av Lars Borgström Predikan 22:a e tref.

Matt. 23:37-24:2

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

Vårt förnuft förblindat är, Mörker all vår själ betäcker,

Om din Ande ej är när Och nytt ljus i själen väcker.

Jesu, värdes oss nu stärka Och nytt hjärta i oss verka!

O, du härlighetens sken, Ljus av Faderns ljus utgånget,

Gör vår håg från mörkret ren, Som vårt hjärta håller fånget!

Styr vår tunga, håg och öra, Till att rätt vår gudstjänst göra! Amen.

Jesus klagade över det obotfärdiga folket: “Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, sÃ¥ som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte”. Att Jesus upprepar stadens namn: “Jerusalem, Jerusalem”, är för att betona djupet i tragedin och Hans sorg över obotfärdigheten. Jerusalem, vars namn har med frid, shalom, att göra, och antagligen betyder fridens grundval eller fridens boning, skulle nu drabbas av krig och fördärv. “Ert hus kommer att stÃ¥ öde” och “ni kommer inte att se mig igen” sade Jesus och lämnade templet Ã¥t sitt öde. Inte förrän vid Hans Ã¥terkomst vid den yttersta domen skall de fÃ¥ se Honom igen, dÃ¥ de säger: “Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn”, men det blir dem inte till räddning – den dagen är det för sent. Jesu ord blev en dom över staden och templet.

Lärjungarna följde efter Honom och kom fram till Honom och visade Honom de stora, vackra tempelbyggnaderna. Antagligen gjorde de detta för att försöka förmÃ¥ Honom att ändra sitt domslut. Detta tempel, som nu hade renoverats och utbyggts under nära femtio Ã¥rs tid (Joh. 2:20), med dess imponerande, kostbara och härliga byggnader, var judarnas stolthet och nationella säkerhet, garanten för att Gud fortfarande bodde mitt bland sitt folk. Lärjungarna delade fortfarande den beundran, som varje jude kände inför templet. De tänkte att det vore stor skada, ja en fruktansvärd katastrof, att förstöra ett sÃ¥dant tempel. “Men Jesus sade till dem: ´Ni ser allt detta. Amen säger jag er: Här skall inte lämnas sten pÃ¥ sten. Allt skall brytas ner.´”

Guds Ord är inte kraftlöst, osäkert eller oprecist. Guds Ord går alltid i uppfyllelse. År 70, ungefär fyrtio år senare, inträffade den stora katastrofen. Efter fyra månaders belägring intog den romerske härföraren Titus staden och krossade den fullständigt. Aldrig förr hade Jerusalem varit så praktfullt, fästningsverken så starka och invånarantalet så högt som vid denna tid, och aldrig förr hade staden blivit så totalt förstörd.

Men hur kunde detta vara möjligt? Hur hade utvecklingen kunnat gå så långt? Hur kunde Gud straffa dem på detta sätt? Det berodde på folkets synd och avfall, på dess ohörsamhet gentemot Guds Ord. Jerusalem hade en lång historia av Guds nådefulla närvaro. Staden hade haft en lång besökelsetid.

Profeter hade sänts

Herren hade verkligen vÃ¥rdat sig om sitt folk. Han hade gjort precis allt för dem. Han hade i olika kritiska skeden i deras historia mirakulöst räddat dem undan en säker undergÃ¥ng. Han hade sänt dem domare som räddade dem frÃ¥n hedniska folkslag. Han hade uppenbarat sig för dem och gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng sänt dem profeter för att ge dem sitt Ord. Han hade lÃ¥tit sitt Ord – sin välsignande och livgivande undervisning – bli nedtecknat sÃ¥ att de alltid hade det tillgängligt. Han hade gett dem löftet om sin Son som skulle lida och dö för alla deras synder. Ja, alla deras blodröda synder mot Honom, deras Skapare och Frälsnings Gud, skulle tvättas vita som snö, om de bara ville hÃ¥lla sig till Honom (Jes. 1:18).

