av Lars Borgström Predikan Kristi förklarings dag. Mark. 9: 1-13

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O, Fader vår barmhärtig, god, som oss till Dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss Ditt Ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.

Jesus tog en dag med sig tre av sina lärjungar, Petrus, Jakob och Johannes, upp på toppen av ett berg. Vi vet inte med säkerhet vilket berget var, men många förmodar att det var Tabor. Där, uppe på berget, visade sig Jesus plötsligt för sina lärjungar i sin härlighet. Kring Frälsarens gestalt strålade det oskapade ljuset, det som också, efter denna händelse, kallas taborljuset.

Två av de vördade fäderna från gamla förbundet, Mose och Elia, visade sig också plötsligt kring Jesus. Vi läser i evangelietexten att de samtalade om något med Jesus, men inte om vad. Vad ämnet för deras samtal var återkommer jag om. Men här kan i alla fall sägas att deras uppenbarelse visar att det finns en gemenskap mellan förhärligade troende. Mose och Elia levde inte samtidigt på jorden. Det var 600 år mellan dem, men ändå var de i salig gemenskap med varandra och med Jesus. Så får vi tänka om alla kristtrogna som gått före oss.

Petrus, Johannes och Jakob fick nu plötsligt, där uppe på berget, det rätta perspektivet på vem deras Mästare i själva verket var. Jesus Kristus var inte bara den enkle timmermannen från Nasaret, eller ens den store andlige läraren. Han var, och är, från evighet till evighet, även den ende, sanne Guden själv.

För denna betydelsefulla händelse hade Jesus alltsÃ¥ utvalt tre av sina apostlar. Just tretalet är betydelsefullt. Det pÃ¥minner oss om den regel i Mose lag, som stadgade att var sak skall avgöras genom tvÃ¥ eller tre vittnens vittnesmÃ¥l (5 Mos. 19:15), en regel som även hävdas i Nya testamentet. Det var viktigt för denna händelses trovärdighet att det tillräckliga antalet vittnen fanns pÃ¥ plats. Den allvetande Jesus förstod ju att denna händelse senare skulle bortförklaras som en legend, en fabel eller en myt, sÃ¥som kristendomsförnekare i alla tider gjort och som även görs av vÃ¥ra dagars liberalteologer. Petrus däremot betygar med all tyngd att denna omvälvande händelse, som naturligtvis etsat sig fast i hans medvetande för all framtid, verkligen inträffat. Han skriver i sitt andra brev: “Det var inte nÃ¥gra utstuderade myter vi följde, när vi förkunnade för er vÃ¥r Herres Jesu Kristi makt och Hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät. Ty Han blev av Gud, Fadern, ärad och förhärligad, när en röst kom till Honom frÃ¥n den upphöjda Härligheten: ´Denne är min Son, den Älskade. I Honom har jag min glädje.´ Den rösten hörde vi själva frÃ¥n himlen, när vi var med Honom pÃ¥ det heliga berget” (2 Petr. 1:16-18).

Man undrar efter denna högtidliga försäkran förfärat, hur nÃ¥gon människa vÃ¥gar förneka detta under; ett under som bevittnats av tre heliga apostlar, nedskrivits i tre av evangelierna och dessutom nedtecknats i ett brev av en av de tre som var med – och undret har t.o.m. förkunnats av Guds egen röst frÃ¥n Himmelen! Det är obegripligt hur lÃ¥ngt människor kan gÃ¥ i fräckhet och gudsbespottelse!

Jesu förklaring på berget visar oss på flera gudomliga sanningar. Det första, och mest uppenbara, det som också har fått ge namn åt temat denna söndag, är

Jesu härlighet

När Jesus pÃ¥ förklaringsberget visade sig för sina lärjungar, var det med nÃ¥got av sin eviga härlighetsgestalt, sÃ¥dan Han verkligen är i sin strÃ¥lglans. Han visade nÃ¥got av den Han ocksÃ¥ nu är, alltsÃ¥ just i denna stund vi firar gudstjänst – sÃ¥dan Han är alltsedan himmelsfärden.

