av Lars Borgström Förödelsens styggelse i GT, NT och vår tid

Denna artikel hölls som ett föredrag i Vasa den 17/11 2007 i föreningen Logos regi. Därav stycke 3.2. “Situationen i Finland”.

Inledning

“Förödelsens styggelse” nämns fyra gÃ¥nger i den Heliga Skrift. Den omtalas tvÃ¥ gÃ¥nger i Daniels bok (11:31, 12:11) och de tvÃ¥ andra gÃ¥ngerna är det frÃ¥ga om ett Jesusord som finns i Matt. 24:15 med parallell i Mark. 13:14. UtifrÃ¥n det samlade bibliska materialet, där även andra bibelställen fÃ¥r belysa nämnda bibelställen, är det tydligt att “förödelsens styggelse” syftar pÃ¥ tre händelser eller företeelser:

1) en händelse under gamla förbundets tid

2) en händelse alldeles i början av nya förbundets tid och

3) en företeelse under den yttersta tiden, d.v.s. vår tid.

Vi skall under denna eftermiddag behandla dessa tre aspekter av förödelsens styggelse. Men låt oss först samla oss i bön:

O Fader vår barmhärtig, god som oss till dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

LÃ¥t komma, Gud, till oss Ditt ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara,

Att vi ej vilse fara. Amen.

1) Förödelsens styggelse under gamla förbundets tid

Vi skall utgå från Dan. 11:31. Detta profetiska ord ingår i andra delen av Daniels bok (kap. 7-12), där Daniels fyra syner och uppenbarelser om kommande ting redogörs. Vår bibelvers ingår i den fjärde och sista synen som Daniel hade (kap 10-12). Vers 11:31 lyder:

“Härar frÃ¥n honom skall komma, och de skall orena helgedomen,

tillflyktsorten, avskaffa det dagliga offret och ställa upp förödelsens

styggelse

Vad innebär detta? Vem syftar “honom” pÃ¥? Och vad är egentligen “förödelsens styggelse” i detta sammanhang? LÃ¥t oss sätta in detta i ett större sammanhang med hjälp av Daniels syner i kap. 7-12. Denna bakgrund hjälper oss sedan även att sätta in de tvÃ¥ andra aspekterna av förödelsens styggelse i sitt specifika sammanhang. Om nÃ¥gon tycker att det blir ett hoppande mellan synerna i kap. 7-12, till synes utan kronologisk följd, beror det pÃ¥ att Daniels syner i dessa kapitel inte är kronologiska pÃ¥ det sättet att kap. 7 skildrar 500-talet f. Kr, och att vi sedan kapitel efter kapitel kan följa den fortlöpande världshistorien för att i kap. 12 ta del av domedagen. Synerna är upptecknade efter den ordning de kom till Daniel, men de behandlar helt olika tidsepoker, utan inbördes ordningsföljd.

1.1 De fyra världsrikena

Daniels första syn (kap 7) rullar upp hela världshistorien frÃ¥n och med den nybabyloniska stormaktens tid (500-talet f. Kr.) fram till världshistoriens sista dag. Synerna skildrar den här världens fortsatta historia som fyra världsriken, sannolikt därför att talet fyra betecknar jorden, denna värld. Dessa riken är ändliga och ska gÃ¥ under, hur mäktiga de än tycks vara. Men det finns ett rike som är evigt. Det är inte av den här världen (jfr Jesu ord: â€Mitt rike är inte av den här världen†Joh. 18:36) och det ska övervinna alla världsliga makter, även om det ser ut som om denna världs makter skall segra.

Symbolen för det första riket, det nybabyloniska, är ett bevingat lejon (7:4).

Det andra riket är det mediskt-persiska riket och liknas vid en björn som â€reste sig pÃ¥ sin ena sida†(7:5). Förmodligen syftar detta pÃ¥ att den persiska delen skulle dominera i detta rike. Att björnen hade tre revben i gapet mellan tänderna syftar antagligen pÃ¥ att Medien-Persien skulle besegra och förgöra andra riken, likt en björn som tagit rov och fortfarande har kvar resterna av bytet mellan tänderna.

Det tredje riket symboliseras av en leopard som hade fyra fågelvingar och fyra huvuden och fick stor makt (7:6).Detta är det rike som ska komma efter det medisk-persiska, nämligen det grekiska världsriket och dess uppsplittrade fortsättning på fyra huvuden. Att leoparden, ett av världens snabbaste landdjur, får stå som sinnebild för detta rike är ingen tillfällighet. Aldrig tidigare hade världen skådat något rike som så snabbt hade utbrett sig som Alexander den stores grekiska världsrike. Fågelvingarna uttrycker nog också den snabba expansionen.

I kap 8, i Daniels andra syn, skildras samma rike som en bock som kom västerifrÃ¥n och hade ett väldigt horn i pannan (8:5). Där förklarade Gabriel för Daniel: â€Den raggiga bocken är Javans (d.v.s. Greklands) kung och det stora hornet mellan hans ögon är den förste kungen†(alltsÃ¥ Alexander den store). Hans grekiska rike kom att erövra Persien och regera hela den dÃ¥ kända världen (jfr 2:39). Enligt synen i kap 8 sÃ¥g Daniel ocksÃ¥ att när bocken var som starkast â€brast det stora hornet sönder och fyra andra stora horn kom upp i dess ställe†(8:8). â€Det betyderâ€, förklarade Gabriel, â€att fyra riken ska uppstÃ¥ av hans folk, men hans kraft ska de inte ha†(8:22). OcksÃ¥ detta kom att gÃ¥ i uppfyllelse. Alexander den stores väldiga rike uppdelades efter hans död pÃ¥ fyra av hans generaler: Kassandros fick Makedonien med Grekland, Lysimakos Mindre Asien, Ptolemaios Egypten och Seleukos Syrien och Babylonien. Vi skall Ã¥terkomma till detta tredje rike, det hellenistiska, eftersom det är under detta rikes tid den inledningsvis citerade versen (Dan. 11:31) syftar pÃ¥.

Det fjärde riket framträder som ett mycket förskräckligt, fruktansvärt och starkt djur med stora tänder av järn. Detta fjärde och sista världsrike syftar pÃ¥ det romerska riket och alla världsliga makter därefter fram till domedagen. â€Det var olikt alla de tidigare djuren och hade tio horn†(7:7). Talet tio betecknar enligt biblisk symbolik totalitet, d.v.s. samtliga världsliga makter frÃ¥n och med det romerska världsriket.

Daniel sÃ¥g i sin syn hur Guds domedag inträffade under det fjärde djurets tid (7:9-14). Gud själv, â€den Gamle av dagarâ€, d.v.s. den Evige, satte sig pÃ¥ sin tron av eldslÃ¥gor med tio tusen gÃ¥nger tio tusen stÃ¥ende inför honom. “Han satte sig ner för att döma och böcker öppnades†(7:10). Det fjärde djuret dömdes till döden. Därmed miste alla världsriken sin makt: â€Deras livstid var bestämd till tid och stund†(7:12).

1.2. Förödaren

Med denna ram, där världshistorien tecknas under bilden av fyra djur, skall vi nu sätta in vÃ¥r bibelvers, Dan. 11:31, i sitt sammanhang. I Dan. 11:2 skildras Persien, d.v.s. det andra djuret, och hur det mobiliserar sin här mot det pÃ¥ världsscenen uppstigande tredje djuret, Javan, d.v.s. Grekland. Grekerna vann dock sjöslaget vid Salamis 480. “Sedan”, stÃ¥r det i v 3, “skall en väldig kung härska med stor makt och göra vad han vill”. Detta är Alexander den store, som pÃ¥ 330-320-talet f. Kr. expanderade sitt rike. “Men”, stÃ¥r det i v 4, “när han har kommit skall hans rike falla sönder och delas efter himlens väderstreck.” Detta syftar pÃ¥ den rikets delning i fyra mindre riken, som vi redan berört. Dessa fyra riken kom sedan att inbördes tävla om makten.

Israel, det heliga landet, kom att hamna i stridslinjen mellan det seleukidiska riket i Syrien och Babylonien, i kap. 11 kallat “Nordriket”, och det ptoleméiska riket i Egypten, kallat “Sydriket”.

FrÃ¥n och med 11:21 skildras hur en osedvanligt ond man genom list intar den seluekidiska tronen och sedan för krig mot ptoleméerna. Han begÃ¥r ocksÃ¥ illdÃ¥d mot Israels folk. Efter ett misslyckat fälttÃ¥g mot ptoleméerna “förlorar han modet”. Vi läser sedan frÃ¥n v 30b: “DÃ¥ skall han vända tillbaka och rikta sin vrede mot det heliga förbundet och ge vreden fritt utlopp. Och när han har kommit hem, skall han lyssna till dem som har övergivit det heliga förbundet. Härar frÃ¥n honom skall komma, och de skall orena helgedomen, tillflyktsorten, avskaffa det dagliga offret och ställa upp förödelsens styggelse“.

