av Lars Borgström Predikan 12:e e tref. Luk. 13: 10-17

Skapelsens fall, återlösning och förvandling

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår, barmhärtig, god, som oss till Dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss Ditt Ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.

När Gud den sjätte skapelsedagen frÃ¥n sin eviga boning av ljus och härlighet skÃ¥dade ned pÃ¥ sitt skapelseverk kunde Han konstatera, att det var “mycket gott” (1 Mos. 1: 31). Ljus och mörker, vattnet under valvet och vattnet över valvet, land och hav, grönskan och fruktträden, de tvÃ¥ stora ljusen solen och mÃ¥nen, havsdjuren och fÃ¥glarna, boskapsdjuren, kräldjuren och de vilda djuren; allt var i fullkomlig harmoni. Ingen förgängelse eller död, inga sjukdomar eller defekter fanns. Som skapelsens krona hade människan gjorts den sjätte dagen. Hon skapades till Guds avbild, till att vara Honom lik. Människan var fullkomligt helig och god, rättfärdig och oskuldsfull. Hon levde i direkt, obruten gemenskap med Gud. Hon sattes att rÃ¥da över allt det härliga i Guds skapelse.

När sedan djävulen, den gamle ormen, förförde först kvinnan och sedan, genom henne mannen, till att äta av den förbjudna frukten, kom synden, olydnaden för Gud, in i världen. Vilken scenförändring det blev i och med syndens inträde i världen! Synden gav verkligen “Ã¥t allt det sköna en främmande gestalt” (Lova Herren 672: 4). I 1 Moseboks följande kapitel ser vi hur

synden bryter ned Guds skapelse.

Adam blir rädd för Gud och springer och gömmer sig för Honom (1 Mos. 3: 10). Hat och t.o.m. mord, nÃ¥gonting intill dess alldeles otänkbart, utövas dÃ¥ Kain dödar sin bror Abel (1 Mos. 4: 8). Lögner, fruktan och hämnd hör till vardagen. Vi möter den fruktansvärde och grymme Lemek som skryter med att han dödar en ung man för varje blÃ¥märke och hämnas sina fiender sjuttiosju gÃ¥nger (1 Mos. 4: 23-24). Vi läser om hur den ene efter den andre dör. Den och den blev si och sÃ¥ gammal, därefter dog han, stÃ¥r det vers efter vers ända tills vi kommer fram till Noas tid, dÃ¥ ondskan tilltagit sÃ¥ mycket att Herren Ã¥ngrade att Han gjort människorna och var bedrövad i sitt hjärta (1 Mos. 6: 5-6). En bibelutläggare har träffande kallat 1 Mos. 5 för “kyrkogÃ¥rdskapitlet”, eftersom den ena människan efter den andra dör. Vi möter där konsekvenserna av de första människornas överträdelse mot Guds bud, just det som Gud hade varnat för: “Av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö” (1 Mos. 2: 17). Eftersom det var djävulen som lett människan in pÃ¥ denna syndens, avfallets och dödens väg, säger Jesus om honom, att han varit “en mördare frÃ¥n början” (Joh. 8: 44).

“Men Adam och Eva dog ju inte genast sedan de ätit av frukten”, kanske du tänker. Men det var just vad de gjorde! Omedelbart dog de den andliga döden, som är själens skilsmässa frÃ¥n Gud. Den stund de Ã¥t av frukten avföll de frÃ¥n Gud, de dog andligt och drog hela skapelsen med sig i sitt fall. Herren Gud sade till Adam: “Marken skall vara förbannad för din skull” (1 Mos. 3: 17). SÃ¥som komna och danade av stoft frÃ¥n jorden underställdes ocksÃ¥ Adams och Evas kroppar förgängelsen och döden. Ögonblickligen dog de den andliga döden, och samtidigt drogs deras kroppar in under förgängelsen, d.v.s. började brytas ned för att slutligen dö.

