av Lars Borgström Predikan 8:e söndagen efter trefaldighet

Matt. 7:22-29

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår, barmhärtig, god, som oss till dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss ditt ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara! Amen.

Jesus talar i avslutningen av Bergspredikan om den yttersta domen, den som skall ske den sista dagen, eller den dagen, som Jesus här kallar den. Han talar också om den enda grund som håller den dagen.

Det är vår frälsning, vår eviga salighet, som står i förgrunden idag. Det är en mycket allvarlig fråga, ja, den mest allvarliga sak som överhuvudtaget finns. Det gäller ju ingenting mindre än vårt eviga väl eller ve.

MÃ¥ ingen av oss den yttersta dagen fÃ¥ höra Herren Jesus säga: â€Jag har aldrig känt er. GÃ¥ bort ifrÃ¥n mig, ni laglösa!†Hur fruktansvärt mÃ¥ste det inte vara att fÃ¥ sÃ¥dana ord sig tillsagda av Herren pÃ¥ domens dag. ÄndÃ¥ säger Jesus i vÃ¥rt evangelium att Han faktiskt kommer att säga sÃ¥ till mÃ¥nga. Det ohyggliga, ja det nästan outhärdliga, är, att det inte är till vilka som helst Han kommer att säga sÃ¥. Han kommer att säga det till mÃ¥nga som här i livet kallat Honom â€Herre.†Allvarsorden gäller alltsÃ¥ oss. Hedningarna, ateisterna eller de fräcka bespottarna kallar inte Jesus för â€Herreâ€. De kommer förvisso ocksÃ¥ att visas bort av Honom, men det är inte om dem dagens evangelium handlar. Det är ju vi i den kristna församlingens gemenskap som kallar Jesus för â€Herreâ€. Det är oss orden träffar.

Enligt Jesu klara ord kommer det alltsÃ¥ bland getterna pÃ¥ den vänstra sidan, de som förbannas och visas bort till den eviga elden, finnas sÃ¥dana som här i världen kallat Honom â€Herre.†De har levt med i kyrkan eller församlingen, med munnen har de bekänt Jesus som Herre, men de var aldrig kända av Jesus. Inte heller kände de Honom.

Men hur kan det sluta så illa? För det första skall vi ha klart för oss att den förskräckliga möjligheten verkligen finns att gå evigt förlorad, även om man ett helt liv levt med i den yttre församlingen.

Alla hamnar inte på samma sida om härlighetens tron

Det fÃ¥r inte tigas om detta. Idag varnas det inte ofta för livets stora risk, som är att gÃ¥ förlorad för all evighet. Skulle nÃ¥gon predikant eller nÃ¥gon människa över huvud taget vara djärv nog att utanför de bibel- och bekännelsetrognas krets pÃ¥tala detta förskräckliga och dessutom varna sina Ã¥hörare för att drabbas av det, dÃ¥ anser man att han är hÃ¥rd och kärlekslös. Man kallar honom föraktfullt för â€helvetespredikant.†Man kan frÃ¥ga sig varför det förhÃ¥ller sig pÃ¥ detta sätt. Det har naturligtvis att göra med att helvetet är en sÃ¥ fruktansvärd realitet att den inte är lätt att ta till sig. Människor vill inte höra talas om helvetet, de vill skjuta det ifrÃ¥n sig. De oomvända människorna bär, innerst inne, pÃ¥ ett dÃ¥ligt samvete eftersom de inte mottagit förlÃ¥telse och fÃ¥tt frid med Gud. Denna gnagande oro försöker man förtränga. Därför vill man tysta dem som tar upp denna oroande sak. Man tänker sig, medvetet eller omedvetet, att om man lyckas lägga locket pÃ¥ sÃ¥ att denna obehagliga sanning inte nämns, skall man kunna fÃ¥ frid. Ibland sägs det rent ut att man inte skall tala om eller tänka pÃ¥ döden, eftersom man dÃ¥ bara blir tokig.