Jesu liv pÃ¥ jorden var nämligen bara en kort parentes, som pÃ¥ bÃ¥da sidor omges av evigheten. Före sitt människoblivande levde Han frÃ¥n evighet hos Fadern i Himmelen. Han är den preexistente, alltsÃ¥ den som ägde sin existens, sitt varande, innan det att skapelsen fick sin. Därför kunde Jesus säga till judarna: “Amen, amen, säger jag er: Jag är, redan innan Abraham blev till” (Joh. 8:58). Och efter sin himmelsfärd gick Han Ã¥ter in i denna härlighet. I Jesu översteprästerliga förbön bad Jesus därför sin himmelske Fader strax innan Hans jordiska gärning närmade sig sin kulmen: “Fader, förhärliga nu mig med den härlighet jag hade hos dig innan världen var till” (Joh. 17:5). SÃ¥ skedde ocksÃ¥. Gud har â€högt upphöjt Honomâ€. I centrum av hela tillvaron, pÃ¥ tronen i Himmelen, sitter alltsÃ¥ en människa, med kropp och lemmar som vi, med oinskränkt konungamakt. Denne Jesus Kristus är vÃ¥r broder och Frälsare. Det är verkligen ett stort och obegripligt under, att vÃ¥rt mänskliga kött sitter däruppe och tillbeds av änglar och ärkeänglar.

I evigheters evighet kommer Jesus alltsÃ¥ att vara sÃ¥dan Han tillfälligtvis och föregripande visade sig för sina tre lärjungar pÃ¥ förklaringsberget. Ett sÃ¥dant ljus tÃ¥l inte människor. Vi är ofullkomliga, det ljuset är fullkomligt. Vi är syndiga, det ljuset är heligt. När Jesaja i templet skÃ¥dade Herren ropade han: “Ve mig, jag förgÃ¥s! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon har skÃ¥dat Konungen, HERREN Sebaot” (Jes. 6:5). Samma reaktion finner vi här hos lärjungarna pÃ¥ förklaringsberget inför Jesus, som strÃ¥lade i himmelsk härlighet. I parallellstället hos Matteus stÃ¥r det om lärjungarna att de föll “ner pÃ¥ sina ansiktet och greps av stor fruktan” (Matt. 17:6). Markus nöjer sig med att berätta, att de var förskräckta.

Det andra Jesu förklaring lär oss är att vi skall

Lyssna till den älskade Sonen!

En röst, Guds egen röst, hördes frÃ¥n ett moln som sänkte sig ned över dem: “Denne är min Son, den Älskade. Lyssna till Honom!” Ungefär 1500 Ã¥r tidigare hade Gud genom Mose lovat folket att en profet skulle uppstÃ¥. Mose sade till folket: “HERREN, din Gud, skall lÃ¥ta uppstÃ¥ Ã¥t dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till” (5 Mos. 18:15). Nu, pÃ¥ förklaringsberget, förkunnade Gud högtidligt att Hans profet hade trätt fram, och att denne profet ocksÃ¥ var Hans älskade Son. “Lyssna till Honom!” sade rösten frÃ¥n Himmelen.

Detta lyssna har i bibliskt sprÃ¥kbruk en alldeles särskilt betydelse. I Gamla testamentets hebreiska är grundordet för lydighet att lyssna eller att höra. Det är ocksÃ¥ sÃ¥ vi säger till vÃ¥ra barn när de är olydiga: “lyssna pÃ¥ mig” eller “hör nu vad jag säger.” I Nya testamentets grekiska betecknar lydighet ordagrant “att stÃ¥ under det hörda.” När nu Gud högtidligt frÃ¥n Himmelen säger Ã¥t lärjungarna att de skall lyssna till Jesus, Hans älskade Son, betyder det att de skall följa Honom och inrätta sina liv under Honom.

Den som gör det har väldiga löften med sig. Den som kommer till Jesus blir helt rentvättad frÃ¥n synden. Det gäller även den djupast sjunkne. I det gamla Israel var avfallet verkligen svÃ¥rt. Herren kallade sitt syndfulla folk Sodomsfurstar och Gomorrafolk (Jes. 1:10). Men ändÃ¥ fanns frälsningens möjlighet öppen för dem, om de bara ville höra. I Jesajas första kapitel läser vi: “Kom, lÃ¥t oss gÃ¥ tillrätta med varandra, säger HERREN. Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull. Om ni är villiga att höra, skall ni fÃ¥ äta landets goda” (Jes. 1:18-19).

