av Lars Borgström Smärtesonen och Salighetshövdingen

Profetian

“Men du, Betlehem Efrata, som är sÃ¥ liten bland Juda tusenden, frÃ¥n dig skall komma en som skall härska i Israel. Hans ursprung är före tiden, frÃ¥n evighetens dagar” (Mika 5:2).

SÃ¥ profeterade Mika pÃ¥ 700-talet f. Kr. Den lilla oansenliga staden Betlehem skulle bli skÃ¥deplatsen för nÃ¥gonting alldeles häpnadsväckande, nÃ¥got som helt saknar motstycke i världshistorien. Där skulle en kvinna föda en som har sitt ursprung före tiden, alltsÃ¥ en evig person (Mika 5:2-3). Eftersom endast Gud är evig förstÃ¥r vi att hennes son skulle vara det märkliga barn som Mikas samtida profetkollega Jesaja sagt skulle heta “Under, RÃ¥dgivare, MÄKTIG GUD, Evig Fader, Fridsfurste” (Jes. 9:6). Han skulle vara bÃ¥de Guds Son och samtidigt vara född av en kvinna, d.v.s. en Människoson.

I Betlehem skulle alltså det barn födas som skulle vända det nattsvarta mörkret i ljus (Jes. 9:2). Ja, Han skulle själv vara hela världens ljus och ge livets ljus åt dem som följer Honom (Joh. 8:12). Men inte bara det; Han skulle t.o.m. vara ett ljus som lyser inuti de troendes hjärtan (2 Kor. 4:6, 2 Petr. 1:19). Om detta barn, denna kvinnans Avkomma, hade HERREN Gud redan på syndafallets dag sagt att Han skulle komma att krossa ormens huvud, d.v.s. mörkrets furstes makt. Men frälsningen skulle inte bli lättvunnen. Den skulle frambringas genom lidande eftersom det var sagt att kvinnans Avkomma skulle bli huggen i hälen (1 Mos. 3:15). Han skulle bli en smärtornas man (Jes. 53:3).

Länge hade de troende väntat och hoppats pÃ¥ infriandet av löftet. Redan när Eva födde Kain trodde hon nog att denne sin förstfödde var den utlovade, dÃ¥ hon sade: “Jag har fÃ¥tt en man frÃ¥n HERREN” (1 Mos. 4:1) eller i annan översättning: “nämligen HERRENS man”, d.v.s. den utlovade ormförtramparen. Men sÃ¥ hon bedrog sig! Hennes son var inte Frälsaren, utan blev istället den förste mördaren, dÃ¥ han dödade sin egen broder (1 Mos. 4:8). Det tÃ¥lmodiga bidandet, väntandet pÃ¥ Guds infriande av frälsningens löfte, skulle fortgÃ¥ mÃ¥nga och lÃ¥nga sekler innan det mötte sin uppfyllelse i barnets ankomst (advent) i Betlehem. Hur stor var sedan inte glädjen när den välsignade Avkomman sedan föddes! Den gudfruktige Simeon, en av de stilla i landet som väntade pÃ¥ Israels tröst, prisade Gud när han väl fick ta barnet i sina armar: “Herre, nu lÃ¥ter du din tjänare sluta sina dagar i frid, sÃ¥ som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du berett att skÃ¥das av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel” (Luk. 2:29-32).

Ännu har vi inte nämnt Löftesbarnets namn. För de allra flesta av denna jultidnings läsare är barnet redan bekant, men för säkerhets skull citerar vi nÃ¥gra ord av Martin Luther: “FrÃ¥gar du vad namn Han bär? Jesus Krist det är. Han är den Herren Gud, som, klädd i segerskrud, sin tron för evigt grundat” (Lova Herren 405:2).

Det förebådande i Gamla testamentet

Under denna långa väntan, från det första löftet på syndafallets dag till dess uppfyllelse vid tidens fullbordan, hade olika profeter, bl.a. Mika och Jesaja, framträtt och på Guds befallning talat om den kommande Frälsaren. Han är huvudpersonen, kärnan (det innersta innehållet) och stjärnan (det ljus som lyser upp) i hela Skriften, såväl Gamla som Nya testamentet.