Denne onde man är seleukidkungen Antiochos IV Epifanes (175-163 f. Kr.). Om honom hade Daniel redan tidigare, i sin andra syn, fÃ¥tt veta en hel del. Daniels andra syn (kap 8) begränsar sig till det andra och det tredje världsriket, d.v.s. det medisk-persiska och det grekiska. Daniel fick se hur det medisk-persiska riket krossades av Alexander den store. â€Men när han var som starkast brast det stora hornet sönder och fyra andra stora horn kom upp i dess ställe†(8:8). Detta vet vi ju är de fyra riken som uppstod av Alexander den stores delade rike. SÃ¥ läser vi i v 9: â€FrÃ¥n ett av dem sköt ett nytt litet horn ut, som växte till kraftigt mot söder och öster och mot ’det härliga landet (Israel)’â€. Detta nya lilla horn vÃ¥gade inte bara attackera judarna, utan dess fräckhet visste inte av nÃ¥gra gränser: â€Till och med mot härskarans furste (Herren Sebaot, Gud själv) företog det sig stora ting och tog bort ifrÃ¥n honom det dagliga offret, och platsen där hans helgedom stod förstördes†(8:11). Denna profetia syftar som ni säkert förstÃ¥tt ocksÃ¥ pÃ¥ Antiochos IV Epifanes.

Denne seleukidkung gjorde under sin sista regeringstid (168-164 f. Kr.) allvarliga försök att förstöra judarnas tro och deras tempelgudstjänst. Man kan läsa mer utförligt om detta i de apokryfa skrifterna 1 och 2 Mackabeerboken (1 Mack. 1-6, 2 Mack. 3-9).

Daniel förstod inte allt vad han sÃ¥g i sin syn. Gabriel uttydde därför för Daniel följande: “Vid slutet av deras välde (de fyra hellenistiska rikena), när överträdarna har fyllt sitt mÃ¥tt, skall en fräck och illasinnad kung uppstÃ¥. Han skall bli stor i kraft, men inte genom egen styrka. Han skall Ã¥stadkomma sÃ¥ stort fördärv att man mÃ¥ste förundra sig, och han skall lyckas i allt han gör. Han skall fördärva mäktiga män, och även det heliga folket. Genom sin klokhet skall han lyckas väl med sitt svek. Han skall anse sig själv överlägsen, och han skall fördärva mÃ¥nga mitt i deras trygghet. Ja, han skall sätta sig upp mot furstarnas Furste, men han skall krossas utan hjälp av människohand” (8:23-25).

Denne Antiochos IV Epifanes var i själva verket en svag ynkrygg till kung, men genom list och manipulation tillvällde han sig makten. Man mÃ¥ste verkligen förundra sig, att denne svage ynkrygg till kung, kunde fÃ¥ plÃ¥ga Guds eget folk sÃ¥ svÃ¥rt. Hur kunde den Allsmäktige tillÃ¥ta nÃ¥got sÃ¥dant? Ja, man mÃ¥ste verkligen förundra sig, som det stÃ¥r i v 24. Denne tyranniske kung dog sedan precis som det stÃ¥r i v 25, â€utan människohandâ€. Han dog under en resa dÃ¥ han försökte plundra templen i Persien pÃ¥ deras skatter. Det var inget krig eller överfall, helt plötsligt dog han bara.

Daniel â€blev kraftlös och lÃ¥g sjuk en tid†till följd av vad han sÃ¥g (8:27). SÃ¥ fräckt och illasinnat skulle denne kung angripa den sanne Guden och hans folk, att Antiochos blev en prototyp för Guds och Hans folks ärkefiende, i NT kallad antikrist, som enligt kap 7 skulle träda fram under det fjärde rikets tid (om detta Ã¥terkommer vi). Man skulle kunna säga att Antiochos IV Epifanes är den gammaltestamentlige antikrist.

Vad var dÃ¥ exakt “förödelsens styggelse” som han var orsak till? Ã…r 168 f. Kr, hade han som sagt företagit sig ett misslyckat fälttÃ¥g mot Egypten. Under Ã¥tertÃ¥get tillbaka till Syrien passade han pÃ¥ att attackera judarna. I 1 Mack. 1:54-64 läser vi följande: “Den femtonde dagen i mÃ¥naden kislev Ã¥r 145 (enligt seleukidisk tideräkning) lät kungen bygga den vanhelgande skändligheten pÃ¥ brännofferaltaret; även runt om i Juda städer byggdes altaren, och man tände rökelse vid husdörrarna och pÃ¥ gatorna. Alla skriftrullar med lagen som pÃ¥träffades blev sönderrivna och uppbrända. Om man fann nÃ¥gon som ägde förbundets bok eller nÃ¥gon som höll lagen i ära, betydde kungens pÃ¥bud döden för honom. MÃ¥nad efter mÃ¥nad fortsatte deras vÃ¥ldsdÃ¥d mot alla israeliter som de ertappade i städerna. Den tjugofemte dagen i var mÃ¥nad offrade de pÃ¥ det altare som blivit uppfört pÃ¥ brännofferaltaret. Kvinnor som lÃ¥tit omskära sina pojkar dödades, sÃ¥ som kungen hade förordnat, och de späda barnen hängdes vid halsen pÃ¥ dem. OcksÃ¥ deras familjer och de som utfört omskärelsen blev dödade. Men mÃ¥nga israeliter fann mod och styrka inom sig till beslutet att inte äta nÃ¥got orent. De föredrog döden framför att vanhelga sig själva genom maten och skända det heliga förbundet. Och de led döden. Fruktansvärd var vreden som drabbade Israel”. Denna förödelsens styggelse, eller “vanhelgande skändlighet” som det översattes med här i 1 Mack., var ett Zeus- eller Jupiteraltare, som Antiochos alltsÃ¥ lät uppresa pÃ¥ brännofferaltaret i Jerusalems tempel.

Antiochos mål var att skada och helt förgöra Guds folk. Men det lyckades han inte med. Han fick många att avfalla, men det sanna Israel, den lilla resten, kvarlevan, renades och luttrades genom dessa händelser. Många av dem blev dödade, men vann då martyrkronan.

2) Förödelsens styggelse alldeles i början av nya förbundets tid

Som utgångspunkt för detta ämne skall vi ta ett annat profetord från Daniel, nämligen Dan. 9:27:

“Han skall stadfästa förbundet med de mÃ¥nga under en vecka, och mitt i

veckan skall han avskaffa slaktoffer och matoffer. Och på styggelsers

vinge skall förödaren komma, till dess att förstöring och oryggligt beslutad

straffdom utgjuts över förödaren.”

Dessa ord är ängeln Gabriels, från Daniels tredje uppenbarelse (Dan. 9:20-29). Men vad är det för händelser som dessa ord syftar på? Och vem är denne förödare som kommer på styggelsers vinge? Låt oss sätta in ängeln Gabriels ord i sitt sammanhang.

2.1. Frälsningen genom Messias och förödarens verk

Kap. 9 inleds med Daniels bön om förlÃ¥telse för sitt folk. Han hade sett Israels synder bÃ¥de tidigare och i hans samtid. Han förstod att Israel var skyldigt och enligt Guds rättvisa hemfallet Ã¥t domen, men han vädjade till Guds barmhärtighet. Och Daniel blev bönhörd. Redan innan han hade slutat sin bön sände Gud sin ängel Gabriel till honom. Och nu fick Daniel höra om Jesus, Messias. Han fick ocksÃ¥ höra en del andra saker, som gällde framtiden, sÃ¥dant som är svÃ¥rt för oss att förstÃ¥. Särskilt gäller det talet om de sjuttio veckorna i v. 24-27: “Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att göra slut pÃ¥ överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och smörja den Allraheligaste. Vet därför och förstÃ¥: FrÃ¥n den tid dÃ¥ ordet gick ut att Jerusalem skulle Ã¥terställas och byggas upp till dess den Smorde Fursten kommer, skall det gÃ¥ sju veckor och sextiotvÃ¥ veckor. Gator och vallgravar skall pÃ¥ nytt byggas upp, trots tider av svÃ¥righeter. Men efter de sextiotvÃ¥ veckorna skall den Smorde förgöras, helt utblottad. Och staden och helgedomen skall förstöras av folket till en furste som kommer. Men slutet kommer som en störtflod. Intill änden skall det rÃ¥da krig. Förödelse är fast besluten. Han skall stadfästa förbundet med de mÃ¥nga under en vecka, och mitt i veckan skall Han avskaffa slaktoffer och matoffer. Och pÃ¥ styggelsers vinge skall förödaren komma, till dess att förstöring och oryggligt beslutad straffdom utgjuts över förödaren.”

