¥ blind och högmodig att hon, i största dÃ¥rskap, vÃ¥gar sätta sig upp emot Guds lag och synda.

Lagen kan alltså inte få människorna att leva ett rättfärdigt liv. Därför skriver Paulus att lagen var försvagad genom den syndiga naturen. Det var omöjligt för den att få människorna att uppfylla dess krav.

Men vad lagen inte kunde Ã¥stadkomma i vÃ¥ra liv, det gjorde Gud för oss “genom att sända sin egen Son som syndoffer”. Guds egen Son ikläddes mänskligt kött sÃ¥ att Han skulle kunna lida och dö sÃ¥som ett syndoffer. Och vad Ã¥stadkom detta syndoffer? Paulus skriver rakt pÃ¥ sak att Gud i Hans kropp fördömde synden.

Djävulen är mycket skicklig pÃ¥ att fÃ¥ oss att synda. Han använder de mest otroliga knep och förförelsekonster. När han väl lyckats byter han snabbt roll frÃ¥n frestaren till anklagaren; satan. Han är mycket snabb, mÃ¥lmedveten och ihärdig i sina anklagelser. Han säger: “Du är inget Guds barn eftersom du har syndat som du har gjort. Du är min!” Men nu har Gud slagit vapnet ur handen pÃ¥ satan. Hans vapen är ju vÃ¥r synd. Hade vi aldrig syndat hade han aldrig haft nÃ¥got att anklaga oss för och dÃ¥ vore han helt maktlös. Men vad har nu Gud gjort? Han har redan fördömt synden, och Han gjorde det i sin Sons kropp. Den som vill kan läsa Rosenius dagbetraktelse för den 15 januari, där detta skildras i mycket kraftfulla ord.

Kristi heliga och syndfria liv har framställt en rättfärdighet för oss som vi själva aldrig någonsin skulle kunna prestera, och så har Han med sin oskyldiga död betalat priset för alla synder vi någonsin begått och kommer att begå. Därför betraktar Gud oss nu som rättfärdiga. Satan har inte längre några anklagelsepunkter. Eftersom synden redan är fördömd och bestraffad är vi frikända på helt rättsliga grunder.

Men det finns ytterligare ett syfte frÃ¥n Guds sida när Han förklarat oss rättfärdiga genom Kristus, nämligen att vi skulle bli människor som “inte lever efter köttet utan efter Anden”. Livets Ande har ju befriat oss frÃ¥n syndens herravälde som leder till död.

Skillnaden mellan dessa två sorters liv, köttets och Andens, skulle man åskådligt kunna ställa upp sida vid sida i två kolumner. Det är ungefär vad Paulus gör i de nästföljande verserna (v 5-8):

De som lever efter sin köttsliga natur tänker på det som hör till köttet, men de som lever efter Anden tänker på det som hör till Anden. Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid. Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. De som följer sin syndiga natur kan inte behaga Gud.

I v 9-10 beskrivs sedan Guds barns liv i Anden – vi läser även v 11:

Ni däremot lever inte efter köttet utan efter Anden, eftersom Guds Ande bor i er. Den som inte har Kristi Ande tillhör inte Honom. Men om Kristus bor i er, är visserligen kroppen död för syndens skull men Anden är liv för rättfärdighetens skull. Och om hans Ande som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då skall Han som uppväckte Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er.

Folkbibeln skriver här Ande och Anden genomgÃ¥ende med stort A. När vi skriver Anden med stort A syftar detta pÃ¥ Guds Ande, den Helige Ande, och när vi skriver med litet a syftar vi pÃ¥ människans egen ande. Ã…tminstone pÃ¥ ett ställe, i v 10, skulle kanske anden skrivits med litet “a”. Här är det nog frÃ¥ga om människans ande som fÃ¥r liv p.g.a. rättfärdiggörelsen.

