av Lars Borgström Predikan andra söndagen i fastan

Luk. 7:36-50

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O, Fader vår barmhärtig, god, som oss till Dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss Ditt Ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.

Jesus säger: “Den som kommer till mig skall jag aldrig nÃ¥gonsin kasta ut” (Joh. 6:37). Denna sanning bevisades mÃ¥nga gÃ¥nger i Jesu bemötande av syndare av olika slag. Inte minst bevisas det idag när vi fÃ¥r se hur Jesus tog emot en kvinna. Det stÃ¥r om henne att i staden fanns “en kvinna som var en synderska”. Det var tydligen en kvinna som förlorat sin heder, och som pÃ¥ sitt samvete bar en skuld som alla kände till. Troligtvis var hon prostituerad. Situationen var laddad när hon kom in i fariséns hem där Jesus befann sig. Hur skulle Jesus hantera denna situation? Allas, inte minst den fariseiske värdens, ögon var riktade mot Honom. Synderskan vätte Jesu fötter och torkade dem med sitt hÃ¥r. Hon t.o.m. kysste Hans fötter och smorde dem med välluktande olja. Det hela uppfattades som synnerligen olämpligt.

Farisén hette Simon. Bibelkritikerna vill ha det till att denna berättelse saknar verklighetsgrund, att den är en starkt omarbetad version av berättelsen i Matt. 26 och Mark. 14, om hur kvinnan i Betania smorde Jesu fötter med olja ur en alabasterflaska. Värden i Betania hette, liksom farisén i vÃ¥r evangelietext, Simon – men med tillägget “den spetälske”. Att en alabasterflaska förekommer i bÃ¥da berättelserna och att värden i bÃ¥da fallen hette Simon är inget som berättigar att dra sÃ¥dana slutsatser som bibelkritikerna gör. Alabaster, en mjuk bergart, ett slags gips, användes för att göra smÃ¥ flaskor och dessa var sÃ¥ vanliga, att de rätt och slätt kom att kallas “alabaster”. Och Simon var ett av de allra vanligaste namnen bland judarna vid denna tid. Inte mindre än tvÃ¥ av Jesu tolv lärjungar hette ju Simon; dels Petrus och dels han som kallades ivraren eller seloten.

Att göra som bibelkritikerna är som att höra två olika berättelser om Gustav Vasa, där det i dem båda förekommer en man vid namn Erik och en ung dam som hyllar sin kung, och p.g.a. detta hävda att det måste vara fråga om samma händelse som i den ena berättelsen förvanskats eller omarbetats för att passa vissa syften. Händelsen som Lukas skildrar har ingenting alls att göra med hur kvinnan i Betania smörjde Jesu fötter, utan är en helt annan händelse, som inträffade tidigare.

Låt oss nu först betrakta händelseförloppet utifrån

Fariséns perspektiv

Jesus hade efter sitt offentliga framträdande blivit känd i vida kretsar. Han hade väckt förargelse hos mÃ¥nga, men mÃ¥nga andra greps av Hans undervisning, “eftersom Han talade med makt och myndighet” (Luk. 4:32). När Han dessutom gjorde underverk, spreds sig ryktet om Honom överallt (Luk. 4:37). Folk sökte Honom, de t.o.m. trängde sig pÃ¥ Honom för att fÃ¥ höra Guds Ord (Luk. 5:1). Ja, ryktet om Honom “spreds ännu mer, och stora skaror samlades för att lyssna pÃ¥ Honom och bli botade frÃ¥n sina sjukdomar” läser vi i Luk. 5:15. När Jesus dessutom uppväckt änkan i Nains döde son, sades det: “En stor profet har trätt fram ibland oss” och “Gud har besökt sitt folk” (Luk. 7:16). Följden blev, att “detta tal om Honom gick ut i hela Judeen och trakten däromkring” (Luk. 7:17).

Det är klart att Simon, farisén, var nyfiken på vem denne lärare kunde vara. Flera fariséer hade visserligen redan retat sig på att Jesus åt med publikaner, d.v.s. tullindrivare, och syndare (Luk. 5:30). Att hålla måltid med någon innebar för judarna att ha en särskild gemenskap med denne. Det var minsann inte med vem som helst man satte sig ned för att äta. Att Jesu delade måltid med syndare var därför något högst anstötligt för fariséerna. Det var t.o.m. så att vissa fariséer i ursinne redan sammangaddat sig för att komma på något sätt att göra sig av med Jesus (Luk. 6:11). Men Simon ville för egen del skaffa sig en uppfattning om vem denne nye lärare var. Att han bjöd Jesus hem till sig, tyder på att han i alla fall ännu inte dömt ut Jesus som syndare eller som ovärdig bordsgemenskapen.