MÃ¥nga har haft olika teorier om vad detta kan betyda, somliga av dem är mycket vilda och â€fantasirikaâ€. Jag skall presentera ett lösningsförslag för er som vanligen omfattas av lutherska forskare, och som jag menar är det troligaste.

Gabriel säger: â€Vet därför och förstÃ¥: FrÃ¥n den tid dÃ¥ ordet gick ut att Jerusalem skulle Ã¥terställas och byggas upp till dess den Smorde Fursten kommer, ska det gÃ¥ sju ’veckor’ och sextiotvÃ¥ ’veckor’†(9:25). Uttrycket â€frÃ¥n den tid dÃ¥ ordet gick ut†syftar sannolikt pÃ¥ det edikt som utgick frÃ¥n perserkungen Ã¥r 538 f Kr. Judarna hade ju varit i fÃ¥ngenskap i Babylon under 70 Ã¥r, men när perserkungen Koresh besegrade det nybabyloniska riket Ã¥r 539 f. Kr, lät han Ã¥ret därpÃ¥ judarna Ã¥tervända till det heliga landet. Esra skriver: â€För att HERRENS ord genom Jeremia skulle uppfyllas, pÃ¥verkade HERREN den persiske kungen Koresh sinne, sÃ¥ att han över hela sitt rike lät utropa följande som ocksÃ¥ skriftligt kungjordes†(Esra 1: 1). Sedan refererar Esra själva ediktet om att Herrens hus i Jerusalem skulle byggas upp och att Israels folk fick Ã¥tervända dit. De sju veckorna tycks alltsÃ¥ syfta pÃ¥ perioden mellan Ã¥r 538 f Kr och Esras och Nehemjas tid (mitten av 400-talet f Kr), dÃ¥ Jerusalems tempel och dess murar byggdes upp. Men Ã¥teruppbyggnaden skulle innebära â€tider av svÃ¥righeter†(9:25). Det skulle gÃ¥ ytterligare 62 â€veckor’ innan Messias, â€den Smorde Fursten†kommer, dÃ¥ fullbordandets vecka, den sjuttionde, bryter in.

Gabriels undervisning fortsätter: Under fullbordandets vecka ska Messias (den Smorde) â€förgöras, helt utblottad†(9:26). Detta pÃ¥minner om Jesajas skildring av Messias ställföreträdande försoningsoffer för alla människors synder (Jes. 53). Hur kommer det dÃ¥ att gÃ¥ för Jerusalem och dess tempel? â€Staden och helgedomen ska förstöras av folket till en furste som kommer†(9:26). SÃ¥ blev ocksÃ¥ fallet genom romarna och deras härförare Titus Ã¥r 70 e Kr. Det jordiska Jerusalem och dess tempel är inte evigt. Det är däremot Guds rike, det himmelska Jerusalem med Messias som dess tempel. När det gäller det jordiska sÃ¥ kommer slutet â€som en störtflod. Intill änden ska det rÃ¥da krig. Förödelse är fast besluten†(9:26).

Den avslutande versen (9:27) är inte sÃ¥ lätt att tolka men tycks utgöra en sammanfattning: “Han skall stadfästa förbundet med de mÃ¥nga under en vecka, och mitt i veckan skall Han avskaffa slaktoffer och matoffer. Och pÃ¥ styggelsers vinge skall förödaren komma, till dess att förstöring och oryggligt beslutad straffdom utgjuts över förödaren”. Eftersom uttrycket â€de mÃ¥nga†används om alla människor i samband med Messias försoningsverk och instiftandet av det nya förbundet (jfr Jes. 53:12, Matt. 26:28), syftar â€Han†sannolikt pÃ¥ Messias. â€Han ska stadfästa förbundet med de mÃ¥nga under en vecka, och mitt i veckan ska han avskaffa slaktoffer och matoffer.†Genom sitt försoningsoffer en gÃ¥ng för alla har gamla förbundets offrande fÃ¥tt sin fullbordan.

SÃ¥ stÃ¥r det slutligen: â€Och pÃ¥ styggelsers vinge ska förödaren komma, till dess att förstöring och oryggligt beslutad straffdom utgjuts över förödaren.†â€Förödaren†syftar med all sannolikhet pÃ¥ Titus och hans romerska legioner som Ã¥r 70 e. Kr. intog Jerusalem och förstörde staden med dess tempel i grund. De styggelsers vinge som förödaren kommer pÃ¥ kan syfta pÃ¥ det romerska fälttecknet, som var en örn. Grundtextens mening är här osäker, varför New International Version har: “and on a wing of the tempel he will set up an abomination that causes desolation”, d.v.s. att han i en del av templet skall ställa upp en styggelse som medför eller orsakar förödelse. I sÃ¥ fall var det kanske frÃ¥ga om en ny avgudabild i templet, som dock ändÃ¥ bara varit ett tomt skal sedan lÃ¥ngfredagen fyrtio Ã¥r tidigare, dÃ¥ förlÃ¥ten brast när Jesus pÃ¥ korset gav upp andan. Det kan ocksÃ¥ ha varit frÃ¥ga om de romerska fältstandaren som sattes upp pÃ¥ tempelplatsen och som soldaterna offrade till i samband med templets förstörelse.

2.2. Jesu profetia om förödelsen

Bara nÃ¥gon dag före det att Jesus utlämnades i fiendernas händer för att korsfästas, talade Han i sitt stora eskatologiska tal om förödelsens styggelse. I Matt. 24:15-21 säger Han: “När ni dÃ¥ ser ´förödelsens styggelse´, som profeten Daniel talar om, stÃ¥ pÃ¥ helig plats – den som läser detta bör noga lägga märke till det – dÃ¥ mÃ¥ste de som är i Judeen fly bort till bergen. Den som är pÃ¥ taket skall inte gÃ¥ ner för att med sig det som finns i huset, och den som är pÃ¥ Ã¥kern skall inte hämta sin mantel. Ve dem som väntar barn eller ammar i de dagarna! Be att ni inte mÃ¥ste fly under vintern eller pÃ¥ sabbaten. Ty dÃ¥ skall det bli en sÃ¥ stor nöd att nÃ¥got liknande inte förekommit sedan världens begynnelse och aldrig mer skall förekomma”.

Denna profetia syftar pÃ¥ samma händelse som Gabriels ord till Daniel, och gick som sagt i uppfyllelse Ã¥r 70 e. Kr. Romerska härar förstörde staden och templet i grund. När Jesus yttrade orden om förödelsens styggelse hade Han faktiskt precis lämnat templet (Matt.24:1). Just innan Han lämnade byggnaden klagade Han över det obotfärdiga folket: “Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, sÃ¥ som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte”. Att Jesus upprepar stadens namn: “Jerusalem, Jerusalem”, är för att betona djupet i tragedin och Hans sorg över obotfärdigheten. Jerusalem, vars namn har med frid, shalom, att göra, och antagligen betyder fridens grundval eller fridens boning, skulle nu drabbas av krig och fördärv. “Ert hus kommer att stÃ¥ öde” och “ni kommer inte att se mig igen” sade Jesus och lämnade templet Ã¥t sitt öde. Inte förrän vid Hans Ã¥terkomst vid den yttersta domen skall de fÃ¥ se Honom igen, men det blir dem inte till räddning – den dagen är det för sent. Jesu ord blev en dom över staden och templet.

Lärjungarna följde efter Honom och kom fram till Honom och visade Honom de stora, vackra tempelbyggnaderna. Antagligen gjorde de detta för att försöka förmÃ¥ Honom att ändra sitt domslut. Detta tempel, som nu hade renoverats och utbyggts under nära femtio Ã¥rs tid (Joh. 2:20), med dess imponerande, kostbara och härliga byggnader, var judarnas stolthet och nationella säkerhet, garanten för att Gud fortfarande bodde mitt bland sitt folk. Lärjungarna delade fortfarande den beundran, som varje jude kände inför templet. De tänkte att det vore stor skada, ja en fruktansvärd katastrof, att förstöra ett sÃ¥dant tempel. “Men Jesus sade till dem: ´Ni ser allt detta. Amen säger jag er: Här skall inte lämnas sten pÃ¥ sten. Allt skall brytas ner.´”

Guds Ord är inte kraftlöst, osäkert eller oprecist. Guds Ord går alltid i uppfyllelse. År 70, ungefär fyrtio år senare, inträffade den stora katastrofen. Efter fyra månaders belägring intog, som vi redan nämnt, den romerske härföraren Titus staden och krossade den fullständigt. Aldrig förr hade Jerusalem varit så praktfullt, fästningsverken så starka och invånarantalet så högt som vid denna tid, och aldrig förr hade staden blivit så totalt förstörd.