Varje slags död är en skilsmässa. Den kroppsliga döden skiljer människans kropp från hennes själ. Den andliga döden skiljer människan från Gud och den eviga döden skiljer människan från Gud i evigheters evighet. Om inte själen under en människas nådetid, d.v.s. hennes utmätta livslängd, återförenas med Gud genom tron på Jesus, övergår den andliga döden vid den kroppsliga döden i den eviga döden. Men Adam och Eva kom efter sitt avfall till tro på Jesus, den kommande Frälsaren. Det hände när de hörde evangeliet förkunnas för första gången på jorden. Det var när Herren Gud sade att kvinnans avkomma, d.v.s. Jesus, skulle krossa ormens, alltså djävulens, huvud (1 Mos. 3: 15). Genom tron fick de andligt liv igen och blev de första kristna.

Den kroppsliga döden var de ändÃ¥ tvungna att genomgÃ¥. Deras själar är nu hemma hos Gud, men en gÃ¥ng i framtiden, pÃ¥ uppstÃ¥ndelsens saliga dag, skall deras själar och kroppar Ã¥terförenas för att de, precis som alla andra kristna genom alla tider, den dagen skall fÃ¥ gÃ¥ in i Kristi härlighetsrike, dÃ¥ de nya himlarna och den nya jorden kommit i den gamla skapelsens ställe (Jes. 65: 17, 2 Petr. 3: 13 och Upp. 21: 1). Vi skall dÃ¥ vara hela människor igen, med kropp och själ. Gud kommer att samla alla människors kanske kringspridda och förmultnade kroppspartiklar och sätta ihop dem igen. De kristnas kroppar skall dÃ¥ inte längre vara under förgängelsen, utan vara fullkomliga och heliga, andliga kroppar utan nÃ¥gra skavanker, smärtor, handikapp eller sjukdomar (1 Kor. 15: 44). Vi kommer att vara lika Jesus (1 Joh. 3: 2). Han själv kommer att “förvandla vÃ¥r bräckliga kropp, sÃ¥ att den blir lik den kropp Han har i sin härlighet” (Fil. 3: 21).

Käre vän, du vill väl vara med den dagen? Längtar du inte efter detta? Alla Guds barn, ja t.o.m. själva skapelsen, längtar efter det. I dagens epistel skriver Paulus: “Skapelsen väntar ivrigt pÃ¥ att Guds barn skall uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. ÄndÃ¥ finns det hopp om att ocksÃ¥ skapelsen skall befrias frÃ¥n sitt slaveri under förgängelsen och nÃ¥ fram till Guds barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och vÃ¥ndas. Och inte bara den, utan ocksÃ¥ vi som har fÃ¥tt Anden som förstlingsfrukt, ocksÃ¥ vi suckar inom oss och väntar pÃ¥ barnaskapet, vÃ¥r kropps förlossning” (Rom. 8: 19-23).

Allt detta, den gamla, fallna skapelsens återlösning och förvandling, sker genom Jesus.

Jesus återställer Guds skapelse

Jesus är den siste Adam (1 Kor. 15: 45) som ställer till rätta vad den förste Adam Ã¥samkat. När tiden var fullbordad sände Gud sin Son till jorden för att bära hela mänsklighetens syndaskuld upp pÃ¥ korset sÃ¥ att den blev sonad, gottgjord. “Syndens lön är döden, men Guds gÃ¥va är evigt liv i Kristus Jesus, vÃ¥r Herre” (Rom. 6: 23). Syndernas förlÃ¥telse innebär liv och salighet. Paulus skriver: “AlltsÃ¥: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, sÃ¥ har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv. Liksom de mÃ¥nga stod som syndare pÃ¥ grund av en enda människas olydnad, sÃ¥ skulle ocksÃ¥ de mÃ¥nga stÃ¥ som rättfärdiga pÃ¥ grund av den endes lydnad” (Rom. 5: 18-19).