Vi har över detta föredrag satt rubriken “Frihet frÃ¥n döden”. Kap. 8 handlar om frihet bÃ¥de frÃ¥n den andliga och den kroppsliga döden. Paulus tar först upp frihet frÃ¥n den andliga döden. Innan vi gÃ¥r in pÃ¥ detta skall vi dock behandla liv och död ur principiell synpunkt.

Liv definieras bäst som “att ta emot välsignelser frÃ¥n Gud”. Gud är ju livets källa och den som stÃ¥r i förbindelse med Honom lever. Den som har fysiskt liv tar emot fysiska välsignelser frÃ¥n Gud sÃ¥som syre att andas, föda för kroppen o.s.v. Avbryts detta mottagande dör människan kroppsligt. Den som har andligt liv tar emot andliga välsignelser frÃ¥n Gud sÃ¥som förlÃ¥telse, frid och salighet. Allt detta kommer genom evangeliet om Kristus. Att ha evigt liv innebär att ta emot dessa välsignelser frÃ¥n Gud i all evighet.

Död definieras bäst som skilsmässa. Den kroppsliga döden innebär kroppens skilsmässa frÃ¥n själen. I dödsögonblicket lämnar den odödliga själen kroppen för att en gÃ¥ng i framtiden, pÃ¥ uppstÃ¥ndelsens dag, Ã¥terförenas med kroppen igen, till förakt och evig skam för de otroende och till evigt liv för de troende. Den andliga döden innebär själens skilsmässa frÃ¥n Gud. Denna beskrivs bl.a. i v 9: “Den som inte har Kristi Ande tillhör inte Honom”. Den eviga döden innebär att vara skild frÃ¥n Gud i all evighet. Det är det värsta som överhuvudtaget finns. Gud är ju kärlek, men nu skall man leva för evigt i en tillvaro helt utan kärlek. Gud är hoppets Gud, men nu skall man leva för alltid i djupaste förtvivlan. I Himmelen hos Gud är allt en stor glädje och salighet, men i helvetet hos djävulen är allt en fruktansvärd pina i elden som aldrig slocknar. En miljon Ã¥r gÃ¥r och det blir ingen förändring. Ytterligare en miljon Ã¥r gÃ¥r och det blir ingen förändring. Det blir aldrig nÃ¥gon förändring. I helvetet finns det inte ens hopp om nÃ¥gon förändring.

Tillbaka nu till v 10: “Men om Kristus bor i er, är visserligen kroppen död för syndens skull men Anden är liv – eller kanske bättre: er ande lever för rättfärdighetens skull” (som t.ex. New International version översätter). Paulus skriver till kristna och därför skriver han: “er ande lever”. När han nyss beskrev det köttsliga livet talade han om död, men nu beskriver han hur Anden, Guds Helige Ande med stort “A”, har gett liv Ã¥t de kristnas ande med litet “a”. De har mottagit andligt liv för rättfärdighetens skull, d.v.s. för Kristi rättfärdighets skull, som de mottagit genom tron.

Men det är inte slut pÃ¥ välsignelsen. Paulus fortsätter i v 11: “Och om Hans Ande som uppväckte Jesus frÃ¥n de döda bor i er, dÃ¥ skall Han som uppväckte Kristus frÃ¥n de döda göra ocksÃ¥ era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er”. Friheten frÃ¥n döden genom Kristus innebär sÃ¥väl andligt som kroppsligt liv i all evighet. Han som väckte sin Son pÃ¥ pÃ¥skdagens morgon skall göra detsamma med oss pÃ¥ uppstÃ¥ndelsens saliga morgon. Paulus fortsätter (v 12-14):

Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot vår onda natur, så att vi skall leva efter köttet. Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar skall ni leva. Ty alla som drivs av Guds Ande är Guds söner.