Vid sidan av Gamla testamentets mÃ¥nga profetior förebildades Jesu frälsningsverk ocksÃ¥ genom de offerceremonier som utfördes. Här är väl bockens blod som stänktes över nÃ¥dastolen, förbundsarkens lock (3 Mos. 16), och lammen som slaktades vid pÃ¥sk (2 Mos. 12) nÃ¥gra av de mest kända. Jesu blod raderar ut alla synder sÃ¥som bockblodet överskylde de överträdda lagtavlorna i förbundsarken (under nÃ¥dastolen) sÃ¥ att Gud frÃ¥n Himmelen inte sÃ¥g nÃ¥gra brutna budord utan bara det övertäckande blodet – och liksom pÃ¥sklammens blod pÃ¥ dörrträet fick fördärvaren att gÃ¥ förbi de judiska hushÃ¥llen i Egypten fÃ¥r Jesu blod pÃ¥ korsträet satan att med outrättat ärende gÃ¥ förbi dem som förlitar sig pÃ¥ dess renande, frälsande kraft (jfr Upp. 12:10-11).

Men den utlovade Frälsaren förebildades även av personer som uppträder i Gamla testamentet och som med sina liv och handlingar förebÃ¥dar olika egenskaper hos Honom och händelser i Hans liv. Mest uppenbart är väl att kung David är en sÃ¥dan förebild. Löftessonen kallas ju ocksÃ¥ för â€Davids son†och nÃ¥gra gÃ¥nger till och med rätt och slätt för â€David†(t.ex. Hes. 34:23, Hos. 3:5). Ibland utsägs i Nya testamentet direkt detta samband mellan personer i Gamla testamentet och vÃ¥r Frälsare som när Hebreerbrevets författare i kapitel 5, 6 och 7 visar hur prästkonungen Melkisedek, han som var kung i Salem och kom ut och mötte Abraham med bröd och vin (1 Mos. 14:18), förebildar Jesus, som förutom att vara vÃ¥r Frälsare, ocksÃ¥ är vÃ¥r Överstepräst. Men oftast är detta samband inte direkt utsagt, man fÃ¥r istället ana sig till och själv upptäcka de förebildande dragen hos de gammaltestamentliga gestalterna. Det är detta vi nu, med utgÃ¥ngspunkt frÃ¥n det inledande profetordet frÃ¥n Mika 5:2, skall göra.

Men lÃ¥t oss först, innan vi vänder oss till en sÃ¥dan framÃ¥tsyftande händelse – nämligen en i jämförelse med Löftessonens ankomst mÃ¥nga Ã¥rhundraden tidigare födelse i Betlehems utmarker – komma ihÃ¥g att alla dessa personer som tjänade som förebilder i Gamla testamentet endast var mycket bristfälliga skuggor av den som de profetiskt visade fram emot. De var syndare som du och jag och inga fullkomliga människor. David begick t.ex. bÃ¥de äktenskapsbrott och mord (2 Sam. 11). Det är alltsÃ¥ inte genom syndfrihet eller helighet som de är förebilder till Jesus. De kan naturligtvis vara värda att efterlikna i den mÃ¥n de visar drag av den förebildade, men det är mer händelser i deras liv som pÃ¥ olika sätt visar fram emot de frälsningshistoriskt avgörande händelserna vid tidens fullbordan.

Benjamins födelse i Betlehem

Patriarken Jakob fick genomgÃ¥ bittra lidanden i sitt liv. SvÃ¥rast av allt var den förmodade förlusten av älsklingssonen Josef (1 Mos. 37:32-35), som han dock senare, före sin död, fick Ã¥terse i Egypten. Han yttrade dÃ¥ för övrigt ord som liknade Simeons när denne tog Jesusbarnet i sin famn. Jakob sade till sin son Josef: “Nu kan jag dö dÃ¥ jag har sett ditt ansikte, eftersom du ännu lever” (1 Mos. 46:30).