Folk i allmänhet anser som bekant i sin dumhet, att de predikanter är kärleksfulla som förnekar eller åtminstone inte talar om fördömelsen. Men vad tjänar det till att förneka att helvetet finns, om människor ändå är på väg emot det? Det är ju mycket mer kärleksfullt att varna människorna, medan det ännu finns tid att omvända sig.

Vi skall nu tala om det enda som bestÃ¥r den dag dÃ¥ domen faller, dÃ¥ “regnet öser ner, störtfloden kommer och vindarna blÃ¥ser”, som Jesus här i Bergspredikans avslutning uttrycker det hela.

Den fasta klippan

Jesus säger, att den som bygger sitt hus pÃ¥ klippan, kommer att fÃ¥ se sitt hus bestÃ¥ när den sista dagens prövningar drabbar det. Vad denna klippa är skall vi nu se lite närmare pÃ¥. Som ett första led i detta skall vi tänka pÃ¥ i vilken konkret situation Jesus talade denna liknelse. Liknelsen avslutar Bergspredikan, Jesu stora tal som omfattar kap. 5-7 i Matteusevangeliet. I inledningen av kap. 5 läser vi: “När Jesus sÃ¥g folkskarorna, gick Han upp pÃ¥ berget. Han satte sig ner, och Hans lärjungar kom fram till Honom. DÃ¥ började Han tala och undervisa dem.” Detta “kom fram” är viktigt. Det var alltsÃ¥ folkskaror som följde Jesus; “de kom frÃ¥n Galileen och Dekapolis, frÃ¥n Jerusalem och Judeen och frÃ¥n andra sidan Jordan” (Matt. 4:25). Man kan tänka sig att de nog var lite allmänt nyfikna pÃ¥ vem denna märklige man var. Jesus gick dÃ¥ upp pÃ¥ berget och satte sig ned. DÃ¥ var det bara Hans lärjungar som kom fram till Honom. De liksom lösgjorde sig frÃ¥n den stora folkmängden och trädde fram för att slÃ¥ sig ner alldeles intill Jesus. De satte sig vid Frälsarens fötter för att motta undervisning frÃ¥n Honom.

Detta är i all sin enkelhet en skön bild av vad det innebär att bli en kristen, en Jesu lärjunge. Man lösgör sig från världen, från dess människor och värderingar, och kommer till Jesus. Paulus beskriver det som att bli förd från mörkrets rike in i den älskade Sonens rike (Kol. 1:18).

Själv har jag aldrig varit i Israel, men enligt uppgift är det vanligt att berg och bergsplatåer där omges av sanddyner. Om vi då tänker oss att den stora folkskaran följde Jesus fram till berget, men stannade vid dess fot, innebär detta att folket rent fysiskt stod på lös sand. Lärjungarna däremot, som trätt fram ur folkhopen för att slå sig ned vid Jesus, var på fast bergmark, på den fasta klippan. Detta ger oss ett åskådligt exempel vad det innebär att bygga sitt hus på klippan respektive sanden. Lärjungarna kom till Jesus, som är klippan, men folket höll sig på avstånd från Jesus, vilket är detsamma som att befinna sig på lös sand.

Att Jesus verkligen är klippan bevisas för det första av sÃ¥dana bibelställen i Gamla testamentet som beskriver Gud som en klippa. T.ex. sägs Han vara frälsningens klippa i Ps. 89:27. Frälsningen beskrivs pÃ¥ detta vis i Ps. 40:3: “Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter pÃ¥ en klippa och gjorde mina steg fasta.” För det andra sägs det rent ut i Nya testamentet att Jesus, som ju är den Ende Sanne Guden, är klippan. BÃ¥de Paulus och Petrus säger att Jesus blivit till frälsning och fall för människorna och citerar i det sammanhanget Jes. (8:14, 28:16): “Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror pÃ¥ Honom skall inte stÃ¥ där med skam.” (Rom. 9:33, 1 Petr. 2:6-7). När Petrus avlade den goda bekännelsen i Caesarea Filippi, att Jesus är Messias, den levande Gudens Son, sade Jesus att den tro och bekännelse som Petrus just uttalat, är klippan som Han, Jesus, skall bygga sin församling pÃ¥.