“Vi har alltsÃ¥”, skriver Paulus. Han vill att vi utifrÃ¥n det föregÃ¥ende skall dra vissa slutsatser. Den Helige Ande har befriat oss frÃ¥n döden och gett oss bÃ¥de andligt och kroppsligt liv. Det liv vi fÃ¥tt som gÃ¥va – vilket slags liv skall det vara? Svaret är självklart. Det liv vi fÃ¥tt av Guds Ande skall inte levas efter köttet utan i nära relation till den Ande som gav oss det.

Paulus förklarade i förra kapitlet att han själv ofta misslyckas i kampen med att hÃ¥lla köttet tillbaka. Här säger han att den som lever efter köttet kommer att dö – underförstÃ¥tt i dödens alla bemärkelser: fysiskt, andligt och evigt. Hur skall man förstÃ¥ detta? LÃ¥t oss genast säga att det kristna livet är en strid. Paulus nya människa, hans pÃ¥nyttfödda jag, kämpar för sitt liv mot synden. Man kan verkligen inte säga att han lever efter köttet. Hans egentliga jag älskar Gud och vill göra Guds vilja. Det är Guds Ande som driver honom, som han skriver i v 14.

Den som däremot syndar i den meningen att han lever efter köttet, drivs av synden kommer att skörda död. Att falla i synd är en sak, det händer en kristen dagligen. Är det inte förhastade synder där det gamla köttet plötsligt överrumplar oss och sticker upp sitt fula tryne, sÃ¥ är det omedvetna synder eller underlÃ¥telsesynder. Ibland kan ocksÃ¥ frestelserna bli en övermäktiga. SÃ¥dant händer tyvärr, och dÃ¥ fÃ¥r man komma, gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng, med synderna till Jesus och be om ny förlÃ¥telse för dem. Men att samtycka till synden, vara orädd för den och leka med den, ha sin njutning i den, utöva den och inte vilja lämna den – det är omöjligt för en kristen. Gör man detta är man inte ett Guds barn. Och har man varit det en gÃ¥ng i tiden är man det inte längre – numera är man en avfallen kristen. Man lÃ¥ter synden regera och lever efter köttet. Man har Ã¥tervänt till den död som Guds Ande hade befriat en frÃ¥n. Det är ett avsägande av tron, ett fall frÃ¥n nÃ¥den, en förlust av den rättfärdighet Kristus vunnit Ã¥t en. “Det hade varit bättre om de aldrig hade lärt känna rättfärdighetens väg, än att lära känna den och vända sig bort frÃ¥n det heliga budskap som överlämnats till dem. Det har gÃ¥tt med dem som det sÃ¥ sant heter i ordsprÃ¥ket: En hund vänder om till sina spyor, och ett rentvättat svin vältrar sig i smutsen” (2 Petr. 2:21).

För ett Guds barn är synden ett främmande element, såsom eld. Faller man i den bränner man sig och kastar sig genast upp därifrån genom att bekänna, be om förlåtelse för Jesu skull och om ny kraft att vandra på Herrens väg. Ett Guds barn ligger inte kvar och vältrar sig i syndens smuts, lika lite som en människa ligger kvar i glöden och lågorna om hon faller i eld. Den som inte bekänner sin synd och blir rest från sitt fall utan blir liggande kvar i elden, kommer sedan att bli liggande i den eviga elden. Så allvarlig är synden.

Men hur skall då detta dödande av kroppens gärningar gå till? Är det något vi skall göra med egna krafter? Nej, Paulus ger oss genast den evangeliska drivkraften och den rätta anledningen att döda kroppens gärningar (v 15-17):

Ni har inte fÃ¥tt slaveriets ande, sÃ¥ att ni pÃ¥ nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fÃ¥tt barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: “Abba! Fader!” Anden själv vittnar med vÃ¥r ande att vi är Guds barn. Men är vi barn är vi ocksÃ¥ arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med Honom, för att ocksÃ¥ bli förhärligade med Honom.