I sÃ¥ngen om Herrens vingÃ¥rd (Jes. 5:1-6) liknas Israels hus vid HERREN Sebaots vingÃ¥rd och Juda folk vid Hans älsklingsplantering. Herren har pÃ¥ allt sätt skött om sin vingÃ¥rd och gett den bästa tänkbara skötsel och kärlek. Hans omvÃ¥rdnad skildras i vackra, poetiska ord: “Nu vill jag sjunga om min älskade, min älskades sÃ¥ng om Hans vingÃ¥rd: Min älskade hade en vingÃ¥rd pÃ¥ en bördig bergskulle. Han grävde upp den och rensade den frÃ¥n stenar och planterade där ädla vinstockar. Han byggde ett vakttorn mitt i den och högg ut ett presskar. Sedan väntade Han att den skulle bära äkta druvor, men den bar vilddruvor” (Jes. 5:1-2).

Den onda, av synden fördärvade människonaturen kan inte bära annat än vilddruvor. Det är inte sÃ¥ att vissa människor bär god frukt och andra dÃ¥lig frukt. Alla människor bär dÃ¥lig frukt eftersom hela människosläktet är fördärvat. Ett dÃ¥ligt träd kan inte bära annat än dÃ¥lig frukt (Luk. 6:45). Det är en lag som gäller redan i naturens värld. Därför är det pÃ¥ ett sätt inte märkligt att Israels hus bar vilddruvor. Det finns bara en enda som bär god frukt och det är Han om vilken det heter: “Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning frÃ¥n hans rötter skall bära frukt” (Jes. 11:1).

Denne telning, Jesus Kristus, är den ende som bär god frukt, äkta druvor. Men genom att vara i Honom genom trons förening, bär ocksÃ¥ lärjungen god frukt eller äkta druvor. DÃ¥ kan telningen bära frukt genom sin lärjunge. Jesus förklarar: “Jag är den sanna vinstocken, och min Fader är vingÃ¥rdsmannen. Varje gren i mig som inte bär frukt skär Han bort, och varje gren som bär frukt rensar Han, för att den skall bära mer frukt. Ni är redan nu rena i kraft av det ord som jag har talat till er. Förbli i mig, sÃ¥ förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, sÃ¥ kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om nÃ¥gon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra. Om nÃ¥gon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och torkar bort, och man samlar ihop sÃ¥dana grenar och kastar dem i elden, och de bränns upp (Joh. 15:1-6).

Det märkliga med Israels hus var att de – trots alla Herrens nÃ¥degärningar gentemot dem, Hans stora fördrag och tÃ¥lamod med dem – inte velat bli omvända, inte velat lÃ¥ta förena sig med Honom. Med tanke pÃ¥ alla nÃ¥detillfällen, alla Herrens välgärningar och vädjanden till dem, var det en stor skam att de fortfarande lät sitt onda syndafördärv framvälla i synd och otro, och inte lÃ¥ta sig omvändas. Ja, de t.o.m. mördade och stenade de profeter som Herren sände till dem (Matt. 23:37). Därför var det helt och hÃ¥llet deras eget fel att de fortsatte att bära vilddruvor i stället för äkta druvor, de goda Andens frukter som kommer av ett liv i gemenskap med Herren.

Jesus säger, där Han stÃ¥r pÃ¥ tempelplatsen, att Han slösat mycket kärlek pÃ¥ staden: “Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, sÃ¥ som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte” (Matt. 23:37). Han hade velat vara stadens skydd mot skuld och dom och ge den frid. Men Han kan inte omvända människornas trotsiga vilja med vÃ¥ld. Människan har fÃ¥tt den fruktansvärda makten att säga “nej” till Jesus, och det var det man gjorde.

Gud är visserligen lÃ¥ngmodig och väntar länge pÃ¥ folkets omvändelse, men det finns till slut en gräns ocksÃ¥ för Guds tÃ¥lamod. Till slut säger Han i sÃ¥ngen om Herrens vingÃ¥rd: “Och nu, Jerusalems invÃ¥nare och Juda män, döm mellan mig och min vingÃ¥rd. Vad kunde mer göras för min vingÃ¥rd än vad jag har gjort för den? Varför bar den vilddruvor, när jag väntade att den skulle bära äkta druvor? Jag vill nu lÃ¥ta er veta vad jag skall göra med min vingÃ¥rd: Jag skall ta bort stängslet, och den skall bli ödelagd. Jag skall bryta ner muren, och den skall bli nertrampad. Jag skall ödelägga den, ingen skall beskära den eller gräva i den. Men tistel och törne skall komma upp, och jag skall befalla molnen att inte lÃ¥ta det regna pÃ¥ den.” (Jes. 5:3-6). Det var denna sanning, som Jesus, dÃ¥ Han lämnade tempelplatsen, Ã¥ter aktualiserade dÃ¥ Hans sade: “Här skall inte lämnas sten pÃ¥ sten. Allt skall brytas ner” (Matt. 24:2). SÃ¥ fruktansvärt tragiskt! Men sÃ¥ gÃ¥r det till sist när man trotsar Herrens bud och är ohörsam gentemot Hans Ord. “HERREN Sebaots vingÃ¥rd är Israels hus och Juda folk Hans älsklingsplantering. Han väntade laglydnad men fann blodiga lagbrott, Han väntade rättfärdighet men fann skriande orättfärdighet” (Jes. 5:7).