Vad innebär nu detta för dig? Vad betyder det att komma till Jesus, att bygga sitt hus pÃ¥ den fasta klippan? Det betyder att du i dig själv är alldeles förlorad men i Jesus Kristus din Frälsare är du frälst, räddad frÃ¥n den eviga döden till evigt liv. Du avsäger dig världen, träder fram till Jesus och ber om förlÃ¥telse för dina synder och tar emot Hans frälsning. Du är dÃ¥ i Honom, din Frälsare, iklädd Hans rättfärdighet och därför lika helig, ren och oskuldsfull inför Gud som Han själv är. Gud ser inte din synd. Han ser hos dig bara godhet och helighet. När syndens dom faller över hela denna värld och ingenting orent längre kan bestÃ¥ är du alldeles trygg hos din Fräsare, â€Honom som Gud har uppväckt frÃ¥n de döda, Jesus, som har frälst dig frÃ¥n den kommande vredesdomen†(1 Thess. 1:10). Det är som att befinna sig i en alldeles säker bergsskreva dÃ¥ regnet öser ner, störtfloden kommer och vindarna blÃ¥ser.

För snart 250 Ã¥r sedan blev den engelske prästen Augustus Toplady ute i vildmarken överraskad av ett vÃ¥ldsamt oväder. Han sökte skydd och fann en spricka i bergväggen där han kunde gömma sig. Där stod han alldeles trygg och säker, medan regnet öste ned, stormen ven, Ã¥skan gick och blixtarna slog runt omkring. När han stod där inspirerades han att skriva en sÃ¥ng om den ännu mycket större räddningen pÃ¥ domens dag. Det blev sÃ¥ngen â€Klippa, du som brast för mig, lÃ¥t mig gömma mig i dig†(Lova Herren 580:1).

MÃ¥ de orden bli ocksÃ¥ din bön och du kommer att vinna Kristus och bli â€funnen i Honom, inte med din egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro pÃ¥ Kristus, rättfärdigheten frÃ¥n Gud genom tron†(Fil. 3:9). Genom Jesus blir du tvättat ren frÃ¥n synden, du blir Hans vackra brud, till vilken Han säger: “Du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömsle, lÃ¥t mig se ditt ansikte, lÃ¥t mig höra din röst, ty din röst är sÃ¥ ljuv och ditt ansikte sÃ¥ skönt” (Höga Visan 2:14).

Allt är fullbordat. Tro på Jesus, lita på Honom, och du blir frälst. Hans rättfärdighet och goda gärningar är det enda som kommer att bestå på domens dag. Du får inte komma med något eget bidrag utan uteslutande hålla dig till Jesus och Hans förtjänst.

Den som förlitar sig till något eget går förlorad

Det ligger sÃ¥ djupt i vÃ¥r egenrättfärdiga, fariseiska natur att vilja hÃ¥lla fram nÃ¥gonting eget, och detta t.o.m. inför Gud. Man vill inte nöja sig med vad Jesus har gjort. â€Det räcker inte†heter det. â€Det mÃ¥ste till nÃ¥got merâ€. SÃ¥ lägger man vid sidan av Jesu verk sina egna verk som, vilket man tror, förbättrar ens ställning inför Gud. Det kan vara frÃ¥ga om fromma andaktsövningar, barmhärtighetsverk mot de nödlidande eller olika slags andliga upplevelser. Det kan ocksÃ¥ vara frÃ¥ga om mycket spektakulära saker, sÃ¥dant som nämns i vÃ¥r evangelietext: utdrivandet av onda andar, profeterande och utförande av underverk.

