av Lars Borgström Predikan Långfredagen Matt. 27:32-56

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O, Fader vår barmhärtig, god, som oss till Dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss Ditt Ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.

Jesus Kristus är vÃ¥r och hela världens Frälsare. Han är ocksÃ¥ den ende Frälsaren. Skall du vara med en gÃ¥ng i Himmelen och uppleva den fullkomliga lyckan, den högsta saligheten, dÃ¥ mÃ¥ste du stÃ¥ i ett rätt förhÃ¥llande till Jesus. Frälsaren själv säger: “Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Att det är pÃ¥ detta sätt beror pÃ¥ att vi alla har fallit i synd; vi är fördömelsevärda syndare inför den helige Guden. Sedan djävulen, den gamle ormen, frestade vÃ¥ra första föräldrar och ledde dem in pÃ¥ syndens väg som leder till döden, har det inte funnits nÃ¥gon ren och rättfärdig människa pÃ¥ jorden – ingen utom en: Gudamänniskan Jesus Kristus. Om Honom och om den frälsning Han under den svÃ¥raste kamp förvärvat Ã¥t var och en handlar denna predikan. Första delen handlar om

Jesus ångest, kamp och seger

Jesus visste att Han var tvungen att vandra den smala, plÃ¥gsamma vägen upp mot Jerusalem och Golgata. Endast genom att dö pÃ¥ korset skulle Han kunna frälsa oss. Han sade: “Människosonen har kommit [—] för att tjäna och ge sitt liv till lösen för mÃ¥nga” (Matt. 20:28).

Det var ett mycket svÃ¥rt kroppslidande Jesus hade att utstÃ¥. Att torteras och spikas fast pÃ¥ ett kors är en av de mest utstuderade metoderna för att plÃ¥gsamt och utdraget ta livet av en människa. För en vecka sedan hade Mel Gibsons film The Passion of the Christ premiär i Sverige. Där skildras detta lidande mycket ingÃ¥ende och realistiskt. Det är oerhört smärtsamt att se allt det vÃ¥ld som vÃ¥r Frälsare utsattes för. Men det var sÃ¥ det gick till och det var sÃ¥ det skulle gÃ¥ till för att Skrifterna skulle fullbordas. Profeten Jesaja hade redan sett detta sju Ã¥rhundraden tidigare. I Jes. 53: 8 läser vi: “Genom vÃ¥ld och dom blev Han borttagen. Vem i Hans släkte besinnar att när Han rycktes bort frÃ¥n de levandes land, blev Han plÃ¥gad pÃ¥ grund av mitt folks överträdelse?”.

Men vår Frälsares kroppslidande var inte allt, inte ens det huvudsakliga i Hans lidande. Det verkliga lidandet bestod i något annat och mycket värre. Detta andra och värre var anledningen till Hans svåra stund i Getsemane. Sorg och ängslan fyllde Honom. Hans själ var bedrövad till döds. Han bad sin Fader i himmelen, att om det var möjligt, så ville Han slippa de lidanden som väntade. Han var rädd. Ohyggligt rädd. Han svettades blodsdroppar då Han tänkte på det som låg framför Honom (Luk. 22:44). Martin Luther säger att aldrig någonsin har någon människa varit så rädd som Jesus var den stunden. Det krävs ett visst mått av andligt ljus för att man skall kunna förstå, hur Jesus, den fullkomlige hjälten, kunde vara så rädd inför sin död. Det är ju egentligen märkligt att det var på det sättet. Hur kan det komma sig att t.ex. hedningen Sokrates, som också dömdes till döden, heroiskt kunde tömma sin giftbägare, när inte Jesus visade samma mod? Förklaringen ligger inte i att Sokrates undslapp tortyr. Andra människor har utstått tortyr, men ändå, och då särskilt när det gäller kristna, har de kunnat behålla sin trosvisshet och sitt mod. Stefanus, som stenades till döds, är den förste i raden av alla kristna martyrer som med Guds hjälp visat stort mod inför döden. Det verkar som om många av de kristna martyrerna har gått sitt öde till mötes med lätthet.