Simon, som hade hört om Jesu underverk var kanske t.o.m. beredd att acceptera Jesus som en sluttidens profet, som bebådade den nya messianska tiden som många judar, inte minst fariséerna, väntade på. Han kallade faktiskt Jesus lärare, på grekiska didaskalos. Svenska bibelöversättningar, som t.ex. Folkbibeln, väljer mästare, men ordagrant betyder det lärare. Hur som helst var denna titel omgärdad med vördnad i det dåtida Israel. Simon ville med sin inbjudan till Jesus stilla sin nyfikenhet. Troligtvis var festen en sedermåltid som på fredagskvällen, efter solnedgången, inledde sabbaten. Hos fariséerna var dessutom ordningen den, att en inbjuden gäst gavs tillfälle att undervisa såsom ett moment i måltidsordningen. Jesus tog detta tillfälle i akt, som vi snart skall se. Spänningen och förväntningarna var högt uppskruvade. Man får tänka sig att Simon iakttog sin gäst mycket noggrant, följde varje Hans rörelse och noterade varje Hans ord.

Och se” stÃ¥r det i grundtexten när den syndfulla kvinnan introduceras. Detta “och se” signalerar betydelsen av detta ögonblick. Nu sker nÃ¥got oväntat och avgörande. Efter österländsk sed kunde människor titta in vid fester och middagar. Men denna kvinna var oren och därför ovärdig att vara med. Hon ställde sig genast bakom Jesus, som lÃ¥g till bords enligt gängse bruk vid mer formella mÃ¥ltider. SÃ¥ började hon med sina tÃ¥rar väta Jesu fötter och torka dem med sitt hÃ¥r. Hon t.o.m. kysste dem och smorde dem med oljan frÃ¥n alabasterflaskan. Jesus lät sig behaga av detta och dÃ¥ tänkte Simon: “Om den mannen vore en profet skulle han känna till vad det är för slags kvinna som rör vid honom, att hon är en synderska”.

Men det var ju just för att frälsa syndare Jesus kommit till vÃ¥r jord. När en annan syndare, publikanen Levi, hade bjudit hem Jesus till fest, klagade fariséerna pÃ¥ Jesu lärjungar: “Varför äter och dricker ni tillsammans med publikaner och syndare?” (Luk. 5:30). DÃ¥ svarade Jesus: “Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse utan syndare” (Luk. 5:31-32).

Jesus är den allvetande som vet vad som rör sig i varje människas djup. Det heter om Jesus: “Han behövde inte höra nÃ¥gon vittna om människan, ty av sig själv visste Han vad som var i människan” (Joh. 2:25). Genast sÃ¥g Han därför vad Simon tänkte. Jesus tog dÃ¥ tillfället i akt och började undervisa. “Simon, jag har nÃ¥got att säga dig”, sade Han och berättade dÃ¥ liknelsen om de tvÃ¥ gäldenärerna: “TvÃ¥ män stod i skuld hos en penningutlÃ¥nare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. Eftersom de inte kunde betala, efterskänkte han skulden för dem bÃ¥da. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?”. Simon svarade avmätt: “Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro”. Jesus förklarade dÃ¥ att synderskan älskar Honom sÃ¥ mycket, därför att hon fÃ¥tt mycket förlÃ¥tet.

Simon hade som kontrast till kvinnan inte visat Jesus någon kärlek. Han hade inte gett Jesus något vatten att tvätta fötterna med, men kvinnan hade vätt Hans fötter med tårar och torkat dem med sitt hår. Han hade inte gett Jesus någon hälsningskyss, men kvinnan kysste oavbrutet Hans fötter. Han hade inte smort Jesu huvud med olja, men hon hade smort Hans fötter med balsam.

SÃ¥ uppenbaras det överraskande, och samtidigt sÃ¥ djupt tragiska, att Simon som sammankallat till denna religiösa mÃ¥ltid, där Jesus, den store syndaförlÃ¥taren, var huvudgäst, inte hade syndernas förlÃ¥telse. Det hade inte heller de andra bordsgästerna, troligtvis ocksÃ¥ de fariséer, eftersom de inte ödmjukt vände sig till Jesus och tog emot Honom som den Han var, utan började att diskutera med varandra med misstro, kanske t.o.m. förakt: “Vem är den här mannen, som t.o.m. förlÃ¥ter synder?”. Det ironiska, och för Simon sÃ¥ ödesdigra var, att han till en början hÃ¥llit möjligheten att Jesus var en sann profet öppen, men när han sÃ¥g Jesu bemötande av den syndfulla kvinnan drog han slutsatsen att Jesus inte var det. Just det som utgjorde även Simons enda räddning, att Jesus förbarmar sig över syndare, gjorde att han förkastade Frälsaren. Simons svÃ¥righet med att förstÃ¥ Guds plan var att den gällde syndare. Därmed gjorde han som de flesta andra fariséer och skriftlärda, som “förkastade Guds plan för dem” (Luk. 7:30). Den däremot som inte ens frÃ¥n början var inbjuden till mÃ¥ltiden, den syndfulla kvinnan, hade syndernas förlÃ¥telse och gemenskap med Jesus.