Israel gick alltså till sist under som nation. Gud låter inte gäcka sig utan straffar synd och otro, om inte förr så ändå till sist. Det var bara en minoritet av judar, kvarlevan, de som tog emot Jesus som deras utlovade Messias och Frälsare, som bildade grunden för ett nytt Gudsfolk bestående av människor från alla folk och stammar över hela jorden. De andra kastades p.g.a. sin otro bort som torra grenar, sparade åt elden (Joh. 15:6).

Det sanna Gudsfolket, de sanna judarna, de som var omskurna inte bara till det yttre utan även hade omskurna hjärtan (Rom. 2:28-29), gick alltsÃ¥ inte under dÃ¥ templet föll Ã¥r 70 och de drabbades inte heller av Jesu domsord. De hade sitt hela hopp till Jesus och inte till tempelbyggnaden eller den religiösa organisationen som leddes av det stora judiska rÃ¥det, sanhedrin. Om Franzéns mäktiga adventspsalm hade varit skriven redan dÃ¥, hade de kunnat sjunga: â€Jerusalem är öde, Dess tempel fallit ner, Dess präster äro döde, Dess spira är ej mer; Men Kristi rike varar Och sig alltmer förklarar. Välsignad vare Han Som kom i Herrens namn!†(LH 87:7).

Den sanna gudstjänsten är, vare sig den sker i en katedral, ett enkelt bönhus eller i en förföljd katakombförsamling, en

Tillbedjan i Ande och sanning

När Jesus träffade den samaritiska kvinnan sade hon att hennes fäder, samariterna, tillbett pÃ¥ berget Gerissim, men att judarna säger att templet i Jerusalem är rätta platsen för tillbedjan. Jesus svarade henne dÃ¥: â€Tro mig, kvinna, den tid kommer, dÃ¥ det varken är pÃ¥ detta berg eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. [—] Den tid kommer, ja, den är redan här, dÃ¥ sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning†(Joh. 4:21, 23).

Vi fÃ¥r därför inte tänka att själva kyrkobyggnaden skulle vara en garant för att där inne finns räddningen, frälsningen till evigt liv. Vi skall inte förakta vackra kyrkor. Det är en särskild Guds nÃ¥d dÃ¥ Han lÃ¥ter oss fira gudstjänst i Ande och sanning i nÃ¥gon av vÃ¥ra vackra, ofta praktfulla, gamla kyrkor. Det är ocksÃ¥ en nÃ¥d frÃ¥n Gud att Roseniuskyrkan nu renoveras och förhoppningsvis blir ännu vackrare än förut. Det skall man i sÃ¥ fall glädjas över och tacka Gud för. Men sÃ¥dant hör inte till det avgörande. Luther räknade upp sju kännetecken pÃ¥ den sanna kyrkan, och kyrkobyggnaden finns inte med pÃ¥ den listan. En kyrkobyggnad kan missbrukas. Predikas inte Guds Ord rent och klart därinne sÃ¥ har den förfelat sitt syfte och saknar existensberättigande. Det är inte kyrkobyggnaderna som har Frälsarens underbara löfte med sig om bestÃ¥nd till tidens slut. När Jesus sade att “helvetets portar”, d.v.s. helvetet i all dess fasansfulla makt och styrka, “inte skall fÃ¥ makt över henne” (Matt. 16:18), dÃ¥ var det inte ett löfte om att vÃ¥ra yttre helgedomar av sten, trä eller lera skulle bestÃ¥ till den dagen Jesus kommer tillbaka.