De flesta i församlingen i Rom var hednakristna. Paulus pÃ¥minner dem nu om den hemska tid dÃ¥ de hade dyrkat avgudar. DÃ¥ försökte de vinna de krävande gudarnas gunst genom rätt sorts offer och goda gärningar. När de misslyckades med detta fruktade de gudarnas vrede. Men nu, sedan de blev kristna, har de inte längre kvar slaveriets ande som gör att de lever i fruktan, utan de har fÃ¥tt barnaskapets ande, som nog föresten bör skrivas med litet “a”. Genom den Helige Andes verk i deras hjärtan har de nu lärt känna en nÃ¥dig Gud som gjort allt för dem och som skänkt dem allt som gÃ¥va genom Kristus. den höga ställning som de har sÃ¥som Guds barn motiverar dem att döda köttets gärningar, att inte leva som om de vore djävulens barn.

Nu har de inte längre en slavs hjärta och ande, utan en sons. “Ni har fÃ¥tt barnaskapets ande, i vilken vi ropar: “Abba! Fader!”, skriver Paulus. Abba är det arameiska ordet för fader. Det är barnets förtroliga tilltal till sin pappa. Vi hör ljudlikheten mellan “pappa” och “abba”. Det är väl i de flesta fall det första ord spädbarn lär sig, med undantag av “mamma”. Innan de ens kan tala kan de jollra “Abba! Pappa!”. Barn tvekar inte om det är lägligt eller passande tid att frÃ¥ga sina föräldrar om nÃ¥got, utan de kommer i tid och otid med sitt “Abba! Pappa!” SÃ¥ förtroligt och rättframt lär den Helige Ande oss att tala med vÃ¥r himmelske Fader! Luther skriver i Lilla katekesens förklaring till Herrens bön, om tilltalet “Fader vÃ¥r, som är i Himmelen”: “Vad är det? Gud vill härigenom med mildhet uppmuntra oss att tro, att Han är vÃ¥r rätte Fader och vi Hans rätta barn, för att vi, frimodigt och med tillförsikt, skall be till Honom, sÃ¥ som goda barn ber till sin käre fader.”

Men hur skall dÃ¥ den troende veta eller förstÃ¥ att han kan göra detta? Paulus svarar: “Anden själv vittnar med vÃ¥r ande att vi är Guds barn”. Denna tilltro och förtröstan är möjlig tack vare nÃ¥dens medel, Ordet och sakramenten, där den Helige Ande i vÃ¥ra hjärtan, i vÃ¥r ande, verkar övertygelsen att vi är Guds barn. Jag vill här citera vad Johannes skriver i 1 Joh. 4:13: “Vi vet att vi förblir i Honom och Han i oss, därför att Han har gett oss av sin Ande”.

Om vi är Guds barn, är Jesus, Guds Son, vÃ¥r broder eftersom vi har samme Fader. Därigenom fÃ¥r vi del av de välsignelser som Fadern har gett sin Son. Paulus framhÃ¥ller detta, dÃ¥ han skriver: “Men är vi barn är vi ocksÃ¥ arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar“. Allt som den uppstÃ¥ndne, triumferande, himlafarne Kristus mottagit frÃ¥n sin Fader tillhör även oss. Redan nu äger vi detta genom tron, men en gÃ¥ng i framtiden, i Himmelen, skall det bli fullt uppenbart. Efter svÃ¥righeterna och vedermödorna här pÃ¥ jorden skall vi för evigt fullt ut uppleva den himmelska världens alla välsignelser. DÃ¥ fÃ¥r vi med vÃ¥ra egna ögon se det stora arv vi redan nu äger genom tron. Därför skriver Paulus att lika visst som vi lider med Honom (Kristus), skall vi ocksÃ¥ bli förhärligade med Honom. Paulus fortsätter (v 18-21):

Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras. Skapelsen har nu blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom Honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.