Vid sidan av sorgen och saknaden efter Josef var nog Jakobs bittraste förlust den älskade hustrun Rakel, som dog i barnsäng i sina bästa Ã¥r (1 Mos. 35:16-20). Jakobs familj befann sig pÃ¥ vandring med hela sitt stora följe och hade kommit till närheten av Efrata, ett annat namn pÃ¥ Betlehem i Judeen. Denna lilla stad ligger ca 8 km söder om Jerusalem. Ibland kallades denna ort, sÃ¥som i Mika 5:2, vid bÃ¥da sina namn: â€Betlehem Efrata.†Nu var det dags för den havande Rakel, som tidigare fött sonen Josef, att föda för andra gÃ¥ngen, och dÃ¥ det tvÃ¥ gÃ¥nger nämns att förlossningen var svÃ¥r (1 Mos. 35:16-17), förstÃ¥r vi att den var oerhört smärtsam.

Rakel dör, men barnet, en son, överlever. Med sina sista ord gav Rakel honom namnet Ben-Oni, â€min smärtas son.†Jakob däremot, mitt i sorgen över den älskades död, gav den nyfödde namnet Ben-Jamin, â€lyckosonâ€. Rent ordagrant betyder Benjamin â€den högra handens sonâ€, men eftersom höger hand var lyckohanden, har namnet Benjamin innebörden â€lyckosonâ€.

Profetisk syftar denna dubbla namngivning för det första pÃ¥ Benjamin själv. När Jakob trodde att han hade förlorat Josef, sin förste son med Rakel, var Benjamin den ende av de kvarvarande elva sönerna som han egentligen räknade med. Han sade rent ut till sina övriga söner att han bara hade Benjamin kvar och att utan honom skulle han bli barnlös (1 Mos. 43:14). Jakobs livssorg, förlusten av Josef, skulle därför komma att tillspetsas i oron över att tvingas mista även Benjamin när denne under den svÃ¥ra hungersnöden var tvungen att sändas som en slags lösen till Egypten (1 Mos. 42-43). Därför skulle Benjamin komma att bli hans smärteson. PÃ¥ samma gÃ¥ng blev ändÃ¥ Benjamin den nyckelperson, som ledde till upptäckten att Josef levde. Följden blev sedan försoning mellan Josef och bröderna och allas räddning undan hungersdöden – i den meningen blev Benjamin verkligen lyckosonen.

Men för det andra – och framför allt – är namngivningen, bÃ¥de Rakels och Jakobs, profetisk i en mening som syftar mycket längre framÃ¥t. En gÃ¥ng skulle nämligen här i trakten kring Betlehem födas en Son, som mer än nÃ¥gon annan skulle göra skäl för namnet â€min smärtas son.†Denne Son kallas hos profeten Jesaja â€en smärtornas man†(Jes. 53:3). Men inte bara Rakels son, utan även hon själv fÃ¥r förebilda Jesus, eftersom hon dör dÃ¥ hon förlossar sitt barn. SÃ¥ heter det ju ocksÃ¥ om Jesus: “När du gör Hans liv till ett skuldoffer, fÃ¥r Han se avkomlingar” (Jes. 53:10, jfr även Joh. 12:24, Rom. 3:23-25, Ef. 1:7, Hebr. 9:12).

Jesus är samtidigt genom sitt svÃ¥ra frälsningsverk vÃ¥r saliggörare, en verklig “lyckoson”. Han sitter dessutom efter sin uppstÃ¥ndelse pÃ¥ Guds högra sida eller, som det i äldre svenska heter, pÃ¥ Guds högra hand (Ben-Jamin = den högra handens son). Utan att ana det har bÃ¥de Rakel och Jakob genom namngivningen av deras son profeterat om vÃ¥r Frälsare.

Även ortnamnen anspelar pÃ¥ det kommande Frälsarbarnet. Betlehem betyder â€brödhus†och Efrata betyder â€fruktbarâ€. I Betlehem Efrata skulle Han födas som är livets bröd (Joh. 6:35) och den ende som kan lova de sina att de, om de förblir i Honom, skall bära rik frukt (Joh. 15:5) .