Men hur kunde detta vara möjligt? Hur hade utvecklingen kunnat gå så långt? Hur kunde Gud straffa dem på detta sätt? Det berodde på folkets synd och avfall, på dess ohörsamhet gentemot Guds Ord. Jerusalem hade en lång historia av Guds nådefulla närvaro. Staden hade haft en lång besökelsetid.

2.3. Profeter hade sänts

Herren hade verkligen vÃ¥rdat sig om sitt folk. Han hade gjort precis allt för dem. Han hade i olika kritiska skeden i deras historia mirakulöst räddat dem undan en säker undergÃ¥ng. Han hade sänt dem domare som räddade dem frÃ¥n hedniska folkslag. Han hade uppenbarat sig för dem och gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng sänt dem profeter för att ge dem sitt Ord. Han hade lÃ¥tit sitt Ord – sin välsignande och livgivande undervisning – bli nedtecknat sÃ¥ att de alltid hade det tillgängligt. Han hade gett dem löftet om sin Son som skulle lida och dö för alla deras synder. Ja, alla deras blodröda synder mot Honom, deras Skapare och Frälsnings Gud, skulle tvättas vita som snö, om de bara ville hÃ¥lla sig till Honom (Jes. 1:18).

I sÃ¥ngen om Herrens vingÃ¥rd (Jes. 5:1-6) liknas Israels hus vid HERREN Sebaots vingÃ¥rd och Juda folk vid Hans älsklingsplantering. Herren har pÃ¥ allt sätt skött om sin vingÃ¥rd och gett den bästa tänkbara skötsel och kärlek. Hans omvÃ¥rdnad skildras i vackra, poetiska ord: “Nu vill jag sjunga om min älskade, min älskades sÃ¥ng om Hans vingÃ¥rd: Min älskade hade en vingÃ¥rd pÃ¥ en bördig bergskulle. Han grävde upp den och rensade den frÃ¥n stenar och planterade där ädla vinstockar. Han byggde ett vakttorn mitt i den och högg ut ett presskar. Sedan väntade Han att den skulle bära äkta druvor, men den bar vilddruvor” (Jes. 5:1-2).

Den onda, av synden fördärvade människonaturen kan inte bära annat än vilddruvor. Det är inte sÃ¥ att vissa människor bär god frukt och andra dÃ¥lig frukt. Alla människor bär dÃ¥lig frukt eftersom hela människosläktet är fördärvat. Ett dÃ¥ligt träd kan inte bära annat än dÃ¥lig frukt (Luk. 6:45). Det är en lag som gäller redan i naturens värld. Därför är det pÃ¥ ett sätt inte märkligt att Israels hus bar vilddruvor. Det finns bara en enda som bär god frukt och det är Han om vilken det heter: “Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning frÃ¥n hans rötter skall bära frukt” (Jes. 11:1).

Denne telning, Jesus Kristus, är den ende som bär god frukt, äkta druvor. Men genom att vara i Honom genom trons förening, bär ocksÃ¥ lärjungen god frukt eller äkta druvor. DÃ¥ kan telningen bära frukt genom sin lärjunge. Jesus förklarar: “Jag är den sanna vinstocken, och min Fader är vingÃ¥rdsmannen. Varje gren i mig som inte bär frukt skär Han bort, och varje gren som bär frukt rensar Han, för att den skall bära mer frukt. Ni är redan nu rena i kraft av det ord som jag har talat till er. Förbli i mig, sÃ¥ förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, sÃ¥ kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om nÃ¥gon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra. Om nÃ¥gon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och torkar bort, och man samlar ihop sÃ¥dana grenar och kastar dem i elden, och de bränns upp (Joh. 15:1-6).

Det märkliga med Israels hus var att de – trots alla Herrens nÃ¥degärningar gentemot dem, Hans stora fördrag och tÃ¥lamod med dem – inte velat bli omvända, inte velat lÃ¥ta förena sig med Honom. Med tanke pÃ¥ alla nÃ¥detillfällen, alla Herrens välgärningar och vädjanden till dem, var det en stor skam att de fortfarande lät sitt onda syndafördärv framvälla i synd och otro, och inte lÃ¥ta sig omvändas. Ja, de t.o.m. mördade och stenade de profeter som Herren sände till dem (Matt. 23:37). Därför var det helt och hÃ¥llet deras eget fel att de fortsatte att bära vilddruvor i stället för äkta druvor, de goda Andens frukter som kommer av ett liv i gemenskap med Herren.

Jesus säger, där Han stÃ¥r pÃ¥ tempelplatsen, att Han slösat mycket kärlek pÃ¥ staden: “Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, sÃ¥ som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte” (Matt. 23:37). Han hade velat vara stadens skydd mot skuld och dom och ge den frid. Men Han kan inte omvända människornas trotsiga vilja med vÃ¥ld. Människan har fÃ¥tt den fruktansvärda makten att säga “nej” till Jesus, och det var det man gjorde.

Gud är visserligen lÃ¥ngmodig och väntar länge pÃ¥ folkets omvändelse, men det finns till slut en gräns ocksÃ¥ för Guds tÃ¥lamod. Till slut säger Han i sÃ¥ngen om Herrens vingÃ¥rd: “Och nu, Jerusalems invÃ¥nare och Juda män, döm mellan mig och min vingÃ¥rd. Vad kunde mer göras för min vingÃ¥rd än vad jag har gjort för den? Varför bar den vilddruvor, när jag väntade att den skulle bära äkta druvor? Jag vill nu lÃ¥ta er veta vad jag skall göra med min vingÃ¥rd: Jag skall ta bort stängslet, och den skall bli ödelagd. Jag skall bryta ner muren, och den skall bli nertrampad. Jag skall ödelägga den, ingen skall beskära den eller gräva i den. Men tistel och törne skall komma upp, och jag skall befalla molnen att inte lÃ¥ta det regna pÃ¥ den.” (Jes. 5:3-6). Det var denna sanning, som Jesus, dÃ¥ Han lämnade tempelplatsen, Ã¥ter aktualiserade dÃ¥ Hans sade: “Här skall inte lämnas sten pÃ¥ sten. Allt skall brytas ner” (Matt. 24:2). SÃ¥ fruktansvärt tragiskt! Men sÃ¥ gÃ¥r det till sist när man trotsar Herrens bud och är ohörsam gentemot Hans Ord. “HERREN Sebaots vingÃ¥rd är Israels hus och Juda folk Hans älsklingsplantering. Han väntade laglydnad men fann blodiga lagbrott, Han väntade rättfärdighet men fann skriande orättfärdighet” (Jes. 5:7).

Israel gick alltså till sist under som nation. Gud låter inte gäcka sig utan straffar synd och otro, om inte förr så ändå till sist. Det var bara en minoritet av judar, kvarlevan, de som tog emot Jesus som deras utlovade Messias och Frälsare, som bildade grunden för ett nytt Gudsfolk bestående av människor från alla folk och stammar över hela jorden. De andra kastades p.g.a. sin otro bort som torra grenar, sparade åt elden (Joh. 15:6).

Det sanna Gudsfolket, de sanna judarna, de som var omskurna inte bara till det yttre utan även hade omskurna hjärtan (Rom. 2:28-29), gick alltsÃ¥ inte under dÃ¥ templet föll Ã¥r 70 och de drabbades inte heller av Jesu domsord. De hade sitt hela hopp till Jesus och inte till tempelbyggnaden eller den religiösa organisationen som leddes av det stora judiska rÃ¥det, sanhedrin. Om Franzéns mäktiga adventspsalm hade varit skriven redan dÃ¥, hade de kunnat sjunga: â€Jerusalem är öde, Dess tempel fallit ner, Dess präster äro döde, Dess spira är ej mer; Men Kristi rike varar Och sig alltmer förklarar. Välsignad vare Han Som kom i Herrens namn!†(LH 87:7).

Den sanna gudstjänsten är, vare sig den sker i en katedral, ett enkelt bönhus eller i en förföljd katakombförsamling, en tillbedjan i Ande och sanning. När Jesus träffade den samaritiska kvinnan sade hon att hennes fäder, samariterna, tillbett pÃ¥ berget Gerissim, men att judarna säger att templet i Jerusalem är rätta platsen för tillbedjan. Jesus svarade henne dÃ¥: â€Tro mig, kvinna, den tid kommer, dÃ¥ det varken är pÃ¥ detta berg eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. [—] Den tid kommer, ja, den är redan här, dÃ¥ sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning†(Joh. 4:21, 23).