Att omvända sig till Herren, Ã¥ngra sina synder och söka förlÃ¥telse för dem för Jesu skull och inordna sig under Hans vilja – allt detta innefattas i att höra eller lyssna till Honom. DÃ¥ kommer man in under Jesu herrevälde och blir en medborgare i Guds rike. Det är bara möjligt att bli ett Guds barn genom att lyssna till den som Gud utvalt. Rösten frÃ¥n Himmelen ljuder: “Denne är min Son, den Älskade. Lyssna till Honom.” Eftersom det bara är genom Jesus som förlÃ¥telse och tillträde till Guds rike är möjlig, blir följden av att inte lyssna till Honom förödande. HERREN sade till Mose: “En profet skall jag lÃ¥ta uppstÃ¥ Ã¥t dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i Hans mun, och Han skall tala till dem allt vad jag befaller Honom. Och om nÃ¥gon inte lyssnar till mina ord, de ord Han talar i mitt namn, skall jag utkräva det av honom” (5 Mos. 18:18-19).

Den som inte blir lydig orden som Jesus talat skall Herren utkräva hämnd av. Ingen fÃ¥r sätta sig upp emot Jesu ord. Det spelar ingen roll om man är kung eller överstepräst i Israel eller biskop i den kristna kyrkan. Den som sätter sig upp emot Herrens ord och bud kommer att fÃ¥ svara för detta. Den som inte omvänder sig frÃ¥n synden utan framhärdar i trots och egenvilja kommer aldrig in under Jesu herrevälde som ocksÃ¥ är nÃ¥dens, syndaförlÃ¥telsens rike. Han eller hon sitter fast i synden och mÃ¥ste själv betala priset för den. Jesus har genom sin blodiga död betalat priset ocksÃ¥ för deras synder, men eftersom de inte ville höra, lyssna till Honom och ta emot syndaförlÃ¥telsen, fÃ¥r de nu själva svara för sina synder. Herren kommer att utkräva det av dem. Johannes döparen säger: “Den som tror pÃ¥ Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom” (Joh. 3:36).

Detta gäller även dig. Lyssna till den älskade Sonen, Herrens utvalde profet. LÃ¥t Honom tala med dig om din synd och lÃ¥t Honom tala med dig om försoningen i Hans blod. Det finns ingen synd som är sÃ¥ svÃ¥r att den inte kan förlÃ¥tas, bara du inte försvarar den och vägrar lämna den. Tänk inte ut själv vad som är rätt och gott med dina förvirrade människotankar, utan lyssna till Honom som talar den gudomliga visheten. Han säger: “Böj ert öra hit och kom till mig! Hör, sÃ¥ fÃ¥r er själ leva” (Jes. 55:3).

När lärjungarna hört rösten frÃ¥n Himmelen sÃ¥g de sig omkring, och de sÃ¥g inte längre nÃ¥gon utom Jesus. Nu fanns bara Jesus framför dem. Mose och Elia var borta. I den äldre kyrkobibeln frÃ¥n 1917 stÃ¥r det: “Och plötsligt märkte de, när de sÃ¥go sig omkring, att där icke mer fanns nÃ¥gon hos dem utom Jesus allena.” Vilka fina ord: Jesus allena. Just sÃ¥ skall det vara även för oss. Jesus mÃ¥ste bli allt för oss, den Ende. Jesus allena var ett av reformationens fältrop. I den avfälliga pÃ¥vekyrkan bad man – och ber för den delen fortfarande – förutom till Gud och Jesus även till olika helgon, särskilt till Maria. Man litade ocksÃ¥ till sina egna gärningar och inte bara till Jesu förtjänst – även detta gäller i dagens pÃ¥vekyrka. All sÃ¥dan falsk religionsutövning och förtröstan pÃ¥ helgon och egna gärningar mÃ¥ste fara. Allt mÃ¥ste bort och kvar skall vara Jesus allena.