Smärtesonen

Jesus Kristus är Guds Son och samtidigt kvinnans Avkomma som pÃ¥ ett smärtsamt sätt krossade djävulen och hela hans välde. Han förnedrade sig till det yttersta, döden pÃ¥ korset (Fil. 2:8), för att frälsa oss. Guds Son, Frälsarbarnet, föddes till jorden av en enda anledning. Han föddes för att dö – inte vilken död som helst utan allas vÃ¥r död. Han är vÃ¥r ställföreträdare som dött i allas vÃ¥rt ställe. Därför heter det sÃ¥ märkligt i Jes. 53:9 om Jesu viloplats där han lÃ¥g i den välbärgade Josef av Arimateas grav: “Hos en rik var Han i sina dödar (pluralis!).” SÃ¥ kan vi naturligtvis inte säga utan tvingas skriva “i sin död.” Men här kommer i den hebreiska grundtexten den stora, den eviga sanningen fram, “att en dött för alla och alla i en” (Lova Herren 240:6) eller som Paulus uttrycker det: “Vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött” (2 Kor. 5:14).

När Jesus frälste oss var det ett mycket svÃ¥rt kroppslidande Han hade att utstÃ¥. Att torteras och spikas fast pÃ¥ ett kors är en av de mest utstuderade metoderna för att plÃ¥gsamt och utdraget ta livet av en människa. Profeten Jesaja hade redan sett detta sju Ã¥rhundraden tidigare: “Genom vÃ¥ld och dom blev Han borttagen. Vem i Hans släkte besinnar att när Han rycktes bort frÃ¥n de levandes land, blev Han plÃ¥gad pÃ¥ grund av mitt folks överträdelse?” (Jes. 53:8). Korsfästelsen innebar även att Jesus, där Han hängde fastspikad med sina blödande hälar, pÃ¥ ett mer bokstavligt sätt en nÃ¥gon kunnat ana, besannade vad Gud sagt i det första löftet om frälsning (1 Mos. 3:15).

Men vår Frälsares kroppslidande var inte allt, inte ens det huvudsakliga i Hans pina. Det verkliga lidandet bestod i något annat och mycket värre. Detta andra och värre var anledningen till Hans svåra stund i Getsemane. Sorg och ängslan fyllde Honom. Hans själ var bedrövad till döds. Han bad sin Fader i Himmelen, att om det var möjligt, så ville Han slippa de lidanden som väntade. Han var rädd. Ohyggligt rädd. Han kallsvettades pärlor såsom blodsdroppar då Han tänkte på det som låg framför Honom (Luk. 22:44).

Vår syndaskuld, som Jesus kommit för att betala och lyfta av, var verkligen tung. Den tryckte oss ned i helvetet oavsett om vi nu var medvetna om det eller inte. Synd mot den oändlige Guden är nämligen oändligt allvarligt och förtjänar ett oändligt straff. Därför var den som skulle frälsa oss tvungen att själv lida Gudsövergivenhetens och den eviga dödens helvetespinor.

O vilken Ben-Oni, vilken smärteman, var inte Jesus! Han visste att Han var tvungen att vandra den smala, plÃ¥gsamma vägen upp mot Jerusalem och Golgata för att kunna frälsa oss. Ingenting, inga lidanden i världen eller i evigheten, kunde hindra Honom. SÃ¥ hett eftertraktade Han sin lön, sitt segerbyte: oss människor (Jes. 53:12). (Vem kan fatta detta under av omotiverad kärlek till fördömelsevärda, svekfulla syndare?). När Petrus försökte fÃ¥ Honom att vika av frÃ¥n lidandesvägen mot Jerusalem sade Han: “GÃ¥ bort ifrÃ¥n mig, satan! Du vill fÃ¥ mig pÃ¥ fall. Vad du tänker är inte Guds tankar utan människotankar” (Matt. 16:23). Han sade sedan i klartext vilket Hans uppdrag var, varför Han över huvud taget kommit till världen: “Människosonen har kommit [—] för att tjäna och ge sitt liv till lösen för mÃ¥nga” (Matt. 20:28).

Carl Mikael Bellman, som liksom mÃ¥nga andra i äldre tid även hade en allvarlig, kristen sida, skriver i de tvÃ¥ sista verser av en julpsalm, “Du gjorde väl, du kom”:

Han, som ger alla djur sin kraft att kunna föda,

blir född, och sjelf i dag han känner lifets möda.

“Du gjorde väl, du kom!” Din kärlek frälsar oss:

Det blod, som i dig rörs, utsläcker afgrunds bloss.