Det var inte heller ett löfte om att en viss kyrkoorganisation, t.ex. Svenska kyrkan eller ELM-BV, skulle bestå tiderna igenom. Kyrkan i egentlig mening är inte en viss samfundsorganisation, såsom t.ex. katolikerna hävdar. De menar att deras romersk-katolska kyrka, med påven som huvud, är kyrkan med stort K, mottagaren av himmelrikets nycklar och Jesu löfte om bestånd till tidens slut. Inget samfund har sådana löften. Bara den som står på den fasta klippan, som är den sanna bekännelsen till Jesus som den levande Gudens Son, har dessa löften (Matt. 16:16-19). Den sanna kyrkan är de heligas samfund, alla människor som tror på Jesus.

Men låt oss nu vända våra blickar till

Situationen i vårt eget land

Som få andra länder i världen har Sverige varit föremål för Guds särskilda nåd, då Han låtit sitt Ord mäktigt förkunnas bland vårt folk under lång tid. Vi har varit kristna i ungefär tusen år och för snart fem hundra år sedan fick den evangeliska tron fäste i vårt land. Generation efter generation blev undervisad i evangeliets sanningar, t.ex. användes under långa tider Luthers Lilla Katekes i skolundervisningen. På 1800-talet svepte en stor folkväckelse över vårt land, där Rosenius var en centralgestalt. Även på 1900-talet, mitt i avfallet, sände Herren sina budbärare till oss med sanningens Ord, t.ex. kan nämnas Axel B. Svensson och G. A. Danell. Gud har verkligen varit nådig mot vårt land och vårt folk. Man skulle kunna säga att vi varit Hans vingård, Hans älsklingsplantering, här uppe i Norden. Hur har vi då svarat upp emot denna godhet och nåd?

Under hela 1900-talet och under 2000-talets första sju år har ett sällan skådat avfall skett i vårt land. Den bibliska, evangelisk-lutherska läran har förvrängts och förfalskats och folket har övergett Herren. Avfallet har också visat sig i yttre handlingar. Barnamord, som inte tolererats här i landet sedan hednisk vikingatid, har kommit tillbaka. Ca 30 000 foster mördas nu årligen på abortklinikerna. Den fria aborten har drivits igenom i kampen för kvinnans fri- och rättigheter. Men Gud har aldrig gett kvinnan frihet eller rätt att döda sina barn. Respekten för livet försvinner i samma takt som den kristna tron. Ungdomen förvildas, kriminaliteten ökar och det meningslösa våldet breder ut sig. Gammal och ny hedendom tar plats där den sanna tron försvinner. Mer behöver inte sägas för att vi skall inse att vårt avfall är minst lika stort och himmelskriande som det gamla Israels. Herren har verkligen gjort allt för sin älsklingsplantering i Norden. Men Han kan som sagt inte omvända människornas trotsiga vilja med våld. Vi svenskar kan, precis som alla andra, säga nej och ta farväl av Jesus.

Vad skall vi dÃ¥ göra? Vad kan Sverige som nation göra? En möjlighet finns ännu: Att omvända sig, be om förlÃ¥telse för de mÃ¥nga synderna och för det svÃ¥ra avfallet frÃ¥n Herren. “O land, land, land, hör HERRENS ord!” (Jer. 22:29). HERREN säger nämligen: “Om du vänder om, skall jag lÃ¥ta dig komma tillbaka och du skall fÃ¥ tjäna mig” (Jer. 15:19).

Omvändelsen mÃ¥ste börja bland oss som kallar oss kristna. Vi upplever idag, hur de gamla kyrkosamfunden, och Svenska kyrkan fÃ¥r väl här sägas gÃ¥ i spetsen, förändras genom en allt längre gÃ¥ende läroupplösning. Under täckmantel förnekar man idag sÃ¥ gott som alla kristna trossanningar. I den kristna kärlekens namn upphäver man Guds bud och kyrkan är i färd med att öppna slussarna för den moderna hedendomens syndaflod av orenhet och skamlöshet. Som en epidemi sprider sig bland dem som anses och anser sig själva vara kristna en förfalskad kristendom, en mänsklig, självtillverkad religion som förnekar Jesu gudom och Hans försoningsverk, Himmelen, helvetet, nÃ¥den, synden, det av Gud instiftade äktenskapet, domen, evigheten m.m. för att helt och hÃ¥llet inrikta sig pÃ¥ denna världs ekonomiska och sociala problem. I stället för att värna om “den tro som en gÃ¥ng för alla har överlämnats Ã¥t de heliga” (Jud. v. 3) förändrar, förnekar och bekämpar man denna tro.