När evangeliet om syndernas förlÃ¥telse i Jesu namn och blod predikas och denna förkunnelse mottas av nÃ¥gon i tro, dÃ¥ uppstÃ¥r ett nytt liv. Den människan har övergÃ¥tt frÃ¥n döden till livet, hon har blivit född pÃ¥ nytt. Därför skriver Paulus till de kristna i Efesus: “OcksÃ¥ er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder” (Ef. 2: 1).

Detta nya, andliga liv är fördolt för vÃ¥ra fysiska ögon. Det kan bara uppfattas och omfattas i tro. “Den som tror pÃ¥ Sonen har evigt liv” (Joh. 3: 36). Men en gÃ¥ng skall det som här troddes och endast var en fördold verklighet förbytas i Ã¥skÃ¥dning och bli uppenbart. Det sker dÃ¥ Jesus väcker upp de döda och de nya himlarna och den nya jorden uppenbaras. DÃ¥ skall vi se Honom “ansikte mot ansikte” (1 Kor. 13: 12). Job säger: “Jag vet att min Ã¥terlösare lever, och som den siste skall Han träda fram över stoftet. När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skÃ¥da Gud. Jag skall själv fÃ¥ skÃ¥da Honom, med egna ögon skall jag se Honom, inte med nÃ¥gon annans. Därefter trÃ¥nar jag i mitt innersta” (Job. 19: 25-27).

Denna stora dag, som fortfarande ligger i framtiden och som vi längtar efter – den dag dÃ¥ hela “skapelsen skall befrias frÃ¥n sitt slaveri under förgängelsen” (Rom. 8: 21) – den förebildades och uppenbarades glimtvis redan dÃ¥ Jesus framträdde i sin offentliga tjänst här pÃ¥ jorden. Han inte bara talade och undervisade om Guds rike, Han visade ocksÃ¥ genom kraftgärningar, helbrägdagörelser och t.o.m. uppväckanden frÃ¥n de döda att Guds rike innebär en fullständig seger över synden, döden och djävulen och att det är Han själv som Ã¥stadkommer denna seger. I härlighetens rike i Himmelen kommer inga sjukdomar, ingen förgängelse eller brist finnas. Jesus förekommer denna härlighet när Han i dagens evangelium möter den krokryggiga kvinnan och uppenbarar sin makt pÃ¥ henne. Det blir en Jesu predikan genom handling om den kommande härligheten.

Efter att ha botat henne och kritiserats för detta eftersom det skedde pÃ¥ en sabbat, sade Jesus att det var satan som hade hÃ¥llit henne, denna Abrahams dotter, bunden i arton Ã¥r (Luk. 13: 16). Där livet är söndertrampat och fördärvat, där ser nämligen Jesus ett verk av satan. Utan satan skulle inte sÃ¥dan nöd ligga över vÃ¥rt släkte, och förstörelse och sjukdom inte hemsöka människorna. Satans verk begränsas visserligen hela tiden av Guds styrelse och leds genom Hans försyn sÃ¥ att det i det lÃ¥nga loppet tjänar till Hans barns bästa. Men det var här ändÃ¥ för Jesus en glädje och ett rätt sabbatsfirande, att Ã¥terställa den av satan vanställda människan sÃ¥ att hon blev nÃ¥got av vad hon varit den allra första sabbaten, dÃ¥ när skapelseverket var färdigt och Gud hade sett att “det var mycket gott” (1 Mos. 1: 31). Jesus avlägsnade sjukdomsanden sÃ¥ att den krokryggiga kvinnan kunde räta pÃ¥ sig.

Allt ofullkomligt och defekt i skapelsen är ett verk av satan. Varken sjukdomar, handikapp eller död ingick i Guds plan eller skapelseverk. Jesus visade genom sitt botande att Han är livets Herre och satans besegrare. Av detta får vi nu inte dra några felaktiga slutsatser.