De späda ögnakast, som stråla kring din linda,

De skänka verlden lif och mörksens härar binda.

“Du gjorde väl, du kom” … Men, ack, min frälserman,

din vagga och ditt kors stå redan när hvarann!

“Din vagga och ditt kors stÃ¥ redan när hvarann!”, skriver Bellman. Ja, Jesus föddes för att dö. Han kom i ett enda syfte. Vi förstÃ¥r nu varför Jesus var sÃ¥ rädd, räddare än nÃ¥gon annan människa nÃ¥gonsin varit, inför sin död. Vi förstÃ¥r varför vÃ¥r Frälsare darrade i Getsemane, medan en hedning som Sokrates heroiskt kunde tömma giftbägaren. Gud lade ju hela tyngden av mänsklighetens samlade syndaskuld pÃ¥ Honom. Jesus kom att inför sin Fader framstÃ¥ som den ende mänsklige syndaren, som den som begÃ¥tt alla svek, illdÃ¥d och skändligheter som nÃ¥gonsin utövats, och kommer att utövas, pÃ¥ jorden.

Det stÃ¥r i 2 Kor. 5:21 att Jesus blev gjord till synd, till ett med synden. Och där synden är, där är ocksÃ¥ Guds straff. Eftersom synderna var sÃ¥ mÃ¥nga och grova var Guds vrede över Honom total. Ja, Skriften säger att Han som hängde där för allas vÃ¥r frälsnings skull var förbannad (Gal. 3:13). Synden skiljer nämligen människan frÃ¥n Gud. Kvinnans Avkomma, Löftessonen, som tidigare levt i total öppenhet och gemenskap med sin Fader, ropade därför pÃ¥ korset – sedan synden lagts pÃ¥ Honom – i Ã¥ngest med hög röst: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Bandet till Fadern var kapat. Fadern hade vänt bort sitt ansikte frÃ¥n Honom.

Tycker du att detta är otäckt? Ja, synden och Guds vrede över den är otäck. Det var ett förskräckligt straff, syndens straff, Jesus gick in under. “SkÃ¥da, skÃ¥da nu här alla, se hur plÃ¥gad Jesus är! Klaga högt, lÃ¥t tÃ¥rar falla! All vÃ¥r syndaskuld han bär. SÃ¥ som Jesu smärta var, aldrig nÃ¥gons varit har” (Lova Herren 153:1).

Men hur mycket en människa än lider i nÃ¥gon annans ställe kan detta inte inför Gud gottgöra den andres skuld. “Sin broder kan ingen friköpa, eller ge Gud lösepenning för honom. För dyr är lösen för hans själ och kan ej betalas till evig tid, sÃ¥ att han skulle fÃ¥ leva för alltid och inte se förgängelsen” (Ps. 49:8-9). En ändlig varelse kan inte betala en oändlig skuld – det kan bara en oändlig person göra. Därför var den Evige, Han som leder sitt ursprung tillbaka till före tiden, frÃ¥n evighetens dagar (Mika 5:2), tvungen att födas sÃ¥som människa och företräda oss. Han frambar sig själv, sin gudomliga person, som ett offer för vÃ¥ra synder!

Eftersom Jesus sÃ¥som sann Gud framburit sig själv som ett syndoffer (Hebr. 10:12), är detta offer oändligt stort. Det var ju Guds Son, alltsÃ¥ Gud själv som dog. Ja, den som skÃ¥dar upp mot den pÃ¥ korset uppspikade Jesus kan häpet utbrista: “O stora nöd! Gud själv är död.”