Paulus skriver att “skapelsen väntar ivrigt pÃ¥ att Guds barn skall uppenbaras”. Här i världen är det inte möjligt att med säkerhet säga vilka som är Guds barn. Öppen avgudadyrkan eller ett liv där synden fÃ¥r fritt utlopp gör att vi kan säga att den eller den människan är ett världens barn eller en avfällig kristen. Men det finns ocksÃ¥ sÃ¥dana som lever ett anständigt liv och t.o.m. besöker gudstjänster och stÃ¥r med i nÃ¥gon församlings medlemsmatrikel, men inte är födda pÃ¥ nytt. För oss är det mÃ¥nga gÃ¥nger omöjligt att avgöra om en människa är ett Guds barn eller inte. En mild och snäll människa kan ha dessa egenskaper p.g.a. goda, gynnsamma naturanlag – hans vänlighet behöver inte vara en frukt av Andens verk. En snäll människa hamnar i helvetet lika väl som den brutale vÃ¥ldsmannen om han inte är född pÃ¥ nytt. Endast Gud ser vad som finns i hjärtat, om där finns den sanna tron pÃ¥ Jesus eller inte. Men när Jesus kommer tillbaka skall Guds barn uppenbaras, dÃ¥ skall det bli tydligt vilka som verkligen tillhör Herren. Den dagen skall nya himlar och en ny jord skapas, där rättfärdighet bor (2 Petr. 3:10-13, Upp. 21:1-4). Det är denna dag hela skapelsen längtar efter.

Frågan om den nya skapelsen kommer att innebära en förvandling eller en förintelse av den gamla skapelsen är en omdiskuterad fråga. Detta ställe hos Paulus pekar i riktning mot en förvandling av den gamla skapelsen. Vissa lutherska teologer, däribland Luther själv, hävdade också att befrielsen från förgängelsen innebär att efter världsundergången skall skapelsens substans, dess innersta väsen, renas och framträda i härlighet. Det är, menar man, en väsensidentitet mellan den gamla och den nya skapelsen, precis som det är mellan den kristne här på jorden och Hans härlighetsgestalt efter uppståndelsen. Enligt denna syn kommer Sverige i den nya tidsåldern att vara ett nytt, förhärligat Sverige och ett från synden helt renat Silverdalen kommer att framträda.

Andra bibelställen såsom 2 Petr. 3:10-13 pekar istället mot förintelse och nyskapelse. De som företräder förintelseteorin hävdar att världen kommer att bli förstörd i grund och ersättas av en helt ny värld. Eftersom Bibeln är sparsmakad och för oss människor inte helt tydlig i sina uppgifter på den här punkten har man i den lutherska kyrkan aldrig drivit detta som en läro- eller bekännelsefråga. Båda uppfattningarna är tillåtna. Paulus fortsätter (v 22-23):

Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning.

Paulus uppmanar de kristna i Rom att precis som den övriga skapelsen tålmodigt bära sina lidanden medan de väntar på Guds stora dag. Det första han håller fram som en sporre för dem är vad de redan har fått, nämligen Anden som förstlingsfrukt. Under gamla förbundet skulle Guds folk bära fram en förstlingsfrukt av skörden åt Herren (2 Mos. 23:19, 5 Mos. 26:1-11). Att de troende glatt kunde offra skördens förstlingsfrukt berodde på att de litade på att Herren senare skulle skänka mer skörd. På så vis kom förstlingsfrukten att betraktas som en garant för att Gud sedan skulle förse med mer.

Paulus använder nu denna gammaltestamentliga bakgrund för att beskriva den Helige Ande. Han är Guds förstlingsfrukt. Att Gud redan sänt den Helige Ande i deras hjärtan garanterar att Han också skall ge dem resten av vad Han har lovat.

Det som de kristna i Rom verkligen längtade efter var att bli upptagna som söner, att fÃ¥ ta del av allt det som barnaskapet innebär. Paulus hade talat om barnaskapet redan i v 15, men nu lägger han till att barnaskapet även innebär “vÃ¥r kropps förlossning”.