Det tredje Jesu förklaring undervisar oss om, visserligen svagt och antydningsvis, är

Jesu försoningsverk

Lärjungarna var alltsÃ¥ förskräckta när de sÃ¥g Jesu härlighet och hörde rösten frÃ¥n Himmelen. De bävade dÃ¥ de kände att de inte hörde hemma i denna atmosfär av helighet, syndiga som de var. Deras synd och orenhet utestängde dem frÃ¥n Guds härlighet. SÃ¥ är det med oss alla. Men genom det som sedan skulle hända i Jerusalem – Jesu lidande, död och uppstÃ¥ndelse – försonades Gud med människan och vi kan gÃ¥ in i ljuset efter vÃ¥r död om vi bett om vÃ¥ra synders förlÃ¥telse för Jesu skull.

På samma sätt räddades Jesaja i templet, för att återknyta till vad som sades i predikans första del. En serafängel flög fram med glödande kol från altaret och renade profetens läppar. Kolet från offerelden visar framåt mot Jesu offer på Golgatas kors som räddar oss så att vi kan bestå inför Herrens helighet.

Nu är det dags att avslöja vad Mose och Elia talade med Jesus om. Ämnet för deras samtal var just Jesu kommande frälsargärning i Jerusalem. Det stÃ¥r nämligen i parallelltexten i Lukasevangeliet där samma händelse finns beskriven: “Och se, tvÃ¥ män samtalade med Honom. Det var Mose och Elia och de visade sig i härlighet och de talade om Hans bortgÃ¥ng, som Han skulle fullborda i Jerusalem” (Luk. 9:30-31). Det är sÃ¥ att man föreställer sig att dessa gammaltestamentliga profeter, redan hemkomna till Gud, resonerar om hur de lärjungar som de har framför sig skall kunna komma dit. Och sÃ¥ kommer deras samtal genast in pÃ¥ räddningen, nämligen vad Jesus hade framför sig att genomgÃ¥ av lidande, död, uppstÃ¥ndelse och himmelsfärd i och omkring Jerusalem.

Det är nog inte fel – även om det är en ganska fri utläggning – att tänka sig Mose och Elia sÃ¥som representanter för Gamla testamentets skrifter: lagen och profeterna. Mose är ju författaren till de fem Moseböckerna, Tora, som brukar översättas med “lagen”, och Elia stÃ¥r som den främste profeten som representant för de profetiska skrifterna. I sÃ¥ fall kan detta samtal mellan Mose, Elia och Jesus sägas visa pÃ¥ att Skriften, d.v.s. lagen och profeterna, vittnar om Jesu försoningsgärning. Jesus och Hans frälsning betygas alltsÃ¥ vara även Gamla testamentets kärna och stjärna. Även om denna slutsats är lite vÃ¥gad utifrÃ¥n just denna händelse pÃ¥ förklaringsberget, är detta ändÃ¥ nÃ¥got som Jesus själv i andra sammanhang gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng framhÃ¥ller.

Den frälsargärning Jesus utförde är ett förhärligande av Fadern. Jesus säger i sin översteprästerliga förbön: “Jag har förhärligat dig pÃ¥ jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra” (Joh. 17:4). Även Jesus, Sonen, blir efter uppstÃ¥ndelsen förhärligad. Men ocksÃ¥ vi skall bli förhärligade. Jesus har berett vägen. Precis som Han genom sitt människoblivande banade en väg för den himmelska världen att tränga in i den jordiska, banar Han genom sin uppstÃ¥ndelse och himmelsfärd en väg för oss jordmänniskor att nÃ¥ Himmelen. Det är endast i Hans namn det är möjligt. Han är den enda vägen. Han säger: “Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14: 6). Om vi hÃ¥ller oss till Jesus, ber om vÃ¥ra synders förlÃ¥telse i Hans namn och blod, lÃ¥ter Honom fostra oss och vägleda oss genom livet, lyssnar till Honom i detta ord djupaste betydelse, dÃ¥ kommer vi ocksÃ¥ att förhärligas sÃ¥som Jesus förhärligades. När Jesus kommer tillbaka frÃ¥n Himmelen, skall Han “förvandla vÃ¥r bräckliga kropp, sÃ¥ att den blir lik den kropp Han har i sin härlighet” (Fil. 3:21).