Salighetshövdingen

Det oändligt stora offer som frambars pÃ¥ Golgata för snart 2000 Ã¥r sedan, pÃ¥ den verkliga försoningsdagen, det sanna Yom Kippur, täcker hela mänsklighetens samlade syndaskuld. Ingen synd är därför sÃ¥ stor, att den inte kan förlÃ¥tas. Ja, mer än sÃ¥: Ingen synd är sÃ¥ stor att den inte redan är utstruken genom Jesu lidande och död. Gud har trampat pÃ¥ vÃ¥ra missgärningar och kastat vÃ¥ra synder i havets djup (Mika 7:19). Synderna är utplÃ¥nade en gÃ¥ng för alla. Jesus har inte bara sÃ¥ där nätt och jämt, eller bara till hälften försonat världens synder, utan Han har gjort det sÃ¥ fullkomligt och överflödande, att även om världen skulle stÃ¥ i tusentals Ã¥r till och synderna och syndarna skulle förökas i samma takt som nu, sÃ¥ skulle Hans försoning räcka till mer än väl. Ingen synd i världen gÃ¥r upp mot Kristi lidande och död. De är som smÃ¥ gnistor mot stora, vida havet (Rosenius). VÃ¥r Herres heliga och dyrbara gudomliga blod är mer än nog för att rena hela världen frÃ¥n alla dess synder. Det är som det stÃ¥r i Apg. 20:28: Gud har köpt sin församling Ã¥t sig “med sitt eget blod.”

Därför finns det ingen anledning för nÃ¥gon enda människa, inte ens för den uslaste och vedervärdigaste pÃ¥ jorden, att misströsta. Det hopplösa fallet, den som inte duger till nÃ¥gonting över huvud taget i övrigt duger Ã¥tminstone till att frälsas och bli salig. Frälsningen har ju helt och hÃ¥llet Ã¥stadkommits av en annan person. Försoningsverket var, som vi har sett, en uppgörelse mellan Fadern och Sonen. “Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser” (2 Kor. 5:19). Mänskligheten stod helt vid sidan av dÃ¥ den frälstes av kvinnans Avkomma, den utlovade Frälsaren. Det är därför bara att falla ned pÃ¥ knä, tacka och prisa den evigt gode Guden för alla Hans välgärningar! Den som börjat göra detta redan här pÃ¥ jorden skall fÃ¥ fortsätta med det i all evighet.

Vem du än är som läser detta fÃ¥r du leva i syndernas förlÃ¥telse, frid och salighet därför att Jesus Kristus, din vän och Frälsare, är Försonaren, Fridsfursten och Salighetshövdingen. När Han föddes till vÃ¥r jord förkunnade Himmelens änglar i helig julnatt: “Ära vare Gud i höjden och frid pÃ¥ jorden, till människor Hans välbehag” (Luk. 2:14). Genom tron pÃ¥ Jesus är du en Guds välbehags människa. När Jesus döptes hördes en röst frÃ¥n himlen: “Denne är min Son, den Älskade. I Honom har jag min glädje” (Matt. 3:17). En sÃ¥dan Ben-Jamin, lyckoson, är ocksÃ¥ du genom trons förening med Jesus. I Honom är du ren, rättfärdig och Himmelen värdig. Genom det saliga bytet, dÃ¥ Jesus tog din synd och stinkande smuts och gav dig sin rättfärdighet och skinande renhet, är du allt vad Jesus är! Tänk att Gud ser pÃ¥ dig och säger att du är Hans älskade i vilken Han har sin glädje! SÃ¥ tacka nu Gud för Han stora, ofattbara och oändliga kärlek! “Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och Ã¥terlösning” (1 Kor. 1:30).

I tron pÃ¥ evangeliet, det glada budskapet om Smärtesonen och Salighetshövdingen, Han som är bÃ¥de Ben-Oni och Ben-Jamin, äger Kristi kyrka ett fridstillstÃ¥nd, som inte kan överträffas av nÃ¥got pÃ¥ jorden eller i denna tidsÃ¥lder. Den kristne känner inte denna frid och salighet alla gÃ¥nger, men äger dem ändÃ¥ alltid. Friden och saligheten är nämligen mer en känslor och förnimmelser, de är objektiva tillstÃ¥nd den kristne befinner sig i p.g.a. Jesu fullbordade verk. Och Löftessonens verk kan varken satan eller yttre trÃ¥ngmÃ¥l göra om intet. Ormen är krossad och vi är förlossade! Kvinnans Avkomma, den Evige frÃ¥n Betlehem (Mika 5:2), har genom sitt lidande och sin död förlossat oss. Vi lever nu pÃ¥ alla sidor; höger, vänster, fram, bak, upp och ned – sÃ¥som i en borg (jfr Lova Herren 405:1) – omgivna av syndernas förlÃ¥telse, frid och salighet.

Amen.