P.g.a. Adams fall kom döden in i världen och vÃ¥ra kroppar drogs in under förgängelsen. Trots att vi fÃ¥tt andligt liv och lever för evigt, mÃ¥ste ändÃ¥ vÃ¥ra kroppar dö, som Paulus skrev i v 10: “Men om Kristus bor i er, är visserligen kroppen död för syndens skull men er ande är levande för rättfärdighetens skull”. Den kroppsliga döden mÃ¥ste vi alltsÃ¥ genomgÃ¥. Men en gÃ¥ng i framtiden, pÃ¥ uppstÃ¥ndelsens saliga dag, skall vÃ¥ra själar och kroppar Ã¥terförenas för att vi den dagen skall fÃ¥ gÃ¥ in i Kristi härlighetsrike, dÃ¥ de nya himlarna och den nya jorden kommit i den gamla skapelsens ställe. Vi skall dÃ¥ vara hela människor igen, med kropp och själ. Gud kommer att samla vÃ¥ra kanske kringspridda och förmultnade kroppspartiklar och sätta ihop dem igen, om vi nu hunnit dö före Jesu Ã¥terkomst. VÃ¥ra kroppar skall dÃ¥ inte längre vara under förgängelsen, utan vara fullkomliga och heliga, andliga kroppar utan nÃ¥gra skavanker, smärtor, handikapp eller sjukdomar (1 Kor. 15:44). Vi kommer att vara lika Jesus (1 Joh. 3:2). Han själv kommer att “förvandla vÃ¥r bräckliga kropp, sÃ¥ att den blir lik den kropp Han har i sin härlighet” (Fil. 3:21). DÃ¥ skall vi se Honom “ansikte mot ansikte” (1 Kor. 13:12). Job säger: “Jag vet att min Ã¥terlösare lever, och som den siste skall Han träda fram över stoftet. När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skÃ¥da Gud. Jag skall själv fÃ¥ skÃ¥da Honom, med egna ögon skall jag se Honom, inte med nÃ¥gon annans. Därefter trÃ¥nar jag i mitt innersta” (Job. 19:25-27).

Därmed har Paulus visat att Jesus även är vÃ¥r Frälsare frÃ¥n döden. Genom sin egen död dödade Han döden. “Frihet frÃ¥n döden” var rubriken pÃ¥ detta föredrag, sÃ¥ vi kan nu lämna närstudiet av Rom. 8. Eftersom vi började med att kortfattat gÃ¥ igenom de första kapitlen av Romarbreven, skall vi nu ocksÃ¥ gÃ¥ igenom de avslutande. DÃ¥ har vi förutom de behandlade temana även fÃ¥tt en introducerande genomgÃ¥ng av hela brevet.

Ã…terstoden av kap 8. Det som följer i v 28-30, där Paulus tar upp utkorelsen, ett tema som han sedan fortsätter i kap. 9-11, är inte den mjölk som skall ges Ã¥t dem som nyligen kommit till tro, utan den fasta föda som är till för de “vuxna”, d.v.s. de erfarna kristna (se 1 Kor. 3:1-2. och Heb. 5:12-14.). Särskilt i tider dÃ¥ tron prövas och det gäller att hÃ¥lla ut mitt i all ängslan och bedrövelse, är det av yttersta vikt att ta fasta pÃ¥ det som nu följer. Men för nyligen pÃ¥nyttfödda, eller för dem som ännu inte kommit till tro, är det bäst att inte fördjupa sig i utkorelsen, detta att mitt eviga väl ligger i Guds hand och inte i min.

Som Luther framhåller i sitt företal har Romarbrevet en inre struktur som samtidigt är en kristen livslinje, där allt följer i tur och ordning: I första kapitlet uppenbaras Guds straff över den yttre synden. När man försökt skaffa undan dessa yttre synder uppenbaras Guds vrede över den inre synden i hjärtat i kap. 2. De två första kapitlen driver alltså i huvudsak lagen.

I kap. 3, 4 och 5 uppenbaras sedan trons rättfärdighet. I dessa kapitel drivs huvudsakligen evangelium.