De som förlitar sig pÃ¥ sÃ¥dant och hÃ¥ller fram det inför Gud i tron att de skall bestÃ¥ provet, de har byggt sitt hus pÃ¥ sand. Det var just det som blev de bortvisades fall. De trädde fram inför Herren och Ã¥beropade saker som de hade gjort, visserligen med hjälp av Hans namn. De sade: â€Herre, herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort mÃ¥nga kraftgärningar?â€. Inför den Helige bestÃ¥r inget mänskligt, hur fromt, upphöjt och andefyllt det än kan vara. Inför Honom duger bara Jesus Kristus och Han allena. Till dem som räknar med eget kommer Jesus att säga sanningen: â€Jag har aldrig känt er. GÃ¥ bort ifrÃ¥n mig, ni laglösa!â€

Så kan det alltså komma sig att många som säger sig vara kristna och lever med i församlingen inte är kända av Jesus. De har inte blivit omvända. De räknar fortfarande med sig själva och tror sig vara något. De har inte gått in genom den trånga porten där all självgodhet, stolthet och tillit till den egna förmågan måste avläggas. De har inte vänt sig till Jesus och väntar allt gott av Honom. De har inte blivit till små hjälplösa barn utan känner sig stora och starka i sig själva.

När det gäller dessa spektakulära kraftgärningar som de bortvisade Ã¥beropade, skall vi ocksÃ¥ ta det som en allvarlig varning när det gäller falska profeter och förkunnare. Jesus säger nämligen att djävulen i den allra sista tiden före Människosonens ankomst kommer att bedra mÃ¥nga genom falska profeters uppträdande. Deras makt att bedra bestÃ¥r just i deras falska mirakler. Jesus varnar oss: “Om nÃ¥gon dÃ¥ säger till er: Se här är Messias, eller: Där är Han, sÃ¥ tro det inte. Ty falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda” (Matt. 24:23-24). I just vÃ¥r tid är det förvisso mÃ¥nga som uppträder med sÃ¥dana kännetecken och bedrar mÃ¥nga. Över hela världen ser vi inom kristenheten en tilltagande fascination för mirakel, under och tecken samtidigt som det enkla evangeliet om syndernas förlÃ¥telse i Jesu namn och blod, det enda som kan frälsa en människa, alltmer trängs undan bakom lagiska krav pÃ¥ upplevelser av olika slag.

Jag vill nu fråga dig allvarligt: Inser du att du är en förlorad syndare som inte har någonting att hålla fram inför den Helige? Är du förtappad utan Jesus? Tar du din tillflykt till Jesus och till Honom allena och sätter ditt enda hopp om frälsning till Honom? Är det så, då skall du veta att enligt Guds klara ord har du det som du tror. Du är frälst, ett Guds eget barn, född på nytt till det eviga livet.

Amen.

LÃ¥t oss be:

Käre nåderike och kärleksfulle Fader i Himmelen.

Tack för den frälsning du berett oss genom din Son, Jesus Kristus.

Hjälp oss att alltid fästa vår blick på Honom,

att vända vår blick bort från oss själva.

Skänk oss andlig klarsyn så att vi förstår

att inget eget består inför din helighet.

Bevara oss i din nåd och i en rätt tro på Frälsaren

så att vi, när den dagen kommer, får en salig död

och hamnar på de välsignades sida om härlighetens tron

och får gå in i ditt eviga rike.

Genom Jesus Kristus, din Son, vår Frälsare.

Amen.

Sånger ur Lova Herren: Inledningssång 316

Lovsång: 1

Gradual 317

SÃ¥ng efter predikan 580

Nattvard 233, 234

Slutsång 11

Psalmer ur Sv. Ps: Ingång: 77

Lovpsalm: 18

Gradual: 20

Psalm efter predikan: 230

Offertoriepsalm: 70

Slutpsalm: 5