Svaret på frågan varför Jesus var så rädd, räddare än någon annan någonsin varit, är istället att Gud lade hela tyngden av mänsklighetens samlade syndaskuld på Honom. Jesus kom att inför Fadern framstå som den ende mänsklige syndaren. Han ansågs av Fadern i den stunden vara den, som bedrivit alla de otaliga och hemska synder, som begåtts eller kommer att begås av världens alla människor. Han räknades som den som ätit av frukten i Edens trädgård, den som slagit ihjäl Abel, den som bedrivit all ogudaktighet och alla vidrigheter som någonsin har utövats på denna jord. Han räknades också som den som begått alla de synder som du utfört i ditt liv. Det allra hemskaste som du har gjort dig skyldig till, det som du skäms så fruktansvärt mycket för att du inte vill att andra människor skall känna till det, och alla dina övriga synder, de samlades i den stunden på Honom. För att återgå till filmen The Passion of the Christ visar Mel Gibson detta genom att själv hålla i en av de spikar som drevs in i Jesu kött.

Det stÃ¥r i 2 Kor. 5:21, att Jesus blev gjord till synd, till ett med synden. Och där synden är, där är ocksÃ¥ Guds straff. Eftersom synderna var sÃ¥ mÃ¥nga och grova, att Jesus t.o.m. var gjord till synd, var Guds vrede över Honom total. Ja, Skriften säger att Jesus var förbannad (Gal. 3:13). Synden skiljer nämligen människan frÃ¥n Gud. Jesus, som tidigare levt i total öppenhet och gemenskap med sin Fader, ropar därför pÃ¥ korset – sedan synden lagts pÃ¥ Honom – i Ã¥ngest med hög röst: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Bandet till Fadern var kapat. Fadern hade vänt bort sitt ansikte frÃ¥n Jesus.

Vid sjätte timmen föll ett mörker över jorden som varade i tre timmar. Jesus talade inte under dessa tre timmar till sin Himmelske Fader. Varför inte? I helvetet beds det inte. Det var därför Jesus teg de tre sista timmarna. Jesus fick då smaka evigheternas alla hemskaste kval, uppleva den fullständiga gudsövergivenheten. Det var detta, det andliga lidandet, gudsövergivenheten, som var det tyngsta att bära för Jesus. Ingen människa kommer någonsin att ens aningsvis förmå att fatta det fruktansvärda lidande vår Frälsare då utstod eller de känslor, som de timmarna genomströmmade Hans själ. Tycker du att detta är otäckt? Ja, synden och Guds vrede över den är otäck. Det var ett förskräckligt straff Jesus gick in under.

Under de sista timmarna, dÃ¥ frälsningsverket var pÃ¥ väg att fullbordas, gjorde djävulen en sista framstöt. Mitt under Jesu fruktansvärda pinor pÃ¥ korset sände han hädare och gudsbelackare och genom dem försökte han provocera Jesus att rädda sig själv frÃ¥n det bittra, omätbara lidandet. Smädarna sade: “Hjälp dig själv, om du är Guds Son, och stig ned frÃ¥n korset!” (Matt. 27:40). Även översteprästerna och de skriftlärda gjorde narr av Honom och sade: “Andra har Han hjälpt. Sig själv kan Han inte hjälpa. Han är Israels konung. Han mÃ¥ nu stiga ner frÃ¥n korset, sÃ¥ skall vi tro pÃ¥ Honom. Han litar pÃ¥ Gud. Nu fÃ¥r Gud rädda Honom, om Han har Honom kär. Han har ju sagt: Jag är Guds Son.” (Matt. 27:42-43). OcksÃ¥ en av de upphängda brottslingarna vid Hans sida skymfade Honom och sade: “Är du inte Messias? Hjälp dÃ¥ dig själv och oss!” (Luk. 23:39). Detta hade naturligtvis Jesus kunnat göra, Han som när som helst kunnat sända efter tolv legioner, 72.000 änglar, frÃ¥n Fadern i Himmelen, till sin hjälp (Matt. 26:53). Men hade Han gjort det, dÃ¥ hade ingen människa kunnat fÃ¥ sina synder förlÃ¥tna och bli frälst. Det var inte spikarna som höll Guds Son fastnaglad kvar pÃ¥ korset, utan Hans kärlek till oss.