Kap. 6, 7 och halva kap. 8 talar om helgelsens kamp, striden mellan köttet och anden, mellan de två människorna inom oss kristna. Först därefter, från andra hälften av kap. 8 t.o.m. kap. 11 talas det om utkorelsen. Man skall alltså inte kasta sig direkt på utkorelsens mysterium, utan studera det först när man är mogen och behöver det för att ståndaktigt hålla ut i tron intill slutet.

Av v 28-30 framgÃ¥r det att Gud har en förutbestämd plan där det redan är bestämt att vi kristna skall bli frälsta. Ingenting kan rycka oss utvalda ur Guds hand. Andra bibelställen där samma sak framkommer är Joh. 10:28-29: “Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig nÃ¥gonsin gÃ¥ förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand.” och Ef. 1:4-6: “…liksom Han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i Honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför Honom. I sin kärlek har Han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som Hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut, för att den härliga nÃ¥d som Han skänkt oss i den Älskade skall prisas”. Mer än sÃ¥ vill jag inte gÃ¥ in pÃ¥ utkorelsens hemlighet i detta sammanhang.

Kap. 9, 10 och 11. Förutom utkorelsen behandlas i dessa kapitel även Israels eller judarnas förhÃ¥llande till evangeliet. Tyvärr är oklarheten stor vad gäller Bibelns lära om judarnas förhÃ¥llande till Kristus och kristendomen. Som exempel kan nämnas att Svenska kyrkan har antagit ett dokument; “Guds vägar”, där judendomen och kristendomen framställs som tvÃ¥ parallella frälsningsvägar. Dessa kapitel, liksom Bibeln i övrigt, lär dock nÃ¥got helt annat. Det finns bara ett enda gudsfolk och det är de som tror pÃ¥ Kristus. Gud har inte förskjutit sitt folk judarna. Men det sanna Israel, de judar som inte är förstockade i sin otro, tror pÃ¥ Kristus. Det nya är att inte bara de sanna, troende judarna utan alla människor, även vi hedningar, fÃ¥r möjlighet att genom omvändelse och tro infogas i gudsfolket.

Att många inom den yttre kyrkan omtolkar Bibelns lära om judarnas förhållande till evangeliet beror på förintelsen under andra världskriget. Man menar att de kristnas anspråk på att vara de sanna arvtagarna till patriarkernas och profeternas religion lett till judeförföljelser och därför vill man nu istället upphöja judendomen som en likvärdig religion. Men detta är falskt. Den verkliga antisemitismen är istället att invagga judarna i falsk säkerhet genom att låta dem tro att de inte behöver Jesus Kristus, världens ende Frälsare (Joh. 14:6).

Ett annan vanlig missuppfattning om judarna, speciellt utifrÃ¥n 11:25, där det sägs att “hela Israel skall bli frälst”, är att hela judafolket en gÃ¥ng i framtiden, i samband med ett förmodat yttre 1000-Ã¥rsrike, skall massomvändas. Men “hela Israel” syftar pÃ¥ Guds utvalda folk, kyrkan, som bestÃ¥r av kristna judar och kristna hedningar och som i Gal. 6:16 kallas “Guds Israel”. När alla utvalda hedningar tillsammans med alla utvalda judar i fullt antal “kommit in”, d.v.s. kommit till tro och inbärgats i Guds rike, dÃ¥ har “hela Israel”, d.v.s. hela Guds församling, blivit frälst.

Kap. 12. Här talas det om Kristi kropp, alltså Kyrkan. Varje kristen är en präst som frambär sig själv som ett levande och heligt offer inför Gud. Detta sker genom att man ställer hela sin person till Guds förfogande, att man inte anpassar sig efter den här världen, utan låter sig förvandlas genom sinnets förnyelse (v 2).

Den kristna kärleken betonas också genom att Paulus framhåller att vi kristna är olika lemmar i Kristi kropp och är till för varandra.