Vi fÃ¥r därför inte tänka att själva kyrkobyggnaden skulle vara en garant för att där inne finns räddningen, frälsningen till evigt liv. Vi skall inte förakta vackra kyrkor. Det är en särskild Guds nÃ¥d dÃ¥ Han lÃ¥ter oss fira gudstjänst i Ande och sanning i nÃ¥gon av vÃ¥ra vackra, ofta praktfulla, gamla kyrkor. Det skall man i sÃ¥ fall glädjas över och tacka Gud för. Men sÃ¥dant hör inte till det avgörande. Luther räknade upp sju kännetecken pÃ¥ den sanna kyrkan, och kyrkobyggnaden finns inte med pÃ¥ den listan. En kyrkobyggnad kan missbrukas. Predikas inte Guds Ord rent och klart därinne sÃ¥ har den förfelat sitt syfte och saknar existensberättigande. Det är inte kyrkobyggnaderna som har Frälsarens underbara löfte med sig om bestÃ¥nd till tidens slut. När Jesus sade att “helvetets portar”, d.v.s. helvetet i all dess fasansfulla makt och styrka, “inte skall fÃ¥ makt över henne” (Matt. 16:18), dÃ¥ var det inte ett löfte om att vÃ¥ra yttre helgedomar av sten, trä eller lera skulle bestÃ¥ till den dagen Jesus kommer tillbaka.

Det var inte heller ett löfte om att en viss kyrkoorganisation, t.ex. Finska kyrkan, Evangelieföreningen eller Logosföreningen, skulle bestå tiderna igenom. Kyrkan i egentlig mening är inte en viss samfundsorganisation, såsom t.ex. katolikerna hävdar. De menar att deras romersk-katolska kyrka, med påven som huvud, är kyrkan med stort K, mottagaren av himmelrikets nycklar och Jesu löfte om bestånd till tidens slut. Inget samfund har sådana löften. Bara den som står på den fasta klippan, som är den sanna bekännelsen till Jesus som den levande Gudens Son, har dessa löften (Matt. 16:16-19). Den sanna kyrkan är de heligas samfund, alla människor som tror på Jesus.

2.4. De kristnas räddning år 70

Jesus hade varnat sina lärjungar för Titus förstörelse av Jerusalem Ã¥r 70: “När ni dÃ¥ ser ´förödelsens styggelse´, som profeten Daniel talar om, stÃ¥ pÃ¥ helig plats – den som läser detta bör noga lägga märke till det – dÃ¥ mÃ¥ste de som är i Judeen fly bort till bergen. Den som är pÃ¥ taket skall inte gÃ¥ ner för att ta med sig det som finns i huset, och den som är pÃ¥ Ã¥kern skall inte vända tillbaka för att hämta sin mantel. Ve dem som väntar barn eller ammar i de dagarna! Be att ni inte mÃ¥ste fly under vintern eller pÃ¥ sabbaten. Ty det skall bli en sÃ¥ stor nöd

att nÃ¥got liknande inte förkommit sedan världens begynnelse och aldrig mer skall förekomma” (Matt. 24:15-21).

I april Ã¥r 70 började Titus belägringen av Jerusalem. Allteftersom belägringen fortskred, tillkom utöver krigets allmänna faror en sÃ¥dan hungersnöd att till och med kannibalism förekom. Den 24 juli intog romarna Antoniaborgen. Tolv dagar senare upphörde det dagliga offret i templet. Den 27 augusti brändes tempelportarna. TvÃ¥ dagar senare, faktiskt pÃ¥ Ã¥rsdagen av babyloniernas förstöring av det första templet 587 f. Kr, satte romarna eld pÃ¥ själva templet och förstörde det i grund. Medan templet fortfarande brann förde soldaterna in sina legionstandar pÃ¥ det heliga tempelomrÃ¥det, satte upp dem mittemot den östra porten och offrade till dem där. Medan de gjorde detta, hälsade de Titus som imperator (segerrik befälhavare). Judarna hade redan tidigare uppfattat den romerska seden att offra till standaren som hedniskt övermod. Men att utföra ett sÃ¥dant offer pÃ¥ tempelplatsen var det yttersta beviset pÃ¥ skymf mot Israels Gud. Denna händelse är nog det som Jesus Ã¥syftar när Han säger: “När ni dÃ¥ ser ´förödelsens styggelse´, som profeten Daniel talar om, stÃ¥ pÃ¥ helig plats…” (Matt. 24:15).

De kristna som bodde i Jerusalem och dess omnejd, hörsammade bokstavligt Jesu råd. Strax före Jerusalems förstörelse, då hela staden jämnades med marken från och med den 26 september, flydde de till Pella, en stad uppe i de transjordanska bergen, och undslapp på det sättet förgörelsen och döden. Ett urskillningslöst blodbad anställdes i Jerusalem med omnejd. Stora delar av befolkningen togs också som slavar, andra blev gladiatorer och sju hundra reserverades för Titus triumfprocession i Rom. Scener från denna, där krigsbyten inklusive heliga troféer från Jerusalems tempel bärs fram, finns ännu idag bevarade på insidan av Titus triumfbåge i Rom.

De kristnas flykt skulle enligt Jesu anvisning ske sÃ¥ snabbt, att den som befann sig uppe pÃ¥ hustaket – där var man ofta i kvällningen för att vila – genast skulle lämna sitt hem utan att samla ihop nÃ¥gra ägodelar. SÃ¥ snabbt skulle förödelsen inträffa, att man mycket väl kunde bli drabbad om man sÃ¥ bara tog tid till att samla ihop och ta med sig sina viktigaste ägodelar. LikasÃ¥ skulle inte den som befann sig ute pÃ¥ fälten Ã¥tervända hem, utan genast, sÃ¥ fort han sÃ¥g de romerska härarna med sina örnstandar närma sig, fly bort till bergen.

Önskan om att flykten inte skulle ske på vintern hade inte med snö och köld att göra. I Judeen blir det inte så kallt, utan önskan hade istället att göra med att de kraftiga vinterregnen översvämmade floderna, vilket ofta gjorde dem omöjliga att ta sig över. För gravida kvinnor och små barn blev det naturligtvis ännu svårare.

Eftersom sabbaten var avsedd för vila, fick judarna inte gÃ¥ längre än en dryg kilometer pÃ¥ sabbaten. SÃ¥ kallas t.ex. avstÃ¥ndet frÃ¥n Oljeberget till Jerusalem “en sabbatsväg” (Apg. 1:12). Om nu flyendet för livet skulle ske pÃ¥ en sabbat, skulle nog denna föreskrift visserligen inte stoppa dem, men för dem med känsliga samveten skulle det innebära svÃ¥ra förebrÃ¥elser efterÃ¥t.

De kristna räddades alltså till sina liv genom att fly från förödelsens styggelse. Detta får vi anledning att återkomma till i andligt avseende då vi nu skall studera

3) Förödelsens styggelse under den yttersta tiden, d.v.s. vår tid

Vi har sett hur förödelsens styggelse drabbade Jerusalems tempel två gånger, en gång när tiden för gamla förbundet löpte mot sitt slut, och en gång alldeles i början av det nya förbundet. Men profetiorna om förödelsens styggelse är därmed inte uttömda. Det talas även om förödelsens styggelse under fortsättningen av nya förbundet. Som utgångspunkt tar vi ännu en profetia från Daniels bok, närmare bestämt från Dan. 7:7-8, 20-25:

Sedan fick jag i min syn om natten se ett fjärde djur, mycket förskräckligt,

fruktansvärt och starkt. Det hade stora tänder av järn, det uppslukade

och krossade, och det som blev kvar trampade det under fötterna. Det var

olikt alla de tidigare djuren och hade tio horn. Men medan jag såg på hornen

fick jag se hur ett annat horn sköt upp mellan dem, ett litet horn som stötte

bort tre av de förra hornen. Det hornet hade ögon som liknade människoögon

och en mun som talade skrytsamt. [—]

Likaså ville jag ha förklaring till de tio hornen på dess huvud och till det

nya hornet som sköt upp senare och för vilket tre andra horn föll av och

som hade ögon och en mun som talade skrytsamt och såg större ut än de

övriga. Det hornet hade jag också sett föra krig mot de heliga och besegra

dem, till dess att den Gamle av dagar kom och domen föll till förmån

för den Högstes heliga och tiden var inne då de heliga fick ta riket i besittning.