Det var ett oändligt stort offer som utfördes den dagen – den stora försoningsdagen, den sanna Yom Kippur – pÃ¥ Golgatas kulle, avrättningsplatsen utanför Jerusalem. Eftersom Jesus, som är sann Gud och sann människa, framburit sig själv som ett syndoffer (Hebr. 10:12), är detta offer oändligt stort. Det var ju Guds Son, alltsÃ¥ Gud själv som dog. Ja, den som skÃ¥dar upp mot den pÃ¥ korset uppspikade Jesus kan med psalmdiktaren Isaac Watts häpet utbrista:

Må solen i all sin härlighet

i dunkel höljas in

när Gud, vår Skapare själv dog

för människans, verkets, synd

I en annan psalm heter det:

O stora nöd!

Gud själv är död.

Detta oändliga offer täcker hela mänsklighetens samlade syndaskuld. Ingen synd är därför så stor, att den inte kan förlåtas. Ja, mer än så, ingen synd är så stor att den inte redan är försonad genom Jesu lidande och död. Gud har trampat på våra missgärningar och kastat våra synder på havets djup (Mika 7:19). Synderna är utplånade en gång för alla. Jesus har inte bara så där nätt och jämt, eller bara till hälften försonat världens synder, utan Han har gjort det så fullkomligt och överflödande, att även om världen skulle stå i tusen år till och synderna och syndarna skulle förökas i samma takt som nu, så skulle Hans försoning räcka till mer än väl. Ingen synd i världen går upp mot Kristi lidande och död. Vår Herres heliga och dyrbara gudomliga blod är mer än nog för att rena hela världen från alla dess synder. Det är som det står i Apg. 20:28: Gud har köpt sin församling åt sig med sitt eget blod.

I vår evangelietext står det att något mycket märkligt hände i Jerusalems tempel den stund Jesus gav upp andan. Om detta handlar predikans andra del.

Jesu seger ledde till att förlåten i templet rämnade

Den stund då Jesus gav upp andan brast förlåten i templet i två delar. Förlåten eller förhänget var den skiljevägg som avskilde det allra heligaste rummet med förbundsarken och nådastolen från det övriga templet.

Templet i Jerusalem var en sinnebild och skuggbild (Hebr. 8:5) av den helgedom som inte är byggd av människohand, det tempel som inte tillhör den här skapelsen (Hebr. 9:11). Så länge det allra heligaste rummet ännu var avskilt genom förlåten, visade den Helige Ande att vägen till det allra heligaste ännu inte var uppenbarad (Hebr. 9:8). Men när Jesus i sin kropp bar våra synder upp på förbannelsens trä och led döden för dem, förändrades hela situationen. Förlåten brast. Vägen blev fri in till det allra heligaste, d.v.s. nu blev det fritt fram, fri entré till nådens tron för varje syndare, som inte har några egna goda gärningar att berömma sig av. Vägen till Guds, den Allsmäktiges ömma fadershjärta, som är det allra heligaste, är nu öppen.

Hebreerbrevets apostel lär oss att vad som utspelade sig pÃ¥ Golgata samtidigt hände i den himmelska helgedomen: “Kristus gick en gÃ¥ng för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod och vann en evig förlossning” (Hebr. 9:11-13). Han gick inte in i nÃ¥got tabernakel eller tempel, som var tillverkat av människor, utan Han “for upp genom himlarna” (Hebr. 4:14) till den helgedom, som inte hör till skapelsen.

Detta gjorde vår Frälsare som Överstepräst för ett nytt förbund, ett nådeförbund. Över den himmelska helgedomens nådastol (Rom. 3:25) stänkte Han sitt blod, samma blod som just då rann ur Hans kropp, där Han hängde på korset för våra synders skull. Vår Överstepräst gick in i det allra heligaste och övergöt, bestänkte, nådastolen med sitt blod och överskylde därmed alla dina brott mot Guds heliga lag.

Du ser dina synder som en daglig plåga, men Gud ser dem inte. Han kommer inte ens ihåg dem. Det har skett en försoning för dina och alla människors synder, som gäller i evighet. I Guds ögon är du helig, ren, rättfärdig och Himmelen värdig.

En del tar emot Jesu frälsning, andra förkastar den. Om detta handlar predikans tredje och avslutande del.