Samma förhÃ¥llanden finner vi i liknelsen om den stora mÃ¥ltiden i Luk. 14:17-24. De först inbjudna angav olika skäl för att inte komma. DÃ¥ bjuds istället fattiga och krymplingar, blinda och lama till att sitta till bords hos den höge herren, som sade: “ingen av de män som var bjudna skall smaka min mÃ¥ltid” (Luk. 14:24). Detta gällde i andlig mening Simon och hans, troligtvis fariseiska, vänner. Fastän de faktiskt fysiskt satt till bords med Jesus hade de inte gemenskap med Honom i verklig mening. Att äta tillsammans med Jesus ger inte automatiskt syndernas förlÃ¥telse och gemenskap med Frälsaren. Jesus lär oss detta ännu en gÃ¥ng senare, dÃ¥ Han i Luk. 13:26-27 säger om den yttersta dagen: “DÃ¥ skall ni säga: Vi Ã¥t och drack när du var med, och du undervisade pÃ¥ vÃ¥ra gator. Men Han skall svara er: Jag vet inte varifrÃ¥n ni är. GÃ¥ bort ifrÃ¥n mig, alla ni som bedriver orättfärdighet.” Att fysiskt närvara vid Jesu bord är en sak, att verkligen ta emot Honom och Hans gÃ¥vor är en annan. Man kan äta med Jesus men skjuta ifrÃ¥n sig Hans gÃ¥vor som är syndernas förlÃ¥telse och gemenskap med Honom själv.

Detta är nÃ¥gonting för oss att tänka pÃ¥, inte minst denna stund, dÃ¥ vi alldeles strax skall fira nattvard tillsammans med Jesus. Kom inte till nattvardsbordet sÃ¥som Simon! Han visade varken den rätta respekten eller kärleken till Jesus. Han och hans vänner accepterade inte Jesus och Hans bordsgemenskap med den syndiga kvinnan, som de ansÃ¥g sig själva sÃ¥ mycket bättre än. Därför hade de inte förlÃ¥telse för sina synder. De passade inte ens in pÃ¥ dem om vilka Jesus sade: “Den som har fÃ¥tt litet förlÃ¥tet älskar litet.” De älskade inte över huvud taget eftersom de inbillade sig att Jesus inte behövde förlÃ¥ta dem nÃ¥gra synder alls.

Kom istället till nattvardsbordet, till måltidsgemenskapen med Jesus, såsom den syndfulla kvinnan gjorde. Henne skall vi nu följa, då vi betraktar hela händelseförloppet utifrån

Kvinnans perspektiv

Hur det hade gått till när hon kommit till tro på Jesus vet vi inte. Men att hon hört om Honom vet vi, eftersom det är omöjligt att tro och bli frälst om ingen först predikar (Rom. 10:13-15). Antagligen hade hon tidigare hört Jesus själv predika, men man kan också tänka sig att ryktet om Honom hade spridit sig från mun till mun och så nått kvinnan.

Den syndfulla kvinnan var alltsÃ¥ redan troende dÃ¥ hon kom till Jesus. Att tro och att komma till Jesus är samma sak, vilket t.ex. parallellismen i Joh. 6:35 visar, där Jesus säger: “Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror pÃ¥ mig skall aldrig nÃ¥gonsin törsta”. Den frälsande tron är att tro att ens synder är förlÃ¥tna genom Jesus. Kvinnan mÃ¥ste ha hört och trott att hos Jesus fanns förlÃ¥telse t.o.m. för “syndare och publikaner” – människor som hon själv. Som en följd av detta uppstod hennes kärlek till Jesus. AlltsÃ¥: först tro pÃ¥ Jesus och syndernas förlÃ¥telse genom Honom, sedan kärlek till Jesus.