DÃ¥ svarade han: “Det fjärde djuret betyder att ett fjärde rike skall uppstÃ¥ pÃ¥

jorden, ett som är olikt alla de andra rikena. Det skall uppsluka hela jorden

och trampa ner och krossa den. De tio hornen betyder att tio kungar skall

uppstå i det riket, och efter dem skall en annan uppstå som skall vara olik

de förra och som skall slå ner tre kungar. Denne skall tala mot den Högste

och ansätta den Högstes heliga. Han skall sätta sig i sinnet att förändra

heliga tider och lagar, och de skall ges i hans hand under en tid och tider

och en halv tid.

Vad betyder nu detta? Vem eller vad är det lilla, märkliga hornet, som samtidigt är så oerhört mäktigt? Låt oss ännu en gång sätta in profetian i dess sammanhang.

3.1. Det fjärde djuret och dess tio horn

Daniel sÃ¥g redan i sin första syn hur fräckheterna mot Gud och attackerna mot Guds rike tilltog under det fjärde rikets tid. Det fjärde djuret är ju, som vi minns, Romarriket och alla dess följdriken (de tio hornen). Under dessa följdrikens tid – vi kan här konkret tänka pÃ¥ det Merovingiska riket, Frankerriket, Tyskland, Frankrike, England, Spanien o.s.v. – skall detta nya horn växa fram. Daniel berättar: â€Medan jag sÃ¥g pÃ¥ hornen fick jag se hur ett annat horn sköt upp mellan dem, ett litet horn som stötte bort tre av de förra hornen. Det hornet hade ögon som liknade människoögon och en mun som talade skrytsamt” (7:8). Daniel undrade vad det fjärde djuret kunde betyda, eftersom det var sÃ¥ annorlunda än de andra djuren. Det hade ju tio horn pÃ¥ sitt huvud. Och vad betydde det nya hornet? Det var ju â€ett litet horn’ (7:8) men â€sÃ¥g större ut än de övriga†(7:20), talade ord i strid med den Högste, plÃ¥gade den Högstes heliga, försökte förändra heliga tider och lagar (7:25) och tillskansade sig världslig makt genom att stöta bort tre av de förra hornen (7:8).

Detta horn, som är den nytestamentlige antikrist, är enligt vÃ¥r lutherska tro pÃ¥vedömet. Vatikanstaten är ju verkligen ett annorlunda rike, inte ett vanligt rike, utan en sammanblandning mellan världsligt och andligt. Den romersk-katolska kyrkan talar ord i strid mot den Högste (stiftar nya obibliska dogmer, fördömer tron allena o.s.v.), plÃ¥gar den högstes heliga (inkvisition m.m.), förändrar heliga tider och lagar (fastetider, fastställt söndagen som vilodag – det är alltsÃ¥ ingen fri sak, celibattvÃ¥ng för präster och klosterfolk m.m.). I Konkordieboken utpekas pÃ¥ven som antikrist (SKB, s 321, 347-348). Luther skriver i Schmalkaldiska artiklarna: â€I Alexandria [styrde prästerna] gemensamt kyrkan, sÃ¥som även apostlarna och efter dem alla biskoparna i hela kristenheten gjort, tills pÃ¥ven uppreste sitt huvud över alla. Detta visar pÃ¥ det kraftigaste, att pÃ¥ven är den verklige antikrist, som upphöjt sig över och satt sig upp mot Kristus, dÃ¥ han menar, att de kristna icke bli saliga utan hans makt, som dock ingenting är och som icke är förordnad och pÃ¥bjuden av Gud. Detta är detsamma som â€att sätta sig över Gud och mot Gudâ€, (2 Thess 2:4) sÃ¥som den helige Paulus säger. SÃ¥dant göra dock varken turkarna eller tatarerna, huru arga fiender till de kristna de än äro, utan de lÃ¥ta vem som vill det tro pÃ¥ Kristus och kräva blott skatt och utvärtes lydnad av de kristna. Men pÃ¥ven vill icke lämna tron (pÃ¥ Kristus) i fred utan säger, att man mÃ¥ste lyda honom, om man skall varda salig. Detta vilja vi icke göra, utan hellre dö i Guds namn.†(SKB, s 321)

Luther hänvisade här till 2 Tess. 2:4, ett ställe som beskriver “laglöshetens människa, fördärvets son”, d.v.s. antikrist, som skulle träda fram öppet i den yttersta tiden. Det stÃ¥r att denne fiende “sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud”. Detta stämmer mycket väl in pÃ¥ pÃ¥ven. Han framträder i kristenhetens mitt och säger sig vara kyrkans huvud, vilket Kristus är, och kallar sig Helige Fader, vilket endast Gud kallas i Skriften (Joh. 17:11). Han stiftar ocksÃ¥ nya obibliska läror och bud samt binder människor vid dessa, trots att endast Gud kan pÃ¥bjuda trossatser och bud. Antikrist betyder mot Kristus, men även istället för Kristus. Den grekiska prepositionen anti har bÃ¥da dessa betydelser. Det är alltsÃ¥ nÃ¥gon som kommer med ansprÃ¥k pÃ¥ att ersätta Kristus, och därmed är denne ocksÃ¥ mot Kristus, en motstÃ¥ndare till Honom. PÃ¥ven kallar sig öppet Kristi ställföreträdare. Nu är det inte sÃ¥ att Benedikt XVI personligen är antikrist, men hans ämbete är det; pÃ¥vestolen är antikrist. Vilken stor motstÃ¥ndare till Kristus och Hans försoningsverk pÃ¥vestolen är framgÃ¥r av att man officiellt, genom pÃ¥vekyrkans högsta organ: ett allmänt koncilium, nämligen i Trient 1545-1563, sade bl.a. följande: “Om nÃ¥gon säger att den rättfärdiggörande tron ej är nÃ¥got annat än förtröstan pÃ¥ den gudomliga barmhärtighet som förlÃ¥ter synder för Kristi skull, eller säger att man rättfärdiggöres genom denna förtröstan allena, den vare fördömd” (canon 12 i “dekret om rättfärdiggörelsen”).

All villolära är antikristlig, eftersom den skymmer evangeliet om Jesus. Därför kunde Johannes skriva i sitt första brev, lÃ¥ngt innan pÃ¥ven framträtt: “Kära barn, den sista tiden är här. Och liksom ni har hört att antikrist skall komma, sÃ¥ har redan nu mÃ¥nga antikrister trätt fram”. Villolärarna trängde redan fram under apostlarnas tid och Johannes skriver om dessa: “Detta är antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu är i världen” (1 Joh. 4:3).

Det är utifrÃ¥n detta tydligt att antikrists ande även är verksam utanför den romersk-katolska kyrkan. Den är ett väsende som tränger in i alla kyrkosamfund och församlingar där man inte rensar ut den falska lärans surdeg. Men den store antikrist, “antichristus magnus” som de gamla dogmatikerna kallade honom, är utan tvekan pÃ¥ven. Han överträffar alla de andra i förhävelse och skadlighet. Dessutom vet man inte vad som nu stÃ¥r för dörren genom den moderna ekumeniken och religionsblandningen. De protestantiska kyrkorna gÃ¥r alltmer samman och i pingstkyrkan och trosrörelsen är man numera mycket öppen för katolska kyrkan. Sveriges katolske biskop Anders Arborelius har varit ärad gäst och talare pÃ¥ Livets Ord i Uppsala, och i denna församlings bokhandel sprider man Katolska kyrkans katekes och en mängd andra katolska böcker. Samtidigt inbjuder pÃ¥ven till religionsdialog och talar mycket uppskattande om muslimer och menar att dessa kan bli frälsta genom sin tro pÃ¥ Skaparen. Det är inte omöjligt att vi mycket snart fÃ¥r uppleva en stor, pÃ¥veledd världskyrka med synkretistiska inslag, där även hednareligioner inlemmats. PÃ¥ven är i vilket fall som helst det nya horn som skjuter upp bland de tio hornen pÃ¥ det fjärde djuret.

Skulle nu detta fjärde djur (det fjärde världsriket) i Daniels uppenbarelse, med dess tio horn och detta nya horn, den antikristliga makten, besegra den Högste och hans rike? Nej! Daniel fick veta att dom skall hållas och hans välde skall tas ifrån honom och han skall fördärvas i grund. Riket, makten och väldet över alla riken under himlen ska ges åt det folk som är den Högstes heliga†(7:26f).