De två brottslingarna vid Jesu sida representerar mänskligheten

Den stora vattendelaren av det enorma folkhav som mänskligheten utgör är Jesus Kristus och Hans kors. Det går en skiljelinje rakt igenom mänskligheten och den skär rätt igenom familjer och alla andra typer av mänskliga gemenskaper. Somliga hör Herren till eftersom de tror på Frälsaren, andra avvisar Honom i otro och ställer sig därmed själva utanför gemenskapen med Gud. För dessa människor har Jesus utgjutit sitt blod och utstått helvetets kval förgäves.

Vi läser i vÃ¥r evangelietext att det pÃ¥ vardera sidan av Frälsarens kors stod ytterligare ett kors. PÃ¥ dessa hängde tvÃ¥ förbrytare. De stÃ¥r som utmärkta representanter för mänskligheten tiderna igenom. “Alla har syndat och gÃ¥tt miste om härligheten frÃ¥n Gud” lyder nämligen de apostoliska orden i Rom. 3:23. Och “syndens lön är döden” (Rom. 6:23 och 1 Mos. 2:17). Vi människor, oavsett vilka vi är, vad vi än lyckats Ã¥stadkomma här i livet, är alla i exakt samma läge som rövarna. Vi har ingenting att berömma oss av inför Gud, utan förtjänar bara dom och straff.

Se nu hur rövarna sÃ¥ tydligt illustrerar mänsklighetens tvÃ¥ olika grupper: Vad gällde det rättmätiga i deras dom skilde det ingenting dem emellan. Det enda som skilde dem Ã¥t var deras inställning till Jesus. Vi ser i parallelltexten i Lukasevangeliet hur de skilde sig Ã¥t inför Frälsaren. Den ene rövaren skymfade Jesus in i det sista. Men den andre, den botfärdige, tillrättavisade den fräcke och sade: “Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom? VÃ¥r dom är rättvis. Vi fÃ¥r vad vi har förtjänat. Men Han har inte gjort nÃ¥got ont” Och sÃ¥ sade han: “Jesus, tänk pÃ¥ mig, när du kommer till ditt rike” (Luk. 23:40-42). Svaret han fick av den barmhärtige Frälsaren var: “Amen säger jag dig: Idag skall du vara med mig i paradiset”.

Det enda som skilde dem Ã¥t var alltsÃ¥ deras inställning till Jesus. Den ene fick följa med Jesus till paradiset, den andre gick bort till det eviga mörkret. De förtjänade samma straff, men den botfärdige tog emot Guds nÃ¥d. “Syndens lön är döden, men Guds gÃ¥va är evigt liv i Kristus Jesus, vÃ¥r Herre” (Rom. 6:23). Eller, som Jesus säger: “Den som tror pÃ¥ Guds Son blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror pÃ¥ Guds enfödde Sons namn” (Joh. 3:18). SÃ¥ hände det, att pÃ¥ lÃ¥ngfredagen for en rövare frÃ¥n det med Frälsarens blod bestänkta Golgata direkt till helvetet, medan hans kamrat för samma blods skull gick in i Paradiset till Jesus.

Den botfärdige rövaren kom till paradiset. SÃ¥ skall det ocksÃ¥ gÃ¥ för alla som vänder sig till Jesus. “Den som kommer till mig” säger Jesus, “skall jag aldrig nÃ¥gonsin kasta ut” (Joh. 6:37). “Jag är dörren. Den som gÃ¥r in genom mig skall bli frälst” (Joh. 10:9). StÃ¥ därför inte emot Guds Ande som kallar dig. Kom till Jesus med din synd och skuld och bekänn dig som den syndare du är. Du skall dÃ¥ fÃ¥ ta emot nÃ¥d, alltsÃ¥ förlÃ¥telse för all din synd. Du fÃ¥r ikläda dig den snövita dräkten som är Jesu rättfärdighets klädnad. I den dräkten framstÃ¥r du inför den himmelske Fadern som lika helig, ren och oskuldsfull som Hans älskade Son Kristus är. Du har dÃ¥ evigt liv, ett liv som tar sin början här och nu och sedan, efter din kroppsliga död, fortsätter i paradiset där du i Frälsarens gemenskap fÃ¥r ta del av dess fröjder.

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga. Amen.

Psalmer: inledning 144

efter pred. 142

slutpsalm 143