För det första skall vi inte tro att olyckor, sjukdomar eller handikapp drabbar efter nÃ¥gon moralisk eller andlig mÃ¥ttstock, sÃ¥ att den som är särskilt ond eller den som stÃ¥r emot Gud mer än andra skulle drabbas hÃ¥rdare. Sambandet mellan synden Ã¥ ena sidan och förgängelsen, sjukdomarna och döden Ã¥ den andra, är allmänt och kan inte tillämpas specifikt pÃ¥ den enskilda människan. En gÃ¥ng frÃ¥gade lärjungarna Jesus angÃ¥ende en blindfödd man: â€Â´Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?´ Jesus svarade: ´Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat, utan detta har skett för att Guds gärningar skulle uppenbaras pÃ¥ honom´†(Joh. 9: 2-3). Sedan botades mannen och Jesu makt uppenbarades, precis som var fallet med den krokryggiga kvinnan. Anledningen till mannens sjukdom var alltsÃ¥ att Guds gärningar skulle uppenbaras pÃ¥ honom.

När olyckan eller det svÃ¥ra möter kan vi alltid veta, att den Allsmäktige och Allvise Guden har en mening, ocksÃ¥ när Han tillät att detta hände. Vilken orsaken än kan vara har Gud ändÃ¥ sett till att här finns möjlighet för Honom att â€uppenbara sina gärningar†och leda hela händelseförloppet till välsignelse för Hans barn eller till utbredande av Hans rike.

Lidandet antingen förbittrar eller förbättrar. Det är aldrig nÃ¥gon mening med att se tillbaka och bittert frÃ¥ga: “Vad har jag gjort, som förtjänar detta? Varför har detta drabbat just mig?” Det är ju inte sÃ¥ att lidandet drabbar sÃ¥som en väl avvägd vedergällning. Däremot kan man alltid frÃ¥ga: “Varför – för vilken uppgift, i vilket syfte, med vilken dold avsikt – har Gud lÃ¥tit mig hamna i detta läge?” Man fÃ¥r här öva sig i den svÃ¥ra konsten att förtrösta pÃ¥ Gud, att se lidandet som en prövning och som en Herrens tuktan. Lina Sandell skriver: â€Vad Han tar och vad Han giver, samme Fader Han förbliver, och Hans mÃ¥l är blott det ena: barnets sanna väl allena†(Lova Herren 750: 6). Gud leder det smärtsamma händelseförloppet till en god utgÃ¥ng för dem som ställer sig under Hans beskydd och förtröstar pÃ¥ Honom. Ibland ser vi i efterhand vad som var meningen, ibland inte. Herrens vägar är ofta outgrundliga för vÃ¥rt begränsade förstÃ¥nd (Ps. 139: 17, Jes. 55: 9). Ibland är t.o.m. döden en vinning – sett ur evighetens synpunkt.

En annan felaktig slutsats vi inte fÃ¥r dra är att Jesus alltid vill visa sin makt och härlighet just pÃ¥ det sätt som Han gjorde med den krokryggiga kvinnan. Det kan Han göra, det vÃ¥llar Honom inte det minsta problem. “Jesus Kristus är densamme i gÃ¥r och i dag och i evighet” (Hebr. 13: 8). Han kan hela idag lika väl som Han gjorde dÃ¥, och Han gör det ocksÃ¥. Men det finns ingen automatik i helanden eller mirakel som en del tycks tro. Däremot har vi villkorslösa löften om nÃ¥got som borde glädja oss oändligt mycket mer, nämligen syndernas förlÃ¥telse i Jesus namn och blod. SÃ¥ mycket mer det eviga livet i Himmelen är värt än det korta livet här pÃ¥ jorden, lika mycket mer värt är syndernas förlÃ¥telse än kroppslig hälsa.