Medan Daniel betraktade det fjärde djuret, fick han som sagt se hur Gud den evige (â€den Gamle av dagarâ€) satte sig pÃ¥ domarsätet och gjorde slut pÃ¥ alla världsliga riken (7:9-14). â€I min syn om natten sÃ¥g jagâ€, berättar Daniel, att â€en som liknade en människoson kom med himlens skyar, och Han närmade sig den Gamle och fördes fram inför Honom. Ã…t Honom gavs makt och ära och rike, och alla folk och stammar och sprÃ¥k mÃ¥ste tjäna Honom. Hans välde är ett evigt välde som inte ska ta slut, och Hans rike ska inte förstöras†(7:13-14). Daniel fick här se Kristi Ã¥terkomst pÃ¥ himmelens skyar till dom och frälsning.

3.2. Situationen i Finland

Som få andra länder i världen har Finland varit föremål för Guds särskilda nåd, då Han låtit sitt Ord mäktigt förkunnas i ert land under lång tid. Ni har varit kristna i ungefär åtta hundra år, eller tusen år om ni räknar er till den svenska befolkningen, och för snart fem hundra år sedan fick den evangeliska tron fäste i ert land. Generation efter generation blev undervisad i evangeliets sanningar, t.ex. användes under långa tider Luthers Lilla Katekes i skolundervisningen. På 1800-talet svepte en stor folkväckelse över ert land, där Fredrik Gabriel Hedberg var en centralgestalt. Även på 1900-talet, mitt i avfallet, sände Herren sina budbärare till er med sanningens Ord. Gud har verkligen varit nådig mot ert land och ert folk. Man skulle kunna säga att ni varit något av Hans vingård, Hans älsklingsplantering, här uppe i Norden. Ni har också till stor del blivit förskonade från påvens villfarelser. I Sverige är den romersk-katolska kyrkan mycket starkare än i Finland. Detta beror dels på invandring av katoliker, men också p.g.a. att ett inte obetydligt antal intellektuella konverterat och att den katolska kyrkan utövar en lockelse och stark influens på den ganska stora högkyrkliga rörelsen inom Svenska kyrkan. På det hela taget har Herren varit mycket god mot er och slösat sin nåd över er. Hur har då Finlands folk svarat upp emot denna kärlek?

Under hela 1900-talet och under 2000-talets första åtta år har ett sällan skådat avfall skett i ert land. Endast de övriga nordiska länderna kan nog sägas vare värre i detta avseende. Den bibliska, evangelisk-lutherska läran har förvrängts och förfalskats och folket har till allra största del övergett Herren. Avfallet har också visat sig i yttre handlingar. Barnamord, som inte tolererats här i landet sedan hednisk, förkristen tid, har kommit tillbaka. Varje år mördas nu tusentals foster på abortklinikerna. Den fria aborten har drivits igenom i kampen för kvinnans fri- och rättigheter. Men Gud har aldrig gett kvinnan frihet eller rätt att döda sina barn. Respekten för livet försvinner i samma takt som den kristna tron. Ungdomen förvildas, kriminaliteten ökar och det meningslösa våldet breder ut sig. Ni har precis drabbats av ett obegripligt vansinnesdåd, där en pojke gjort sig skyldig till massmord, och fler djävulska attacker är att vänta i framtiden. Gammal och ny hedendom tar plats där den sanna tron försvinner. Mer behöver inte sägas för att vi skall inse att Finlands avfall är minst lika stort och himmelskriande som det gamla Israels. Herren har verkligen gjort allt för sin älsklingsplantering i Norden. Men Han kan som sagt inte omvända människornas trotsiga vilja med våld. Finländare, svenskar och alla andra människor, kan säga nej och ta farväl av Jesus.

Vad skall ni dÃ¥ göra? Vad kan Finland som nation göra? En möjlighet finns ännu: Att omvända sig, be om förlÃ¥telse för de mÃ¥nga synderna och för det svÃ¥ra avfallet frÃ¥n Herren. “O land, land, land, hör HERRENS ord!” (Jer. 22:29). HERREN säger nämligen: “Om du vänder om, skall jag lÃ¥ta dig komma tillbaka och du skall fÃ¥ tjäna mig” (Jer. 15:19).

Omvändelsen mÃ¥ste börja bland oss som kallar oss kristna. Vi upplever idag, hur de gamla kyrkosamfunden, och Finska kyrkan fÃ¥r väl här sägas gÃ¥ i spetsen i ert land, förändras genom en allt längre gÃ¥ende läroupplösning. Under täckmantel förnekar man idag sÃ¥ gott som alla kristna trossanningar. I den kristna kärlekens namn upphäver man Guds bud och kyrkan är i färd med att öppna slussarna för den moderna hedendomens syndaflod av orenhet och skamlöshet. Som en epidemi sprider sig bland dem som anses och anser sig själva vara kristna en förfalskad kristendom, en mänsklig, självtillverkad religion som förnekar Jesu gudom och Hans försoningsverk, Himmelen, helvetet, nÃ¥den, synden, det av Gud instiftade äktenskapet, domen, evigheten m.m. för att helt och hÃ¥llet inrikta sig pÃ¥ denna världs ekonomiska och sociala problem. I stället för att värna om “den tro som en gÃ¥ng för alla har överlämnats Ã¥t de heliga” (Jud. v. 3) förändrar, förnekar och bekämpar man denna tro.

Det gÃ¥r med den avfallna kyrkan som det gjorde en gÃ¥ng med Israel och Jerusalems tempel, när avgudadyrkan med sina avgudabilder hade trängt ända in i det innersta av helgedomen. DÃ¥ lämnade Herrens härlighet templet (Hes. 10-11). Men gudstjänsterna fortsatte nog som om ingenting hade hänt. UtÃ¥t verkade allt vara som vanligt. Den händelsen upprepades under Jesu sista vecka i Jerusalem före sin korsfästelse. Han hade undervisat i det heliga landet under tre Ã¥rs tid och nu även i Jerusalem under pÃ¥skhögtiden, i folkets mitt, i själva helgedomen. Kan man tänka sig ett starkare nÃ¥detillfälle? Men de var obotfärdiga och avvisade Honom. Jesus sade dÃ¥: â€Se, ert hus kommer att stÃ¥ öde. Ty jag säger er: Härefter skall ni inte se mig, förrän ni säger: Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn†(Matt. 23:38-39).

Jesus lämnade dem! Han visade sig inte heller för dem efter sin uppstÃ¥ndelse, utan bara för sina lärjungar och andra utvalda redskap. Han har inte heller visat sig, och kommer inte heller att visa sig, i sin osynliga nÃ¥desnärvaro för andra än sina lärjungar. Inte förrän vid tidens slut, pÃ¥ den yttersta dagen, kommer Han att visa sig fullt synlig pÃ¥ jorden igen. Men dÃ¥ kommer den stora, otroende och obotfärdiga massan av människor att springa och gömma sig i hÃ¥lor och bland bergsklyftor. De kommer att finna Honom outhärdlig och bönfalla bergen: â€Fall över oss och göm oss för Hans ansikte som sitter pÃ¥ tronen och för Lammets vrede†(Upp. 6:16).

Liksom Herren lämnade templet den gÃ¥ngen, sker detta ocksÃ¥ idag pÃ¥ ett osynligt, men inte desto mindre verkligt och ödesdigert sätt i samfunden. Där Jesus förnekas i sin egen kyrka, där drar Han sig undan och lÃ¥ter människorna gÃ¥ sina egna vägar, allt längre bort frÃ¥n Honom. â€Ert hus skall stÃ¥ öde†sade Jesus dÃ¥ Han lämnade templet. I parallellstället i Lukasevangeliet stÃ¥r det: â€Se, ert hus lämnas nu Ã¥t er själva†(Luk. 13:35). Ja, människorna utlämnas Ã¥t sig själva och sina människotankar. SÃ¥ glider de gamla samfunden bort frÃ¥n den enda sanna grunden och förvandlas till nÃ¥got helt annat, t.ex. en â€organisation för mänskliga rättigheter”. De enda lärosatser som numera inte fÃ¥r förnekas eller överträdas är de egna, människouttänkta buden som kvinnans rätt till prästämbetet och snart även de homosexuellas rätt till äktenskapet. Guds bud och heliga ordningar trampar man däremot i smutsen.

Men hur det än gÃ¥r med ert land eller den stora yttre kyrkan i ert land, Finska kyrkan, se till att det gÃ¥r väl för dig! Det Jesus kommer att frÃ¥ga efter dÃ¥ Han kommer i sin stora dom är inte vackra kyrkobyggnader eller starka samfundsorganisationer, utan hjärtats tro. Där förtröstan pÃ¥ Hans försoning – dÃ¥ Han utgöt sitt heliga gudomliga blod för varje människas frälsning, till fullständig förlÃ¥telse för varje stackars syndare – finns, där är ocksÃ¥ räddning undan domen och evig salighet. Ta Jesu ord i Uppenbarelseboken till församlingen i Filadelfia som en Jesu uppmaning till just dig: “Jag kommer snart. HÃ¥ll fast det du har, sÃ¥ att ingen tar din krona” (Upp. 3:11).