Det gÃ¥r med den avfallna kyrkan som det gjorde en gÃ¥ng med Israel och Jerusalems tempel, när avgudadyrkan med sina avgudabilder hade trängt ända in i det innersta av helgedomen. DÃ¥ lämnade Herrens härlighet templet (Hes. 10-11). Men gudstjänsterna fortsatte nog som om ingenting hade hänt. UtÃ¥t verkade allt vara som vanligt. Den händelsen upprepades under Jesu sista vecka i Jerusalem före sin korsfästelse. Han hade undervisat i det heliga landet under tre Ã¥rs tid och nu även i Jerusalem under pÃ¥skhögtiden, i folkets mitt, i själva helgedomen. Kan man tänka sig ett starkare nÃ¥detillfälle? Men de var obotfärdiga och avvisade Honom. Jesus sade dÃ¥: â€Se, ert hus kommer att stÃ¥ öde. Ty jag säger er: Härefter skall ni inte se mig, förrän ni säger: Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn†(Matt. 23:38-39).

Jesus lämnade dem! Han visade sig inte heller för dem efter sin uppstÃ¥ndelse, utan bara för sina lärjungar och andra utvalda redskap. Han har inte heller visat sig, och kommer inte heller att visa sig, i sin osynliga nÃ¥desnärvaro för andra än sina lärjungar. Inte förrän vid tidens slut, pÃ¥ den yttersta dagen, kommer Han att visa sig fullt synlig pÃ¥ jorden igen. Men dÃ¥ kommer den stora, otroende och obotfärdiga massan av människor att springa och gömma sig i hÃ¥lor och bland bergsklyftor. De kommer att finna Honom outhärdlig och bönfalla bergen: â€Fall över oss och göm oss för Hans ansikte som sitter pÃ¥ tronen och för Lammets vrede†(Upp. 6:16).

Liksom Herren lämnade templet den gÃ¥ngen, sker detta ocksÃ¥ idag pÃ¥ ett osynligt, men inte desto mindre verkligt och ödesdigert sätt i samfunden. Där Jesus förnekas i sin egen kyrka, där drar Han sig undan och lÃ¥ter människorna gÃ¥ sina egna vägar, allt längre bort frÃ¥n Honom. â€Ert hus skall stÃ¥ öde†sade Jesus dÃ¥ Han lämnade templet. I vÃ¥r evangelietexts parallellställe i Lukasevangeliet stÃ¥r det: â€Se, ert hus lämnas nu Ã¥t er själva†(Luk. 13:35). Ja, människorna utlämnas Ã¥t sig själva och sina människotankar. SÃ¥ glider de gamla samfunden bort frÃ¥n den enda sanna grunden och förvandlas till nÃ¥got helt annat, t.ex. en â€organisation för mänskliga rättigheter” som den modige kenyanske biskopen och gudsmannen Walter Obare sade att Svenska kyrkan blivit. De enda lärosatser som numera inte fÃ¥r förnekas eller överträdas är de egna, människouttänkta buden som kvinnans rätt till prästämbetet och snart även de homosexuellas rätt till äktenskapet.

Men hur det än gÃ¥r med vÃ¥rt land eller den yttre kyrkan i vÃ¥rt land, se till att det gÃ¥r väl för dig! Det Jesus kommer att frÃ¥ga efter dÃ¥ Han kommer i sin stora dom är inte vackra kyrkobyggnader eller starka samfundsorganisationer, utan hjärtats tro. Där förtröstan pÃ¥ Hans försoning – dÃ¥ Han utgöt sitt heliga gudomliga blod för varje människas frälsning, till fullständig förlÃ¥telse för varje stackars syndare – finns, där är ocksÃ¥ räddning undan domen och evig salighet. Ta Jesu ord i Uppenbarelseboken till församlingen i Filadelfia som en Jesu uppmaning till just dig: “Jag kommer snart. HÃ¥ll fast det du har, sÃ¥ att ingen tar din krona” (Upp. 3:11).

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga. Amen.