Kap. 13. Detta kapitel har blivit ödesdigert genom kyrkohistorien, särskilt inom den lutherska kyrkan. Här talar Paulus om att den världsliga makten är i Guds tjänst och att den kristne skall vara överheten underdÃ¥nig. Särskilt den fjärde versen har blivit missbrukad: “Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda”.

Det är sant att överheten utför Guds vilja när den t.ex. straffar brottslingar, men denna bibelvers skall inte drivas ensidigt, utan balanseras mot Apg. 5:29b: “Man mÃ¥ste lyda Gud mer än människor.†När överheten ställer krav pÃ¥ oss kristna som vi inte kan acceptera utifrÃ¥n Guds Ord, t.ex. att förfölja judar vilket var fallet under Nazityskland, dÃ¥ mÃ¥ste vi lyda Gud mer än människor. Det tragiska var att den lutherska kyrkan i Tyskland den gÃ¥ngen – förutom Bekännelsekyrkan som bröt sig ur – lydde överheten i allt och korrumperades av den nazistiska ideologin.

Idag är det andra frågor där samhällets lagar kommer i konflikt med den kristna tron. Så får t.ex. inte läkare eller barnmorskor utföra abort, eftersom det går emot det femte budordet. Kyrkliga (d.v.s. präster) eller borgliga vigselförrättare får inte välsigna eller viga homosexuella par, eftersom detta är ett brott mot det sjätte budordet, o.s.v. Man måste lyda Gud mer än människor.

Kap. 14. Här förmanas vi kristna att tänka på dem som är svaga i tron. Man skall inte bruka den kristna friheten till att chockera eller förnärma dem som är svaga i tron. Då utgör man en onödig anstöt. Det är bättre att vänta med att bruka vissa kristna friheter tills de svaga har vuxit i tron. Då kan man även inför dem göra bruk av den kristna friheten. På urkyrkans tid gällde det bl.a. om man skulle äta offerkött eller inte. Kött av djur som använts som offer till avgudarna är ju egentligen ofarligt, eftersom det inte finns några andra gudar. Men om någon tar illa vid sig skall man ta hänsyn till detta.

Kap. 15. I detta kapitel uppmanas vi att ta hänsyn till de svaga kristnas brister. Vi skall ha för-

drag med dem som är fångna i bristfälligt beteende och inte stöta bort dem, även om vi skall tillrättavisa dem. Vi skall godta dem, såsom Kristus har godtagit oss och haft tålamod med oss fastän vi är långt ifrån felfria.

Kap. 16. Detta avslutande kapitel innehÃ¥ller mest personliga hälsningar och rekommen- dationer. Vet ni förresten vem som har skrivit ned Romarbrevet? Svaret pÃ¥ den frÃ¥gan kommer fram i v 22. Det är Tertius, och inte Paulus, som nedtecknat detta brev. Det kan ju vara roligt att lägga hans namn pÃ¥ minnet. Om inte annat kan man fÃ¥ mÃ¥nga att bli förvÃ¥nade när man pÃ¥stÃ¥r att den som skrivit Romarbrevet hette Tertius – men naturligtvis var han bara Paulus sekreterare.

Paulus varnar i detta avslutande kapitel ocksÃ¥ för falska lärare och läror: “Jag uppmanar er, bröder, att ge akt pÃ¥ dem som vÃ¥llar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fÃ¥tt undervisning i. Vänd er bort frÃ¥n dem. Ty sÃ¥dana tjänar inte vÃ¥r Herre Kristus utan sin egen buk, och med milda ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor” (Rom. 16:17-18) Denna varning skall vi göra till vÃ¥r egen och pröva om den förkunnelse vi möter i gudstjänster, andaktsböcker o.s.v. överensstämmer med det vi under dessa dagar lärt oss om Romarbrevet, det brev som “kastar ett flödande ljus, ensamt tillräckligt att belysa hela skriften”, som Luther sade.