Jesu egentliga uppdrag

Det var för att Ã¥stadkomma försoning, för att utplÃ¥na vÃ¥ra synder Jesus kom till vÃ¥r jord. Han säger själv: “Människosonen har kommit […] för att ge sitt liv till lösen för mÃ¥nga” (Matt. 20: 28). En gÃ¥ng bars en lam man fram till Jesus. Han sänktes ned genom taket pÃ¥ det hus där Jesus befann sig. Jesus sade honom: “Mitt barn, dina synder är förlÃ¥tna” (Mark. 2: 5). Det var viktigt för Jesus att först säga denne man detta. När denna avlösning var klar, gjorde Jesus det som var mycket lättare; Han botade mannen och sade honom: “Stig upp, ta din bädd och gÃ¥ hem” (Mark. 2: 11). SyndaförlÃ¥telsen kostade Jesus de fruktansvärda lidandena och döden pÃ¥ korset, men helandet kostade Honom bara en tanke, nÃ¥gra ord. Och vilket var viktigast? Vad hade det hjälpt den lame mannen med ett läkedomsunder om han sedan skulle dö i sina synder och tillbringa evigheten i helvetet? De kroppsliga helandena sker i den mÃ¥n det tjänar Guds rike, sÃ¥väl som ett vittnesbörd för dem som bevittnar det hela som för den som blir hjälpt ur sin nöd. Ibland lÃ¥ter Herren istället sina barn lida under sjukdomar och annat ont för att det tjänar deras evighetssak. Paulus fick dras med en törntagg i köttet (2 Kor. 12: 7), vad det nu kan ha varit, för att han inte skulle förhäva sig utan lära sig att Guds nÃ¥d var honom nog (2 Kor. 12: 9). Den kroppssvaghet Paulus hade blev pÃ¥ nÃ¥got sätt anledning till att han fick tillfälle att predika för galaterna (Gal. 4: 13).

Jesus visade genom sina under vem Han är, att Han är Livets Herre och satans besegrare. Det var för att “uppenbara Guds gärningar” Han utförde sina under. Vi vet inte i varje enskilt fall av sjukdom vad som är Guds vilja. När vi är sjuka fÃ¥r vi frimodigt och rättframt be Gud om hälsa sÃ¥som barnet ber sin far om nÃ¥got. Vi fÃ¥r dÃ¥ hoppas pÃ¥ bönesvar, men vi skall ocksÃ¥ veta att för Guds barn “samverkar allt till det bästa” (Rom. 8: 28) även när Han lÃ¥ter oss vara kvar i olika former av lidanden. Den som ställt sig under den Allsmäktiges beskydd kan vila tryggt i att Hans vilja sker.

Vid bön om andliga välsignelser skall vi däremot be förbehÃ¥llslöst, för dem vill Herren aldrig undanhÃ¥lla oss. “Den som kommer till mig”, säger Jesus, “skall jag aldrig nÃ¥gonsin kasta ut” (Joh. 6: 37). Detta andliga kommande till Jesus sker genom tron, dÃ¥ du ber Gud om förlÃ¥telse för din Frälsares skull, därför att Han har lidit och dött i ditt ställe. Du ikläds dÃ¥ Kristus och omsluts av Hans rättfärdighet, du räknas som lika helig och ren som Han är. Du sätts pÃ¥ dräkten som fadern hade reserverat för sin förlorade son som vände tillbaka frÃ¥n syndens främmande land (Luk. 15: 22). Du fÃ¥r liksom Jesaja glatt jubla: “Jag gläder mig storligen i HERREN, min själ fröjdar sig i min Gud, ty Han har klätt mig i frälsningens klädnad och svept in mig i rättfärdighetens mantel, lik en brudgum med högtidsbindeln pÃ¥ sitt huvud, lik en brud som pryder sig med sina smycken” (Jes. 61: 10). Du fÃ¥r leva i detta saliga tillstÃ¥nd genom tron en tid här pÃ¥ jorden – kanske under kroppslig svaghet och sjukdom – för att en dag, dÃ¥ din Frälsare kommer Ã¥ter för att skapa de nya himlarna och den nya jorden där rättfärdighet bor (2 Petr. 3: 13), inte längre ha Himmelen ovanför dig utan runt omkring dig. DÃ¥ skall du likt Job i ditt kött skÃ¥da Gud. Du skall fÃ¥ se din Ã¥terlösare med egna ögon (Job. 19: 26-27).

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga.

Amen.