Vers 47 har i Bibel 2000 fÃ¥tt följande lydelse: “Därför säger jag (Jesus) dig: hon har fÃ¥tt förlÃ¥telse för sina mÃ¥nga synder, ty hon har visat stor kärlek.” Dessa ord verkar kasta om orsak och verkan. Vissa har ocksÃ¥ velat hävda att det var kvinnans stora kärlek till Jesus som gjorde att hon blev förlÃ¥ten sina synder. Men det är alldeles felaktigt. En i synder och överträdelser andligt död människa kan inte älska Jesus utan att hon först genom tron tagit emot syndernas förlÃ¥telse, Jesu stora kärleksgärning. Hela Skriften vittnar om detta. “Vi älskar därför att Han först har älskat oss” (1 Joh. 4:19) skriver Johannes. Jesus säger ocksÃ¥ själv till kvinnan: “Din tro (- inte din kärlek -) har frälst dig”. En bättre översättning av v 47, som fÃ¥r fram innebörden klarare, är t.ex. Folkbibeln: “Därför säger jag (Jesus) dig: hon har fÃ¥tt förlÃ¥telse för sina mÃ¥nga synder. Det är därför hon visar sÃ¥ stor kärlek”. DÃ¥ ser vi tydligt att hennes kärlek är följden av att syndernas förlÃ¥telse givits henne, och inte orsaken till det. Samtidigt kan vi sluta oss till att hon mottagit förlÃ¥telse (nÃ¥got som är osynligt) eftersom hon visar stor kärlek (nÃ¥got som är synligt). Det är i denna mening man kan säga att “hennes synder är förlÃ¥tna, ty hon har älskat mycket”.

LÃ¥t oss ta ett annat exempel för att belysa sambandet. Om eld är den enda orsaken till rök, stämmer det gamla ordsprÃ¥ket: “Ingen rök utan eld”. Med andra ord mÃ¥ste det finnas eld eftersom det finns rök. Röken blir här orsaken till vÃ¥r slutsats att det finns en eld, och därför kan vi med rätta säga att det finns eld eftersom det finns rök. Men i själva verket är röken orsakad av elden, och inte tvärtom. I verkligheten finns ju röken där eftersom det finns eld. Men i vÃ¥r slutledningsprocess är som sagt röken orsak till att vi tror att det finns en eld.

Philip Melanchthon, Luthers nära vän och medarbetare, utreder den syndfulla kvinnans tro och kärlek noggrant i Augsburgska bekännelsens apologi, s 127-128 i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Han skriver där bl.a.: “Men det är ett känt sprÃ¥kbruk, att vi stundom [—] förbinda orsak och verkan i ett och samma ord. SÃ¥ säger Kristus i Luk. 7: Hennes mÃ¥nga synder äro henne förlÃ¥tna, ty hon har älskat mycket. Men Kristus tolkar ju sig själv, dÃ¥ Han tillägger: Din tro har frälst dig. Därför har Kristus icke velat säga, att kvinnan genom sin kärleksgärning förtjänat syndernas förlÃ¥telse. Ty Han säger tydligt: Din tro har frälst dig. Men det är tron, som av nÃ¥d pÃ¥ grund av Guds ord omfattar barmhärtigheten. [—] Kvinnan kommer med den övertygelsen om Kristus, att man hos Honom skall söka syndernas förlÃ¥telse. Detta är den högsta dyrkan av Kristus. [—] Likväl lär Kristus, att syndernas förlÃ¥telse i egentlig mening mottages genom tron, ehuru kärlek, bekännelse och andra goda frukter böra följa. Därför vill Han icke säga, att dessa frukter skola vara den lösepenning eller försoning, pÃ¥ grund varav syndaförlÃ¥telsen gives och förenar oss med Gud.”

Kvinnan hade alltsÃ¥ tidigare hört Jesus predika, eller hört talas om Honom, och nu skyndade hon fram till Honom för att visa Honom sin kärlek. Jesus motade inte bort henne. Han visade tvärtom Simon och de andra pÃ¥ henne som ett föredömligt exempel och sade att hennes kärlek var stor. Han sade henne ocksÃ¥: “Din tro har frälst dig. GÃ¥ i frid”.

Tidigare hade Jesus sagt om den hedniske officeren: “Jag säger er: Inte ens i Israel har jag funnit en sÃ¥ stark tro” (Luk. 7:9). Detta, att Jesus finner tro hos de mest osannolika människor, visar sig i vÃ¥r berättelse, som vi skulle kunna kalla “förlÃ¥telsen som bevisar sig i kärlekens gensvar”, i den syndfulla kvinnan. Hon är ännu ett exempel pÃ¥ den stora omkastning som sker i evangeliets rike, där “de som är sist skall bli först och de som är först skall bli sist” (Luk. 13:30).

Kvinnan är ett stort föredöme för oss – inte genom sina tidigare synder, men genom sin tro, sin kärlek och sin djärvhet. Trots att det bröt mot alla sociala konventioner, trots att hon förstod att hennes handlande skulle väcka Simons och de andras förargelse, och – inte minst – trots att hon var väl medveten om sina mÃ¥nga och svÃ¥ra synder lät hon sig inte hindra, utan trängde sig fram till Frälsaren. SÃ¥ skall ocksÃ¥ du göra! “VÃ¥ga dig, dristelig! (alltsÃ¥ vÃ¥ga djärvt!) Tro att Jesus gjort allt för dig”, som Rosenius uppmanar i en känd sÃ¥ng (Sv. ps. 759).

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga.

Amen.