av Lars Borgström Betraktelse 11:e söndagen e tref. Matt. 21:28-31

Tre söner

Jesus berättar en liknelse om två söner. Fadern ber dem båda att arbeta i vingården (som används som en bild för tjänst i Guds rike, jfr Matt. 20:1-16). Den ene sonen svarade nej på faderns kallelse, men ångrade sig sedan. Den andre sonen gjorde tvärtom. Han svarade ja, men gick inte.

Dessa söner liknar två av de kategorier människor Jesus ofta hade omkring sig. Jesus använder liknelsens söner för att säga något karaktäristiskt om dessa grupper, vilket inte minst v 32 visar (som gärna kan inkluderas i evangelieläsningen).

Den förste sonen

är publikanerna och hororna. Jesus sätter nämligen denne sons sätt att förhålla sig till kallelsen, att först säga nej men sedan bejaka den, samman med de publikaner och horor som omvänt sig genom Johannes Döparens förkunnelse. Dessa yrkeskategorier var de mest avskydda man kunde tänka sig. Publikanerna gick ockupationsmakten Roms ärenden och samlade in skatt åt kejsaren. Det hände inte heller alltför sällan att de tog ut extra av befolkningens medel för egen del. Hororna ägnade sig åt moral- och familjeupplösande verksamhet. Det rådde alltså inget tvivel om att dessa människor levde långt från Gud. De hade med sina liv, sitt sätt att vara och handla, sagt nej till Guds kallelse. Men när de hörde döparens predikan omvände de sig och sade sitt ja.

Så är det med många av Guds barn, kanske de flesta. De har varit motsträviga. De har fått kallelser men upprepade gånger sagt nej. De har fattat kärlek till världen med alla dess nöjen och all dess prakt. De fördes allt längre bort från Gud. Det kanske gick ända till den yttersta förnedring innan ångern uppstod i deras hjärtan. Där, i nöden och ångesten, mötte de en kärlek utan varje gräns. De fick höra om Jesus som burit deras vidriga synder och älskat dem ända in i döden. Till slut hade de besegrats av Guds Ande och sade sitt ja.

Det är dock inte alla som svarar nej som sedan förs till omvändelse. Alla nej-sägare blir inte ja-sägare. Jesus mötte också människor som aldrig någonsin omvände sig och sådana möter Han ännu idag.

Det bästa är att vara en ja-sägare redan från början. Lyckliga de som aldrig föll ur döpelsenåden! Men hur än vår bakgrund ser ut, är det avgörande hur vi ställer oss till Guds inbjudan idag. Säger vi vårt ja till Honom som först sagt sitt JA till oss (jfr 1 Joh. 4:19)? Och menar vi allvar med vårt ja? Det vore tragiskt om det är med oss som med den andre sonen i Jesu liknelse. Han sade ja med munnen men nej i sitt hjärta.

Den andre sonen

är de självfromma. Denne son sade att han skulle gÃ¥, men gick aldrig. Jesus menar att översteprästerna och folkets äldste agerar som honom. Dessa pÃ¥stod sig arbeta i Guds rike, men det yttre överensstämde inte med det inre. När döparen kom och visade dem vägen till rättfärdighet trodde de honom inte. Därmed uppenbarades deras främlingskap inför Guds rike, medan publikaner och horor trodde och omvändes. Detta borde fungerat som en sporre för dem till egen omvändelse, men istället förblev de hÃ¥rda (v 32b). De uppenbara syndarna begärde och fick det himmelrike, som de självfrommas stolthet uteslöt dem frÃ¥n. Därmed trädde evangeliets omvända rangordning i dagen: “SÃ¥ skall de sista bli de första och de första bli de sista” (Matt. 20:16).

De självfromma säger visserligen ja med munnen, men i verkligheten är deras tro och liv ett nej till Gud. De har inte förstått evangeliet. De kan inte se den skänkta rättfärdighet, den redan färdiga, fullkomliga och frälsande rättfärdighet som kommit ned från Himmelen; Jesu rättfärdighet, som syndaren fritt och för intet, utan motprestation, får ikläda sig och därmed räknas som rättfärdig inför Gud (Rom. 3:21-26). Jesus blir inte Guds stora JA till oss människor, utan ett villkor: lev som Honom och du blir rättfärdig inför Gud. De självfromma är blinda för Frälsaren Jesus.

Förhållandet till Gud blir präglat av plikt och tvång. Det blir inte den glädjefyllda frivilligheten, som sprudlar fram frisk och levande ur rika källor. Det blir istället något som trögt och motvilligt pressas fram ur det egna torftiga förrådet. Men själv tycker man sig ha lyckats. Man blir uppblåst, egenrättfärdig, och frågar inte efter Guds barmhärtighet. Därför säger den självfromme till sist endast ja till sig själv, men nej till Gud. Han vill inte ikläda sig Kristi rättfärdighet och ta emot den frälsning som Gud vill ge honom. Han vill frälsa sig själv.

Egenrättfärdigheten är lömsk och den som befinner sig i dess nät inser det inte själv. MÃ¥tte du inte ha snärjt in dig där! DÃ¥ behöver du inte längre Jesus och hjärteförhÃ¥llandet till Honom är brutet. Tänk om det är sÃ¥ att du utÃ¥t sett gäller för att vara en kristen – att du uppfattas som kristen av bÃ¥de andra och dig själv – men i själva verket är död. Du mÃ¥ste frÃ¥ga om du har ett kristet hjärta. Behöver du Jesus? Är du förtappad utan Honom? Om du inte är det är det illa ställt med dig. Du är dÃ¥ lika andligt död som översteprästerna och folkets äldste.

Den tredje Sonen

är Frälsaren själv, Han som berättar liknelsen. Han var inte både ett ja och ett nej (2 Kor. 1:19), utan sade ja redan från början. I allt lydde Han och följde sin Faders vilja. Hans ord var ja och Hans liv var ja till Gud. Han är själv den evige Guden, som för vår frälsnings skull lämnade den himmelska boningen och blev människa. Han ödmjukade sig och förnedrade sig, Han genomled helveteskvalen och gick i döden för oss. Jesus är Guds fullständiga och obetingade JA till oss människor, bekräftelsen på alla Guds löften (2 Kor. 1:20).

Amen.