———— Alternativt slut pÃ¥ predikan ————-.

[Avslutningsvis vill jag med anledning av de hyddor Petrus ville bygga uppe på förklaringsberget, tala om

Att leva av tro

Vi fÃ¥r leva en stund till här pÃ¥ jorden i tron pÃ¥ vÃ¥r Frälsare, innan dagen för vÃ¥rt förhärligande kommer. Att leva i tro kan ibland vara en svÃ¥r konst. Vi vill sÃ¥ gärna se, smaka och uppleva – inte bara blint tro. Vem vill inte likt Petrus bygga hyddor pÃ¥ förklaringsberget och sÃ¥ att säga bevara upplevelsen av Guds härlighet? Nu vet vi i och för sig inte anledningen till varför Petrus ville uppföra hyddorna – kanske var han bara allmänt förvirrad och hade inte nÃ¥gon särskilt tanke alls med vad han sade. Hur som helst ville inte Jesus att Hans lärjungar den gÃ¥ngen skulle bli kvar där uppe i strÃ¥lglansen. Han tog dem med sig ned frÃ¥n förklaringsberget till uppgifterna och plikterna bland medmänniskorna. SÃ¥ gör Han ocksÃ¥ med oss. Det är inte meningen att vi skall leva i förklaringsskenet, jaga efter andliga upplevelser, utan att tryggt förtrösta pÃ¥ Jesus, vad som än sker och hur vi än känner oss.

Men det kan ju också gå så långt att Gud upplevs som helt och hållet frånvarande för oss. Det är inte bara förklaringsskenet som saknas, det känns som att själva tron är död och Jesus helt borta. Det andliga livet är torrt och sterilt som en öken. Vad skall man då ta sig till? Ja, vad skulle du göra om du befann dig i en öken? Du skulle dricka. Och hade du inget att dricka skulle du söka efter en källa med vatten. Kristus är källan med det levande vattnet. Sök Honom. Läs din Bibel dagligen. Besök gudstjänsten så ofta du har möjlighet. Ta emot nattvarden. Uppsök själavårdande präst. Håll ut i bönen. Ge inte upp. Det skulle du inte göra i en öken om du höll på att törsta ihjäl. Och vi skall komma ihåg att lika mycket mer värdefullt det eviga livet är än vårt korta jordeliv, lika mycket viktigare är Kristus i ett människoliv än vatten i en öken.

När du befinner dig i denna kamp skall du minnas en sÃ¥ng som handlar om vad vi alltid äger även om vi inte förmÃ¥r att känna det jämt. SÃ¥ngen är skriven av Rosenius och heter “Ängsliga hjärta, upp ur din dvala.” De tvÃ¥ sista verserna lyder:

“Vandra i tro, men se honom icke”.

Detta är regeln, det bliver därvid.

Korta minuter Känslan åtnjuter,

Vad vi i sanning dock äga all tid.

Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta,

Glöm icke alldeles bort vad du har!

Även den timma Tätaste dimma

Solen fördöljer, är solen dock kvar. (Lova Herren 533:7-8).

Det viktiga är alltsÃ¥ inte att fÃ¥ uppleva speciella förklaringsstunder, det viktiga är istället att hÃ¥lla sig till Ordet och löftena oavsett hur man känner det. Den som är riktigt fast i tron är inte den som tror p.g.a. sina mÃ¥nga förklaringsstunder, det är den som tror utan att se och känna. VÃ¥r Herre Jesus säger: “Saliga är de som tror, fastän de inte ser” (Joh. 20: 29). LÃ¥t vÃ¥r bön därför bli att vi fÃ¥r vara sÃ¥dana som inte förlitar oss pÃ¥ Herren endast i förklaringstider, utan även – och framförallt dÃ¥ – när vi ingenting ser och ingenting känner.]

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan 76

så att vi inte må vara glömska hörare 152

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga.

Sånger: ingång: 7

lovsång: 1

gradual: 206

predikstols 251

nattvard 233, 234

slutsång 3