3.3. De kristnas räddning idag

För att kunna bevaras i tron är det nödvändigt att ha brödragemenskap och att fÃ¥ del av Ordets rena och klara predikan och sakramentens rätta förvaltning. Om det är sÃ¥ att detta inte längre är möjligt i Finska kyrkan, mÃ¥ste nya församlingar bildas, där trons folk kan samlas. Jag vet att ni stÃ¥r mitt i detta arbete och jag har den senaste mÃ¥naden näst intill dagligen bett för er att ni skall lyckas med detta – att Herren, den gode Herden, skall leda er rätt i detta arbete. Jag befinner mig själv i en liknande situation som ni.

“När ni dÃ¥ ser ´förödelsens styggelse´, som profeten Daniel talar om, stÃ¥ pÃ¥ helig plats – den som läser detta bör noga lägga märke till det – dÃ¥ mÃ¥ste de som är i Judeen fly bort till bergen” (Matt. 24:15-16). Detta sade Jesus om den katastrof som inträffade med Jerusalem och dess tempel Ã¥r 70. De kristna räddades genom att följa Jesu rÃ¥d.

Nu är det så att Matt. 24, liksom Daniels profetior om förödelsens styggelse, inte bara talar om Jerusalems och templets förstörelse. Både staden och templet förebildar kyrkan. Jesus talar från v 23 i Matt. 24 om ett stort avfall i kyrkan, och detta avfall kommer att ske strax före Människosonens återkomst. Jesus anger i Matt. 24 många tecken som skall ske i samband med denna världs avveckling. Det är fråga om krig, hungersnöd och naturkatastrofer, vidare kristendomsförföljelser och så det stora avfallet inom kyrkan. Dessa tecken har alltid varit för handen, men samtidigt måste man säga att de alla på senare tid intensifierats. Inte minst när det gäller kyrkan måste vi konstatera att värre förföljelser och ett större avfall har vi aldrig upplevt tidigare. Möjligtvis var förföljelserna lika svåra i fornkyrkans tid, men 1900-talet såg fler kristna martyrer än något annat århundrade, om man räknar till antalet. Vi lever av allt att döma alldeles före Människosonens återkomst.

Därför äger enligt min uppfattning Jesu ord om flyendet från Jerusalem också sin tillämplighet när det gäller gudstjänstgemenskap och kyrkotillhörighet. I Sverige var det en del som 1998 menade att förödelsens styggelse hade ställts upp på helig plats när Ecce Homo-utställningen, den homoerotiska konstutställningen som avbildade Jesus som homosexuell, förevisades i Uppsala domkyrka, Sveriges rikshelgedom. Många flydde också då Svenska kyrkan genom att utträda som medlemmar.

Hur Jesu uppmaning till flykt i Matt. 24 skall uppfattas av oss i vÃ¥r situation är inte helt enkelt. Det skall medges att det inte är självklart att uppmaningen utan vidare kan överföras till den kyrkliga situationen idag, även om Jesu ord om förödelsens styggelse tydligtvis syftar utöver Jerusalems förstörelse och genast glider över i ett eskatologiskt perspektiv (som syftar pÃ¥ världens undergÃ¥ng). Men nu har vi inte bara detta ord i Nya testamentet som uppmanar oss till flykt frÃ¥n villolärare. Paulus skriver t.ex. i Rom. 16:17: “Jag uppmanar er, bröder, att ge akt pÃ¥ dem som vÃ¥llar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fÃ¥tt undervisning i. Vänd er bort frÃ¥n dem”.

Men man kan inte likställa den yttre kyrkotillhörigheten med ens ställning inför Gud. När det gäller frälsningen handlar det först och främst, ja uteslutande, om ett flyende till Jesus, syndares vän och Frälsare. Har detta flyende skett är man frälst, vare sig man är katolik, baptist, pingstvän eller lutheran. Man kan ocksÃ¥ vara medlem av en renlärig, luthersk kyrka utan att ha gjort den enda nödvändiga flykten till Jesus. Men – och detta är mycket viktigt – utsätter man sig för falsk lära är risken stor att man avfaller frÃ¥n tron pÃ¥ Jesus som sin Frälsare. I den katolska kyrkan uppmanas man att vid sidan av Jesu försoning även förlita sig pÃ¥ egna goda gärningar, helgonens meriter och sin tillhörighet till pÃ¥vekyrkan; i trosrörelsen är det upplevelser och andliga gÃ¥vor som finns med i trygghetsgrunden o.s.v. Villolärorna dödar själen.

Därför gäller Jesu ord även den kyrkliga situationen: “När ni dÃ¥ ser ´förödelsens styggelse´ stÃ¥ pÃ¥ helig mark [—] – fly!”. Flyr man bort frÃ¥n en villfarande kyrka med falsk förkunnelse till en renlärig kyrka med biblisk förkunnelse, där lagen och evangeliet predikas i all sin klarhet, ja dÃ¥ underlättas den enda nödvändiga flykten – flykten till Jesus, syndares Fräsare. Flykten frÃ¥n den avfälliga kyrkan skall ske genast, sÃ¥ fort man har klart för sig att förödelsens styggelse är rest i dess mitt. Liksom urförsamlingens kristna inte ens skulle vända tillbaka till sina hem för att ta med sig det käraste de hade utan genast fly upp i bergen frÃ¥n det avfälliga Jerusalem, skall vi genast avbryta den andliga gemenskapen med falska lärare. Liksom Titus soldater lemlästade och dödade Jerusalems invÃ¥nare, sargar och mördar de falska profeterna i kyrkan Ã¥hörarnas själar. Av känslomässiga skäl kan det vara svÃ¥rt att lämna ett gammalt kärt sammanhang, det som varit ens andliga hem under mÃ¥nga Ã¥r – men är förödelsens styggelse rest där, och det inte gÃ¥r att driva bort den, undanröja eller krossa den, dÃ¥ har man inget val. Det gäller livet! DÃ¥ mÃ¥ste man fly och inte se sig om sÃ¥som Lots hustru gjorde!

Till min egen skam måste jag erkänna att jag själv verkligen inte är något föredöme på den här punkten. I över fem års tid stod jag kvar som präst i Svenska kyrkan, fastän jag visste hur illa det var ställt. Jag kan bara konstatera att det var Guds obegripligt stora nåd som bevarade mig under dessa år. Jag hade dock i praktiken redan brutit den yttre gemenskapen och firade alltid gudstjänst på annat håll. Detta var nog min räddning.

Kristi sanna kyrka kommer inte att vara numerärt stark eller mäktig här i världen. Det skall vi inte göra oss nÃ¥gra illusioner om. Den kommer särskilt nu i ändtiden att vara kraftigt tillbakaträngd, men den har ingenting att frukta. Jesus säger till oss: “Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket” (Luk. 12:32). I fortsättningen av Matt. 24 säger Jesus att det vid Människosonens Ã¥terkomst kommer att vara som i Noas dagar (v 37). Hur var det dÃ¥? DÃ¥ var det ett sÃ¥ stort andligt mörker att endast Ã¥tta personer var trogna Herren. Alla andra gick under i den stora världskatastrofen, dÃ¥ syndafloden dränkte dem alla.

I den sista tiden kommer det också att vara så mörkt på jorden att djävulen kommer att se ut att fullkomligt ha segrat. Det kommer att vara lika mörkt som det var timmarna då Jesus hängde på korset. Då tycktes det som om djävulen triumferade. Kristus var krossad och lärjungarna skingrade. Men just då var det Kristus segrade och söndertrampade ormens huvud. Den segern var dock osynlig och kan bara uppfattas av tron. Men vid Jesu återkomst skall detta upprepas i yttre motto. När djävulen ser ut att ha besegrat kyrkan, utrotat de kristna från jorden, då kommer Jesus åter för att kasta djävulen och alla hans följeslagare i helvetet. Den stora majoriteten av människor, den otroende hopen, förgås, men sluttidens lilla hjord av kristna skall då upphöjas i ära och förenas med alla de heliga genom alla tider. Då är de inte en liten hjord längre, utan en stor, oräknelig skara (Upp. 7:9).

Du, käre vän, var väl med i den skaran som Johannes såg framför Lammets tron i Himmelen? Det var du om du här i tiden flytt till Jesus, syndares vän och Frälsare.

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga. Amen.